Vad man än tycker om Michael Richards, han som spelade Cosmo Kramer i den populära tvserien Seinfeld, efter det att han i fredags hade ett utbrott mot några häcklare, kan vi bara konstatera att han nu håller på att bli offer för en orättvisa.

I detta utbrott, för de som inte har sett det, svarade han med en massa retorik till sina svarta häcklare, retorik som inte hör hemma på en komediklubb, utan snarare på ett KKK-möte. I måndags bad han om ursäkt på nationell tv i USA, men det räcker visst inte. Så nu ska han stämmas av hans häcklare för brott mot USA:s ”hate speech”-lagstiftning. De vill ha pengar.

Vad man än tycker om det kan man inte bara försvara somliga människors yttrandefrihet. Alla, även vresiga komiker, har yttrandefrihet. Men det är just precis yttrandefriheten man söker kränka. Michael Richards yttrandefrihet. Varför göra en ännu större tragedi av detta?

Då jag inte tänker försvara hans specifika rasistiska uttalanden, vill jag ändå försvara hans vredesutbrott, inför den mediala attack han har fått utstå sedan dess. Varför? Av det enkla skäl att det inte finns mycket rim och reson i mediernas behandling av honom. Visst det ska ju medges att det han sade var, för att uttrycka det milt, ganska stötande. För att inte säga oväntat.

Men det kan inte uteslutas att detta bara var ett elakt skämt, som han försökte göra på sina häcklares bekostnad, allt i syfte att såra dem. Men sedan gick det inte så bra, och han kunde inte prata sig ur det. Sådant händer.

Även om det inte var ett sådant dåligt och elaktartat skämt, behöver det inte betyda att Michael Richards är en rasist som bör fördömas som en sådan. Många av oss, kanske alla, har säkert någon gång sagt något i ett vredesutbrott, saker som vi egentligen inte menade, som vi i efterhand kanske ångrade, saker som vi bara sade för att såra motparten. Jag själv har gjort det. Och jag känner andra som har gjort det.

Det finns absolut ingen anledning att utesluta att detta är allt vi har sett från Michael Richards sida. Men i medierna försöker man istället framställa det som att Richards utan tvekan är rasist. Det är detta som jag stör mig på. Vad jag vet har ingen av Richards vänner och bekanta försvarat vad han gjorde, men de har försvarat honom inför anklagelsen av att han skulle vara rasist. En av dem är exempelvis Jerry Seinfeld som har känt Richards i minst 15 år. Varför skulle Seinfeld försvara en rasist bara för att de är kompisar?

Detta är förresten inte första gången som en stand-up komiker svarar på en häcklare på ett sätt som kan beskrivas som smaklöst och/eller helt oproportionerligt. Vem kan glömma bort Bill Hicks utbrott mot sina häcklare? Visserligen lyckades han ”prata sig ur” sina utbrott, men vem kan påstå att det var ”snyggt”? Eller vad sägs om den här komikern som åker på stryk från en av sina häcklare, efter det att han förolämpade henne? Och vem kan, avslutningsvis, inte se den hemska ironin i denna komikers öde?

Uppdatering I: Stefan Karlsson uppmärksammade mig på en sak, nämligen att USA faktiskt inte har någon ”hate speech”-lagstiftning. Men han ska inte desto mindre stämmas av hans häcklare, som vill ha pengar. De vill alltså fortfarande straffa honom ekonomiskt för det han gjorde, vilket i princip är detsamma som att de vill straffa honom ekonomiskt för att han utnyttjade sin yttrandefrihet. Så ”hate speech” eller inte – Richards ska, enligt häcklarnas advokat, ändå straffas för vad han sade; även om det han sade i lagens mening inte är ett brott.

Denna bok är, enligt Diamond, en sammanfattning av människans historia under de senaste 13 000 åren. Den börjar med att Yalis, en kamrat till honom från Nya Guinea, ställer en fråga till honom. Frågan är: Hur kommer det sig att de vita för med sig så mycket ”cargos” till Nya Guinea? Med ”cargos” avses allt sådant som kläder, läsk, paraplyer, tändstickor, mediciner, etc. Diamond kunde inte tillfredställande svara på frågan då. Att besvara denna fråga är syftet med denna bok.

Diamond börjar med att avfärda alla rasbiologiska förklaringar till hur det kommer sig att världen ser ut som det gör. Tydligen är det en väldigt vanlig teori till hur det kommer sig att världen ser ut som den. Diamond tycker inte bara ett sådant resonemang är felaktigt utan även motbjudande. Diamond söker därför genom att hämta exempel från historien, visa att det inte är något fel på Yalis folk, eller på något annat folk, att de är fattiga, eller att de inte har bidragit med några större uppfinningar, eller att deras nationer inte är stormakter. Det beror inte på deras gener, deras ras eller deras intelligens.

Diamond menar att om man bara tittar på närliggande faktorer såsom att t ex de vita européerna hade gevär, red på hästar, kunde läsa- och skriva, stora arméer, och mycket annat som gjorde att de lätt kunde underkuva, plundra och förslava vissa folk, så skulle man lätt kunna falla för den rasbiologiska förklaringen. Men man måste skilja på vad han kallar för närliggande faktorer som de jag nyss nämnde, och vad han kallar för de yttersta faktorerna. Man måste ställa sig frågan: Hur kommer det sig att t ex de vita européerna hade dessa vapen, hästar, arméer? Att de kunde läsa och skriva? Och annat som hjälpte dem på vägen? Svaret står, enligt Diamond, att finna i miljön.

Den avgörande faktorn här är förmågan att producera mat. Matproduktion är nämligen en grundläggande förutsättning för mycket som kommas skall. Men vad krävs det då för att man ska kunna producera mat? I korthet krävs det att det finns många växter och djur som är lämpliga för domesticering. Jag har inte för avsikt att gå in på några detaljer här, men bara för att indikera vad det kan handla om, så räcker det inte med att det finns djur som går att äta. Om djuren i fråga inte t ex kräver väldigt mycket mat, då finns det inget värde i att föda upp dem för matproduktion.

Vad har matproduktionen för konsekvenser utöver det att man kan producera mer mat per areal? Jo, det medför ofta att man kan försörja en större och bofast befolkning. Men det innebär, enligt Diamond, också att man lägger grunden för mer komplicerade samhällen, med arbetsfördelnings och specialisering. Idén här är ganska enkel. Om människor är fullt upptagna med att skaffa mat för dagen, då kommer de inte att ha särskilt mycket tid eller energi över till att grubbla över livets storia mysterium eller uppfinna saker och ting som gör våra liv enklare. En större befolkning, med specialisering, gör inte bara att många uppfinnare, tänkare, skapare dyker upp och skapar sådant som gör livet bättre och enklare, såsom hjulet, läs- och skrivkonst, oceangående fartyg, och geväret.

