N24:

Orättvist. Det är privatekonomen Ylva Yngvesons uppfattning om försämringen av a-kassereglerna.

Höjningen av avgiften till a-kassan är orättvis, den slår snett och drabbar de svaga grupperna, inte minst kvinnor med lägre lön. Men samtidigt får ändå alla mera pengar över i regeringens budget, konstaterar Swedbanks privatekonom Ylva Yngveson.

– Varför skall de som har hög risk för arbetslöshet betala mera? Det skulle kännas mera sympatiskt om vi hade en generell arbetslöshetsförsäkring där risken sprids på alla. Det blir en framtidsfråga för regeringen.

Ylva Yngveson har fel. Det är dagens system som är orättvist och det är orättvist eftersom det fungerar precis som Yngveson vill att det ska fungera. Idag subventionerar staten a-kassan med 90%.

Det är därför bara rättvist att staten i mindre utsträckning subventionerar a-kassan. Ty facken ligger bakom en del av massarbetslösheten. De gör detta genom att tvinga fram höga minimumlöner.

Om fackens medlemmar får bära en större del av bördan för den arbetslöshet som de själva har orsakat, kanske de tänker efter innan de tvingar fram ännu högre minimumlöner och därmed ökar arbetslösheten ytterligare.

Yngveson har rätt i att detta är en framtidsfråga. Regeringen borde sträva efter att successivt minska subventioneringen så att staten till slut inte subventionerar a-kassan alls. Detta öppnar dessutom upp för ytterligare skattesänkningar, för ju mindre staten subventionerar a-kassan, desto mindre utgifter får staten. Då kan var och en själv i större utsträckning bestämma hur mycket eller lite de vill lägga ned på en helt privat a-kassa.

Henry Hazlitts klassiker är en väldigt stor favorit hos mig. Detta är en väldigt bra och lättläst bok i ämnet nationalekonomi. (Det finns brister i den men de är sett till det stora hela obetydliga.) Om våra politiker hade läst, förstått och tagit till sig innehållet i denna bok, då skulle merparten av deras dåliga ekonomiska politik aldrig genomförts. Numera finns den tillgänglig på Internet i PDF-format. Väldigt angenämt. Numera finns det alltså inga ursäkter för människor som är alldeles för snåla för att betala för sitt eget exemplar.

Årets vinnare av Nobels fredspris är Muhammad Yunus och hans Grameen Bank. Detta ses som ett ovanligt lyckat val. Yunus och hans bank hyllas över hela världen i medierna. Varför fick han detta pris? ”Yunus och banken får priset för ‘sitt arbete för att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån. Varaktig fred kan inte skapas utan att stora folkgrupper finner vägar att bryta sig ut ur fattigdom. Mikrokredit är en sådan väg’, skriver Nobelkommittén i sin motivering” (SvD 20061013).

Den underliggande premissen här är att marxismen är giltig: orsaken till krig och konflikter är de ekonomiska förhållandena; det är ett uttryck för en kamp om de ekonomiska resurserna. Så länge några har och andra inte har, är en varaktig fred omöjligt. Detta är en falsk premiss men även om vi för ett ögonblick antog att den stämde, varför skulle då Yunus av alla människor på jorden få detta pris?

Varför gav man inte priset till människor som har gjort avsevärt mycket mer för att minska fattigdomen i världen? Varför inte ge priset till en Bill Gates? Eller en Ronald Reagan, eller för den delen, till en Deng Xiaoping? Eller till en George Reisman?

Vi lär aldrig få några bra svar på dessa frågor. Men frågorna blir inte fler när vi väl studerar Yunus idé och dess ”bedrifter”. Så här idylliskt beskrivs Yunus idé i SvD:

– Kvinnan i byn ber inte om din välgörenhet, utan om genuina affärer, sade Muhammad Yunus när SvD träffade honom i Stockholm för några år sedan.

