I SvD (20080503) beklagar sig somliga över att EU nu måste tillåta försäljningen av ”lågpriskyckling” från USA. Kycklingarna är tydligare billigare eftersom de har behandlats i ett klordioxidbad som dödar bakterier som salmonella och campylobacter. Man beklagar sig trots att det finns inga bevis för att det är farligt för miljö och hälsa.

Man vänder sig emot metoden eftersom det gör att man blir mindre uppmärksam på att förebygga problemen. Det är kanske sant, men för konsumentens del spelar det nog ingen roll så länge själva kycklingen till slut är ätbar. I vilket fall som helst tror en del att ingen inom EU vill ha den billiga amerikanska ”klorerade” kycklingen. De föredrar ”hög kvalitet”. De föredrar ”etiskt producerad”. Vad det nu betyder.

Varför ville man förbjuda det trots att det var ofarligt för människor? Utöver, vad jag förmodar är vanlig irrationell EU-protektionism, tycks detta vara ett argument: ”EU:s livsmedelsmyndighet, EFSA, tillägger att det inte kan uteslutas att bakterier som salmonella utvecklar resistens mot desinfektionsmedlen. Det finns få studier på området och inga som visar att detta skett när det gäller just de fyra aktuella medlen. Däremot har sådan resistens tidigare utvecklats mot närbesläktade medel”.

Detta är inget bra argument.

Alla bakterier kan till slut bli resistenta mot mycket av våra läkemedel. Om bara tillräckligt många använder dem tillräckligt mycket är det en risk som finns. Eftersom alla människor behöver läkemedel och eftersom alla har rätt att skaffa sig och använda sig av läkemedel, om de har råd med det, följer det att denna risk nog är oundviklig. Även om ingen med avsikt ”överdoserade” är detta en risk som finns.

Men man bör ändå inte reglera försäljningen av eller användandet av läkemedel bara för att det finns en risk för att det kan leda till resistens hos bakterier. För en sådan statligt framtvingad reglering eller restriktion skulle utgöra en kränkning av individens rättigheter. Det skulle förbjuda en del, godtyckligt vem eller vilka, från att skaffa sig de läkemedel som de behöver. Med vilken rätt kan staten stoppa dig från att köpa de läkemedel som du behöver?

Av samma anledning bör man inte förbjuda användandet av dessa bakteriedödare vid produktionen av kyckling bara för att det kan leda till resistens. Kycklingproducenterna har all rätt i världen att producera hur de vill, så länge de inte kränker andras rättigheter. Det vore, om något, en kränkning av kycklingproducenternas rättigheter om man förbjöd dem från att producera lågpriskycklingar. Slutligen kränker man ju konsumenternas rätt att köpa lågpriskycklingar från USA istället för högpriskycklingar från EU, om de nu skulle föredra det.

Bakom detta dåliga argument ligger, bland annat, kollektivismen. Argumentet är att om du som individ fick använda läkemedel hur de ville, då skulle det kanske vara dåligt för gruppen. Gruppens välfärd går före individens välfärd. Därför har du som individ ingen rätt att använda läkemedel på det sätt som du anser vara bäst för dig själv.

Men kollektivismen är falsk. Det finns inget sådant som ett överindividuellt väsen som ”gruppen”. Därför är allt prat om gruppens bästa eller välfärd utöver eller bortom individens bästa eller välfärd obegripligt. Som Ayn Rand påpekade för några decennier sedan:

“The common good” is a meaningless concept, unless taken literally, in which case its only possible meaning is: the sum of the good of all the individual men involved. But in that case, the concept is meaningless as a moral criterion: it leaves open the question of what is the good of individual men and how does one determine it? (“What Is Capitalism?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 20.)

Till de som säger att de har rätt att förbjuda enskilda individer från att handla i enlighet med sitt rationella egenintresse, med argumentet att det nog ändå skulle vara bäst för oss alla om vi begränsade oss i vår användning av t ex läkemedel, säger jag att det står dig fritt fram att föregå med gott exempel och sedan med förnuftiga argument försöka övertyga alla andra att de bör minska på sin användning av t ex antibiotika. Men du kan inte utan att vara inkonsekvent och därmed ologisk och därmed irrationell, tvinga andra att de ska minska på sitt användande, men av någon anledning ska man göra ett undantag för dig. Med vilken rätt kan du fortsätta som vanligt om alla andra tvingas sluta?

