Yaron Brook intervjuas återigen på Pajamas TV och Eric Daniels intervjuas på The Mike Rosen Show.
Kategori: Nationalekonomi
Var försiktig med dina önskningar
Torbjörn Tännsjö är inte bara en mycket irrationell filosof. Han är också, vilket inte är en slump, en mycket oärlig människa. I DN Kultur skriver Tännsjö att det finns nästan ingen som idag vill försvara kapitalismen:
Det hade varit befriande att i stället få läsa någon som skiljer ut sig ur flocken och tar ansvar, på kapitalismens vägnar. En sådan äkta förespråkare för systemet borde förstås modigt säga: Sådan är kapitalismen! Han eller hon kunde sedan tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Men detta är inte av ondo, utan av godo.
Tännsjö tycker att det är synd att ingen försvarar kapitalismen, för han är nämligen så säker på att kapitalismens förespråkare också skulle behöva försvara de destruktiva konjunktursvängningarna.
Ett sådant försvar skulle utgöra en gigantisk eftergift till den marxistiska/keynesianska myten att konjunktursvängningar hör till kapitalismens natur. Ett sådant försvar skulle naturligtvis göra kapitalismens redan dåliga rykte ännu sämre. Och med tanke på all förstörelse av välstånd och arbetslöshet som följer i spåren av den ekonomiska krisens, vore det inte konstigt om allmänheten som ju inte vet bättre, skulle fördöma kapitalismen.
Men det är en myt. Sanningen är förstås att konjunktursvängningar är inte en naturlig del av kapitalismen.
Konjunktursvängningar orsakas av inflation, dvs kreditexpansion, som skapas av de kommersiella bankerna, med statens uppmuntran och uppbackning. Detta betyder att konjunktursvängningar framför allt är orsakade av systemet med fraktionella bankreserver.
Varje gång en bank lånar ut pengar som den inte har, och därmed skapar pengar ur tomma intet, ägnar den sig åt kreditexpansion. Varje gång en bank lånar ut mer än vad den lånar in, praktiserar banken fraktionella reserver.
När banken sänker sin ränta, då kommer affärer som tidigare inte framstod som lönsamma att plötsligt framstå som lönsamma. Det kommer att locka affärsmän att ta lån för att genomföra dessa affärer. I och med företaget lånar pengar skapas nya pengar ur tomma intet. Detta är högkonjunkturen.
Eftersom det inte fanns tillräckligt med sparande för att finansiera dessa kapitalintensiva investeringar, kommer det förr eller senare visa sig att detta var olönsamma investeringar. När felinvesteringarna avslöjas går företaget i konkurs, lån kan inte betalas tillbaka, kapital förstörs, människor blir arbetslösa. Och så vidare. Detta är lågkonjunkturen.
Fraktionella reserver är inte en produkt av den fria marknaden. Systemet med fraktionella bankreserver har framför allt överlevt på grund av statens uppmuntran och uppbackning. Utan denna statlig uppmuntran och uppbackning hade systemet troligtvis inte överlevt den fria marknadens dom.
Fakta är att genom hela historien har staten räddat bankerna från sina dåliga affärer och på så sätt skonat dem från marknadskrafterna. Under hela 1800-talet gav till exempel den amerikanska staten bankerna tillståndet att ställa in utbetalningarna till sina kunder. På så sätt räddades bankerna från konkurs.
Hur skulle resten av affärslivet se ut om staten lät konkursfärdiga företag slippa en konkurs, genom att godtyckligt bryta sina kontrakt och helt enkelt vägra betala sina räkningar? Det skulle naturligtvis uppmuntra företag till att ta stora risker på bekostnad av företagen som inte är villiga att ta lika stora risker. Skulle det uppmuntra något företag att se över sin affärsidé? Företag som växer fram på en sådan marknad, är knappast en produkt av den fria marknaden.
Konjunktursvängningarna i ekonomin hör inte till kapitalismens natur. De är snarare en konsekvens av statens destruktiva inblandning i bankväsendet. Och irrationella, oärliga filosofer som Torbjörn Tännsjö ska vara försiktig med vad han önskar sig.
God ekonomi kräver en god epistemologi
Den irrationella ekonomiska politik som våra politiker för har ytterst sina rötter i dålig filosofi. Den är inte bara ett uttryck för en irrationell moralfilosofi (altruism). Den är också ett uttryck för dålig epistemologi (pragmatism).
Låt mig förklara.
