Bör fraktionella bankreserver förbjudas?

Jag uppskattar intellektuella meningsmotståndare som utmanar mig med riktigt bra invändningar. De gör mig nämligen en tjänst: de tvingar mig att granska mina premisser. Det är genom att granska sina premisser som man eventuellt bereder vägen för ny kunskap som nu, motsäglesefritt, kan integreras med allt man vet. Så jag måste börja med att säga att jag länge var av den mycket bestämda uppfattningen att fraktionella bankreserver var ett bedrägligt system som aldrig skulle överleva på en fri marknad. Men jag har, efter mycket om och men, ändrat uppfattning.

Jag menar att systemet med fraktionella bankreserver inte är bedrägligt. Alla som gör affärer med en vanlig bank vet att banken lånar ut en del av pengarna man sätter in. Eftersom alla vet det och frivilligt går med på det kan jag inte se vad som är bedrägligt med affären. Folk går med på det eftersom de ser många ekonomiska fördelar med det. Det finns en risk att banken går i konkurs och att man förlorar sina pengar. Men det är en risk man får betalt för. Så det är precis lika rationellt att låna ut pengar till en sådan bank som det är att investera i ett företag. Faktumet att man kan förlora sina pengar gör inte en affär irrationell. Det är sant att alla kan inte ta ut sina pengar samtidigt. Men det gör inte banker bedrägliga. Alla kan inte heller få ut sin försäkring samtidigt. Men det gör inte försäkringsbolagen bedrägliga. Alla vet som gör affärer med ett försäkringsbolag vet explicit eller implicit om detta men de går ändå med på att göra affärer med förskringsbolag eftersom fördelarna med att försäkra sig väger mer än riskerna.

Det är mer än möjligt att folk inledningsvis inte kände till vad de första bankerna (eller rättare sagt guldsmederna) ägnade sig åt när de gav ut mer kvitton än vad det fanns guld i kassavalven. Men jag menar att det numera hör till allmänbildningen hur en bank fungerar och vilka risker som finns. Vi har läst om problemet med bankrusningar i historiböcker såväl som i nyheterna. Jag tror också att de flesta vet att det finns en insättningsgaranti som infördes just för att förebygga bankrusningar. (De få som inte vet det, trots att det hör till allmänbildningen, får faktiskt skylla sig själva precis som alla får skylla sig själva när de undertecknar ett kontrakt utan att läsa det finstilta.)

En del menar dock att de riktiga offren för bedrägeri är inte bankens kunder. Nej, det är en tredje part. Argumentet är att om jag lånar pengar från en bank och jag använder dem för att investera eller konsumera, då kommer jag och alla andra som kommer över pengarna, att driva upp priserna. De som kommer över pengarna sist kommer att se hur sina pengar blir mindre värda. Därför är de offer för ”bedrägeri”. Jag ser inte hur denna slutsats följer. Om du äger ett hus då blir du inte ”rånad” om priset på huset går ned eftersom utbudet på hus har gått upp, eller för att efterfrågan på hus har minskat, eller både och. Principen är densamma för pengar. Så om dina pengar förlorar i värde då betyder det inte nödvändigtvis att du är offer för stöld eller bedrägeri. Ens egendsomrätt kränks inte när ens egendom förlorar i värde. (Se även George Selgin och Lawrence H White. Sedan får man inte glömma bort att på en fri marknad är alla fria att välja vilken valuta de vill använda sig av. Vi kommer dessutom att få se hur konkurrensen mellan olika sedelutgivande banker motverkar en inflationistisk kreditexpansion.)

Låt gå för att det inte förekommer något bedrägeri här, men det är väl ingen tröst om vi ändå måste utstå prisinflation? Jag tror inte att systemet med fraktionella bankreserver är inflationistiskt. När bankerna lånar ut pengar för produktiv verksamhet, då kommer det att öka produktionen av välstånd, vilket leder till fallande priser. Vi får alltså snarare se en utveckling där allas levnadsstandard stiger. Om vi ser till den faktiska historiska utvecklingen, då visar det sig att hela scenariot ovan, med prisinflation är inget annat än en fantasi. (Se t ex George Selgins bok Less than zero för några historiska exempel.)