Och man kan inte bara försörja en större befolkning, man kan även börja försörja en kleptokrati som kan och vill bygga upp en armé, byråkrater, intellektuella, uppfinnare och religiösa företrädare. Armén gör det möjligt att härska över andra och att skydda sig mot hot. En form av polis är också nödvändig för att upprätthålla ordningen inom den allt större befolkningen. Religionens män förser den rådande ordningen med sin moraliska sanktion.

Domesticeringen av djur hade även andra effekter. En sådan var att många sjukdomar gick från djur till människa. Detta i kombination med att den gjorde det möjligt att försörja större befolkningar och därmed skapa samhällen med större befolkningstäthet, gjorde att sjukdomar spred sig till många väldigt snabbt. Många dog till följd av det. De som överlevde var de som blev immuna mot sjukdomarna i fråga. Men folk som inte hade börjat matproducera eller som började väldigt sent, fick en stor nackdel här, för de dog snabbt av de sjukdomar som de matproducerande folken förde med sig. Ett sådant exempel här är de amerikanska indianerna.

Andra saker som påverkade mänsklighetens historia var kontinenternas orientering och form. Kontinenter som framför allt var utspridda i en östvästlig riktning gjorde det lättare för växter och djur att sprida sig. Det var i regel också lättare för uppfinningar, kunskap och människor att sprida sig. Detta ska t ex förklara varför Afrika och Syd- och Nordamerika blev eftersatta medan Eurasien hade många framgångar i detta avseende.

Att sprida sig från nord till syd och vice versa är oftast svårare just eftersom de geografiska och klimatmässiga skillnaderna är för stora. En del grödor är t ex anpassade för att växa under vissa cykler som inte alls passar andra klimat, och som därför inte med lätthet kan spridas vidare upp eller ned. Och var det inte skillnader i t ex klimat och väderförhållanden, så kunde det vara andra geografiska barriärer som stod i vägen som svåra som terränger som berg, öknar, skogar och djungler.

Genom att tillskriva levnadsmiljön denna avgörande roll för historiens utveckling, försöker Diamond alltså visa att det inte är fel på folken. I många kontinenter fanns det helt enkelt inte mycket djur eller växter att domesticera. Och var det inte fråga om frånvaron av växter och djur att domesticera, så var det andra geografiska svårigheter som ofta resulterade i att de blev isolerade från omvärlden. Denna isolering resulterade i att de inte kunde få tag på andra grödor som de kunde använda sig av men som fanns på andra håll. I många fall kom inte dessa grödor och domesticerbara djur förrän européerna kom. Men eftersom de inte hade haft en chans att på egen hand bli matproducenter, med allt vad det innebär, var de ofta helt chanslösa inför de europeiska kolonisatörerna som, när de inte i syfte att rädda barbarernas själar såg till att mörda folk i drivor, så spred de ovetande av sig sjukdomar omkring sig som dödade merparten av dem.

Det är helt uppenbart att Diamond vill ge matproduktionen en avgörande betydelse. Men det är viktigt att göra en distinktion mellan nödvändiga och tillräckliga villkor. Det verkar fullt rimligt att säga att matproduktion är nödvändigt, men det verkar inte ett dugg rimligt att säga att det är tillräckligt. På grund av detta är hans teori också kraftigt överförenklad. För att vara mer precis menar jag att han gör ett stort och allvarligt misstag i att antyda att vad han kallar för de yttersta faktorerna är fullt tillräckliga. Jag håller med om att sådant som matproduktion är en nödvändig förutsättning för t ex arbetsfördelning, specialisering, och allt som det i sin tur kan tänkas medföra. Men att gå därifrån till att om och om igen antyda att matproduktionen i sig själv nästan automatiskt medför att alla människor, över hela världen, kommer ”automatiskt” att utvecklas i stort sett mot samma mål, ger jag inte mycket för.

Jag är medveten om att han om och om igen stoppar in olika reservationer här och där, för att avfärda kritikernas ”anklagelser” om miljödeterminism. Men jag tycker inte att hans reservationer låter särskilt trovärdiga. Detta av åtminstone två skäl. För det första är det ju helt uppenbart som så att han anser att levnadsmiljön är helt avgörande. Annars hade han inte lagt så mycket krut på att med hänvisning till just levnadsmiljön försökt förklara precis allt som t ex rasbiologerna kan tänkas slänga i hans riktning. Faktum är att det ofta går så långt i hans resonerande att jag ibland får intrycket av att han tror att hans teori kan förklara praktiskt taget allting (vilket i så fall är ett litet problem för sig). Men även om man tog hans reservationer om t ex kulturens inverkan på allvar, gör han sedan allt han kan för att minimera dess betydelse. Exempelvis skriver han så här i ett ställe: ”Vilken betydelse de [kulturella faktorerna] har haft är en stor och obesvarad fråga. Den närmar vi oss bäst genom att koncentrera oss på sådana historiska mönster som förbryllar oss också efter det att vi beaktat verkningarna av de stora miljöfaktorerna” (437).

I sin strävan att försöka tillskriva miljön den avgörande betydelsen för mänsklighetens historia är han som alla determinister före honom, mer än villig att fullständigt nedvärdera förnuft, intelligens, kreativitet, uppfinningsrikedom såväl som de enskilda genier till individer som ligger bakom vårt välstånd, vår vetenskapliga och teknologiska utveckling.

Diamond skriver: ”Ett alternativt synsätt utgår ifrån teorin att uppfinningarnas historia är hjältarnas. De tekniska framstegen tycks i oproportionerlig hög grad härröras från enstaka genier som Johann Gutenberg, James Watt, Thomas Edison och bröderna Wright” (s 241). Och: ”Utgångspunkten i vårt resonemang är den gängse uppfattningen som uttrycks i ordspråket ‘Nöden är uppfinningarnas moder'” (s 242). Vad är då det första han tänker på som exempel? Jo, det är förstås ett vapen! ”År 1942, mitt under brinnande krig, inledde USA:s regering Manhattanprojektet med det uttryckliga syftet att uppfinna den teknik som krävdes för att konstruera en atombomb före Nazityskland” (s 243). Det som är anmärkningsvärt med detta är att han genom hela boken har gett uttryck för en nollsummesyn på tillvaron. I den mån människor blir rika beror det endast på att har exploaterat, underkuvat, förtryckt andra människor – eller också naturen. Implikationen av detta är att människor i första hand inte överlever genom att tänka och skapa, utan genom att plundra och förtrycka.

