Kommer hyperinflationen?

Världen över försöker centralbankerna inflatera sig ur Coronakrisen. Därför är det nu många som återigen börjar oroa sig för att dollarn kommer att krascha och att hyperinflationen står runt hörnet. Resonemanget är att man helt enkelt inte kan trycka så här mycket pengar utan att det måste driva upp konsumentpriserna. Men det var många som varnade för exakt samma scenario 2009. Men hyperinflationen kom inte då och det finns skäl att tro att den inte kommer denna gång heller.

Som förklaring till att hyperinflationen kom av sig på 2010-talet säger många att inflationen smög sig in i tillgångspriserna, men inte i konsumentpriserna. Det ligger något i detta. Andra säger att konsumentpriserna har hållits nere av globalisering och digitalisering. Det ligger också något i detta. Men i slutändan tror jag att vi gör det mer komplicerat än vad det måste vara.

Hyperinflationen kom av sig eftersom the Fed betalade bankerna för att låta de nya pengarna samla damm hos dem. Då de nya pengarna inte lånades ut kunde ingen spendera dem och därmed inte heller bjuda upp priserna. Saken är den att om the Fed 100 dubblar penningmängden men skickar alla nya dollar till månen då kommer det att ha samma effekt på den totala efterfrågan i ekonomin och den generella prisnivån som när the Fed ser till att de nya pengarna parkeras i deras kassavalv.

Därför kan man faktiskt argumentera för att vad the Fed gjorde med sina kvantitativa lättnader inte ens representerar inflation dvs en riktig ökning av penningmängden. En ökning av pengar som inte kan eller kommer att spenderas fungerar i praktiken inte som pengar. Vad the Fed gjorde, enligt detta resonemang, var att man växlade tillgångar. The Fed köpte tillgångar från bankerna med nya pengar—men pengarna lånas sedan tillbaka till the Fed. Den effektiva penningmängden ökar inte i detta scenario.

Ett populärt mått på den effektiva penningmängden är M2 och M2 visar ingen trendmässig skillnad efter de kvantitativa lättnaderna kom in.

USA M2

Men den här gången är det väl ändå annorlunda? Jag tror faktiskt inte det.

The Fed gör samma sak nu som då. Man trycker pengar men nästan allt stannar hos the Fed. Ja, M2 har ökat mer än vanligt på sistone men nästan hela ökningen beror på att amerikaner hamstrar pengar, inte spenderar. Många är oroliga för framtiden och vill bygga upp en buffert. Med tanke på att över 30 miljoner har blivit av med jobbet är det rationellt att folk vill bunkra upp med pengar på sina sparkonton.

Man får inte heller glömma bort att då som nu råder det en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Så i den mån the Feds sedelpressar möter efterfrågan ser den bara till att dollarn inte stiger ännu mer i värde jämfört med alla andra valutor. Så bara för att den effektiva penningmängden ökar måste det inte resultera i stigande konsumentpriser om det samtidigt finns en efterfråga.

Så vill man veta var den generella prisnivån är på väg, då ska man inte stirra sig blind på olika penningmängdaggregat. Titta istället på den nominella bruttonationalprodukten (NBNP).

NBNP är P x Q eller M x V. Översatt till svenska betyder detta att den totala efterfrågan är detsamma som penningmängden gånger pengarnas omloppshastighet. Så om man vet NBNP då vet man också allt som man behöver veta om de teoretiska värdena för M, V, P och Q. Och för att veta om KPI kommer att börja stiga snabbare måste man inte bara veta M utan också V vilket fungerar som ett grovt mått på efterfrågan på pengar. När M ökar snabbare än V då kommer den nominella efterfrågan på varor och tjänster att öka snabbare än den reala produktionen av varor och tjänster. Allt annat lika, då kommer konsumentpriserna att bjudas upp.

Mellan 1960 och 1980 ser man en trendmässig ökning av NBNP-tillväxten. Därför ser man också en trendmässig ökning av KPI-tillväxten. I början av 1980-talet börjar NBNP-tillväxten att sakta ned. Och därför ser man återigen en på motsvarande sätt långsammare KPI-tillväxt. Men efter finanskrisen 2008 ser vi faktiskt att NBNP-tillväxten saktar in ytterligare jämfört med de föregående 15-20 åren. Därför borde det inte vara något mysterium att KPI-tillväxten har ökat lika långsamt eller något långsammare under 2010-talet som de föregående 20-30 åren.

