Kvantitet- och kvalitetsteorin—en syntes

Det var ett tag sedan jag pratade om kvantitets- och kvalitetsteorin. Idag tänker jag försöka redogöra för hur de två teorierna hänger ihop. Eller för att vara mer precis: jag tänker kortfattat redogöra för vad jag ser som Henry Hazlitts syntes.

Kvalitetsteorin är attraktiv då den kan förklara en del saker som kvantitetsteorin inte kan förklara. Så följer det då att kvantitetsteorin är falsk? Nej. Sanningen är lite mer komplicerad än så. Det beror på hur man tolkar kvantitetsteorin.

När anhängare av kvalitetsteorin (t ex Nathan Lewis och John Tamny) kritiserar kvantitetsteorin då brukar de inte klargöra vilken version av teorin de har i åtanke, men med tanke på hur de formulerar sin kritik är det klart att de syftar på vad jag skulle beskriva som en primitiv version av teorin.

Den primitiva, falska versionen av kvantitetsteorin som Lewis et al. kritiserar kategoriserar Henry Hazlitt som den “mekaniska” kvantitetsteorin.

Enligt den “mekaniska” teorin är relationen mellan penningmängden och prisnivån (“inflation”) är automatisk, “algebraisk” och proportionerlig. Så om penningmängden ökar med 10% då kommer det automatiskt och av nödvändighet driva upp prisnivån med 10% (vilket är detsamma som att säga att penningvärdet försämras med 10%).

Hazlitt kritiserar företrädarna för den “mekaniska” kvantitetsteorin i hans mest kända verk, Economics in One Lesson:

[There is one group of economists]—and it has included some eminent economists—that holds a rigid mechanical theory of the effect of the supply of money on commodity prices. All the money in a nation, as these theorists picture the matter, will be offered against all the goods. Therefore the value of the total quantity of money multiplied by its “velocity of circulation” must always be equal to the value of the total quantity of goods bought. Therefore, further (assuming no change in “velocity of circulation”), the value of the monetary unit must vary exactly and inversely with the amount put into circulation. Double the quantity of money and bank credit and you exactly double the “price level”; triple it and you exactly triple the price level. Multiply the quantity of money n times, in short, and you must multiply the prices of goods n times.

There is not space here to explain all the fallacies in this plausible picture.

Innan jag fortsätter med Hazlitts redogörelse, vill jag bara säga att jag starkt tvivlar på att de flesta nationalekonomer numera tror på den “mekaniska” kvantitetsteorin. Jag är inte ens säker på att de flesta monetarister håller på den. I den mån nationalekonomer presentera sambandet så här viset då misstänker jag att nästan alltid är fråga om en ganska oskyldig överförenkling.

Med detta sagt, låt mig nu återgå till Hazlitts syntes.

I sin bok The Inflation Crisis, and How To Resolve It lyfter Hazlitt fram hyperinflationen i 1920-talets Tyskland som ett exempel som inte låter sig förklaras av den “mekaniska” kvantitetsteorin:

It is instructive to follow in some detail how all this came about, and in what stages. By October 1918, the last full month of World War I, the quantity of paper marks had been increased fourfold over what it was in the prewar year 1913, yet prices in Germany had increased only 139 percent. Even by October 1919, when the paper money circulation had increased sevenfold over that of 1913, prices had not quite increased sixfold. But by January 1920 this relationship was reversed: money in circulation had increased 8.4 times and the wholesale price index 12.6 times. By November 1921 circulation had increased 18 times and wholesale prices 34 times. By November 1922 circulation had increased 127 times and whole- sale prices 1,154 times, and by November 1923 circulation had increased 245 billion times and prices 1,380 billion time.

Således konstaterar han i nästa stycke:

These figures discredit the crude or rigid quantity theory of money, according to which prices increase in proportion to the increase in the stock of money—whether the money consists of gold and convertible notes or merely of irredeemable paper.

I samma bok ägnar Hazlitt ett helt kapitel åt att kritisera monetarister bland annat för deras tendens att (åtminstone när boken skrevs) argumentera för den strikt “mekaniska” teorin.

I avsnittet med underrubriken “The Importance of Quality” presenterar han väsentliga aspekter av vad jag kallar för kvalitetsteorin. Han säger rakt ut att pengarnas värde inte bara bestäms av förändringar i penningmängden, utan också av pengarnas kvalitet. Och så ger han några exempel på vad som kan påverka pengarnas kvalitet: instabila stater ger sällan ut pengar av samma värde som stabila stater; pengar som ges ut av stater som devalverar regelbundet; pengar som är på guldet vs. pengar som går av guldet (eller aldrig var på det); och så vidare.

I nästa kapitel, “What determines the value of money?”, för han ett resonemang om pengarnas värde som, återigen, får honom att låta som en företrädare av kvalitetsteorin. Han säger nämligen att pengarnas värde bestäms, i grund och botten, av enskilda individers utvärdering: “It is the subjective valuation that each of us puts on it.”

