USA finansierar sina gigantiska budgetunderskotten genom att inflatera sönder dollarn. Därför lär dollarns värde dyka rätt snart. Om den inte dyker beror det bara på att alla andra länder låter sina valutor inflateras sönder lika mycket. Förr eller senare lär folk vakna upp och inse att världens regeringar verkligen håller på att inflatera sönder våra värdelösa papperspengar och att det finns ingenstans att fly – förutom till guldet.

För att skydda sina besparingar från inflation har många börjat köpa guld på sistone. Än så länge har det bara varit privatpersoner som har flytt till guldet, men nu finns det saker som talar för att hela länder kommer att fly till guldet. Idag läste jag i The Telegraph (via Paul Hsieh) att Ryssland funderar på att gå tillbaka till en slags guldmyntfot:

Arkady Dvorkevich, the Kremlin’s chief economic adviser, said Russia would favour the inclusion of gold bullion in the basket-weighting of a new world currency based on Special Drawing Rights issued by the International Monetary Fund.

Chinese and Russian leaders both plan to open debate on an SDR-based reserve currency as an alternative to the US dollar at the G20 summit in London this week, although the world may not yet be ready for such a radical proposal.

Mr Dvorkevich said it was ”logical” that the new currency should include the rouble and the yuan, adding that ”we could also think about more effective use of gold in this system”.

Vem vet? Det kanske blir så här. Men jag är inte alltför optimistisk. De flesta ”ekonomer” idag har en till synes mycket dålig förståelse för guldmyntfotens natur och värde. De flesta ”ekonomer” vet nästan inget om hur ekonomin fungerar; de kan bara räkna ut korrelationer. De riktiga ekonomer som faktiskt vet bättre har ändå inget inflytande över våra politiker. Våra politiker skulle ändå inte lyssna på dem av ”praktiska skäl”. Med ”praktiska” menar de egentligen ideologiska: guldmyntfoten är nämligen en fiende till den stora staten.

På tiden när Alan Greenspan visste bättre skrev han en essä som heter ”Gold and Economic Freedom” som publicerades i Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal. Alan Greenspan skrev:

[T]he opposition to the gold standard in any form-from a growing number of welfare-state advocates-was prompted by a much subtler insight: the realization that the gold standard is incompatible with chronic deficit spending (the hallmark of the welfare state). Stripped of its academic jargon, the welfare state is nothing more than a mechanism by which governments confiscate the wealth of the productive members of a society to support a wide variety of welfare schemes. A substantial part of the confiscation is effected by taxation. But the welfare statists were quick to recognize that if they wished to retain political power, the amount of taxation had to be limited and they had to resort to programs of massive deficit spending, i.e., they had to borrow money, by issuing government bonds, to finance welfare expenditures on a large scale.

Under a gold standard, the amount of credit that an economy can support is determined by the economy’s tangible assets, since every credit instrument is ultimately a claim on some tangible asset. But government bonds are not backed by tangible wealth, only by the government’s promise to pay out of future tax revenues, and cannot easily be absorbed by the financial markets. A large volume of new government bonds can be sold to the public only at progressively higher interest rates. Thus, government deficit spending under a gold standard is severely limited. The abandonment of the gold standard made it possible for the welfare statists to use the banking system as a means to an unlimited expansion of credit.

Det är inte bara ett lustigt sammanträffande att dollarn har tappat enormt i värde sedan man övergav guldet helt och hållet i början av 1970-talet. Det är inte heller bara ett lustigt sammanträffande att man blev tvungen att överge Bretton Woods-systemet eftersom USA under efterkrigstiden förde en keynesiansk politik. Mellan de goda och dåliga tiderna lät man budgetunderskotten, finansierade med sedelpressarna, gå från stora till ännu större.

Keynes som var en svuren fiende till guldmyntfoten, fick till slut som han ville. Vad har hänt med världsekonomin sedan dess? The Telegraph:

The world’s fiat paper currencies have lacked any external anchor ever since. It is widely argued that the financial excesses and extreme debt leverage of the last quarter century would have been impossible – or less likely – under the discipline of gold. (Min kursivering.)

De som argumenterar för detta har rätt. Dagens ekonomiska kris är på sätt och vis bara en förlängning av de problem som Keynes ekonomiska teorier förorsakade USA under efterkrigstiden.

Att Ryssland idag överhuvudtaget överväger att fly till guldet är ett sundhetstecken. Det är ett tecken på att åtminstone några inser att vi inte har råd med välfärdsstaten och keynesianismen.

BusinessWeek förklarar i en artikel att problemet med dagens statliga ”räddningspaket” är att de räddar så kallade zombieföretag som backas upp av staten, på bekostnad av den hälsosamma och fungerande delen av ekonomin:

Zombies. Seen one lately? If not, you may soon, because they are about to menace the U.S. economy. In financial lingo, zombies are debtors that have little hope of recovery but manage to avoid being wiped out thanks to support from their lenders or the government. Zombies suck life out of an economy by consuming tax money, capital, and labor that would be better deployed in growing companies and sectors. Meanwhile, by slashing prices to generate sales, zombie companies can drag healthier rivals into insolvency.

