Idag tror de flesta att det är tack vare arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor” som arbetarna har det så bra. Detta är en myt som bygger på en kombination av marxistiska premisser som förvirrar och förblindar människor samt generell nationalekonomisk okunskap. Denna myt sprids i de statliga skolorna där barnen knappt lär sig någon historia eller sund nationalekonomi. Däremot lär de sig en massa marxistisk propaganda på SO-lektionerna.

Sanningen är att arbetarnas höga löner och förmåner är helt och hållet en produkt av deras höga produktivitet. Det enda sättet man kan höja lönerna och/eller erbjuda fler och mer generösa förmåner såsom fem veckors semester, betald föräldraledighet, osv., utan att detta resulterar i lägre löner eller högre arbetslöshet, är för att produktiviteten ökar tillräckligt mycket. Och vad är den enskilt främsta orsaken till högre produktivitet? Kapitalackumulering. Det är därför man kan se detta samband mellan arbetarnas höga löner och generösa förmåner, och i förlängningen massornas levnadsstandard, och kapital investerat per arbetare, över hela världen och genom hela historien.

Det är affärsmännens sparande och investeringar som leder till kapitalackumulation, högre produktivitet och högre reallöner. Inte konsumtion—vare sig massornas eller affärsmännens. Affärsmän ackumulerar kapital, välstånd som används för att skapa mer välstånd, genom att spara och investera sina inkomster produktivt. Kapital investeras i produktiva, lönsamma företag som skapar jobb och producerar värdefulla varor och tjänster. Vinsterna som sparas får kapitalet att växa. Det växande kapitalet investeras i verktyg och maskiner som ökar arbetarnas produktivitet (genom att t ex möjliggöra massproduktion för massorna); utvecklandet och omfamnandet av ny teknologi som ytterligare höjer arbetarnas produktivitet (t ex nya och bättre robotar); nya industrier där arbetarna kan skapa större värden per timme än i de gamla industrierna (t ex bil-industrin istället för häst och vagn-industrin). Kapital investeras också producerandet av kapitalvaror (t ex ovannämnda robotar) vilket direkt bidrar till kapitalackumulationen och därmed högre produktivitet och reallöner.

Kapitalackumulering höjer också arbetarnas löner eftersom det utgör efterfrågan på arbete. Jobb och löner skapas och betalas nämligen med affärsmännens kapital, och inte som de flesta tror med försäljningsintäkter.

Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin.

Ju mer kapital, desto större är efterfrågan på arbete. Ju större efterfrågan är—och därmed också konkurrensen om arbetskraft—desto mer kommer affärsmännen att bjuda upp löner och förmåner. Det är därför som det alltid ligger i arbetarnas—den stora massans—rationella egenintresse att värna om den privata äganderätten, inte minst för de allra mest produktiva och förmögna affärsmän. Ju mindre deras förmögenheter utsätts för skatter och inflation, desto mer kapital finns det för att efterfråga just arbete. Det vill säga, för att skapa jobb, konkurrera om arbetskraften, höja löner och strössla på med förmåner.

Affärsmännens konkurrens om arbetskraften gör att de måste erbjuda sina nuvarande eller framtida arbetare attraktiva villkor: bra löner och fina förmåner. Det är vinstintresset som motiverar dem till att erbjuda attraktiva villkor, inte arbetarnas “behov”. För om de inte erbjuder tillräckligt bra villkor kan de gå miste om sina nuvarande eller framtida arbetare. De kan ju förlora dem till konkurrenterna. Och det är inte bra för vinsten. Titta på hur fotbollslagen i Europa slänger miljontals kronor efter talanger. Om de inte erbjuder tillräckligt bra löner och villkor, kan fotbollsspelarna byta lag. Principen är densamma för hela ekonomin.

Detta för mig nu till en intressant datapunkt som jag nyligen stötte på. Vet du hur många amerikanska kvinnor som får betald föräldraledighet av sin arbetsgivare? De allra flesta tror säkert att det är noll eller nära noll. I verkligheten rör sig om mellan 40-60%. Och andelen har tre- eller fyrdubblats de senaste femtio åren.