Sedan anger han även andra uppfinningar som Eli Whitneys bomullsrensare eller James Watts ångmaskin bara för att genast göra allt han kan för att nedvärdera dessa hjältar och deras bedrifter. ”Detta är välkända exempel som förleder oss att tro att andra betydande uppfinningar också gjordes för att fylla kartlagda behov. Men i själva verket har många eller flertalet uppfinningar gjorts av människor som drivs av nyfikenhet eller experimentlusta . . . Kanske förvånar det somliga att de flesta stora tekniska genombrott i vår tid varit sådana ändamålslösa uppfinningar, från flygplanet till automobilen, från förbränningsmotorn och glödlampan till fonografen och transistorn” (ibid, mina kursiveringar). Lägg märke till med vilket förakt han ser på tänkarna, skaparna och uppfinnarnas egna behov av att tillfredställa sin nyfikenhet och experimentlusta, som om det inte vore ett genuint behov. Som om deras verksamhet bara var en meningslös lek för rika vuxna män med alldeles för mycket fritid på deras händer.

Efter han sedan har gått igenom en lång rad av andra exempel på vad han betraktar som ”ändamålslösa” uppfinningar skriver han: ”Uppfinnarna måste ofta envisas och knåpa vidare länge medan intresset för deras uppfinningar är svalt, eftersom de fungerar för dåligt för att vara användbara . . . I USA utfärdas årligen omkring 70 000 patent, av vilka bara ett fåtal någonsin sätts in i produktion” (s 244). Det är ingen som vill förneka att många uppfinnare gjorde dåliga uppfinningar och att de ofta får sätta sig vid ritbordet igen. Men det är helt irrelevant i denna kontext. Det är nämligen helt uppenbart att Diamonds avsikt är uteslutande att försöka nedvärdera uppfinnarna, tänkarna, skaparna, genierna. Han vill ta ifrån dem deras hjältegloria, vår höga aktning för dem, genom att kalla deras uppfinningar ”ändamålslösa” och sedan beskriva uppfinnare som grupp som stora förlorare som inte gör någonting av nytta.

”Vi har nu sett att sunda förnuftets syn på uppfinningarna, som var vår utgångspunkt, vänder på det förhållande som vanligen råder mellan behov och uppfinning. Den överbetonar också betydelsen av enstaka uppfinnargenier som Watt och Edison” (s 245). Hur kan man överbetona betydelsen av dessa uppfinnargenier? Det är en sak om man överskattar en uppfinnare i relation till en annan, men i egenskap av vara en Thomas Edison, ett sant uppfinnargeni, kan man omöjligen ”överbetona” deras betydelse. Ska man anta att Diamond med ”överbetona” menar ”uppskatta”? Låt oss se vad som händer efter detta.

Diamond betonar att alla dessa genier har tagit hjälp av föregångare. Följaktligen är deras bedrifter inte så speciellt imponerande. Så bara om man på egen hand och från början upptäcker och validerar all kunskap inom vetenskap, ingenjörskonst, och så vidare, och sedan steg för steg uppfinner alla saker som måste uppfinnas för att man sedan ska kunna uppfinna sin egen uppfinning, är man berättigad att ses som en sann hjälte. Men det finns ju praktiskt taget ingen som kan leva upp till denna måttstock. Följaktligen är dessa uppfinnargenier inte mycket att hurra över. Detta är emellertid en falsk dikotomi: man måste inte vara först med allting för att med rätta kunna ta äran för det man själv har åstadkommit. Diamond instämmer inte i detta: ”[D]en fråga som är relevant för oss är huruvida historiens övergripande mönster skulle ha blivit annorlunda, om inte en viss uppfinnare hade fötts på en viss plats vid en viss tidpunkt. Och svaret är entydigt: någon sådan person har aldrig funnits. Alla erkända berömda uppfinnare har haft dugliga föregångare och efterföljare och gjort sina förbättringar i ett skede då samhället varit redo att tillämpa deras produkt” (s 246). Så om någon, tack vare sina föregångares hjälp, lyckades åstadkomma något som visade sig vara av något värde, då är det ändå inte, ytterst, den enskilde uppfinnarens förtjänst. Nej, då är det snarare samhällets förtjänst!

Diamond gör alltså sitt allra yttersta för att nedvärdera intelligens, förnuft, kreativitet, skapande, etc. Han vill hela tiden minimera eller förneka betydelsen av dessa enskilda hjältar till genier. Och detta, vidhåller jag, är det allra värsta med denna bok.

Kan jag rekommendera någon att läsa denna bok? Inte direkt. Kan inte riktigt påstå att den gav någonting. Själv läste jag den bara för den ingick i kurslitteraturen i ekonomisk historia. Men trots sina enorma brister, vill jag ändå säga att det är bra av Diamond att vilja bemöta rasbiologernas förklaring till sakernas tillstånd. Tyvärr tycker jag nog att bristerna är så pass stora att det inte räcker hela vägen fram. Men detta är något som jag mer än gärna är villig att ge Jared Diamond äran för.

CNN:

Air pollution may be just the thing to fight global warming, some scientists say.

Prominent scientists, among them a Nobel laureate, said a layer of pollution deliberately spewed into the atmosphere could act as a ”shade” from the sun’s rays and help cool the planet.

…

The Dutch climatologist, awarded a 1995 Nobel in chemistry for his work uncovering the threat to Earth’s atmospheric ozone layer, suggested that balloons bearing heavy guns be used to carry sulfates high aloft and fire them into the stratosphere.

While carbon dioxide keeps heat from escaping Earth, substances such as sulfur dioxide, a common air pollutant, reflect solar radiation, helping cool the planet.

Tom Wigley, a senior U.S. government climatologist, followed Crutzen’s article with a paper of his own October 20 in the leading U.S. journal Science. Like Crutzen, Wigley cited the precedent of the huge volcanic eruption of Mount Pinatubo in the Philippines in 1991.

Pinatubo poured so much sulfurous debris into the stratosphere that it is believed it cooled the Earth by 0.5 degrees Celsius (0.9 degrees Fahrenheit) for about a year.