När staten försöker ”rädda” ekonomin genom att ”rädda” hotade jobb i hotade företag, håller de bara på att skapa en ekonomisk katastrof i det långa loppet. Detta är en form av socialism och precis som all annan socialism, kommer det inte att fungera.

Det enda som kan rädda oss från dessa zombies är den fria marknaden; låt de dåliga företagen gå i konkurs och låt de bra företagen ta över. Men för att detta ska ske smidigt måste staten inte bara sluta stå ivägen och sluta backa upp dessa ruttnande zombieföretag. De måste också släppa loss kapitalisterna som kan och vill köpa upp och förstöra dem så snabbt och effektivt som möjligt och sedan sälja dem vidare till andra som kan och vill skapa något nytt av det som blir över.

Detta för oss till Gordon Gekko. Gordon Gekko sade:

The new law of evolution in corporate America seems to be survival of the unfittest. Well, in my book you either do it right or you get eliminated.

In the last seven deals that I’ve been involved with, there were 2.5 million stockholders who have made a pretax profit of 12 billion dollars. Thank you.

I am not a destroyer of companies. I am a liberator of them!

The point is, ladies and gentleman, that greed — for lack of a better word — is good.

Greed is right.

Greed works.

Greed clarifies, cuts through, and captures the essence of the evolutionary spirit.

Greed, in all of its forms — greed for life, for money, for love, knowledge — has marked the upward surge of mankind.

And greed — you mark my words — will not only save Teldar Paper, but that other malfunctioning corporation called the USA.
 

Thank you very much.

Idag är Gordon Gekko från Oliver Stones film Wall Street, en symbol för allt som är fel med Wall Street och kapitalismen. I mångas ögon representerar han hänsynslös, omoralisk girighet och egoism. Men sanningen är att Gordon Gekko har nog aldrig haft mer rätt om USA – och USA har nog aldrig behövt en Gordon Gekko som idag.

Jim Powell har en bra artikel, ”Not-So-Great Depression”, i National Review om hur president Warren G Harding hanterade depressionen 1920:

America’s greatest depression fighter was Warren Gamaliel Harding. An Ohio senator when he was elected president in 1920, he followed the much praised Woodrow Wilson — who had brought America into World War I, built up huge federal bureaucracies, imprisoned dissenters, and incurred $25 billion of debt.

Harding inherited Wilson’s mess — in particular, a post–World War I depression that was almost as severe, from peak to trough, as the Great Contraction from 1929 to 1933 that FDR would later inherit. The estimated gross national product plunged 24 percent from $91.5 billion in 1920 to $69.6 billion in 1921. The number of unemployed people jumped from 2.1 million to 4.9 million.

President Harding handlade helt i strid med vad som idag är den ”konventionella visdomen”. Han handlade med andra ord helt i enlighet med vad sunt förnuft och grundläggande men numera gamla och sedan länge bortglömda nationalekonomiska kunskaper:

Federal spending was cut from $6.3 billion in 1920 to $5 billion in 1921 and $3.2 billion in 1922. Federal taxes fell from $6.6 billion in 1920 to $5.5 billion in 1921 and $4 billion in 1922. Harding’s policies started a trend. The low point for federal taxes was reached in 1924; for federal spending, in1925. The federal government paid off debt, which had been $24.2 billion in 1920, and it continued to decline until 1930.

With Harding’s tax and spending cuts and relatively non-interventionist economic policy, GNP rebounded to $74.1 billion in 1922. The number of unemployed fell to 2.8 million — a reported 6.7 percent of the labor force — in 1922. So, just a year and a half after Harding became president, the Roaring 20s were underway. The unemployment rate continued to decline, reaching an extraordinary low of 1.8 percent in 1926. Since then, the unemployment rate has been lower only once in wartime (1944), and never in peacetime.

Denna ekonomiska kris orsakades, som vanligt, av statens inblandning i ekonomin. Framför allt av den amerikanska centralbanken. Den visar därför att vad amerika behöver just nu, kanske mer än någonsin, är kapitalism. Inte mer av samma blandekonomi som förde oss hit. Inte stora vansinniga keynesianska satsningar finansierade med sedelpressarna. Inte nationaliseringar av banker och företag. Inte ”räddningspaket”. Inte mer statlig kontroll över ekonomin, utan mindre. Vad amerika behöver just nu är inte en ny FDR. Nej, vad amerika behöver, som ett absolut minimum, är en ny Harding.

Nyligen läste jag detta:

Government-guaranteed home mortgages, especially when a negligible down payment or no down payment whatever is required, inevitably mean more bad loans than otherwise. They force the general taxpayer to subsidize the bad risks and to defray the losses. They encourage people to “buy” houses that they cannot really afford. They tend eventually to bring about an oversupply of houses as compared with other things. They temporarily overstimulate building, raise the cost of building for everybody (including the buyers of the homes with the guaranteed mortgages), and may mislead the building industry into an eventually costly overexpansion. In brief in the long run they do not increase overall national production but encourage malinvestment.