Detta beror inte på att den amerikanska arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor” äntligen har börjat få avkastning. Det beror inte heller på att USAs socialdemokrater har tvingat fram denna utveckling. Nej, det är vinstintresset—ren och skär girighet—som motiverar affärsmännen att erbjuda bättre löner och villkor.

Det är samma vinstintresse som motiverar affärsmän att erbjuda kortare arbetsdagar och betald semester. Det är också samma vinstintresse som har motiverat affärsmän att erbjuda sjukvårdsförsäkringar, subventionerad universitetsutbildning, subventionerad dagis (ibland på arbetsplatsen), subventionerad tjänstepension, osv., osv., osv.

Ju intensivare konkurrensen om arbetskraft blir, desto kreativare måste affärsmännen bli för att locka arbetare. De måste komma på mer okonventionella förmåner som t ex betald ledighet på fredagar och anställningsbonusar på hundratusentals kronor.

För kvinnor är det attraktivt om arbetsgivaren lockar med betald föräldraledighet. Därför är detta också något som fler och fler affärsmän erbjuder. Och det är, som sagt,  kapitalackumulation och, som en följd, högre produktivitet som gör detta ekonomiskt möjligt. Utan kapitalackumulering hade generösare förmåner kommit till priset av relativt eller absolut lägre (real)löner och/eller högre arbetslöshet.

Statligt påtvingade förmåner som t ex fem veckors betald semester är alltså inte något som arbetarna har fått som en gåva av staten eller av Socialdemokraterna eller av arbetarrörelsen. Det är i grunden en produkt av affärsmännens kapitalackumulering. För affärsmännens del gör det ingen större skillnad hur mycket av kompensationen som utgörs av lön eller förmåner, kostnaden är ju densamma i vilket fall som helst. Men om de inte själva får välja om de vill ge arbetarna mer i lön istället för betald ledighet, kommer påtvingade förmåner endast att “betalas” av arbetaren själv då hon får en lägre lön än vad hon annars skulle ha fått och/eller att hennes framtida löneförhöjningar blir lägre än vad de annars skulle ha kunnat bli.

Så när Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om hur de har tvingat fram betald ledighet (t ex fem semesterveckor), då skryter de bara om att de har tvingat på arbetare lägre löner än vad de annars skulle ha fått. De skryter om att de har tagit bort möjligheten att förhandla fram en annan bättre kompensationsmix. Om affärsmännen inte tillåts sänka lönerna (relativt och/eller absolut), då kan de bli tvungna att ta igen för de högre arbetskraftskostnaderna genom att göra sig av med arbetare och/eller höja sina priser. I den mån så sker, då följer det att Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om att de har tvingat fram bättre villkor för vissa genom att tvinga fram sämre villkor i form av arbetslöshet och/eller lägre reallöner för andra.

Våra höga löner och generösa förmåner beror inte på arbetarrörelsens kamp utan på affärsmännens kapitalackumulation. Vi bör därför vara tacksamma för affärsmännens förmåga och vilja att bedriva lönsamma företag, och att spara och investera, inte arbetarrörelsens irrelevanta eller destruktiva “kamp”.

Det var ett tag sedan jag pratade om kvantitets- och kvalitetsteorin. Idag tänker jag försöka redogöra för hur de två teorierna hänger ihop. Eller för att vara mer precis: jag tänker kortfattat redogöra för vad jag ser som Henry Hazlitts syntes.

Kvalitetsteorin är attraktiv då den kan förklara en del saker som kvantitetsteorin inte kan förklara. Så följer det då att kvantitetsteorin är falsk? Nej. Sanningen är lite mer komplicerad än så. Det beror på hur man tolkar kvantitetsteorin.

När anhängare av kvalitetsteorin (t ex Nathan Lewis och John Tamny) kritiserar kvantitetsteorin då brukar de inte klargöra vilken version av teorin de har i åtanke, men med tanke på hur de formulerar sin kritik är det klart att de syftar på vad jag skulle beskriva som en primitiv version av teorin.

Den primitiva, falska versionen av kvantitetsteorin som Lewis et al. kritiserar kategoriserar Henry Hazlitt som den “mekaniska” kvantitetsteorin.