Wigley ran scenarios of stratospheric sulfate injection — on the scale of Pinatubo’s estimated 10 million tons of sulfur — through supercomputer models of the climate, and reported that Crutzen’s idea would, indeed, seem to work. Even half that amount per year would help, he wrote.

A massive dissemination of pollutants would be needed every year or two, as the sulfates precipitate from the atmosphere in acid rain.

Äntligen en rationell lösning. :)

Jonah Goldbergs artikel ”Racism By Any Other Name” i NRO är väldigt bra. Strävan att via raskvoteringar få in sämre svarta på de fina universiteten i USA, resulterar endast i att bättre asiatiska studenter får avstå från att gå där. Vad är rättvist med det? Ingenting. Och som väntat vinner inte ens de påstådda förmånstagarna av dessa kvoteringar:

The greater irony is that it is far from clear that diversity is good for black students either. Peter Kirsanow, a member of the U.S. Commission on Civil Rights, notes that there is now ample empirical data showing that the supposed benefits of diversity in education are fleeting when real and often are simply nonexistent. Black students admitted to universities above their skill level often do poorly and fail to graduate in high numbers. UCLA law professor Richard Sander found that nearly half of black law students reside in the bottom ten percent of their law-school classes. If they went to schools one notch down, they might do far better.

Detta är ett perfekt exempel på varför det inte råder någon intressekonflikt mellan människor – rationella människor. Mellan människor som inte begär eller söker det oförtjänta.

Men det är kanske inte ens det värsta med raskvoteringar. När man påpekar det orättvisa och irrationella med raskvoteringar, då får man istället höra följande från förespråkarna:

The brilliance of the diversity doctrine is that it does an end-run around all of this by saying that diversity isn’t so much about helping the underprivileged, it’s about providing a rich educational experience for everyone.

When the University of Michigan’s admissions policies were being reviewed by the Supreme Court, former school president Lee Bollinger explained that diversity was as “as essential as the study of the Middle Ages, of international politics and of Shakespeare” because exposure to people of different hues lies at the core of the educational experience. That’s another way of saying that racial preferences are forever, just like the timeless works of the immortal bard. That business about redressing past discrimination against blacks is no longer the name of the game.

It’s difficult to put into words how condescending this is in that it renders black students into props, show-and-tell objects for the other kids’ educational benefit. (Min kursivering.)

Jag instämmer. Det är svårt att komma på några ord för hur ondskefullt detta är.

Jag hävdar att ekonomisk historia är ett jävla skitämne, där man inte lär sig någonting annat än osanningar, nonsens, osv. Låt mig nu ge några exempel på det.

Förra veckan hade vi ett seminarie om depressionen, den ekonomiska politiken under mellankrigstiden och om keynesianismen. Inför seminariet skulle vi läsa dels ett kapitel ur Rondo Camerons Världens ekonomiska historia och dels en essä som hette ”Den stora depressionen” av Jonas Ljungberg. Camerons bok är den primära i kursen. På själva seminariet skulle vi dessutom läsa ett långt utdrag ur något som tidigare hade utgjort kurslitteratur för ämnet. Boken var Dudley Dillards Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia.

Men innan jag kommenterar Dillards behandling av ämnet, vill jag bara kort kommentera vad Cameron skriver om saken.

Vad var orsaken till depressionen? ”Efter mer än sextio år råder det ännu ingen allmän enighet i den frågan. Enligt somliga var orsaken primärt monetär – en dramatisk minskad penningmängd i de ledande industriella ekonomierna, särskilt Förenta staterna, som spred sina effekter till världen i övrigt. Enligt andra står orsakerna att finna i den ”reala” sektorn; en autonom nedgång i konsumtion och investeringar som utbredde sig genom hela ekonomin och världen genom en multiplikator-acceleratormekanism. Ytterligare andra förklaringar har presenterats: den föregående depressionen inom jordbruket, tredjevärldenländernas extrema beroende av instabila marknader för sina råvaror, brist i eller felallokering av världens guldtillgångar och så vidare. En eklektisk ståndpunkt är att ingen ensam faktor var ansvarig utan att en olycklig kedja av händelser och omständigheter, både monetära och icke-monetära, ledde till depressionen. Man kan dessutom hävda att dessa händelser och omständigheter till en (kanhända stor) del kan återföras till första världskriget och den fredsuppgörelse som följde. Guldmyntfotens fall, rubbningarna i handeln vilken aldrig helt återhämtade sig och 1920-talets nationalekonomiska politik har alla en plats i förklaringen” (s 440).

Med andra ord: ingen vet; orsaken är lite allt möjligt men ingenting speciellt – kanske; allt är som effekt ett enda stort mysterium; vi kan inte vara säkra, ty alla är ju inte överens!

Förutom att det finns massor med saker som är tvivelaktigt med stycket som jag nyss citerade, är det ju minst sagt anmärkningsvärt hur otroligt konkretbundet ämnet behandlas. Det förekommer ingen kontext, ingen förklaring, ingenting. Bara en massa händelser och företeelser som beskrivs som ”teorineutrala” fakta. Så även om det som sades var sant och rimligt, kan man som elev inte lära sig något av detta.

Detta skulle ju då kunna vara förklaringen till varför föreläsaren ville att vi skulle ta del av andra texter som kanske kunde klargöra frågan ytterligare. Vad stod det då i Ljungbergs essä? Förutom att allt återigen presenteras helt utan kontext, så radar Ljungberg upp en lista av olika förklaringar såsom att det inte fanns en internationell ”lender of last resort”, överproduktion (a la Keynes), och förklaringen till att depressionen var så långvarig var då att man inte förde en tillräckligt keynesiansk politik i USA.

Det framförs inga tänkbara invändningar mot Keynes här eller mot den bisarra teorin att problemet skulle ha varit för lite keynesiansk politik. När Ljungberg däremot börjar diskutera den monetaristiska förklaringen av Milton Friedman, då är man mycket noga med att redogöra för invändningar, vilket i och för sig är bra (eftersom Friedman har också fel). Men poängen här är ju att man behandlar Keynes teorier helt okritiskt, som om det inte fanns någonting att invända emot.