Man skulle kunna tro att detta skrevs av en pro-kapitalistisk debattör, i det senaste numret av Forbes eller Wall Street Journal. Men det skrevs faktiskt redan 1946 av en mycket prominent förespråkare av den fria marknaden: Henry Hazlitt! Så mycket för att kapitalismens vänner inte varnade för den statligt arrangerade finanskrisen. Så mycket för att kapitalismens vänner inte kunde förutse sviterna av den statligt arrangerade fastighetsbubblan. Så mycket för att kapitalismens vänner skulle vara det minsta överraskade av det vi ser idag.

Ingen förutom de mest verklighetsfrånvända mytomanerna (t ex Göran Rosenberg och Göran Greider), har väl missat hur ekonomen Peter Schiff varnade för finanskrisen? Idag varnar han också för den keynesianska ”stimulans”politik som Obama och världens regeringar föreslår i syfte att möta den ekonomiska krisen som de själva orsakade genom att ”stimulera” fram omfattande lån av det slag som Hazlitt beskriver i citatet ovan.

Vad kommer att hända, om några år, när det visar sig att dessa ”stimulans”paket inte fungerade? Om historien säger oss någonting, då säger den oss att de anti-kapitalistiska mytomanerna kommer att påstå att de pro-kapitalistiska ekonomerna inte ”varnade” oss och att fiaskot av den nya statligt arrangerade krisen, är ett ”bevis” för att den ”fria marknaden” har misslyckats ”ännu en gång”. Precis som de en gång i tiden ignorerade sådana som Peter Schiff, ignorerar de idag sådana som Stefan Karlsson.

Varför lyssnar inte folk på varningarna? Därför att de som borde lyssna vet inte vad de håller på med. Det slutgiltiga beviset för att ingen vet vad de håller på med är den amerikanska centralbankens beslut att sänka sin ränta till 0%. Om orsaken till krisen var att den amerikanska centralbanken ”stimulerade” fram för mycket ohållbara lån, hur ska då detta vara en ”lösning”? Vad man försöker göra är att man försöker släcka en eld med bensin. Och vem som helst förstår att det inte fungerar.

Vad man gör är att man försöker rädda och underhålla en sjuk del av ekonomin, som aldrig hade haft en chans att expandera på detta ohållbara vis på en fri marknad, genom att tvinga den friska delen av ekonomin att offra sig för ”räddnings”- och ”stimulans”paket. Hur finansieras de? Genom skatter eller också genom den omfattande inflation, som den amerikanska centralbanken just nu gör sitt allra yttersta för att producera.

Det finns naturligtvis inget sunt förnuft i detta. Ingen moral heller. Med vilken rätt tvingar man ansvarsfulla att offra sig för de oansvariga? Med samma ”rätt” som alltid tvingar de oskyldiga att lida för de skyldigas skull: ingen alls. Hur kommer de undan med detta? Därför att politiker och tyckare levererar samma ursäkter som de alltid levererar: ”det allmännas bästa”, ”landets bästa”, ”nationens välfärd”, ”du ska älska din nästa”, etc.

Med anledning av alla tillgängliga fakta, börjar jag snart tro att keynesianismen numera måste betraktas som en av nödvändighet oärlig idé. Jag kan inte alls förstå hur någon seriös ekonom, eller tänkande människa överhuvudtaget, kan tro på detta keynesianska vansinne, utan att medvetet blunda för fakta och medvetet överge förnuftet. Bevisen är och har länge varit överväldigande för alla som gjorde ansträngningen att studera dem. Se på Den stora depressionen. Se på 1970-talets stagflation. Se på de senaste 20 åren i Japan. Att obildade, lättimponerade människor gick på Keynes retorik och logiska felslut, för nästan hundra år sedan, är en sak. Men vilken ursäkt har dagens keynesianer som utger sig för att vara ”ekonomer”? Vilken ursäkt har sådana som Paul Krugman?

Det sista världens ekonomier behöver just nu är mer statlig ”stimulans”. Vad världens behöver är frihet från statlig ”stimulans”. Om våra politiker verkligen vill ”göra” någonting för ekonomin, och om det verkligen finns några politiker som har kvar sitt sunda förnuft, då har jag ett råd: lämna ekonomin i fred. ”Stimulera” inget. ”Uppmuntra” inget. ”Rädda” inget. Sluta vara i vägen. Sluta gynna en del grupper på bekostnad av andra. Sluta ”omfördela” pengar. Sluta underbalansera budgeten. Sluta reglera. Sluta kontrollera. Sluta tvinga. Eller uttryckt mer positivt: gör inget. Gå hem. Spela tvspel. Läs en bok. Lyssna på musik. Skaffa er ett liv. Då gör ni mycket mer för ekonomin, än ni kan föreställa er.