Enligt den “mekaniska” teorin är relationen mellan penningmängden och prisnivån (“inflation”) är automatisk, “algebraisk” och proportionerlig. Så om penningmängden ökar med 10% då kommer det automatiskt och av nödvändighet driva upp prisnivån med 10% (vilket är detsamma som att säga att penningvärdet försämras med 10%).

Hazlitt kritiserar företrädarna för den “mekaniska” kvantitetsteorin i hans mest kända verk, Economics in One Lesson:

[There is one group of economists]—and it has included some eminent economists—that holds a rigid mechanical theory of the effect of the supply of money on commodity prices. All the money in a nation, as these theorists picture the matter, will be offered against all the goods. Therefore the value of the total quantity of money multiplied by its “velocity of circulation” must always be equal to the value of the total quantity of goods bought. Therefore, further (assuming no change in “velocity of circulation”), the value of the monetary unit must vary exactly and inversely with the amount put into circulation. Double the quantity of money and bank credit and you exactly double the “price level”; triple it and you exactly triple the price level. Multiply the quantity of money n times, in short, and you must multiply the prices of goods n times.

There is not space here to explain all the fallacies in this plausible picture.

Innan jag fortsätter med Hazlitts redogörelse, vill jag bara säga att jag starkt tvivlar på att de flesta nationalekonomer numera tror på den “mekaniska” kvantitetsteorin. Jag är inte ens säker på att de flesta monetarister håller på den. I den mån nationalekonomer presentera sambandet så här viset då misstänker jag att nästan alltid är fråga om en ganska oskyldig överförenkling.

Med detta sagt, låt mig nu återgå till Hazlitts syntes.

I sin bok The Inflation Crisis, and How To Resolve It lyfter Hazlitt fram hyperinflationen i 1920-talets Tyskland som ett exempel som inte låter sig förklaras av den “mekaniska” kvantitetsteorin:

It is instructive to follow in some detail how all this came about, and in what stages. By October 1918, the last full month of World War I, the quantity of paper marks had been increased fourfold over what it was in the prewar year 1913, yet prices in Germany had increased only 139 percent. Even by October 1919, when the paper money circulation had increased sevenfold over that of 1913, prices had not quite increased sixfold. But by January 1920 this relationship was reversed: money in circulation had increased 8.4 times and the wholesale price index 12.6 times. By November 1921 circulation had increased 18 times and wholesale prices 34 times. By November 1922 circulation had increased 127 times and whole- sale prices 1,154 times, and by November 1923 circulation had increased 245 billion times and prices 1,380 billion time.

Således konstaterar han i nästa stycke:

These figures discredit the crude or rigid quantity theory of money, according to which prices increase in proportion to the increase in the stock of money—whether the money consists of gold and convertible notes or merely of irredeemable paper.

I samma bok ägnar Hazlitt ett helt kapitel åt att kritisera monetarister bland annat för deras tendens att (åtminstone när boken skrevs) argumentera för den strikt “mekaniska” teorin.

I avsnittet med underrubriken “The Importance of Quality” presenterar han väsentliga aspekter av vad jag kallar för kvalitetsteorin. Han säger rakt ut att pengarnas värde inte bara bestäms av förändringar i penningmängden, utan också av pengarnas kvalitet. Och så ger han några exempel på vad som kan påverka pengarnas kvalitet: instabila stater ger sällan ut pengar av samma värde som stabila stater; pengar som ges ut av stater som devalverar regelbundet; pengar som är på guldet vs. pengar som går av guldet (eller aldrig var på det); och så vidare.

I nästa kapitel, “What determines the value of money?”, för han ett resonemang om pengarnas värde som, återigen, får honom att låta som en företrädare av kvalitetsteorin. Han säger nämligen att pengarnas värde bestäms, i grund och botten, av enskilda individers utvärdering: “It is the subjective valuation that each of us puts on it.”

We are accustomed to saying that market value is determined by supply and demand, and this is as true of money as of other commodities. But we should be careful not to interpret either supply or demand in purely physical terms, but rather in psychological terms. Demand rises when people want something more than they did before. It falls when they want it less.

Då jag inte vill att någon tror att jag förespråkar subjektivism, måste jag här ta en paus och klargöra varför Hazlitt, trots sitt ordbruk, har väsentligen rätt här.