Våra politiker försöker lösa våra ekonomiska problem med hjälp av sedelpressarna. Finns det något exempel som visar att detta faktiskt har fungerat? Nej. Har dessa människor inte hört talas om hyperinflation? Har de inte hört talas om 1920-talets Tyskland? 1980-talets Brasilien? 1970- och 1980-talets Argentina? 2000-talets Zimbabwe? Ändå hör detta till allmänbildningen.
Våra politiker säger att den ekonomiska krisen orsakades av för lite statlig inblandning i ekonomin och föreslår således nya regleringar som en lösning. De säger, otroligt nog, att nya regleringar kommer att skapa ”dynamism” och ”tillväxt”. Men finns det någon som helst anledning att tro detta? Nej. Har dessa människor aldrig hört talas om Sovjetunionen? Kina? Indien? Nordkorea? Kuba? Statlig kontroll över ekonomin fungerar inte, har aldrig fungerat och kommer aldrig fungera. Det kan inte fungera. Även detta hör till allmänbildningen.
(Till och med kommunisterna i Sovjet förstod bättre än våra politiker. Varje gång statliga kontroller höll på att ta död befolkningen och ekonomin, lät de människor få andas i frihet länge nog för att kunna producera sig ur den värsta misären. I Sovjetunionen kallades det för New Economic Policy.)
Frågar du dessa politiker lär de veta vad hyperinflation är. De lär känna till vad som hände i dessa länder. Ändå är de helt oförmögna att dra någon logisk slutsats. Om du frågar dem om ”dynamismen” och ”tillväxten” i Sovjetunionen eller Nordkorea, lär de inte veta vad du pratar om. Det är inte särskilt konstigt eftersom det fanns ingen ”dynamism” eller ”tillväxt” att tala om i kommunistländerna; bara misär, stagnation och svält. Ändå är de helt oförmögna att dra någon logisk slutsats.
Hur ska vi förklara detta? Vi ser att politikerna är ovilliga eller oförmögna att ta hänsyn till dessa grundläggande nationalekonomiska och historiska kunskaper. All kunskap i världen är till ingen som helst nytta om du inte ser till att integrera den med allt annat du vet. Politikernas kunskap är desintegrerad. Det är därför de inte kan dra några logiska slutsatser.
Politikernas katastrofala sätt att hantera den ekonomiska krisen är med andra ord bara ännu ett exempel på hur oviljan och oförmågan att integrera vår kunskap till en logiskt sammanhängande helhet, gör människor oförmögna att tänka och handla rationellt. Det är därför politikerna drar slutsatser mot bättre vetande och det är därför de handlar mot bättre vetande. Politikernas irrationella svar på den ekonomiska krisen är ett exempel på ”context-dropping”.
Politikernas irrationella ekonomiska politik kommer uteslutande att ha förödande konsekvenser. Men det kan man bara veta om man tar hänsyn till den fullständiga kontexten, precis som man bara kunde förutse den ekonomiska krisen om man tog hänsyn till den fullständiga kontexten. (Se t ex Peter Schiff.)
Trots att många politiker säger att vi inte har råd med någon ”ideologi”, att vi måste vara ”pragmatiska”, så är politikernas desintegration ett uttryck för en mycket populär filosofi: pragmatismen.
En idé är, enligt pragmatismen, god om den ”fungerar”. Standarden för att ”fungera” är tillfredsställandet av våra subjektiva behov, begär och önsketankar. Vad som ”fungerade” igår behöver inte ”fungera” idag och vad som ”fungerar” idag behöver inte ”fungera” imorgon. Vi är ju trots allt varken allvetande eller ofelbara. Därför avfärdar pragmatismen principer av princip; konkretbundenhet och desintegration är den enda logiska och praktiska följden.
Eftersom det är opraktiskt att desintegrera är detta ytterligare ett exempel på hur opraktisk pragmatismen är. Sanningen är alltså att vi inte längre har råd med pragmatismen. Vad vi behöver är Ayn Rands rationella filosofi: objektivismen.
Vi ser nu det oerhörda värdet av en god epistemologi. I synnerhet ser vi det oerhörda värdet av att ta hänsyn till kontexten och integrera. Det visar sig att god epistemologi är som alla andra filosofiska frågor, en fråga med ytterst vardagliga konsekvenser. I slutändan är det, som alla andra filosofiska frågor, en fråga om liv och död.
John Laws relevans
Har ni hört talas om spelaren, mördaren, ekonomen och finansministern John Law? Förmodligen inte. Men det finns väldigt mycket vi kan lära av honom. För trots att nästan ingen känner igen honom så är det till en förvånansvärt stor del mycket av hans idéer som lever kvar än idag.