NGDP och KPI

På grund av Coronakrisen rasar NBNP världen över. Som väntat faller många priser faller (t ex flyg) samtidigt som andra stiger (t ex mat). Netto har KPI-tillväxten bromsat in. Ja, det är möjligt att KPI-tillväxten kan öka igen på kort sikt. Men det beror nog på tillfälliga utbudschocker än på att the Fed trycker pengar.

Så är det är nog inte heller annorlunda denna gång. Därför tror jag inte att vi kommer att få se någon hyperinflation även denna gång.

Staten kan inte “rädda” ekonomin med skattepengar

Coronakrisen har orsakat en djup global depression. Eftersom de flesta västerländska regeringar gjorde bort sig totalt (istället för att skydda individens rättigheter), fick politikerna panik och tvingade då fram en nedstängning av ekonomin. Som ett resultat är nu många ekonomier i fritt fall. I och med krisen orsakades av ett virus är det ingens fel att politikerna tvingades stänga ned ekonomin. Därför menar många att staten måste gå in med skattepengar för att “rädda” ekonomin. Eller som en “liberal” uttryckte det: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden”. Ett minst sagt intressant sätt att se på saken.

Staten har inga pengar. Så staten kan inte “rädda” utan att “omfördela”. Alltså berika några genom att utarma andra. I bästa fall får vi dock tillbaka lite av våra egna pengar. Men i den mån detta sker har inte staten “räddat” oss. Bara minimerat skadan av den statliga nedstängningen av ekonomin. Att först slå sönder ekonomin och sedan lova lite plåster på såren är inte att “rädda” ekonomin.

På kort sikt kommer vi kanske att se företagen och jobben som räddades av statens “räddningspaket”. Men vi kan inte se företagen och jobben som förstördes av statens skatter, inflation och upplåning. För att inte tala om de nya företagen, jobben och innovationerna som aldrig får se dagens ljus. Så många kommer helt felaktigt att tro att staten kunde “rädda” ekonomin.

Men sanningen är att staten inte kan “rädda” ekonomin. Staten har som sagt inga pengar. Så vad staten än gör för att “rädda” ekonomin kommer det att bli du och alla andra som jobbar för sin försörjning som kommer att betala.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med inflation (“sedelpressen”) förstör staten penningvärdet—värdet på våra inkomster och besparingar. För att vara exakt så ser staten till att de som får dem nya papperspengarna berikas på bekostnad av alla som får dem senare.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med statlig upplåning tvingar staten på oss skulder som vi måste slita och snåla bort imorgon när skulderna ska betalas tillbaka. För att betala av skulderna har staten följande alternativ: höj skatterna, skär ned i bidragen, inflation—eller lite av varje. Vilken metod staten än väljer blir resultatet en lägre levnadsstandard imorgon.

Den statliga upplåningen för konsumtion (sociala förmåner och subventionerade välfärdstjänster) tränger dessutom undan, och äter upp, privata besparingar som annars hade investerats i nya och bättre maskiner och verktyg som gör oss mer produktiva, skapar välstånd och jobb. I den mån vi är mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit kommer bördan av statsskulden att öka. För ju lägre våra inkomster blir imorgon på grund av den statliga upplåningen desto svårare blir det att betala tillbaka statsskulden.

Så i slutändan är det som så att staten inte kan “rädda” ekonomin. Såvida man med “rädda” ekonomin menar “låt oss berika en del på andras bekostnad idag så att vi alla dela på fattigdomen imorgon”. Men då har man också en extremt låg ribba.

Men stannar vi här då underskattar vi förödelsen av de statliga “räddningspaketen”. För att se varför, låt oss konkretisera.

Om du är en bonde då måste du alltid spara utsäde. Du vet att om du äter upp din utsäde då blir det ingen mat imorgon. Och du vet att du också måste spara utsäde för att investera i underhållet av dina nuvarande maskiner och verktyg eller också investera i nya och bättre maskiner som kan öka din produktivitet. Så om du äter upp dina besparingar, ditt utsäde, då dömer du dig själv till en knaprare framtid.