I denna fråga är Hazlitt, som de allra flesta i hans och vår samtid, fast i konventionella tankeramar. Men jag tror inte att han är en tvättäkta subjektivist. Jag tror att han säger att priser är produkten av subjektiva utvärderingar eftersom det enda alternativet som han oskyldigt (på grund av sin okunskap) kan föreställa sig är att säga att produkternas värden är intrinsikala. Dvs att värden finns där ute, som en “inneboende” egenskap av varorna och tjänsterna, helt oberoende av ett värderande subjekt. Men alternativet till att säga att värden är subjektiva är inte att säga att de är intrinsikala. Nej, alternativet är att konstatera att de är objektiva:

The objective theory [of values] holds that the good is neither an attribute of “things in themselves” nor of man’s emotional states, but an evaluation of the facts of reality by man’s consciousness according to a rational standard of value. . . . The objective theory holds that the good is an aspect of reality in relation to man—and that it must be discovered, not invented, by man. (“What Is Capitalism?”, Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, 1967, s. 22.)

Men Hazlitt är av allt att döma inte riktigt bekant med denna denna radikala hållning (Ayn Rands) så jag tänker tolka honom välvilligt.

För visst är det så att värden är värden för någon; ett värderande subjekt. Det följer dock inte att värden är eller måste vara subjektiva. Det beror på huruvida subjektets utvärdering är rationell, dvs huruvida den är baserad på fakta och logik, eller inte, och huruvida den har gjorts med hjälp av en fakta- och logik-baserad måttstock. (För detaljer, se Ayn Rands essä “The Objectivist Ethics” och Leonard Peikoffs essä “Fact and Value”.)

Så jag tolkar Hazlitt välvilligt som att allt han säger är att vi inte kan förstå eller förutspå hur mycket eller lite vi är villiga att betala för varor och tjänster genom att bara stirra oss blinda på två summor som vi kallar för utbud och efterfråga. Dessa summor reflekterar de (socialt) objektiva utvärderingarna av miljontals enskilda säljare och köpare, inte ett mekaniskt eller “algebraiskt” förhållande mellan “M” och “P”. Hazlitt:

When it comes to money, economists have been too prone to explain value in purely physical or mathematical terms. Hence the strange vogue of the rigid proportional quantity theory of money, of the algebraic “equation of exchange,” and of the alleged determining role played by the velocity of circulation of money.

Lite längre ned vidareutvecklar han hur pengarnas värde bestäms av marknaden, på samma sätt som aktiepriser bestäms av marknaden, dvs av den (socialt) objektiva utvärderingen av enskilda individer:

We can understand this better if we consider the purchase and sale of shares on the stock exchange. Suppose during a day’s session American Steel publishes an unexpectedly favorable quarterly earnings report, that 10,000 shares are traded in, and that the price rises from 30 to 40. The price has not risen because Jones, Smith, and Watson have bought 10,000 shares from Brown, Green, and Doakes. After all, as many shares have been sold as bought. The price rises because both buyers and sellers now estimate the value of American Steel shares higher than they did before. Suppose, again, that National Motors closed at 35 on Monday, that after the close the directors unexpectedly fail to declare the regular dividend, and that the stock opens Tuesday morning at 25. This sort of thing happens frequently. There have been meanwhile no sales on which to blame the decline. The stock has fallen in price simply because both buyers and sellers now put a lower estimate on it. This is precisely what happens with the value of money.

Som jag ser det Hazlitt bjuder på en syntes mellan kvantitets- och kvalitetsteorin. Hans redogörelse tyder på att kvantitetsteorin och kvalitetsteorin är två olika sidor av (no pun intended) samma mynt; nämligen utbud (penningmängden) och efterfråga (som bland annat beror på penningkvaliteten).

De två teorierna förklarar samma fenomen men ifrån olika utgångspunkter och med olika betoning. Kvantitetsteorin börjar med och betonar hur penningmängdens betydelse. T ex huruvida staten finansierar sina kraftigt växande utgifter med sedelpressarna. Kvalitetsteorin börjar med och betonar penningkvaliténs betydelse. T ex huruvida pengarna är inlösbara i guld.