Men vad går kritiken mot Friedman ut på? Peter Temin står för kritiken och menade enligt Ljungberg att om Friedman hade rätt ”så borde den amerikanska räntan förblivit hög under depressionen, men efter börskraschen föll den snabbt till en låg nivå där den sedan höll sig kvar”. Ja, vad ska man säga…? *suck*

Låt mig nu gå in på Dillards text som är ganska otrolig tagen för sig själv. Det finns, som vanligt, massvis med saker som man skulle kunna anmärka på, men de saker som verkligen stack ut enligt mig var ett stycke som säger följande:

När den privata företagsamheten misslyckades med att bemästra de problem omvandlingen medförde inom stagnerande industrier och industrier på tillbakagång ledde detta till ökade statliga ingripanden till och med i länder vilka av tradition starkt motsatte sig statlig kontroll av den privata företagsamheten . . . Den klassiska lasseiz-faire-filosofin var uppenbarligen död, både som politik och som tro. Som politik har laissez-faire- idéerna i sträng mening kanske aldrig segrat i Europa, men som tro dominerade de 1800-talet. Denna tro skakades av första världskriget och övergavs efter kraschen år 1929 och den därpå följande ekonomiska depressionen 1931-32.

Vad som sedan följer är ett långt citat av Keynes, där han argumenterar mot individualism, mot frihet, mot principen om individens rättigheter, mot rationellt egenintresse, mot kapitalism, osv. Det citeras med stor glädje av den frihetshatande socialisten Dillard.

Det var fler än jag som reagerade över denna text på seminariet. När någon påpekade att texten genomsyrades av tendensiösa påståenden och med en tydlig vinkling åt vänster, då svarade föreläsaren nästan lite förbryllat: ”Nej då! Detta är inte en vänstertext, detta skrevs bara av en typisk keynesiansk socialdemokrat!” Snacka om självbedrägeri, snacka om evasioner, snacka om intellektuell oärlighet, snacka om att vara totalt verklighetsfrånvänd…

När keynesianismen behandlades på seminariet då gick det i stort sett bara ut på att få folk att förstå vad teorin, kanske något överförenklat, gick ut på. Vi skulle också få veta varför Keynes blev attraktiv för folk till att börja med. Och förklaringen vi fick var att Keynes hade ”bevisat” att lönerna inte faller på en fri marknad, och att arbetslöshet därför är ett oundvikligt kapitalistiskt problem, och att lösningen därför är att staten stimulerar efterfrågan genom en aktiv och expansiv finanspolitik (dvs genom budgetunderskott).

Vi fick veta att Keynes avfärdade Says lag. Men vi fick inte veta vad Says lag säger, varför den ansågs vara riktig av dess anhängare, på vilka grunder Keynes avfärdade den (vilket skulle avslöja honom), varför lönerna inte föll (till följd av statliga interventioner), etc. Nej, allt detta ignorerades helt och hållet. Här skulle ingen kritisk diskussion om Keynes teorier föras. Här skulle ingen diskussion föras överhuvudtaget.

Att Keynes ekonomiska politik är fullständigt vansinnig för vem som helst som förlitar sig på det sunda förnuftet, eftersom det i det långa loppet endast kan sluta i katastrof, besvarade ju Keynes som bekant med: ”I det långa loppet är vi alla döda”. Detta tyckte föreläsaren var ”genialiskt”. Föreläsaren referar ständigt till Keynes som om han vore hans idol; det är alltid den ”Store Keynes” och liknande. Otroligt men sant.

Jag slutar här för denna gång, men det finns mer. Mycket mer…

I måndags var det alltså premiär för den nya svenska upplagan av Urkällan. Mattias Svensson höll ett väldigt bra anförande om saken. Därefter skulle jag hålla i ett anförande. Om jag får säga det själv gick det inte alls så bra. Jag blev inte nöjd, men förhoppningsvis förstörde jag inte för alla andra. Jag blev väldigt nervös och kom av mig rätt mycket. Det kanske var tillräckligt tillfredställande för arrangörerna. Jag hoppas det. Nåväl…

Som helhet var dock kvällen väldigt lyckad och trevlig. Det var många trevliga människor där och hade det inte varit för att jag var otroligt trött och hungrig hade jag gladeligen stannat kvar längre, men ändå. Jag tänkte så här i efterhand kort berätta vad det var jag tänkte säga, men som inte blev sagt, men jag tror jag låter det vänta till något senare tillfälle.

En sak kan jag dock förmedla. Och detta är faktiskt lite pinsamt. Men bara lite ;) Det var jag, min kompis Robert Knutsson och Andreas Everbring som satt tillsammans. Senare var det jag, Robert Knutsson och Andreas Everbring som tog hem varsin specialupplaga av Atlas Shrugged, eftersom vi var bland de fem vinnarna i Ayn Rand-quiztävlingen som man höll i där. Everbring kammade hem tio poäng, Robert kammade hem 9 poäng och jag kammade hem 8 poäng. Ja, ni läste rätt! ;D Men men… Så kan det gå när inte haspen är på!!

Idag hade jag kl 18 ett anförande på Helsingborg MUF där jag argumenterade för att våra resurser, i praktiken, är oändliga. Jag kommer imorgon (torsdag) att återpublicera anförandet här på bloggen. Det var inget revolutionerande budskap för de som t ex har läst sin George Reisman. Men det blev ett, av vad jag har förstått, mycket uppskattat anförande. Jag själv blev till skillnad från mitt äventyr i måndags väldigt nöjd och sade precis allt jag ville ha sagt. Efteråt blev det många långa diskussioner om det ena och det andra, vilket var roligt. Jag ser fram emot fler inbjudningar till våren. Tack Helsingborg MUF och tack Therese Boström. :)

Att det är dött här är ganska enkelt. Jag känner, för tillfället, att jag inte har något att säga. Varför har jag inget att säga? Det finns flera förklaringar till det. Men en primär förklaring är att ekonomisk historia suger musten ur mig. Detta är ett rent ut sagt jävla skitämne.

Jag kan inte rekommendera någon att läsa denna kurs. Vore det inte för att jag vill ha poängen, skulle jag hoppat av denna kurs för länge sedan. Den ger mig absolut ingenting i termer av kunskap eller insikter. Kursen är verkligen demoraliserande, för det man dagligen exponeras för är nästan uteslutande osanningar, lögner, nonsens, evasioner, etc. Man får se människor verkligen bevisar att inte finns några gränser för hur långt människor kan gå i deras självbedrägeri, evasioner och oärligheter.

Det som sägs och lärs ut är så vilseledande och felaktigt, på så många sätt och så många plan, att det är ungefär som att lyssna på en nazist som håller föreläsningar i Förintelsen.

