Ekonomen Tyler Cowen menar att ekonomin har ”stagnerat” sedan 1970-talet. Ja, vår levnadsstandard är bättre idag än 1970. Vi är rikare. Men vi kunde ha varit betydligt rikare om framstegstakten vore lika snabb som under de föregående 100 åren.

Att inom loppet av 100 år gå från att ha nästan ingenting till ha rinnande vatten, elektricitet, luftkonditionering, tåg, färja, bil, flyg, telefon, radio, tv, läkemedel, datorer—och många andra fantastiska varor och tjänster som tillsammans utgör vår höga levnadsstandard—motsvarar framsteg av en helt annan natur och magnitud än de mestadels små och stegvisa förbättringar som vi har sett sedan 1970-talet.

Om du tittar på en film från 1970 känner du igen dig. Mycket är detsamma. Men de som levde 1970 skulle knappast känna igen sig om de kunde se en film från 1870. Och de som levde 1870 skulle nog inte heller känna igen sig om de kunde se en film från 1800. Så ur ett historiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att framstegstakten har saktat in avsevärt sedan 1970-talet.

Vad beror då detta på?

Ekonomen George Reisman påpekar att med tanke på hur mycket USAs ekonomi dras ned av statliga tvångsingrepp, borde inte denna stagnation (eller nergång) förvåna oss det allra minsta. Skatter, omfördelningspolitik, välfärdspolitik, regleringar, inflation, etc., är skadliga. De underminerar ekonomiska framsteg.

Reisman påpekar också att om man vill argumentera för motsatsen—att ekonomin inte stagnerar (eller värre)—då måste man också vara beredd att förklara varför alla dessa destruktiva tvångsingrepp inte skulle kunna göra tillräcklig med skada för att orsaka stagnation.

Jag säger inte att detta är en omöjlig uppgift. Jag säger bara att det är en svår och (förmodligen) onödig uppgift. Då statliga tvångsingrepp skadar ekonomin finns det ingen anledning att tvunget bevisa att stagnationen måste vara inbillning. Om denna relativa stagnation är verklig då bör man lägga skulden där den mest sannolikt hör hemma: hos (välfärds)étatisterna.