Omni rekommenderade nyligen sina läsare ett reportage i Washington Post som handlar om hur insulin nu kan kosta mer än 10 000 SEK i månaden. Det är alltså så dyrt att några diabetiker inte längre har råd med det. Hur kommer detta sig?

Den konventionella tesen att det går så här när de “giriga” läkemedelsbolagen får sätta sina profiter före mänskliga behov. Och jag är rädd för att de allra flesta som bara läser Omnis sammanfattning och möjligen snabbt skummar igenom Washington Posts artikel kommer att dra slutsatsen att något är fel med den “oreglerade” kapitalismen i USA och att statliga priskontroller och subventioner är lösningen.

Sanningen är den motsatta, nämligen att USAs höga insulinpriser beror på statens inblandning.

När en specifik marknad inte tycks fungera som alla andra, då lär nationalekonomi ut att det första man ska titta på om man vill ha en förklaring är om det finns några statliga tvångsingrepp som antingen tvingar individen att gå emot sitt rationella egenintresse eller också skapar perversa möjligheter och incitament.

Och visst finns flera statliga tvångsingrepp som alla bidrar till att artificiellt fördyra insulin och andra läkemedel i USA. Men här och nu tänker jag bara koncentrera mig på tre, nämligen USAs motsvarighet till läkemedelsverket (FDA) reglerar bort billiga “generiska” alternativ; USAs statligt skapade och finansierade sjukvårdsförsäkrings-systemet ger läkemedelsbolagen möjligheten och incitamentet att sätta artificiellt höga priser; och sist men inte minst, statliga priskontroller i omvärlden tvingar upp priserna i USA.

Staten förbjuder billigare insulin
Det är konventionellt dvs intellektuellt bekvämt att klandra de höga insulinpriserna på läkemedelsindustrins patent. Läkemedelsbolagen tar nämligen ständigt fram nya och något bättre versioner av insulin som de också patenterar. Detta gör det möjligt för dem att fortsätta att ta bra betalt. (Nej, patent är inte som en del libertarianer och socialister påstår “statliga monopol”, de är en form av privat egendom dvs ett uttryck för rätten till egendom. Att undergräva eller avskaffa läkemedelsbolagens rätt till egendom är inte bara omoraliskt utan också opraktiskt då det kommer att motverka skapandet av nya och bättre läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv.)

Men om man tänker efter inser man snabbt att det inte går att skylla de höga priserna på patent.

Det finns billiga “generiska” versioner av nästan alla läkemedel. Det beror på att när patenten löper ut, då kan andra producenter göra billiga kopior. Konkurrensen hårdnar och priserna tenderar att falla. Men det finns inga “generiska” insulin. Varför? Det beror bland annat på att biologiska läkemedel som insulin än så länge regleras annorlunda än icke-biologiska som aspirin.

FDA tvingar alla som vill producera billigare “generiska” versioner av biologiska läkemedel som insulin att först spendera flera miljarder på tester. Men då “generiska” versioner inte kan patenteras blir det svårt för många att riskera flera miljarder. Detta slipper man däremot om man producerar icke-biologiska läkemedel som aspirin.

Så medan det finns många billiga “generiska” versioner av många andra läkemedel, finns det än så länge inga billigare “generiska” versioner av insulin. Och det beror alltså på att FDAs regleringar gör det ekonomiskt olönsamt att producera det.

Sjukvårdsförsäkringarna skapar perversa incitament
I USA är läkemedelsbolagens största “kunder” inte enskilda patienter som betalar för sina läkemedel ur egen ficka, utan stora privata eller statliga sjukvårdsförsäkringar. Så när amerikaner köper insulin, då har priset inte satts av vad folk kan betala ur egen ficka. Nej, det har istället förhandlats fram mellan läkemedels- och försäkringsbolagen.