Jag vill kort ge några exempel på vad det är jag menar: Keynes framhålls som en stor ekonom, ses som en hjälte. De klassiska ekonomerna avfärdas, utan motivering. Samtidigt får Karl Marx massor med oförtjänt uppmärksamhet. När industrialiseringsprocessen redogörs, behandlas det intellektuella klimatet otroligt snabbt och hafsigt. Affärsmän, tänkare, uppfinnare, vetenskapsmännen tillskrivs en roll, men när den sedan beskrivs får man endast intrycket av att de inte var så betydelsefulla. Istället lägger man ned jättemycket tid på att förklara betydelsen av statliga interventioner av olika slag. Och hur skandalöst man behandlar den stora depressionen ska vi inte ens tala om!

Några tycker kanske att jag borde ha vetat bättre, men jag hade ärligt talat inga förväntningar när jag inledde kursen. Jag hoppades inte på någonting. Ändå lyckades jag bli djupt besviken.

Under normala omständigheter kan jag ”stänga av” de kanaler som annars brukar förmedla struntprat till mig (TV, radio, Internet, tidningar). Men då jag måste dyka upp på föreläsningarna, kan jag inte lika lätt ”stänga av” detta. Allt jag kan göra är, att vara uppmärksam nog för att orka att skriva ned några anteckningar, men tillräckligt frånvarande för att överhuvudtaget stå ut med allt nonsens och alla osanningar som föreläsarna slänger omkring sig.

För att trösta mig under den här perioden har jag spenderat en del tid åt att läsa om The Fountainhead. Det har verkligen hjälpt mig. Men det finns också en annan anledning till varför jag läser om The Fountainhead. Imorgon (13/11), kommer jag nämligen att läsa upp ett litet stycke ur den nya svenska upplagan av boken och sedan komma med lite kommenterar kring det hela.

(Det är Timbro Syd som frågade mig om jag var intresserad av att göra detta i samband med att Mattias Svensson kommer ned till Lund och presenterar den nya upplagan. Jag tackade ja till detta, för jag tyckte att det kunde vara en rolig grej. Förhoppningsvis blir det också det.)

På onsdag (15/11) har jag blivit inbjuden av Helsingborg MUF att hålla ett tal. Jag kommer att argumentera för att jordens resurser är praktiskt taget oändliga. Jag har fått höra att ämnet även har lockat en socialdemokrat att komma. Och ja just det: förra veckan skickade jag in en insändare om den globala uppvärmningen. Förhoppningsvis blir den publicerad, i vilket fall jag kommer att återpublicera den här på bloggen. Så ja, även om det är lite dött här på bloggen för tillfället, så håller jag igång på andra håll.

Det är inte för att jag bryr mig nämnvärt om Bush, för det gör jag inte. Det är bara det att detta är så oerhört typiskt de svenska medierna, och det är så otroligt störigt att jag inte kan låta bli att kommentera det. Man vet inte om det är fråga om otrolig inkompetens eller ren och skär illvilja. Förmodligen är det ett resultat av både och. Vad är det fråga om? Vad är det som har hänt? Well, i Expressen kunde man idag läsa om en påstådd ”groda” som George Bush skulle ha kommit med i sin presskonferens om kongressvalet.

På expressens hemsida står det att läsa: ”Total tystnad mötte skämtet Förloraren försökte hålla god min när han uttalade sig för första gången efter valet”. Vad var denna påstådda ”groda”? Bush sade: ”Jag tipsade henne om några republikaner som kan hjälpa henne välja nya gardiner, säger han om sitt samtal med demokraternas kongressledare Nancy Pelosi”. Detta ska sedan ha möts med ”total tystnad”.

För det första stämmer det inte att Bush ska ha möts av total tystnad. Sanningen är att han möttes av skratt från journalisterna. Inget öronbedövande skratt, men skratt förekom inte desto mindre. (Detta kan vem som helst verifiera på två sätt: antingen genom att läsa transkriptet från presskonferensen här, och om det inte räcker, kan man se på videoupptagningen som finns på samma ställe.)

För det andra undrar jag om ”journalisten” som skrev detta ens vet vad skämtet syftar på. Jag undrar om ”journalisten”, som uppenbarligen inte har gjort sitt jobb, tror att detta är ett ”sexistiskt” skämt som ska syfta på att Nancy Pelosi är en kvinna. Men så är det inte.

Detta är bakgrunden. I en presskonferens före valet fick Bush en fråga som löd:

Q Thank you, Mr. President. With a Republican Congress, you failed to achieve three major goals of your second term: Social Security reform, a tax code overhaul, and a comprehensive immigration bill. Why shouldn’t Americans give Democrats a chance to work with you on those issues, especially when divided government seemed to work in the late 1990s on the budget?

Bush svarade:

THE PRESIDENT: That’s a tricky little question there. (Laughter.) First, I haven’t given up on any of those issues. I’ve got two years left to achieve them. And I firmly believe it is more likely to achieve those three objectives with a Republican-controlled Congress and a Republican-controlled Senate. And I believe I’ll be working with a Republican-controlled Congress and a Republican-controlled Senate.

I understand here in Washington people have already determined the outcome of the election, like it’s over even before the people actually start heading — voting. But that’s not what I see when I’m on the campaign trail. Yes, we’ve got some people dancing in the end zone here in Washington, D.C.; they’ve got them measuring their drapes; they’re going over to the Capitol, and saying, my new office looks beautiful, I think I’m going to have this size drape there, or this color. But the American people are going to decide, and they’re going to decide this race based upon who best to protect the American people and who best to keep the taxes low.

Givet denna bakgrund är det uppenbart att skämtet inte är sexistiskt. Det är också uppenbart att man förmodligen måste ha deltagit på denna presskonferens för att förstå vad skämtet gick ut på.

Så här är det nästan hela tiden när svenska ”journalister” gör sina ”rapporter”. Det är lite ”slarviga” faktafel, lite ”oavsiktliga” förvrängningar, lite ”omedvetna” vinklingar, blandat med lite lösa rykten som någon har plockat upp från något forum på Internet och ett par enstaka korn av halvsanningar. Det är bland annat därför som det inte finns någon som helst anledning att vända sig till svenska medier om man vill ha del av kompetent journalistisk, kompetent och ärlig rapportering från USA och andra håll i världen. En Ding ding värld har större trovärdighet; för de försöker inte ens låtsas som att de är en seriös nyhetstidning med seriösa journalister.

