Jim Powell har en bra artikel, ”Not-So-Great Depression”, i National Review om hur president Warren G Harding hanterade depressionen 1920:
America’s greatest depression fighter was Warren Gamaliel Harding. An Ohio senator when he was elected president in 1920, he followed the much praised Woodrow Wilson — who had brought America into World War I, built up huge federal bureaucracies, imprisoned dissenters, and incurred $25 billion of debt.
Harding inherited Wilson’s mess — in particular, a post–World War I depression that was almost as severe, from peak to trough, as the Great Contraction from 1929 to 1933 that FDR would later inherit. The estimated gross national product plunged 24 percent from $91.5 billion in 1920 to $69.6 billion in 1921. The number of unemployed people jumped from 2.1 million to 4.9 million.
President Harding handlade helt i strid med vad som idag är den ”konventionella visdomen”. Han handlade med andra ord helt i enlighet med vad sunt förnuft och grundläggande men numera gamla och sedan länge bortglömda nationalekonomiska kunskaper:
Federal spending was cut from $6.3 billion in 1920 to $5 billion in 1921 and $3.2 billion in 1922. Federal taxes fell from $6.6 billion in 1920 to $5.5 billion in 1921 and $4 billion in 1922. Harding’s policies started a trend. The low point for federal taxes was reached in 1924; for federal spending, in1925. The federal government paid off debt, which had been $24.2 billion in 1920, and it continued to decline until 1930.
With Harding’s tax and spending cuts and relatively non-interventionist economic policy, GNP rebounded to $74.1 billion in 1922. The number of unemployed fell to 2.8 million — a reported 6.7 percent of the labor force — in 1922. So, just a year and a half after Harding became president, the Roaring 20s were underway. The unemployment rate continued to decline, reaching an extraordinary low of 1.8 percent in 1926. Since then, the unemployment rate has been lower only once in wartime (1944), and never in peacetime.
Denna ekonomiska kris orsakades, som vanligt, av statens inblandning i ekonomin. Framför allt av den amerikanska centralbanken. Den visar därför att vad amerika behöver just nu, kanske mer än någonsin, är kapitalism. Inte mer av samma blandekonomi som förde oss hit. Inte stora vansinniga keynesianska satsningar finansierade med sedelpressarna. Inte nationaliseringar av banker och företag. Inte ”räddningspaket”. Inte mer statlig kontroll över ekonomin, utan mindre. Vad amerika behöver just nu är inte en ny FDR. Nej, vad amerika behöver, som ett absolut minimum, är en ny Harding.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Hej Carl,
far man lov att fraga vad du och Henrik ‘McLovin’ Sundholm jobbar med?
Vart tog den gamla idén om att spara och sen investera pengarna vägen? Det kan gå riktigt illa för USA om Obama får sedelpressarna att rulla allt snabbare. Ett nytt pyramidspel skapas av politikerna. USA måste anpassa konsumtionen efter produktionen. General Motors lider (precis som svenska försvaret!) av vansinniga pensionsavtal och för höga löner. Bättre att att låta GM gå i konkurs och starta om.
Enastående bra artikel. Äntligen någon som har förstått. Utmärkt exempel. Keynes har blivit politikernas Gud eftersom det ger dem mer makt att intervenera i ekonomin.
Problemet med Obamas jättelika stimulanspaket är att importen av konsumentvaror kommer att öka. Detta höjer försäljningsintäkter och vinster i detaljhandeln. Investeringarna har en tendens att minska i branscher med relativt låg lönsamhet och öka i branscher med relativt hög lönsamhet. Således kommer den investeringstunga industrin att krympa samtidigt som företag som WalMart växer. Man bytar högbetalda arbeten mot lågbetalda.
Problemet med satsningen på infrastruktur som vägarbeten, är att dessa projekt kommer att tränga undan investeringarna inom näringslivet. Empirisk forskning har kommit fram till att offfentliga investeringar (som i verkligheten är konsumtion) minskar investeringarna inom näringslivet med ungefär samma summa. De offentliga investeringarna kommer att finansieras med att penningmängden ökar och detta kommer med tiden att driva upp priserna på produktionsresurser.
Detta innebär att näringslivet efter en viss tidsperiod drabbas av högre kostnader men också att de offentliga projekten drabbas av högre kostnader. Näringslivet kommer i detta läge att dra ned på produktionen samtidigt som en del offentliga projekt blir för dyra att slutföra. Inflation och räntor stiger vilket kan innebära att en ny depression uppkommer.