Prisinflation uppstår inte nödvändigtvis när penningmängden ökar. Nej, prisinflation uppstår när den ökar mer än efterfrågan på pengar. Och det ligger faktiskt inte i bankernas intresse att skapa mer sedlar än vad efterfrågan på pengar tillåter. Historiska erfarenheter såväl som teoretiska argument talar för detta. Jag citerar Per Hortlund:

Sedlar är skuldförbindelser som måste betalas vid anfordran. Det svåra är inte att trycka upp en sedel och spendera den, det svåra är i stället att se till att den inte kommer tillbaka. För att förmå folk att hålla på sedlarna och inte lösa in dem krävs insatser. Banker måste lägga ner kostnader på att göra dem attraktiva; de kan exempelvis ha många kontor med automater. Eventuellt kan banker försöka göra dem räntebärande, om sedlarna blir elektroniska cashkort. Vidare är förtroendet viktigt på en konkurrensutsatt marknad. Banken måste lägga ner resurser på att skapa förtroende, för att aktörer skall förmås hålla på sedlarna. Detta gör att det finns stigande marginalkostnader för sedelutgivning. (Fribankskolan, s 86.)

En annan faktor som begränsar möjligheterna att överexpandera penningmängden är ”de motstående klirningarnas princip”. Jag citerar återigen Per Hortlund:

En bank som ger ut för mycket skuldförbindelser, exempelvis sedlar, kommer inte att kunna hålla dem ute i rörelsen. Genom konkurrenternas försorg kommer skuldförbindelserna snabbt att leta sig tillbaka till utgivaren. Så fort en bank får tag på en konkurrents avistaförbindelse kommer den omedelbart att begära inlösen. Utgivaren förlorar då reserver. Antag att en bankir trycker upp sedlar och går ut på stan för att shoppa. Bankirens sedlar hamnar hos en köpman, som efter dagens slut deponerar pengarna i sin bank. Om denna bank är en konkurrerande bank förlorar den utgivande banken omedelbart reserver. Om köpmannen anlitar samma bank som har utgivit sedlarna kommer köpmannen kanske att deponera pengarna på sitt konto. Därigenom kommer banken att betala ränta, samtidigt som risken att drabbas av en reservförlust kvarstår. (Ibid, s 87.)

Jag hänvisar även till ekonomerna Lawrence H White, George Selgin och Kevin Dowd.

Så systemet med fraktionella bankreserver är varken bedrägligt eller inflationistiskt. Därför ser jag ingen grund för att förbjuda det. Men det kanske ändå är omoraliskt? Man skulle kanske kunna argumentera för att systemet med fraktionella reserver är en mycket dålig affärsidé eftersom den ger upphov till konjunkturcykler. Därför bör man moraliskt fördöma systemet och försöka övertala allmänheten om att bojkotta den här typen av banker till förmån för banker med 100%:iga bankreserver. Men ger systemet med fraktionella bankreserver upphov till konjunkturcykler?

Jag tror inte att kreditexpansion måste orsaka konjunkturcykler. På en fri marknad kan banker bara framgångsrikt ägna sig åt kreditexpansion som ett svar på en ökad efterfråga på pengar. I så fall leder det inte nödvändigtvis till felinvesteringar. För att se detta kan man se vad som händer om folks efterfråga på pengar ökar. De vill konsumera mindre och spara mer. Låt oss anta att de sparar genom att köpa obligationer. Detta leder till lägre räntor vilket leder till ökade investeringar men inte felinvesteringar då den lägre räntan reflekterar ett ökat sparande. Låt oss nu anta att folk säljer sina obligationer men fortsätter att spara genom att ha sina pengar på banken. Om banken nu lånar samma pengar för att köpa samma obligationer som tidigare, då får det exakt samma effekt på räntor och investeringar som i det första scenariot. Detta leder återigen till ökade investeringar men inte felinvesteringar då den lägre räntan återigen reflekterar ett ökat sparande. (För en längre och mer detaljerad utläggning av detta argument hänvisar jag till Bill Woosleys artikel ”Malinvestment and monetary equilibrium”.)

