Enligt The Wall Street Journal så håller USA på att förvandlas till ett land där man inte längre har någon rätt att sträva efter lycka. Möjligen kan man en få statlig licens att sträva efter lycka efter man har genomgått en kostsam och meningslös utbildning. Så är fallet för nästan var fjärde arbetare i USA:

While some states have long required licensing for workers who handle food or touch others—caterers and hair stylists, for example—economists say such regulation is spreading to more states for more industries. The most recent study, from 2008, found 23% of U.S. workers were required to obtain state licenses, up from just 5% in 1950, according to data from Mr. Kleiner. In the mid-1980s, about 800 professions were licensed in at least one state. Today, at least 1,100 are, according to the Council on Licensure, Enforcement and Regulation, a trade group for regulatory bodies.

Jag säger att dessa krav på licenser är meningslösa av åtminstone två skäl: för det första behövs de inte om syftet är att uppnå en viss kvalité eller säkerhet. Om syftet är kvalité, då behövs det inte eftersom den fria marknaden kan se till att leverera hög kvalité till vem som helst som är villig att betala för det. Vad dessa regleringar däremot gör är att folk som inte har råd med det bästa får nöja sig med att vara utan, eftersom de billigare alternativen är bortreglerade. Om syftet är säkerhet, då behövs det inte eftersom det ligger i alla affärsmäns intresse att leverera säkra tjänster som utförs på rätt sätt.

Om affärsmän gör ett dåligt arbete, som resulterar i osäkra byggnader till exempel, och man vet det, då ska han kunna straffas för det. Att medvetet bygga osäkra byggnader är att medvetet utsätta andra människor för fara för deras liv och det är lämpligen förbjudet. Det enda regleringar gör är att man förbjuder billigare men, i kundens ögon, tillräckligt säkra alternativ. Och istället för att låta varje affärsman spendera år på att bygga upp ett rykte ser systemet med licenser till att ta bort incitamentet från affärsmän att tänka på sitt rykte såväl som kundernas incitament att tänka på vem de har att göra med.

Det behövs sällan någon specialiserad utbildning för att göra många typer av arbeten och den utbildning som behövs har man rätt att skaffa sig på vilka sätt man själv vill. Det är inget staten ska ha någon säg om. Om man bara kan eller vill skaffa sig den genom att lära sig på arbetet, då är det upp till en själv. Om folk inte vill ha med dig att göra eftersom du saknar en viss utbildning, då är det upp till kunderna. Då är det ditt problem som hårfrisörska, inte statens.

Men det värsta med dessa regleringar är inte att de är meningslösa. Nej, det värsta, ur en moralisk synpunkt, är att dessa meningslösa krav på licenser gör det omöjligt för människor att förverkliga sina karriärer, att tjäna pengar, att göra det bästa av sina liv:

At a time of widespread anxiety about the growth of government, the licensing push is meeting pockets of resistance, including a move by some legislators to require a more rigorous cost-benefit analysis before any new licensing laws are approved. Critics say such regulation spawns huge bureaucracies including rosters of inspectors. They also say licensing requirements—which often include pricey educations—can prohibit low-income workers from breaking in to entry-level trades.

Texas, for instance, requires hair-salon ”shampoo specialists” to take 150 hours of classes, 100 of them on the ”theory and practice” of shampooing, before they can sit for a licensing exam. That consists of a written test and a 45-minute demonstration of skills such as draping the client with a clean cape and evenly distributing conditioner. Glass installers, or glaziers, in Connecticut—the only state that requires such workers to be licensed—take two exams, at $52 apiece, pay $300 in initial fees and $150 annually thereafter.