Nytt nummer av The Undercurrent. I detta nummer finns artiklar som ”The Religion of Peace” av Rebecca Knapp, ”Freedom Versus Security: The False Alternative” av Noah Stahl, ”The Environmentalist Attack on Prosperity” av Kelly Cadenas och ”The Military Doctrine of Altruism” av John Lewis.

”Forward Strategy of Freedom” är en bluff. Tusentals amerikanska soldater har dödats och skadats i Irak och Afghanistan. För vad? I teorin för att etablera demokrati i Mellanöstern, detta som ett sätt att bekämpa terrorism. Men kritikerna har rätt: Bush ljög. Han vill inte bekämpa terrorismen; han vill inte vinna i detta krig. Så i praktiken dör de för ingenting.

Som Yaron Brook så tydligt har visat i sitt tal ”Democracy vs. Victory: Why the ‘Forward Strategy of Freedom’ Had to Fail”, är målet med Bushs ”forward strategy” inte att vinna, utan att införa demokrati – med införandet demokrati som ett substitut för en seger.

Det blir mer och mer uppenbart, för varje dag som går, att Irak än så länge har varit en enda stor seger för de militanta islamisterna. Irak håller på, om det inte redan är, en islamisk teokrati. (Detsamma kan sägas om Afghanistan.) Robert Spencer från JihadWatch.org rapporterar i FrontPage magazine att islamisk lag i praktiken redan råder i Irak:

With Saddam definitively gone, however, there remains a significant impediment in Iraq to the rule of law and constitutional government, at least in the Western sense of those terms as involving equality of rights of all before the law. For the Iraqi Constitution as it currently stands stipulates: “No law that contradicts the established provisions of Islam may be established.” This may seem innocuous enough in a land that is overwhelmingly Muslim, and indeed, many Western analysts have dismissed concern about this as hysterical. Charles Krauthammer declared in October 2005: “The idea that it creates an Islamic theocracy is simply false. Its Islamist influence is relatively mild….No law may contradict Islam. But it also says that no law may contradict democratic principles and that the constitution accepts all human rights conventions.”
 
Unfortunately, the intervening year has not been kind to this assessment. The Abdul Rahman apostasy case in Afghanistan gave a sobering indication that when the Sharia provisions of these nascent Constitutions came into conflict with “democratic principles” and “human rights conventions,” it was not Sharia that would fall by the wayside. The Iraqi government has thus far shown little interest in enforcing Sharia principles in Iraq, but it has also shown itself unwilling or unable, at least so far, to keep others from doing so – to the immense detriment of women and religious minorities in Iraq.

The crisis for Christians in Iraq has become so severe that Bishop Thomas G. Wenski of Orlando, Florida, the chairman of the U.S. Conference of Catholic Bishops’ Committee on International Policy, recently wrote to Secretary of State Condoleezza Rice on behalf of the USCCB, asking her to act to protect Christians and other embattled religious minorities in Iraq. “We are especially and acutely aware,” wrote Wenski, “of the deliberate violence perpetrated against Christians and other vulnerable minorities. Christians continue to decline from a pre-war population of over 1.2 million to a current estimate of about 600,000. The growing and deliberate targeting of Christians is an ominous sign of the breakdown in Iraqi society of civil order and inter-religious respect and represents a grave violation of human rights and religious liberty.”

Jag har tidigare sagt att om USA ska vara kvar i Irak, då bör de helt överge idén om att försöka demokratisera landet, sedan se till att döda terroristerna, en gång för alla, så att de inte ger islamisterna eller någon annan ett felaktigt intryck av USA:s villighet att slåss för sin överlevnad. Men att detta kommer att ske inom en snar framtid är ytterst osannolikt. Därför tycker jag faktiskt att det är bättre att dra hem soldaterna, så snabbt som möjligt, för att på så vis färre amerikanska soldater ska behöva sätta livet till för det omoraliska självmordsuppdrag Bush drog dem in i. Om demokraternas seger innebär att de amerikanska trupperna kommer hem snabbare, är det bara bra.

Visst, detta kommer garanteras ses som en seger för islamisterna och det kommer att användas i deras propaganda. Men då den nuvarande politiken också medför en seger för islamisterna, finns det egentligen ingen anledning att bry sig om detta. Fakta är att på lång sikt har det ingen betydelse. Västvärldens överlevnad hänger inte på huruvida USA lyckas offra tillräckligt många av sina medborgare i Irak eller inte. Att vinna detta krig är egentligen hur lätt som helst: om bara viljan hade funnits där.

Detta får mig att tänka på Thomas Sowells artikel ”Where Is the West?” Sowell identifierar att problemet med väst är vår bristande självaktning. Vad är orsaken till detta? Föga överraskande identifierar Sowell orsaken hos den multikulturalistiska och moralrelativistiska propaganda som florerar bland universiteten:

The achievements of western civilization are buried in histories that portray every human sin found here as if they were peculiarities of the west.

The classic example is slavery, which existed all over the world for thousands of years and yet is incessantly depicted as if it was a peculiarity of Europeans enslaving Africans. Barbary pirates alone brought twice as many enslaved Europeans to North Africa as there were Africans brought in bondage to the United States and the American colonies from which it was formed.

How many schools and colleges are going to teach that, going against political correctness and undermining white guilt?

How many people have any inkling that it was precisely western civilization which eventually turned against slavery and began stamping it out when non-western societies still saw nothing wrong with it?

How can a generation be expected to fight for the survival of a culture or a civilization that has been trashed in its own institutions, taught to tolerate even the intolerance of other cultures brought into its own midst, and conditioned to regard any instinct to fight for its own survival as being a ”cowboy”? (Min kursivering.)

Så väldigt sant. Men det finns hopp, konstaterar Sowell:

Western nations that show any signs of standing up for self-preservation are rare exceptions. The United States and Israel are the only western nations which have no choice but to rely on self-defense — and both are demonized, not only by our enemies but also by many in other western nations.

Australia recently told its Muslim population that, if they want to live under Islamic law, then they should leave Australia. That makes three western nations that have not yet completely succumbed to the corrosive and suicidal trends of our times.

Men vi ska inte ta dessa saker för givet. Själv anser jag att Sowell är kraftigt generös i sin beskrivning av dessa tre länder. Visst, stora delar av den amerikanska allmänheten, vill kanske fortfarande överleva så pass mycket, att de inte kommer ge sig utan en riktig ”fight”. Men absolut ingenting hos politikerna och de intellektuella ger oss några skäl att tro att denna lust att leva kommer att slå igenom i politiken. Man kan inte förlita sig på amerikanernas livskänsla. Bara som en tragisk och deprimerande påminnelse: se på den orgie av självuppoffringar som är Irakkriget. Det tog ganska lång tid innan en majoritet av det amerikanska folket såg igenom detta krig.