Det är bara i ett system med en centralbank, med monopol på sedelutgivningen, som systemet med fraktionella bankreserver kan leda till en inflationistisk ökning av penningmängden. Centralbanker införs eftersom politiker vill finansiera välfärdsstaten, eller ett krig, eller en ”ekonomiska återhämning” inför ett val med hjälp av sedelpressarna. Det är inte marknadens efterfråga som bestämmer hur mycket sedlar centralbanken ger ut, utan politiska överväganden. Så av samma anledning är det bara under en centralbank som systemet med fraktionella bankreserver kan, genom sin obefogade kreditexpansion, orsaka en konjunkturcykel. Detta beror framför allt på att det är bara i ett sådant system som ”de motstående klirningarnas princip” inte tillåts fungera.

De historiska erfarenheterna från Kanada, Skottland och Sverige visar att ett fritt bankväsende fungerar alldeles utmärkt. Systemet med fraktionella bankreserver växte fram som ett naturligt gensvar på marknadens efterfråga på omloppsmedel i utbyte mot ränta. Det är därför banker med fraktionella reserver har dominerat på marknaden. Systemet har visat sig vara flexibelt och stabilt. Det är statliga interventioner, i synnerhet etablerandet av centralbanker, som gör bankväsendet instabilt. (Se t ex min artikel ”För ett fritt bankväsende”.)

Så fraktionella bankreserver är inte en form av bedrägeri. Det ger inte nödvändigtvis upphov till inflation eller konjunkturcykler. Det är praktiskt och det är moraliskt.

4 reaktioner på ”Bör fraktionella bankreserver förbjudas?

  1. Bra inlägg. Jag tycker också att fraktionella bankreserver är bra på en fri marknad. Jag har alltid tänkt ”den enda frågan där jag inte håller med Svanberg”. Och Selgin säger ju att det är viktigt med flexibla reserve ratios vilket låter rimligt. Gott nytt år Carl!

  2. Den enda säkra slutsats jag kan dra av detta inlägg är att jag varit synnerligen opedagogisk när jag skrivit om detta ämne. Eftersom jag knappast lär bli mer pedagogisk, avstår jag från vidare kommentarer.

  3. För övrigt var Ayn Rand själv *för* ”fractional reserve banking”. Detta framgår av intervjun med John Ridpath i ”100 Voices” (s. 353f, om någon vill kolla). Med en sådan auktoritet emot sig tjänar det väl inte mycket till att argumentera. Suck…

  4. En sak måste jag ta upp, för det lämnar mig ingen ro annars. Det är argumentet att fraktionell utlåning inte är inflationsdrivande, ifall priserna ändå sjunker.

    Ja, det är sant att om den fraktionella utlåningen hålls inom mycket snäva gränser, så kommer priserna ändå att sjunka i takt med den ökade produktionen. Men saken är ju den att priserna skulle sjunka *ännu* mer under ren guldmyntfot. Så om man jämför denna måttliga fraktionella utlåning med vad vi har idag, så är förstås den måttliga fraktionella utlåningen bättre. Men det ju inte det som är tvistepunkten. Tvistepunkten är hur måttlig fraktionell utlåning står sig i jämförelse med ren guldmyntfot.

    Dessutom vilar resonemanget på en felaktig definition av ”inflation”, nämligen att man definierar det som just prisökningar (”prisinflation”). Men detta är ju en effekt av den ökande penningmängden. Och det ökningen av penningmängden som utgör inflation. Inflation har andra skadeverkningar än att priserna går upp.

    Mises, Rothbard och Reisman vet om det här. Nu tror jag dock att det finns en naturlig förklaring till att folk identifierar inflation med blott och bart ”prisinflation”. Det är de ökande priserna som människor faktiskt ser och upplever i sitt dagliga liv. Den underliggande orsaken – ökningen av penningmängden – är osynlig ”för blotta ögat”. Det är något som ekonomer måste förklara för gemene man. Och jag håller mig till ekonomer som faktiskt förklarar det här – de är allesammans ”österrikare”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.