Vad som är sant för den enskilde bonden är precis lika sant för alla andra producenter i resten av ekonomin. Inget förändras bara för att vi nu pratar om miljontals producenter.

Vad vi än producerar måste vi spara och investera i underhållet eller utökandet och förbättrandet av maskiner, verktyg, infrastruktur, och så vidare. Ju mer vi konsumerar idag, desto mindre kan vi spara och investera imorgon. Och ju mindre vi sparar och investerar idag, desto mindre kommer vi att kunna producera imorgon. Vilket oundvikligen betyder en fattigare framtid.

Tänk nu på att när staten “stimulerar” med inflation och upplåning, då handlar det om att hålla igång konsumtionen i en ekonomi som har tvingats stänga ned. Vilket betyder att vi ska fortsätta att konsumera utan att producera. Hur gör man detta? Du som en enskild individ kan—som bonden i exemplet ovan—bara göra detta genom att direkt eller indirekt leva på dina eller andras besparingar. Det vill säga, ekonomins utsäde.

Och precis som bönderna skulle svälta ihjäl om de åt upp sin utsäde, kommer vi också att tvingas genomlida igenom en svältkur om vi äter upp ekonomins utsäde i ett försök att “rädda” ekonomin.

Så om vi nu översätter påståendet: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden” då ser vi att det betyder: “De som tycker att vi inte ska äta upp utsädet idag kan väl fundera på var maten ska komma ifrån i framtiden”.

Bolagskatten sänker lönerna

Timbros chefekonom Jakob Lundberg går igenom forskning som ytterligare bekräftar att löntagarna bär merparten av bolagsskattebördan:

Enligt nationalekonomisk forskning är det dock mer troligt att löntagarna betalar merparten av bolagsskatten. ”Undersökningarna tyder på att produktionsfaktorn arbete bär en relativt stor andel (större än 50 procent) av bolagsskatten i en liten öppen ekonomi”, skriver exempelvis finansdepartementet (2017, sid 103). Matthias Bauer gör en genomgång av ett stort antal studier om vem som betalar bolagsskatten, och drar samma slutsats: Merparten av skattebördan bärs av löntagarna.

Hur mycket förlorar löntagarna på bolagsskatten?

Matthias Bauer har räknat ut hur mycket bolagsskatt en genomsnittlig löntagare i olika OECD-länder betalar under antagandet att hälften av bolagsskattebördan bärs av löntagarna. I Sverige beräknar han det till 11 300 kronor per år, alltså knappt 1 000 kronor per månad, eller nästan lika mycket som det ursprungliga jobbskatteavdraget.

Jag misstänker att detta är i underkant.

Statliga jobb förstör privata jobb

Ekonomen Dan Mitchell redogör för ny forskning som ytterligare bekräftar sanningen om det man ser och det man inte ser: statliga jobb förstör privata jobb. Mitchell citerar studien:

…all coefficients indicate a very strong negative relationship between public- and private-sector employment rates. For example, 100 new public jobs crowd out 98 private job… Taken together with the unemployment results, public employment just about fully crowds out private-sector employment regardless of the definition, such that a rise in government hiring would be offset by decreases in private employment… Regressions of unemployment on public employment and of private employment on public employment, each of which is based on two definitions of public employment, find robust evidence that public employment crowds out private employment. …Public-sector hiring: (i) does not reduce unemployment, (ii) increases the fiscal burden, and (iii) inhibits long-term growth through reductions in private-sector employment. Together, this would imply that public hiring is detrimental to long term fiscal sustainability.

Där ser man. Kunde man i och för sig ha räknat ut på förhand.

Jag rekommenderar Dan Mitchells blogg. Han publicerar nästan dagligen intressanta fynd som på alla möjliga sätt och vis visar att frihet främjar välståndsskapande—och vice versa.

Är USAs handelsbalansunderskott hållbara?