Sowell avslutar sin artikel med att skriva: ”If and when we all succumb, will the epitaph of western civilization say that we had the power to annihilate our enemies but were so paralyzed by confusion that we ended up being annihilated ourselves?” Han verkar nästan lite överraskad över att han känner sig manad att ställa denna provocerande fråga. Vi vill ju inte tro att det kommer sluta så här. Men givet hur kulturen ser ut har vi inte stora skäl till hopp. Låt mig citera ur Ayn Rands introduktion till Leonard Peikoffs The Ominous Parallels; Sowells fråga är ännu en sådan där oroväckande parallell som Peikoff talade om:

He [Peikoff] shows that a nation brought up to regard the principles of duty and self-sacrifice as cardinal virtues will be helpless when confronted by a gang of thugs who demand obedience and self-sacrifice.

Detta gäng måste inte vara etablerat i USA; det kan likaväl vara militanta islamister i Mellanöstern, eller de under Saddam Hussein förtryckta irakierna, eller de behövande och lidande i Palestina, eller muslimska ”rättighetsaktivister” i väst. Studera George Bushs retorik; se på hans praktiska politik. Där har ni era oroväckande paralleller.

En god nyhet. Jag fick idag reda på att jag klarade den andra tentan i ekonomisk historia; även denna gång blev det VG. Jag fick 19 av 25. Jag är nöjd. Jag har också andra goda nyheter, men jag återkommer med dem till senare i veckan.

Alla som läser nationalekonomi vid universiteten, lär bli exponerade för en lång rad av exempel på företeelser som sägs vara bevis för att kapitalism inte fungerar. De utgör vad man kallar för olika former av ”marknadsmisslyckanden”. Det kan vara sådant som brist på ”perfekt konkurrens”, ”externaliteter”, ”kollektiva varor”, och mycket annat. Lösningen på marknadens tillkortakommanden sägs, i dessa sammanhang, ofta vara statliga interventioner av olika slag: skatter, subventioner och regleringar. Därför är Markets don’t fail! av Brian P Simpson en mycket angenäm historia. Simpsons bok visar nämligen klart och tydligt varför marknadens kritiker har fel när de säger att marknaden ”misslyckas”.

(Att detta är marknadsmisslyckanden är det praktiskt taget ingen som ifrågasätter. Den enda ”kritik” som jag fick ta del av när jag läste nationalekonomi i Lund gick ut på att man skulle inse att man inte alltid kunde lösa alla problem med staten. Så vad som lärs ut på universiteten är, tvärtemot vad alla alienerade ”vänsterekonomer” inbillar sig, blandekonomin som ett ideal.)

Simpson behandlar systematiskt alla vanliga exempel på marknadsmisslyckanden. Och det sker från alla möjliga infallsvinklar, även sådana som är rent ut sagt absurda. Simpson formulerar sig klart och tydligt såväl som kort och koncist. Men bokens stora bedrift är inte Simpsons sätt att formulera sig, utan det att han har lyckats förträffligt med att integrera hela boken kring principen om individens rättigheter. Han visar i boken att många ekonomiska problem, liksom en del av ”marknadsmisslyckandena”, är ett resultat av att man inte fullt ut respekterar principen om individens rättigheter. Han visar därför att vi bör respektera individens rättigheter av strikt praktiska skäl; det moraliska är det praktiska. Och eftersom rättigheter är ett moralbegrepp lyckas han även integrera hans försvar av kapitalismen med en rationell epistemologi såväl som moralfilosofi. Han visar att en stor del av invändningarna mot hur kapitalismen fungerar beror på att man dömer kapitalismen enligt en irrationell måttstock för moralen (altruism, kollektivism, egalitarianism, etc). Han visar också att det i många fall är ett utslag för att kritikerna använder sig av ogiltiga och icke-objektiva begrepp, ”package deals” och hela teorier som inte utgör något annat än rationalistiska luftslott. Detta är, om ni frågar mig, författarens stora bedrift.

Om jag tvunget måste välja ut specifika avsnitt som jag tycker är bättre än de andra tycker jag nog att hans avsnitt om miljön och hans avsnitt om externaliteter är bättre än de övriga delarna. Det var i alla fall dessa kapitel som gav mig mest. Men vilket kapitel som ger dig mest som läsare, beror ju helt enkelt på vilken kunskap du redan besitter. Men nästan vilket kapitel du än läser finns det något att hämta, skulle jag tro.

Det är förresten kul att se att Simpson har läst sin George Reisman. Det är trevligt ur åtminstone två avseenden. Dels är det trevlig att Reisman får lite förtjänt uppmärksamhet. Dels är det trevligt därför att det också påverkar kvaliteten på boken. Reismans insikter och argument återkommer här och var i boken.

Överlag finns det inget som störde mig, men om jag måste välja ut ett par saker som kanske kunde förbättras, då skulle jag nog kanske sett till att revidera en del av hans moralfilosofiska diskussion. Förvisso är detta ingen bok i ämnet, men då mycket av argumenten som förekommer senare i boken vilar på validiteten hos objektivismens moralfilosofi, vore det ju bra grunden man lade var stabil. Bara för att ge ett exempel på vad jag menar, så var mitt första intryck av hans diskussion om varför det är fel att stjäla, att han försökte argumentera på ett regelutilitaristiskt sätt. Jag utgår ifrån att detta inte var hans intention och att detta inte var vad han menade, men det var mitt första intryck. Nu tror och hoppas jag dock att det han sade i sitt avsnitt om moralfilosofi, trots allt, var fullt tillräckligt, givet bokens ändamål.

Så för att sammanfatta vill jag säga att denna bok är väldigt angenäm. Det är en bedrift i termer av integration. I synnerhet när det kommer till att integrera hela försvaret för kapitalismen som det moraliska och praktiska systemet kring principen om individens rättigheter. Det gör inte bara det moraliska argumentet för kapitalismen väldigt starkt, det förser också hela boken med en klar och tydlig röd tråd, vilket gör det lätt för läsaren att få en tydlig helhetsbild. Den är välskriven och välredigerad, vilket märks på många sätt, inte minst då den är ganska kort. Pocketupplagan är dessutom ganska överkomlig vad gäller pris. Jag vill rekommendera denna bok för alla som ett komplement till Henry Hazlitts Economics in One Lesson.