Och eftersom läkemedelsbolagen inte måste övertyga dig, med din begränsade plånbok, att betala tusentals SEK per månad för din insulin, utan med försäkringsbolagen som ju kan sprida kostnaderna på hundratusentals eller miljontals kunder. I värsta fall kan de dessutom marginellt höja sina premier. Så läkemedelsbolagen har stora möjligheter och starka incitament för att inleda sina förhandlingar med försäkringsbolagen genom att inledningsvis sätta ett så högt pris som möjligt. Det är med andra ord precis som när man säljer ett hus: man börjar med att sätta priset en bra bit över vad man slutar med. Så de kanske börjar med, säg, 20 000 SEK innan det till slut förhandlas ned till, säg, 10 000 SEK.

Den försäkrade patienten “isoleras” vanligtvis från denna förhandling och har därför få eller inga incitament för att finna billigare alternativ. Om patienten överhuvudtaget betalar något då är det bara mellanskillnaden på vad läkemedelsbolaget tar och vad försäkringen täcker, säg, 3000 SEK.

Ju mer patienterna “isoleras” från förhandlingarna, desto större möjligheter och starkare incitament har också läkemedelsbolagens för att inleda sina förhandlingar med ett så högt pris som möjligt, då de vet att patienternas betalningsförmåga att inte är så viktigt. (Men om man är en av de få som inte är (fullt) försäkrade, då märker man förstås problemet när man plötsligt står där och själv måste betala hela summan på 10 000 SEK. Samma problem kan också uppstå om man har en försäkring med hög självrisk för läkemedelskostnader.)

Att diabetiker behöver insulin för att överleva förklarar inte läkemedelsbolagens höga priser. Alla behöver mat för att överleva men ingen bagare skulle någonsin få för sig att sälja bröd för tusentals kronor. Bagarna vet att de måste sätta priser som folk kan betala ur egen ficka. Detsamma är sant om läkemedel. Insulin skulle varit betydligt billigare om läkemedelsbolagen satte sina priser efter vad folk kan betala, inte efter vad försäkringsbolagen kan betala.

Därför är det här viktigt att komma ihåg att USAs sjukvårdsförsäkringssystem är, från början till slut, en statlig monstrositet. (För detaljer, se lästipsen här.) Så i den mån detta system ger läkemedelsbolagens en möjlighet och ett incitament att ta ut betydligt högre priser för sina läkemedel än vad de någonsin skulle kunna göra om de sålde sina läkemedel direkt till kunder som betalade ur egen ficka, följer det att skulden för denna situation först och främst ligger på statens inblandning, inte den icke-existerande fria marknaden.

Omvärldens priskontroller
Ännu en statlig faktor som artificiellt driver upp läkemedelspriserna i USA, inklusive priset på insulin, är omvärldens priskontroller.

För att amerikanska läkemedelsbolag ska få sälja sina läkemedel t ex här i Europa måste de först förhandla fram sina priser med staten. Eftersom staten bestämmer om de överhuvudtaget ska få sälja sina läkemedel kan den ofta tvinga dem att kraftigt sänka sina priser. I Europa gör vi detta för att kunna hålla nere på statens läkemedelssubventioner.

För att kompensera vad de förlorar på att sälja till omvärlden passar de amerikanska läkemedelsbolagen på att höja priserna i USA där prissättningen än så länge är friare. På detta sätt tvingas amerikaner att subventionera omvärldens snåla och parasiterande välfärdsstater. Som en följd blir en del läkemedel ibland så dyra att några amerikaner inte längre har råd med dem och därför kanske dör som följd.

Ingen förtjänar att behandlas som slavar som tvingas jobba gratis åt andra—allra minst de som skapar de läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv. Nej, som alla andra har de rätt att leva för sin egen skull, som ett självändamål—inte som ett medel för andras ändamål. Därför bör läkemedelsproducenter försöka tjäna så mycket pengar som de bara kan. De amerikanska läkemedelsbolagen gör därför helt rätt i att ta igen på karusellerna vad de, så att säga, förlorar på gungorna.

$ $ $

Så vem eller vad kan vi klandra för USAs artificiellt höga insulinpriser? Möjligen statens skadliga tvångsingrepp på den ofria marknaden, inte de “giriga” läkemedelsbolagen på den icke-existerande fria marknaden.