President Trump, med flera, ojar sig ständigt över USAs handelsbalansunderskott. Och vet man ingenting om nationalekonomi då är det i alla fall inte svårt att se varför det låter som ett problem. Underskott låter dåligt. Att importera mer än vad man exportera låter ju som att man köper mer än vad man säljer och att man därför lever över sina tillgångar. Låter ju ganska dåligt.

Men är det?

Varken vanligtvis eller nödvändigtvis. När Kina exporterar mer till USA än vad det importerar från USA då betyder det att amerikanska dollar börjar samla sig i Kina. Vad kan kineserna göra med dessa dollar? De kan köpa dvs importera amerikanska varor. De kan investera dem i USA. De kan låna dem till amerikaner. Vad de än gör, kommer dollarna förr eller senare tillbaka till USA—där de kommer amerikanerna till gagn. (Även om de säljer sina dollar så står köparen inför samma alternativ.) Ja, ett handelsbalansunderskott är per definition ett finansbalansöverskott.

Så vanligtvis är ett handelsbalansunderskott inget att oroa sig för. Historiskt sett blev många länder rika just genom att inledningsvis importera mer än vad man exporterade och därmed dra på sig enorma handelsbalansunderskott. Dessa handelsbalansunderskott finansierades genom utländskt kapital som lånades ut eller investerades för att bygga upp industrier och infrastruktur. Kapitalet användes också för att importera mer kapitalvaror än vad man exporterade. Utländskt kapital finansierade underskotten i handelsbalansen. Men dessa underskott var uppenbarligen fördelaktiga. Under 1800-talet flödade Storbritanniens kapital över hela världen och berikade allt i sin väg. USAs och Sveriges industrier och infrastruktur byggdes till stor del upp av brittiskt kapital.

Idag köper kineserna mest amerikanska statsobligationer för sina dollar. Även detta gynnar amerikanerna. I alla fall på kort sikt. För ju mer kineserna finansierar statens utgifter, desto mindre måste amerikanerna själva finansiera staten. Kinas lån lättar på amerikanernas skattebörda vilket i sin tur stärker deras disponibla inkomster. Detta innebär också att amerikanskt kapital som annars hade gått till välfärdskonsumtion istället kan användas för produktiva investeringar i värde- och jobbskapande företag. Kom ihåg att kapitalet utgör källan till utbudet av allt vi köper såväl som efterfrågan på arbetet vi säljer. Så ju mer kapital, desto större och bättre utbud av varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb.

Med allt detta sagt, kan jag ändå tänka mig att USAs handelsbalansunderskott kan bli ett problem. I alla fall på lång sikt. Frågan är: Varför dras USA med handelsbalansunderskott? Ytligt är svaret att man importerar mer än vad man exporterar. Men om man, som ekonomen Steve Hanke gjorde, kollar lite närmare på det här, då visar det sig att USAs svällande handelsbalansunderskott beror på landets svällande budgetunderskott.

Det är alltså statens enorma kapitalkonsumtion som ligger bakom handelsbalansunderskotten. Finansbalansöverskotten har nästan bara gått till att lånefinansiera USAs välfärdsstat, inte för att finansiera produktiva investeringar.

I den mån USAs skattebetalare slipper betala för statens utgifter—eftersom kineserna än så länge lånefinansierar de statliga underskotten—har också amerikaner råd med att importera varor från Kina. Om USAs skattebetalare betalade, säg, 1000 miljarder dollar mer i skatt varje år—vilket motsvarar dagens budgetunderskott—då hade de också haft 1000 miljarder dollar mindre över att spendera på kinesiska produkter.

Handelsbalansunderskotten som USA har haft sedan 1970-talet är knappast jämförbara med de som USA hade under 1800-talet. Då flödade kapitalet in i landet för att finansiera produktiva investeringar i landets industrier och infrastruktur. Nu flödar kapitalet in för finansiera icke-produktiv statlig konsumtion—kapital som istället kunde investerats produktivt för att skapa mer och bättre varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb har istället gått för att finansiera pensioner och subventionerad sjukvård.

USA kan inte bara låna, låna och låna. Det är ohållbart. Lånen måste också betalas tillbaka. Frågan är bara om det blir med högre skatter eller inflation—eller både och. I vilket fall som helst lär det bli tråkigt för amerikanerna.