De kommunister som idag beklagar sig över att Forum för levande historia upplyser barn och ungdomar om kommunismens brott, försöker antyda att kampanjen är motiverad av ”ideologiska” faktorer eftersom den drivs på initiativ av en borgerlig regering. Föraktfullt undrar de sedan om och när de kommer att få upplysa om ”kapitalismens brott”. De frågar sig när de kommer att få skriva om kolonialismen och den internationella slavhandeln som skedde under ”borgerliga regimer”. Kolonialism och slaveri sägs utgöra exempel på kapitalismens påstådda ”brott mot mänskligheten”.

Det finns bara ett litet problem med detta resonemang och det är att varken logik eller historia ger dem rätt i att detta skulle utgöra ett exempel på brott orsakade av kapitalism. För att förstå detta måste vi inte bara studera historia vi måste också förstå idéerna som är involverade här.

Vad är det för idéer som historiskt sett har resulterat i massmord, slaveri, diktatur? Det är framför allt idéer som altruism, kollektivism, mysticism, intrinsikalism och subjektivism. Dessa idéer ledde historiskt sett till religiösa teokratier under den mörka medeltiden och till sekulära diktaturer under 1900-talet. Under 1800- och 1900-talet ledde de i synnerhet till ideologiska rörelser som nazismen, fascismen och kommunismen. (Läs gärna Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels för en bra redogörelse av hur de dominerande filosofiska idéerna t ex gav oss Nazityskland.)

Rakt motsatta idéer har historiskt sett aldrig haft någon större dominans i historien. Men under slutet av 1700- och början av 1800-talet fick rationella filosofiska idéer som förnuft, egoism, objektivitet, individiualism påverka västvärlden ett litet tag. Detta resulterade i skapandet av USA som i sin tur inspirerade många europeiska länder att inrätta mer rationella konstitutioner, med mer frihet i många europeiska länder som följd. Det var idéer om individens rättigheter som resulterade i frihet och kapitalism. Principen om individens rättigheter leder inte och kan inte leda till slaveri eller massmord eller diktatur. Det är enligt all logik omöjligt och det finns absolut inget historiskt stöd för slutsatsen.

Diktatur, massmord och slaveri är ingen motsägelse enligt kommunismen. Det är inte oförenligt med de grundläggande premisser som ligger till grund för kommunismen. Tvärtom kan man inte praktisera kommunismen utan att vi får en totalitär stat, utan mänskliga offer, utan slaveri. Det är därför historien ser ut som den gör. Det var därför Sovjetunionen, Kommunistkina, Kommunistvietnam, Kommunistkuba, Kommunistiska Nordkorea, med flera, slutade precis som de gjorde. Det var logiskt tvunget att de skulle sluta så här. Det följde som en implikation av idéerna som låg till grund för dessa regimer.

Om det goda är att leva och dö för gruppen, att slava för allmänheten, att offra sig för andra – då är i synnerhet länder som Sovjetunionen eller Kommunistkina ingen moralisk olyckshändelse. Om du har en moralisk skyldighet att leva för andra, då är det inte fel att tvinga dig om du inte går med på att slava för andra frivilligt. Om sanning, logik och moral är subjektiv, beroende på vilken klass du tillhör, då är det hopplöst att argumentera i grundläggande frågor om hur samhället ser ut. Ska du förverkliga kommunismen måste du därför ta till våld.

(Och när vi väl är inne på det var så klart inte heller nazismen en olyckshändelse. Samma idéer dominerade i Nazityskland som i de kommunistiska länderna och de fick i stort sett samma resultat. Det fanns skillnader, men inte av någon väsentlig skillnad. Men för de som söker detaljer här hänvisar jag återigen till Leonard Peikoffs briljanta analys i boken The Ominous Parallels.)

Det behövs verkligen en upplysningskampanj. Men inte bara i Sverige utan i hela världen. Det är kapitalismens natur och historia som förr och nu förtigs och förvrängs. Tvärtemot vad kommunisterna säger vill de faktiskt inte att kapitalismens sanna natur eller historiska ska komma fram. För om folk verkligen fick reda på sanningen om kapitalismen skulle det bara underminera kommunisternas irrationella hat mot kapitalismen.

Det är värt att påpeka att trots allt prat om kolonialism, slaveri så är varken kolonialismen eller slaveriet en produkt av kapitalismen. Kolonialism och slaveri är fundamentalt sett helt oförenligt med de idéer som gav upphov till kapitalismen. Kolonialismen var aldrig populärt bland klassiska liberaler. Det var aldrig projekt som i någon större skala inleddes av eller uppmuntrades av näringslivet eller kapitalisterna. Nej, koloniaismen var väsentligen ett statligt projekt som filosofiskt sett motiverades av en form av kollektivism som var mycket populär under 1800-talet, nämligen nationalismen.