Den tesen har varit central för honom ända sedan han som ung universitetslärare i Chittagong för drygt 30 år sedan ledde sina studenter ut på landsbygden i Bangladesh efter en svältkatastrof, en upplevelse som fick honom att starta Grameen Bank.
Små handlån på några hundralappar eller som ett par tusenlappar till kvinnor som vill tillverka bambustolar eller textilprodukter i liten skala blev medlet att bryta fattigdomens förlamning.

Hjälp till självhjälp handlar det alltså om. Men också uppmuntran till kvinnorna att bilda små cirklar för att ta gemensamt ansvar för varandras lån. Om en inte klarar sina amorteringar och räntor får de andra rycka in och hjälpa sin medsyster.
För en huvudpoäng har varit att Grameen Bank är en kommersiell verksamhet, inte en hjälporganisation. Grameen Bank tar ut räntor som ligger något över vanliga banklån i Bangladesh, men låntagarna behöver inte lämna någon säkerhet.

Det finns flera saker som är vilseledande här. Till att börja med beskrivs detta som en bank, en kommersiell bank, eftersom det handlar om att låna ut pengar till en ganska hög ränta. Men en person som har granskat denna verksamhet lite noggrannare är Jeffrey Tucker från Misesinstitutet. Tucker redogör i en artikel, ”The Micro-Credit Cult”, följande om Grameen Bank:

Grameen is not a bank at all. Deposits from individuals and firms account for a mere 3% of its assets. The bank actually functions as a conduit for huge grants from governments and international agencies. That aid is then used as the basis of a credit pyramiding scheme…

Contrary to legend, Yunus wasn’t an independent entrepreneur when he started his bank. He used his personal wealth and high-level connections to arrange special privileges and millions in subsidies. Before the Grameen Bank lent one Taka, he had government backing for fully 60% of its operations.

The UN International Fund for Agricultural Development provided Grameen with its first major loan of $3.4 million. That Fund has consistently pumped money in ever since. In addition, Grameen receives grants and subsidized loans from the governments of Norway, Sweden, Canada, Germany, and even the Ford Foundation in the United States, not to mention the IMF and World Bank.

…

Grameen charges its customers 20% interest, below the market in a country with high inflation and virtually no savings. At this rate, the reinvestment scheme subsidizes its loans by 39%. The bank is forever forecasting future profits. Somehow that day never arrives…

OK, så det är egentligen ingen bank. Så vadå, det är väl ändå imponerande att 98% av alla som lånar pengar betalar tillbaka? Det visar väl ändå att de kommersiella bankerna här i det kapitalistiska väst är så kortsiktiga och rasistiska att de är villiga att straffa de fattiga genom att vägra låna ut till dem? De fattiga kan visst – om bara de stora bankerna inte stod i vägen för dem. Men hur är det då? Hur kommer det sig att så många av lånen betalas tillbaka. I SvD-artikeln framställdes det bara som att folk ”hjälpte” varandra med lånen. Men i verkligheten är det inte riktigt så enkelt:

The 98% repayment figure does not reflect the behavior of actual individual borrowers. Grameen relies on the ”peer group” method of repayment. Borrowers are lumped into cells of five. Any future loans — which offer 80% more money than the first one — depend on repayment by the entire cell.

If one person doesn’t pay, others in the cell ”lean” on them to fork over the cash, or pay it themselves. The person in the cell who wants another loan has the incentive to get all the money one way or another. In this way, Grameen does get paid. But the 98% repayment rate records final payments grouped by cells, and only on first-time loans.

Och: ”Peer pressure is their phrase. Coercion is closer to the truth. Employees engage in weekly, door-to-door monitoring of the lives of all borrowers. Borrowers attend weekly physical training classes, are indoctrinated in collectivist ideology, and are told to be 100 percent obedient to the ideals of the bank, or else lose their borrowing privileges. On the whole, it is a process that has more in common with a cult than sound finance.” Idylliskt så att det förslår, inte sant?