Välfärdsstatens pris: reallönestagnation och relativ fattigdom

Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.

I ”Shattering the American dream: The US government’s Ponzi scheme” skriver ekonomerna Richard Evans, Laurence Kotlikoff och Kerk Phillips om hur USAs statliga pensionssystem hämmar sparande och därmed investeringar:

In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.

As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.

En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):

We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.

Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.

Den stora stagnationen

Ekonomen Tyler Cowen menar att ekonomin har ”stagnerat” sedan 1970-talet. Ja, vår levnadsstandard är bättre idag än 1970. Vi är rikare. Men vi kunde ha varit betydligt rikare om framstegstakten vore lika snabb som under de föregående 100 åren.

Att inom loppet av 100 år gå från att ha nästan ingenting till ha rinnande vatten, elektricitet, luftkonditionering, tåg, färja, bil, flyg, telefon, radio, tv, läkemedel, datorer—och många andra fantastiska varor och tjänster som tillsammans utgör vår höga levnadsstandard—motsvarar framsteg av en helt annan natur och magnitud än de mestadels små och stegvisa förbättringar som vi har sett sedan 1970-talet.

Om du tittar på en film från 1970 känner du igen dig. Mycket är detsamma. Men de som levde 1970 skulle knappast känna igen sig om de kunde se en film från 1870. Och de som levde 1870 skulle nog inte heller känna igen sig om de kunde se en film från 1800. Så ur ett historiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att framstegstakten har saktat in avsevärt sedan 1970-talet.

Vad beror då detta på?

Ekonomen George Reisman påpekar att med tanke på hur mycket USAs ekonomi dras ned av statliga tvångsingrepp, borde inte denna stagnation (eller nergång) förvåna oss det allra minsta. Skatter, omfördelningspolitik, välfärdspolitik, regleringar, inflation, etc., är skadliga. De underminerar ekonomiska framsteg.

Reisman påpekar också att om man vill argumentera för motsatsen—att ekonomin inte stagnerar (eller värre)—då måste man också vara beredd att förklara varför alla dessa destruktiva tvångsingrepp inte skulle kunna göra tillräcklig med skada för att orsaka stagnation.

Jag säger inte att detta är en omöjlig uppgift. Jag säger bara att det är en svår och (förmodligen) onödig uppgift. Då statliga tvångsingrepp skadar ekonomin finns det ingen anledning att tvunget bevisa att stagnationen måste vara inbillning. Om denna relativa stagnation är verklig då bör man lägga skulden där den mest sannolikt hör hemma: hos (välfärds)étatisterna.

Avskaffa arvsskatten

I Finland pågår det nu en debatt om arvsskatten. Debatten väcktes i och med ”liberala” tankesmedjan Libera kom med förslaget att ersätta dagens arvsskatt med en skatt på överlåtelsevinster.

Att endast beskatta överlåtelser är kanske något mindre destruktivt och omoraliskt, men det bästa vore ändå att bara avskaffa arvsskatten helt och hållet.

Om Sveriges socialdemokrater kunde inse vikten av att göra sig av med denna skadliga skatt, varför vågar då inte ens ”liberaler” gå lika långt? Det är patetiskt.

För äkta liberaler som desperat söker bättre argument för att göra slut på arvsskatten kan jag varmt rekommendera ekonomen George Reismans artikel ”A Wage Earner’s Case for Repealing the Inheritance Tax”:

I am a university professor, who earns a monthly salary, and one that is certainly not overwhelming in size. It’s very unlikely that I will ever leave an estate that is too large to qualify for the estate-tax exemption. Still less likely is it that I will ever inherit such an estate. Nevertheless, I am in favor of the repeal of the estate tax on all of the much larger estates that people other than myself will leave and that people other than myself will inherit. This is because I understand how I and all other wage and salary earners benefit from capital owned by other people, capital that will be substantially increased in its amount and thus in the benefits it can give if the inheritance tax is repealed.

Like all other wage and salary earners, I buy products and I sell labor. The supply of the products I buy and the demand for the labor I sell depend on the amount of capital that is invested in the society in which I live. The larger is the amount of that capital, the greater is the amount of means of production used to produce the products I buy and thus the better and more abundant is their supply and the lower-priced and more affordable they are. At the same time, the greater is the demand for the labor I sell and thus the higher are the wages or salary I earn.