Återigen samma grundläggande idéer leder till samma grundläggande resultat. Nationalism är här synsättet att nationens välfärd (med vilket man även menar sådana saker som nationens prestige) är det goda. Att vara en god människa är därför detsamma som att leva för nationen; att villigt offra sig för fosterlandet om det är vad fosterlandet kräver. Men enligt samma logik som det är rätt att offra dig själv för nationen är det också rätt att offra andra för din nationen. Så om nationens välfärd, prestige och stolthet kräver att man med tvång och våld koloniserar länder, förslavar deras befolkning, och plundrar dem på deras rikedomar, då är det precis lika rätt som att vi ska tvingas finansiera dessa statliga projekt med skatt. Allt är för nationens bästa.

Nationalisterna var och är som många andra kollektivister ute efter en form av pseudo-självaktning som de söker erhålla genom nationens ställning i världen. Detta driver nationalisterna till att propagera för dominans gentemot andra länder.

Låt mig citera vad Ludwig von Mises skriver om kolonialismen i sin bok Omnipotent Government:

The colonial expansion of the nineteenth century was very different from that of the preceding centuries. It was motivated solely by considerations of national glory and pride. The French officers, poets, and after-dinner speakers—not the rest of the nation—suffered deeply from the inferiority complex which the battles of Leipzig and Waterloo, and later those of Metz and Sedan, left with them. They thirsted for glory and fame; and they could quench their thirst neither in liberal Europe nor in an America sheltered by the Monroe Doctrine. It was the great comfort of Louis Philippe that his sons and his generals could reap laurels in Algeria. The Third Republic conquered Tunis, Morocco, Madagascar, and Tonking in order to reëstablish the moral equilibrium of its army and navy. The inferiority complex of Custozza and Lissa drove Italy to Abyssinia, and the inferiority complex of Aduwa to Tripoli. One of the important motives that made Germany embark on colonial conquests was the turbulent ambition of shabby adventurers like Dr. Karl Peters. (Min kursivering.)

Affärsmän och ekonomiska intressen var aldrig en pådrivande kraft i sammanhanget:

It is a Marxian invention that the nineteenth-century colonial expansion of the European powers was engendered by the economic interests of the pressure groups of finance and business. There have been some cases where governments acted on behalf of their citizens who had made foreign investments; the purpose was to protect them against expropriation or default. But historical research has brought evidence that the initiative for the great colonial projects came not from finance and business but from the governments. The alleged economic interest was a mere blind. The root cause of the Russo-Japanese War of 1904 was not the desire of the Russian Gov­ernment to safeguard the interests of a group of investors who wanted to exploit the Yalu timber estates. On the contrary, because the government needed a pretext for intervention, it deployed ”a fighting vanguard disguised as lumbermen.” (Min kursivering.)

von Mises ger många fler exempel i sin bok.

Kolonialismen var inte en produkt av kapitalism, tvärtom, så var det som jag har antytt en produkt av rakt motsatta idéer, kollektivism och etatism. I det största kolonialmakten Storbritannien var liberaler emot kolonialismen. I den mån man ändå koloniserade av samma irrationella skäl som alla andra koloniserade, var Storbritannien en ganska välvillig kolonisatör. von Mises igen:

…British liberalism has fundamentally reformed the meaning of colonial imperialism. It granted autonomy—dominion status—to the British settlers, and ran the East Indies and the remaining Crown colonies on free-trade principles. Long before the Covenant of the League of Nations created the concept of mandates, Great Britain acted virtually as mandatory of European civilization in countries whose population was, as the Britons believed, not qualified for independence. The main blame which can be laid on British East Indian policies is that they respected too much some native customs—that, for example, they were slow to improve the lot of the untouchables. But for the English there would be no India today, only a conglomeration of tyrannically misruled petty princi­palities fighting each other on various pretexts; there would be anarchy, famines, epidemics.

Detta är inte bara en intressant trivia i sammanhanget, det har som vi snart kommer att se, en viss betydelse för en annan sak som kapitalismens fiender gärna anklagar kapitalismen för, nämligen slaveriet.

Slaveriet var inte en kapitalistisk produkt, det var väsentligen en restprodukt från förkapitalistisk tid. Slaveriet var helt oförenligt med kapitalismens natur. Det var därför också kapitalismens ekonomiska natur och principer som gjorde slut på slaveriet.