En sådan idé är att ”pengar är välstånd”, att roten till våra ekonomiska problem därför är att vi har ”för lite” pengar och att lösnignen är att vi helt enkelt trycker upp fler papperspengar. Låter det bekant? Det borde göra det om ni har läst nyheterna de senaste månaderna. Det borde också låta bekant eftersom det i grunden är samma idéer som Keynes stod för. Precis som Keynes var Law en bedragare.
Vilka konsekvenser hade John Laws idéer? De ledde inte till välstånd. De ledde däremot till inflation och den förödande Mississippiebubblan. Man kan lära sig mycket om världen och om ekonomi genom att studera John Laws idéer och vad som hände när man omsatte dem i praktiken. Man kan också lära sig hur staten, sedan tidernas begynnelse, har varit orsak till samtliga ekonomiska bubblor.
Därför vill jag rekommendera en underhållande animerad film om John Law och Mississippibubblan. Ni kan se den här. Efter ni har sett den kan ni läsa mer om honom och hans idéer här, här och här.
Om flykten till guldet
USA finansierar sina gigantiska budgetunderskotten genom att inflatera sönder dollarn. Därför lär dollarns värde dyka rätt snart. Om den inte dyker beror det bara på att alla andra länder låter sina valutor inflateras sönder lika mycket. Förr eller senare lär folk vakna upp och inse att världens regeringar verkligen håller på att inflatera sönder våra värdelösa papperspengar och att det finns ingenstans att fly – förutom till guldet.
För att skydda sina besparingar från inflation har många börjat köpa guld på sistone. Än så länge har det bara varit privatpersoner som har flytt till guldet, men nu finns det saker som talar för att hela länder kommer att fly till guldet. Idag läste jag i The Telegraph (via Paul Hsieh) att Ryssland funderar på att gå tillbaka till en slags guldmyntfot:
Arkady Dvorkevich, the Kremlin’s chief economic adviser, said Russia would favour the inclusion of gold bullion in the basket-weighting of a new world currency based on Special Drawing Rights issued by the International Monetary Fund.
Chinese and Russian leaders both plan to open debate on an SDR-based reserve currency as an alternative to the US dollar at the G20 summit in London this week, although the world may not yet be ready for such a radical proposal.
Mr Dvorkevich said it was ”logical” that the new currency should include the rouble and the yuan, adding that ”we could also think about more effective use of gold in this system”.
Vem vet? Det kanske blir så här. Men jag är inte alltför optimistisk. De flesta ”ekonomer” idag har en till synes mycket dålig förståelse för guldmyntfotens natur och värde. De flesta ”ekonomer” vet nästan inget om hur ekonomin fungerar; de kan bara räkna ut korrelationer. De riktiga ekonomer som faktiskt vet bättre har ändå inget inflytande över våra politiker. Våra politiker skulle ändå inte lyssna på dem av ”praktiska skäl”. Med ”praktiska” menar de egentligen ideologiska: guldmyntfoten är nämligen en fiende till den stora staten.
På tiden när Alan Greenspan visste bättre skrev han en essä som heter ”Gold and Economic Freedom” som publicerades i Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal. Alan Greenspan skrev:
[T]he opposition to the gold standard in any form-from a growing number of welfare-state advocates-was prompted by a much subtler insight: the realization that the gold standard is incompatible with chronic deficit spending (the hallmark of the welfare state). Stripped of its academic jargon, the welfare state is nothing more than a mechanism by which governments confiscate the wealth of the productive members of a society to support a wide variety of welfare schemes. A substantial part of the confiscation is effected by taxation. But the welfare statists were quick to recognize that if they wished to retain political power, the amount of taxation had to be limited and they had to resort to programs of massive deficit spending, i.e., they had to borrow money, by issuing government bonds, to finance welfare expenditures on a large scale.
Under a gold standard, the amount of credit that an economy can support is determined by the economy’s tangible assets, since every credit instrument is ultimately a claim on some tangible asset. But government bonds are not backed by tangible wealth, only by the government’s promise to pay out of future tax revenues, and cannot easily be absorbed by the financial markets. A large volume of new government bonds can be sold to the public only at progressively higher interest rates. Thus, government deficit spending under a gold standard is severely limited. The abandonment of the gold standard made it possible for the welfare statists to use the banking system as a means to an unlimited expansion of credit.