Yes, I want to live in a society in which I am surrounded by the greatest possible number of very wealthy individuals who invest  their wealth in producing the products I buy and in employing the labor I sell. . .

Ekonomisk jämlikhet under kapitalism

Ekonomisk jämlikhet är inget ideal. Men nu råkar det bara vara som så att den ekonomiska ojämlikheten faktiskt tenderar att minska under kapitalismen, inte öka. Detta blir nog enklare att se om man påminner sig om att välstånd är saker dvs varor och tjänster, inte pengar. (Pengarnas värde hänger på att det finns välstånd att köpa—utan välstånd att köpa och sälja blir pengarna värdelösa.)

Under kapitalismen tjänar affärsmän vinstintresset bäst genom att ägna sig åt massproduktion för massorna. Det är där de riktigt stora pengarna finns att tjäna. Fråga bara Henry Ford eller Bill Gates eller Steve Jobs eller Jeff Bezos eller. . .

Ja, i monetära termer leder massproduktion åt massorna till stora inkomst- och förmögenhetsskillnader. Men i reala termer dvs i termer av välstånd dvs i termer av varor och tjänster innebär samma utveckling att massorna kan köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. I reala termer betyder detta att skillnaderna mellan fattiga och rika minskar, inte ökar. Ludwig von Mises uttryckte det nog bäst:

Today, in the capitalist countries, there is relatively little difference between the basic life of the so-called higher and lower classes; both have food, clothing, and shelter. But in the eighteenth century and earlier, the difference between the man of the middle class and the man of the lower class was that the man of the middle class had shoes and the man of the lower class did not have shoes. In the United States today the difference between a rich man and a poor man means very often only the difference between a Cadillac and a Chevrolet. The Chevrolet may be bought secondhand, but basically it renders the same services to its owner: he, too, can drive from one point to another. More than fifty percent of the people in the United States are living in houses and apartments they own themselves. (Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow, 1959.)

Som en del av processen mot mer real jämlikhet har vi det faktum att under kapitalism tenderar gårdagens lyxvaror att bli dagens nödvändigheter. Se t ex denna graf:

Screenshot 2019-08-05 at 16.04.23.png

Det som driver denna trevliga utveckling framåt är den monetära ojämlikheten. Dels måste det finnas monetär ojämlikhet för att det överhuvudtaget ska finnas ekonomiska incitament att producera. Och ju större monetär ojämlikhet, desto större incitament. Låt mig på denna punkt citera von Mises:

Only because inequality of wealth is possible in our social order, only because it stimulates everyone to produce as much as he can and at the lowest cost, does mankind today have at its disposal the total annual wealth now available for consumption. Were this incentive to be destroyed, productivity would be so greatly reduced that the portion that an equal distribution would allot to each individual would be far less than what even the poorest receives today. (Liberalism: In the Classical Tradition, 1927.)

Det måste dessutom finnas några riktigt rika som har råd att köpa de nya lyxvarorna. I den mån de gör detta blir det sakta men säkert också ekonomiskt gångbart att börja massproducera desamma för massorna. Här är, återigen, von Mises:

Many things that seem to us necessities today were once considered as luxuries. When, in the Middle Ages, an aristocratic Byzantine lady who had married a Venetian doge made use of a golden implement, which could be called the forerunner of the fork as we know it today, instead of her fingers, in eating her meals, the Venetians looked on this as a godless luxury, and they thought it only just when the lady was stricken with a dreadful disease; this must be, they supposed, the well-merited punishment of God for such unnatural extravagance. Two or three generations ago even in England an indoor bathroom was considered a luxury; today the home of every English worker of the better type contains one. Thirty-five years ago there were no automobiles; twenty years ago the possession of such a vehicle was the sign of a particularly luxurious mode of living; today in the United States even the worker has his Ford. This is the course of economic history. The luxury of today is the necessity of tomorrow. Every advance first comes into being as the luxury of a few rich people, only to become, after a time, the indispensable necessity taken for granted by everyone. Luxury consumption provides industry with the stimulus to discover and introduce new, things. It is one of the dynamic factors in our economy. To it we owe the progressive innovations by which the standard of living of all strata of the population has been gradually raised. (Ibid.)