Till de ekonomiska faktorerna har vi det faktum att slavekonomier har svårare för att konkurrera med fria ekonomier. I Human Action skriver Ludwig von Mises: ”Servile labor disappeared because it could not stand the competition of free labor; its unprofitability sealed its doom in the market economy… at no time and at no place was it possible for enterprises employing servile labor to compete on the market with enterprises employing free labor. Servile labor could always be utilized only where it did not have to meet the competition of free labor”. Förklaringen är enkel. Slavar har aldrig samma incitament att göra ett bra jobb som fria arbetare på en fri marknad. (Mises för ett längre resonemang i boken som jag hänvisar er till om ni vill veta mer.)

Sedan har vi, rent principiellt, det faktum att slaveriet var hela tiden var en motsägelse enligt kapitalismens principer. Kapitalismen är ju trots allt ett system av frihet. Det är ett system som ju trots allt bygger på principen om individens rättigheter. Det är därför fundamentalt oförenligt med slaveri. Motsägelser kan man inte komma undan med och mycket riktigt slutade det med att man blev tvungen att till slut välja sida. Det fanns inget utrymme för fler kompromisser. Resultatet blev det amerikanska inbördeskriget och tack och lov vann den mer konsekventa parten i denna konflikt. Slaveriet avskaffades.

Det avskaffades dock inte bara i USA under denna tid. En annan faktor som gjorde att slaveriet avskaffades på många håll i världen var just det relativt välvilliga brittiska imperiets stora inflytande över hela världen. Låt mig citera Thomas Sowell recension av en bok, Bury the Chains av Adam Hochschild, som handlar just om hur detta gick till:

The book re-creates the very different world of that time, in which slavery was so much taken for granted that most people simply did not think about it, one way or the other. Nor did the leading intellectuals, political leaders, or religious leaders in Britain or anywhere else in the world.

The dozen men who formed the world’s first anti-slavery movement saw their task as getting their fellow Englishmen to think about slavery — about the brutal facts and about the moral implications of those facts.

Their conviction that this would be enough to turn the British public, and ultimately the British Empire, against slavery might seem naive, except that this is precisely what happened. It did not happen quickly and it did not happen without encountering bitter opposition, for the British were at the time the world’s biggest slave traders and this created wealthy and politically powerful special interests defending slavery.

The anti-slavery movement nevertheless persisted through decades of struggles and defeats in Parliament until eventually they secured a ban on the international slave trade, and ultimately a ban on slavery itself throughout the British Empire.

Even more remarkable, Britain took it upon itself, as the leading naval power of the world, to police the ban on slave trading against other nations.

Intercepting and boarding other countries’ ships on the high seas to look for slaves, the British became and remained for more than a century the world’s policeman when it came to stopping the slave trade.

Nu kanske någon vill säga att det som motiverade dem var inte väsentligen rationella idéer och värden, utan religiösa sådana. Det är sant att deras religiösa övertygelser hade en viss inverkan. Men den var inte på något sätt avgörande. Religiösa människor av detta slag hade alltid funnits, men det hade ingen speciell inverkan på slaveriets vara eller icke-vara förrän nu.

Varför just nu? Därför att nu var många explicit eller implicit övertygade om individens rättigheter och individens värde. Dessa idéer fick i sin tur kraft först efter människorna fick upp ögonen för förnuftets kraft under 1600- och 1700-talets vetenskapliga bedrifter. När folk såg vad förnuftet kunde göra började de sätta ett större värde på människan och på den enskilde människan och såg, implicit, värdet av att lämna människor fria.

Det var praktiskt taget omöjligt att argumentera för frihet när man hade den kristna synen på människor som irrationella monster, styrda av låga, syndiga tankar och begär. Den sortens varelser vill man inte gärna lämna fria.

Det var en respekt för förnuftet som gav en riktig kärlek till livet, människan, individen och friheten. Det var denna kärlek i kombination med principen om individens rättigheter som gav de religiösa motståndarna till slaveriet många starka moraliska och praktiska argument till sin fördel.

Det finns inget sådant som ”kapitalismens brott”. Kapitalismen är det enda system som från början till slut, av princip och logik, omöjligen kan leda till något sådant som massmord eller slaveri eller diktatur. Allt sådant, liksom mycket mer därtill, utgör kränkningar av individens rättigheter. Kapitalismen bygger på principen om individens rättigheter, varför allt sådant är, så att säga, ett brott mot kapitalismen som system. Det finns ingen logik i anklagelsen och det finns ingen historik att backa upp den med. Kapitalismen är helt oskyldig.