Det är inte bara ett lustigt sammanträffande att dollarn har tappat enormt i värde sedan man övergav guldet helt och hållet i början av 1970-talet. Det är inte heller bara ett lustigt sammanträffande att man blev tvungen att överge Bretton Woods-systemet eftersom USA under efterkrigstiden förde en keynesiansk politik. Mellan de goda och dåliga tiderna lät man budgetunderskotten, finansierade med sedelpressarna, gå från stora till ännu större.
Keynes som var en svuren fiende till guldmyntfoten, fick till slut som han ville. Vad har hänt med världsekonomin sedan dess? The Telegraph:
The world’s fiat paper currencies have lacked any external anchor ever since. It is widely argued that the financial excesses and extreme debt leverage of the last quarter century would have been impossible – or less likely – under the discipline of gold. (Min kursivering.)
De som argumenterar för detta har rätt. Dagens ekonomiska kris är på sätt och vis bara en förlängning av de problem som Keynes ekonomiska teorier förorsakade USA under efterkrigstiden.
Att Ryssland idag överhuvudtaget överväger att fly till guldet är ett sundhetstecken. Det är ett tecken på att åtminstone några inser att vi inte har råd med välfärdsstaten och keynesianismen.
Intervju med Alex Epstein
Det finns en mycket trevlig intervju med Alex Epstein, från Ayn Rand-institutet, på radiostationen KRMS. I intervjun förklarar Epstein hur dagens utveckling i USA påminner väldigt mycket om utvecklingen i Ayn Rand roman Atlas Shrugged, hur orsaken till den ekonomiska krisen är för mycket konsumtion, varför den primära boven är centralbanken och att lösningen är laissez-faire kapitalism inom bankväsendet. Med mera.
Bara den fria marknaden kan rädda oss från zombies!
BusinessWeek förklarar i en artikel att problemet med dagens statliga ”räddningspaket” är att de räddar så kallade zombieföretag som backas upp av staten, på bekostnad av den hälsosamma och fungerande delen av ekonomin:
Zombies. Seen one lately? If not, you may soon, because they are about to menace the U.S. economy. In financial lingo, zombies are debtors that have little hope of recovery but manage to avoid being wiped out thanks to support from their lenders or the government. Zombies suck life out of an economy by consuming tax money, capital, and labor that would be better deployed in growing companies and sectors. Meanwhile, by slashing prices to generate sales, zombie companies can drag healthier rivals into insolvency.
När staten försöker ”rädda” ekonomin genom att ”rädda” hotade jobb i hotade företag, håller de bara på att skapa en ekonomisk katastrof i det långa loppet. Detta är en form av socialism och precis som all annan socialism, kommer det inte att fungera.
Det enda som kan rädda oss från dessa zombies är den fria marknaden; låt de dåliga företagen gå i konkurs och låt de bra företagen ta över. Men för att detta ska ske smidigt måste staten inte bara sluta stå ivägen och sluta backa upp dessa ruttnande zombieföretag. De måste också släppa loss kapitalisterna som kan och vill köpa upp och förstöra dem så snabbt och effektivt som möjligt och sedan sälja dem vidare till andra som kan och vill skapa något nytt av det som blir över.
Detta för oss till Gordon Gekko. Gordon Gekko sade:
The new law of evolution in corporate America seems to be survival of the unfittest. Well, in my book you either do it right or you get eliminated.
In the last seven deals that I’ve been involved with, there were 2.5 million stockholders who have made a pretax profit of 12 billion dollars. Thank you.
I am not a destroyer of companies. I am a liberator of them!
The point is, ladies and gentleman, that greed — for lack of a better word — is good.
Greed is right.
Greed works.
Greed clarifies, cuts through, and captures the essence of the evolutionary spirit.
Greed, in all of its forms — greed for life, for money, for love, knowledge — has marked the upward surge of mankind.
And greed — you mark my words — will not only save Teldar Paper, but that other malfunctioning corporation called the USA.
Thank you very much.
Idag är Gordon Gekko från Oliver Stones film Wall Street, en symbol för allt som är fel med Wall Street och kapitalismen. I mångas ögon representerar han hänsynslös, omoralisk girighet och egoism. Men sanningen är att Gordon Gekko har nog aldrig haft mer rätt om USA – och USA har nog aldrig behövt en Gordon Gekko som idag.