Ja, under kapitalismen finns det ett stort pengargap mellan rika och fattiga. Men detta pengargap beror på att affärsmän ägnar sig åt massproduktion för massorna vilket alltså minskar välståndsgapet mellan rika och fattiga. Så funkar den ekonomiska ojämlikheten under kapitalismen. Knappast något att förlora någon sömn över, eller hur?

Den svenska pesetan

Den svenska kronan rasar i värde. Kronan har sannolikt aldrig varit svagare. Och tro inget annat: den fallande kronan gör svenskarna fattigare.

De senaste åren har kronan fallit rejält gentemot dollarn och euron. Gentemot dollarn är den svenska kronan en av världens sämsta valutor. Gentemot euron har Nordeas chefsanalytiker Henrik Unell bara ord och inga visor att komma med: “Totalfallet i kronan liknar det man ser i länder där en statskupp ägt rum…”. Stabilt.

Hur kommer det sig att kronan rasar? Det beror på att Sveriges statliga centralbank, Riksbanken, ser det som sin uppgift att verka för “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de “ständigt stigande priser”. De vill att konsumentpriserna ska stiga med ungefär 2% per år. De vill alltså att svenskarnas levnadskostnader ska fördubblas på en generation. Att den svenska kronans köpkraft halveras på 30 år.

På ren svenska betyder detta att Riksbanken ser det som sin uppgift att urholka värdet på våra pengar, att råna oss på vår köpkraft, att beröva oss på våra reala inkomster. Det låter helt vansinnigt, men det är sant.

Vad som gör Riksbankens penningpolitik frustrerande är anledningen till att den måste ta i med “hårdhandskarna”, nämligen globaliseringen och digitaliseringen. Tillsammans hjälper dessa reala faktorer till att hålla nere konsumentpriserna. Det är tack vare den välståndsexplosion—som globaliseringen och digitaliseringen motsvarar—som så många varor och tjänster är billigare än vad de annars skulle ha varit. Det är denna utveckling som Riksbanken försöker bekämpa genom sitt vansinniga krig mot den svenska kronan. Absurt men sant.

Trots att många svenskar redan känner av effekterna av Riksbankens ansträngningar att förstöra kronans värde, insisterar centralbankirerna att det inte finns någon koppling mellan en svagare krona och svenskarnas levnadsstandard. Som “bevis” hänvisar de oss till utvecklingen av Sveriges BNP per capita. Men detta är vilseledande.

I den mån BNP per capita mäter vår levnadsstandard, mäter den i detta sammanhang bara “det man ser” men “inte det man inte ser” som den franske ekonomen Frédéric Bastiat skulle ha sagt. Det man inte ser är hur mycket högre vår levnadsstandard skulle ha varit om det inte vore för Riksbankens inflation.

Sedan får man inte glömma bort att det finns en viss fördröjning mellan kronans ras och hur konsumentpriserna justeras. Sådana saker som kontraktens genomsnittliga löptid påverkar hur snabbt de inhemska konsumentpriserna justeras upp för att kompensera för den svagare kronan. Därför finns det en fördröjning mellan BNP per capita-statistiken och verkligheten du redan lever i.

Du kan själv se hur den svagare kronan gör att nästan allt du importerar blir dyrare. Att sätta mat på bordet, att värma huset, att tanka bilen, att resa utomlands och att köpa importerade kapitalvaror (datorer, bilar, smarttelefoner, osv) blir dyrare. För att ha råd med lika mycket som tidigare måste du antingen köpa mindre av andra varor och tjänster eller också måste du jobba och slita fler timmar för att kunna ha råd att köpa lika mycket som tidigare. Vem känner sig rikare av att inte längre ha råd att resa utomlands på semester? Eller av att behöva jobba fler timmar för att ha råd att tanka bilen?

Så du inbillar dig inte att priserna stiger som en direkt följd av den svenska kronans kollaps. Det är ingen illusion att dina pengar inte längre räcker till. Den svagare kronan gör dig fattigare.