We are accustomed to saying that market value is determined by supply and demand, and this is as true of money as of other commodities. But we should be careful not to interpret either supply or demand in purely physical terms, but rather in psychological terms. Demand rises when people want something more than they did before. It falls when they want it less.

Då jag inte vill att någon tror att jag förespråkar subjektivism, måste jag här ta en paus och klargöra varför Hazlitt, trots sitt ordbruk, har väsentligen rätt här.

I denna fråga är Hazlitt, som de allra flesta i hans och vår samtid, fast i konventionella tankeramar. Men jag tror inte att han är en tvättäkta subjektivist. Jag tror att han säger att priser är produkten av subjektiva utvärderingar eftersom det enda alternativet som han oskyldigt (på grund av sin okunskap) kan föreställa sig är att säga att produkternas värden är intrinsikala. Dvs att värden finns där ute, som en “inneboende” egenskap av varorna och tjänsterna, helt oberoende av ett värderande subjekt. Men alternativet till att säga att värden är subjektiva är inte att säga att de är intrinsikala. Nej, alternativet är att konstatera att de är objektiva:

The objective theory [of values] holds that the good is neither an attribute of “things in themselves” nor of man’s emotional states, but an evaluation of the facts of reality by man’s consciousness according to a rational standard of value. . . . The objective theory holds that the good is an aspect of reality in relation to man—and that it must be discovered, not invented, by man. (“What Is Capitalism?”, Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, 1967, s. 22.)

Men Hazlitt är av allt att döma inte riktigt bekant med denna denna radikala hållning (Ayn Rands) så jag tänker tolka honom välvilligt.

För visst är det så att värden är värden för någon; ett värderande subjekt. Det följer dock inte att värden är eller måste vara subjektiva. Det beror på huruvida subjektets utvärdering är rationell, dvs huruvida den är baserad på fakta och logik, eller inte, och huruvida den har gjorts med hjälp av en fakta- och logik-baserad måttstock. (För detaljer, se Ayn Rands essä “The Objectivist Ethics” och Leonard Peikoffs essä “Fact and Value”.)

Så jag tolkar Hazlitt välvilligt som att allt han säger är att vi inte kan förstå eller förutspå hur mycket eller lite vi är villiga att betala för varor och tjänster genom att bara stirra oss blinda på två summor som vi kallar för utbud och efterfråga. Dessa summor reflekterar de (socialt) objektiva utvärderingarna av miljontals enskilda säljare och köpare, inte ett mekaniskt eller “algebraiskt” förhållande mellan “M” och “P”. Hazlitt:

When it comes to money, economists have been too prone to explain value in purely physical or mathematical terms. Hence the strange vogue of the rigid proportional quantity theory of money, of the algebraic “equation of exchange,” and of the alleged determining role played by the velocity of circulation of money.

Lite längre ned vidareutvecklar han hur pengarnas värde bestäms av marknaden, på samma sätt som aktiepriser bestäms av marknaden, dvs av den (socialt) objektiva utvärderingen av enskilda individer:

We can understand this better if we consider the purchase and sale of shares on the stock exchange. Suppose during a day’s session American Steel publishes an unexpectedly favorable quarterly earnings report, that 10,000 shares are traded in, and that the price rises from 30 to 40. The price has not risen because Jones, Smith, and Watson have bought 10,000 shares from Brown, Green, and Doakes. After all, as many shares have been sold as bought. The price rises because both buyers and sellers now estimate the value of American Steel shares higher than they did before. Suppose, again, that National Motors closed at 35 on Monday, that after the close the directors unexpectedly fail to declare the regular dividend, and that the stock opens Tuesday morning at 25. This sort of thing happens frequently. There have been meanwhile no sales on which to blame the decline. The stock has fallen in price simply because both buyers and sellers now put a lower estimate on it. This is precisely what happens with the value of money.

Som jag ser det Hazlitt bjuder på en syntes mellan kvantitets- och kvalitetsteorin. Hans redogörelse tyder på att kvantitetsteorin och kvalitetsteorin är två olika sidor av (no pun intended) samma mynt; nämligen marknadens utvärdering av pengarna.

De två teorierna förklarar väsentligen samma fenomen men de gör det ifrån olika utgångspunkter och med olika betoning. Kvantitetsteorin betonar penningmängdens (t ex huruvida staten finansierar sina kraftigt växande utgifter med sedelpressarna) inverkan på marknadens utvärdering av pengarna medan kvalitetsteorin istället betonar penningkvaliténs (t ex huruvida pengarna är inlösbara i guld) inverkan på marknadens utvärdering.

Vare sig man börjar med att betona det ena eller det andra måste man integrera båda perspektiven med samtliga fakta. Stirrar man endast på den ökande penningmängden utan att ta hänsyn till penningkvalitén då kan man ibland få svårt att förstå varför prisnivån inte rör sig “mekaniskt” uppåt. Stirrar man endast på penningkvalitén utan att ta hänsyn till statens plötsliga och oroväckande ökning av penningmängden då kan man ibland få svårt att förstå varför folk, av rädsla, reagerar genom att börja höja sina priser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.