Vi behöver en ny Harding
Jim Powell har en bra artikel, ”Not-So-Great Depression”, i National Review om hur president Warren G Harding hanterade depressionen 1920:
America’s greatest depression fighter was Warren Gamaliel Harding. An Ohio senator when he was elected president in 1920, he followed the much praised Woodrow Wilson — who had brought America into World War I, built up huge federal bureaucracies, imprisoned dissenters, and incurred $25 billion of debt.
Harding inherited Wilson’s mess — in particular, a post–World War I depression that was almost as severe, from peak to trough, as the Great Contraction from 1929 to 1933 that FDR would later inherit. The estimated gross national product plunged 24 percent from $91.5 billion in 1920 to $69.6 billion in 1921. The number of unemployed people jumped from 2.1 million to 4.9 million.
President Harding handlade helt i strid med vad som idag är den ”konventionella visdomen”. Han handlade med andra ord helt i enlighet med vad sunt förnuft och grundläggande men numera gamla och sedan länge bortglömda nationalekonomiska kunskaper:
Federal spending was cut from $6.3 billion in 1920 to $5 billion in 1921 and $3.2 billion in 1922. Federal taxes fell from $6.6 billion in 1920 to $5.5 billion in 1921 and $4 billion in 1922. Harding’s policies started a trend. The low point for federal taxes was reached in 1924; for federal spending, in1925. The federal government paid off debt, which had been $24.2 billion in 1920, and it continued to decline until 1930.
With Harding’s tax and spending cuts and relatively non-interventionist economic policy, GNP rebounded to $74.1 billion in 1922. The number of unemployed fell to 2.8 million — a reported 6.7 percent of the labor force — in 1922. So, just a year and a half after Harding became president, the Roaring 20s were underway. The unemployment rate continued to decline, reaching an extraordinary low of 1.8 percent in 1926. Since then, the unemployment rate has been lower only once in wartime (1944), and never in peacetime.
Denna ekonomiska kris orsakades, som vanligt, av statens inblandning i ekonomin. Framför allt av den amerikanska centralbanken. Den visar därför att vad amerika behöver just nu, kanske mer än någonsin, är kapitalism. Inte mer av samma blandekonomi som förde oss hit. Inte stora vansinniga keynesianska satsningar finansierade med sedelpressarna. Inte nationaliseringar av banker och företag. Inte ”räddningspaket”. Inte mer statlig kontroll över ekonomin, utan mindre. Vad amerika behöver just nu är inte en ny FDR. Nej, vad amerika behöver, som ett absolut minimum, är en ny Harding.
Tusentals nya regleringar
Competitive Enterprise Institute skriver i sin årliga rapport Ten Thousand Commandments:
• An extrapolation from an estimate of the federal regulatory enterprise by economist Mark Crain shows that regulatory compliance costs hit an estimated $1.157 trillion in 2007.
• Given that 2007 government spending stood at $2.73 trillion, the hidden tax of regulation now approaches half the level of federal spending itself.
• Regulation costs more than seven times the $163 billion budget deficit.
• Regulatory costs nearly match 2005 corporate pretax profits of $1.3 trillion.
• Regulatory costs also rival estimated 2007 individual income taxes of $1.17 trillion.
• Regulatory costs dwarf corporate income taxes of $342 billion.
• Regulatory costs of $1.16 trillion absorb 8.5 percent of U.S. gross domestic product (GDP), which was $13.67 trillion in 2006.
Detta är ju illa nog. Men hur många kände till följande fakta? ”Thee annual outflow of nearly 4,000 final rules has meant well over 51,000 final rules since 1995—that is, since the Republican takeover and the recent Democratic recapture of Congress.”
Tänk på detta nästa gång du hör folk börjar pratar om ”avregleringar” eller den ”fria marknaden” i USA.
Skaffa er ett liv
Nyligen läste jag detta:
Government-guaranteed home mortgages, especially when a negligible down payment or no down payment whatever is required, inevitably mean more bad loans than otherwise. They force the general taxpayer to subsidize the bad risks and to defray the losses. They encourage people to “buy” houses that they cannot really afford. They tend eventually to bring about an oversupply of houses as compared with other things. They temporarily overstimulate building, raise the cost of building for everybody (including the buyers of the homes with the guaranteed mortgages), and may mislead the building industry into an eventually costly overexpansion. In brief in the long run they do not increase overall national production but encourage malinvestment.
