Jag kan bara inte låta bli att kommentera detta. Jag läste igår att man i USA tänker satsa mer resurser på att informera allmänheten om att de inte ska fly utan gömma sig, om terrorister attackerar USA med atombomber.

New York Times:

Suppose the unthinkable happened, and terrorists struck New York or another big city with an atom bomb. What should people there do? The government has a surprising new message: Do not flee. Get inside any stable building and don’t come out till officials say it’s safe.

The advice is based on recent scientific analyses showing that a nuclear attack is much more survivable if you immediately shield yourself from the lethal radiation that follows a blast, a simple tactic seen as saving hundreds of thousands of lives. Even staying in a car, the studies show, would reduce casualties by more than 50 percent; hunkering down in a basement would be better by far.

But a problem for the Obama administration is how to spread the word without seeming alarmist about a subject that few politicians care to consider, let alone discuss. So officials are proceeding gingerly in a campaign to educate the public.

“We have to get past the mental block that says it’s too terrible to think about,” W. Craig Fugate, administrator of the Federal Emergency Management Agency, said in an interview. “We have to be ready to deal with it” and help people learn how to “best protect themselves.” (Min kursivering.)

Och:

Over the years, Washington has sought to prevent nuclear terrorism and limit its harm, mainly by governmental means. It has spent tens of billions of dollars on everything from intelligence and securing nuclear materials to equipping local authorities with radiation detectors.

The new wave is citizen preparedness.

Jag har egentligen inga problem med att myndigheter upplyser allmänheten om detta. Men vad som är oroväckande är den totala uppgivenhet som ligger bakom dessa rekommendationer.

Att amerikaner, snart tio år efter terroristattackerna den 11 september, ska behöva gå med på att förnedra sig i säkerhetskontroller vid flygplatser är illa nog. (Ska man tvunget ha sådana här säkerhetskontroller, då ska man begränsa dem till de grupper som man på statistiska grunder har skäl att vara mer misstänksam mot. Vilket betyder muslimer och folk som som ser ut att komma från Mellanöstern.) Vad som är fantastiskt är att vi fortfarande lever med detta ständiga hot att vi när som helst kan bli mördade av muslimska terrorister. Och när man lever med detta, år efter år, då kommer det till slut att normaliseras. Det kommer att bli en ”naturlig” del av vår vardag.

Efter den misslyckade självmordsattacken i Stockholm hörde jag ett par kollegor på jobb säga att de inte kände sig ett dugg överraskade när de fick reda på vad som hade hänt. Chocken verkar redan ha lagt sig; den lade sig för flera år sedan. De verkar inte heller känna sig särskilt upprörda över vad som har hänt. För dem var det som att upptäcka att tunga saker faller när man släpper dem. Ingen överraskning, inget att hetsa upp sig över. ”Sånt är livet”.

De medger att de kanske hade känt annorlunda om attacken lyckades. Kanske det. Jag ser ändå deras reaktion som ett tecken på den normalisering jag tänker på. Och jag är rädd för att hotet kan normaliseras till en sådan grad att folk börjar se det som något metafysiskt givet naturfenomen som ingen kan moraliskt utvärdera. När den dagen kommer, då kommer folk att helt ge upp idén om ett krig i självförsvar. Folk kommer istället att se på terroristattacker som en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Det är tragiskt och hemskt. Men inget vi kan göra något åt. Vi kan bara försöka lära oss att leva med det.

Att dö av en sjukdom är hemskt. Men sånt är livet. Att dö av en olyckshändelse är också hemskt. Men sånt är livet. Att bli mördad av en muslimsk fanatiker är en tragedi. Men sånt är livet. Att New York går upp i rök, efter muslimska terrorister spränger en kärnladdning, är en katastrof. Men sånt är livet.

Det är alldeles för tidigt för att avgöra hur vanlig denna mentala matthet är. Men hur är det med politiker och myndigheter? I den utsträckning New York Times-artikeln säger något om situationen, verkar det som att politiker och myndigheter sedan länge har gett upp. Istället för att förbereda en kärnvapenattack mot Iran, och därmed göra slut på hotet från islamisk totalitarianism en gång för alla, vill man förbereda den amerikanska allmänheten på en kärnvapenattack! ”Sånt är livet!”