Vare sig man börjar med att betona det ena eller det andra måste man integrera båda perspektiven med samtliga fakta. Stirrar man endast på den ökande penningmängden utan att ta hänsyn till penningkvalitén då kan man ibland få svårt att förstå varför prisnivån inte rör sig “mekaniskt” uppåt. Stirrar man endast på penningkvalitén utan att ta hänsyn till statens plötsliga och oroväckande ökning av penningmängden då kan man ibland få svårt att förstå varför folk, av rädsla, reagerar genom att börja höja sina priser.

En anledning till att jag tycker om RealClearMarkets- och Forbes-kolumnisten John Tamny är för att han ofta kommer ett annorlunda perspektiv på saker och ting. Det är inte alltid jag håller med eller ens förstår vad han försöker säga. Och även när jag tycker att han har en poäng är det inte alltid att jag finner hans argument de mest övertygande.

Men idag vill jag uppmärksamma en sak som han skrev nyligen då det tar upp något jag länge har kommit att ifrågasätta. Nämligen idén att centralbankernas låga räntor driver upp börserna.

I sina kommenterar till en artikel av ekonomen James Dorns, lyfter Tamny fram att samma penningpolitik knappast har lett till någon “börsyra” i Japan:

Implicit in Dorn’s embrace of theory over reality is that the Nikkei has been regularly rising since the 1990s in consideration of the Bank of Japan’s close-to-zero rates over the time in question. In reality, the Nikkei Index is trading at a little more than half of what it was in 1989. So unless Dorn thinks Japan’s central bankers were and are incapable of centrally planning market outcomes in the way that Bernanke, Yellen and Powell apparently could and can, he may want to rethink grand pronouncements about stock markets. It’s not a knock on Dorn to say that his aim to explain the infinite decisions that inform equity prices is well beyond his pay grade. As the world’s best traders could have told him, they’re wrong almost as often as they’re right. For Dorn to have believed that he had the answers never made sense.

Han fortsätter med en massa argument och invändningar som jag inte tänker citera för det är inte alls lika intressant som det han skriver några stycken senare:

Some will be driven to defend Dorn’s theories by arguing that $4 trillion in Fed-created buying power simply overwhelmed supply of equities, thus driving their prices up. The problem with such a view is threefold. First of all, it’s worth reminding readers that for every buyer, there’s always a seller. By definition. For every bullish investor allegedly tricked by the Fed’s actions, there would have to be a bearish seller looking to exit. Second, supply/demand is not the driver of equity prices as is. In truth, equity prices are merely the market’s estimate of all the dollars a company will earn in the future. In that case, Dorn would have us believe that the most sophisticated investors in the world thought the Fed’s hapless meddling would indirectly lead to an ever-improving outlook for corporate earnings? Another non sequitur. Third, while commentators overrate how much companies like Amazon, Alphabet and Apple, Facebook and Microsoft influence the overall direction of markets, the simple truth is that all five corporations have made enormous strides in the 21st century. Together they account for 16% of the S&P 500’s total value. Based on Dorn’s theories, investor optimism about the companies mentioned wasn’t really an effect of their innovations as much as central bank focused investors were keeping their eyes on the Fed’s funds rate, along with its bond buying. That’s not serious. Worse, it’s insulting to the genius of U.S. businesses. It’s “You didn’t build that,” academic edition. (Min betoning.)

Tamny har rätt. Rättvisans princip kräver att ska man vara mycket försiktig med att tillskriva centralbankirerna beröm för att skapa börsvärde. För då antyder man, helt felaktigt och orättvist, att (de flesta) kapitalister, företagsledare och entreprenörer inte har förtjänat sina framgångar och förmögenheter genom sina rationella, intelligenta och produktiva bedrifter.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av nationalekonomi, och som gillar att bli intellektuellt stimulerade, att läsa John Tamnys RealClearMarkets– och Forbes-kolumner. Ni kommer kanske inte alltid hålla med, men ni kommer nästan alltid att få något att tänka på.

€ € €

På tal om John Tamny: Objektivistfilosofen Harry Binswanger har skrivit två recensioner om Tamnys böcker Popular Economics och Who Needs the Fed?