Man skulle kunna tro att detta skrevs av en pro-kapitalistisk debattör, i det senaste numret av Forbes eller Wall Street Journal. Men det skrevs faktiskt redan 1946 av en mycket prominent förespråkare av den fria marknaden: Henry Hazlitt! Så mycket för att kapitalismens vänner inte varnade för den statligt arrangerade finanskrisen. Så mycket för att kapitalismens vänner inte kunde förutse sviterna av den statligt arrangerade fastighetsbubblan. Så mycket för att kapitalismens vänner skulle vara det minsta överraskade av det vi ser idag.
Ingen förutom de mest verklighetsfrånvända mytomanerna (t ex Göran Rosenberg och Göran Greider), har väl missat hur ekonomen Peter Schiff varnade för finanskrisen? Idag varnar han också för den keynesianska ”stimulans”politik som Obama och världens regeringar föreslår i syfte att möta den ekonomiska krisen som de själva orsakade genom att ”stimulera” fram omfattande lån av det slag som Hazlitt beskriver i citatet ovan.
Vad kommer att hända, om några år, när det visar sig att dessa ”stimulans”paket inte fungerade? Om historien säger oss någonting, då säger den oss att de anti-kapitalistiska mytomanerna kommer att påstå att de pro-kapitalistiska ekonomerna inte ”varnade” oss och att fiaskot av den nya statligt arrangerade krisen, är ett ”bevis” för att den ”fria marknaden” har misslyckats ”ännu en gång”. Precis som de en gång i tiden ignorerade sådana som Peter Schiff, ignorerar de idag sådana som Stefan Karlsson.
Varför lyssnar inte folk på varningarna? Därför att de som borde lyssna vet inte vad de håller på med. Det slutgiltiga beviset för att ingen vet vad de håller på med är den amerikanska centralbankens beslut att sänka sin ränta till 0%. Om orsaken till krisen var att den amerikanska centralbanken ”stimulerade” fram för mycket ohållbara lån, hur ska då detta vara en ”lösning”? Vad man försöker göra är att man försöker släcka en eld med bensin. Och vem som helst förstår att det inte fungerar.
Vad man gör är att man försöker rädda och underhålla en sjuk del av ekonomin, som aldrig hade haft en chans att expandera på detta ohållbara vis på en fri marknad, genom att tvinga den friska delen av ekonomin att offra sig för ”räddnings”- och ”stimulans”paket. Hur finansieras de? Genom skatter eller också genom den omfattande inflation, som den amerikanska centralbanken just nu gör sitt allra yttersta för att producera.
Det finns naturligtvis inget sunt förnuft i detta. Ingen moral heller. Med vilken rätt tvingar man ansvarsfulla att offra sig för de oansvariga? Med samma ”rätt” som alltid tvingar de oskyldiga att lida för de skyldigas skull: ingen alls. Hur kommer de undan med detta? Därför att politiker och tyckare levererar samma ursäkter som de alltid levererar: ”det allmännas bästa”, ”landets bästa”, ”nationens välfärd”, ”du ska älska din nästa”, etc.
Med anledning av alla tillgängliga fakta, börjar jag snart tro att keynesianismen numera måste betraktas som en av nödvändighet oärlig idé. Jag kan inte alls förstå hur någon seriös ekonom, eller tänkande människa överhuvudtaget, kan tro på detta keynesianska vansinne, utan att medvetet blunda för fakta och medvetet överge förnuftet. Bevisen är och har länge varit överväldigande för alla som gjorde ansträngningen att studera dem. Se på Den stora depressionen. Se på 1970-talets stagflation. Se på de senaste 20 åren i Japan. Att obildade, lättimponerade människor gick på Keynes retorik och logiska felslut, för nästan hundra år sedan, är en sak. Men vilken ursäkt har dagens keynesianer som utger sig för att vara ”ekonomer”? Vilken ursäkt har sådana som Paul Krugman?
Det sista världens ekonomier behöver just nu är mer statlig ”stimulans”. Vad världens behöver är frihet från statlig ”stimulans”. Om våra politiker verkligen vill ”göra” någonting för ekonomin, och om det verkligen finns några politiker som har kvar sitt sunda förnuft, då har jag ett råd: lämna ekonomin i fred. ”Stimulera” inget. ”Uppmuntra” inget. ”Rädda” inget. Sluta vara i vägen. Sluta gynna en del grupper på bekostnad av andra. Sluta ”omfördela” pengar. Sluta underbalansera budgeten. Sluta reglera. Sluta kontrollera. Sluta tvinga. Eller uttryckt mer positivt: gör inget. Gå hem. Spela tvspel. Läs en bok. Lyssna på musik. Skaffa er ett liv. Då gör ni mycket mer för ekonomin, än ni kan föreställa er.