Men det finns mer att anmärka på här. Det är i slutändan fullständigt irrelevant huruvida många av dessa smålån återbetalas. Det betyder inte att detta är ett bra sätt att lösa fattigdomen. Eftersom denna verksamhet kostar skattebetalare i väst pengar, vet vi att verksamheten bidrar till att skapa (relativ) fattigdom här i väst. Det handlar om vad vi ser och vad vi inte ser. Man ser att en del företag kanske blev av, och då till ett ganska högt pris, tack vare ett lån från Grameen. Man ser däremot inte de företag som inte blev av, det kapital som inte ackumulerades, den konsumtion som aldrig ägde rum i väst, på grund av de skatter som krävdes för att finansiera denna verksamhet.

Så om tanken är att vi måste bekämpa fattigdomen för att en dag få en långvarig fred på jorden, då förefaller detta val av vinnare inte bara omotiverat, utan rent av dumt. Yunus förtjänade ej priset.

Ludwig von Mises fyller 125 år. Läs George Reismans hyllning till denna gigant bland intellektuella försvarare av kapitalismen.

I samband med detta vill jag gärna berätta vad som hände för ett par veckor sedan i en av mina föreläsningar i ekonomisk historia. Läraren satte upp tre kriterier för vad kapitalism är. De var följande: 1. Privat ägande av produktionsmedlen. 2. Resursallokering bestäms av priser på fria marknader. 3. Kapitalackumulation.

Så här långt, finns det väl ingen egentlig anledning att klaga, right? Well. Saken var bara den att föreläsaren gick sedan vidare med att konstratera detta med socialism genom att säga att detta betyder att: 1. Produktionsmedlen används för det mesta inte av de som äger dem (utan av arbetarna). 2. Detta är vad som skiljer en marknadsekonomi ifrån en planekonomi. 3. Man ska inte tro att kapitalisterna strävar efter vinst i första hand för att leva i lyx, utan för att kunna ackumulera kapital, så att man kan investera ytterligare och på så sätt kunna expandera produktionen.

Jag kunde inte låta bli att invända emot allt detta.

Det första jag sade var att det är fel att säga att produktionsmedlen inte används av de som äger dem. Jag gav honom ett exempel med en ensamföretagare och försökte sedan visa på att principen är exakt densamma för kapitalisterna som äger ett storföretag. I båda fallen använder kapitalisten/affärsmannen/entreprenören (vad man nu vill kalla aktören) sitt kapital för att producera; att de inte står vid fabriksgolvet och drar i en spak betyder inte att de inte jobbar med sina produktionsmedel. Men föreläsaren gav inget som helst intryck av att förstå vad det var jag pratade om. Så jag gick då vidare till punkt 2.

Jag påpekade, med hänvisning till Ludwig von Mises, att det är direkt missvisande att ställa så kallad planekonomi i konstrast till marknadsekonomin, detta eftersom det antyder att rationell ekonomisk planering är vad planekonomi handlar om, och att någon sådan inte förssigår i en marknadsekonomi. Jag påpekade att detta har med prissystemets natur att göra.

(På rasten kom det fram ett par ”klasskamrater” som ställde en massa följdfrågor. De verkade inte alls förstå vad det var jag pratade om. Trots att jag då gav dem flera väldigt elementära exempel på ekonomisk planering under kapitalism och flera olika förklaringar genom att t ex peka på skillnaden mellan priskontroller och en friprissättning och vad detta i sin tur resulterar i, stod de fortfarande där och såg ut som två stora frågetecken. Mycket förbluffande, måste jag säga.)

Trots att föreläsaren denna gång åtminstone gav ett intryck av att veta vem Mises var och vad han stod för, fanns det absolut ingenting i hans ”svar” som tydde på att han hade förstått vad det var jag hade sagt. Istället för att komma med en följdfråga där han bad mig förtydliga mig själv (om det nu var så att jag uttryckte mig otroligt dåligt), bad han mig istället förklara vilka ord jag skulle använda mig av här. Jag sade att jag föredrar att tala om kapitalism och socialism, istället för marknadsekonomi och planekonomi, just eftersom jag anser att de senare ger en missvisande uppdelning. Han gav mig sedan en helt osammanhängande förklaring till varför han inte höll med mig, och sedan tog det slut där.

På den tredje punkten påpekade jag bara kort att jag inte tycker att man på något sätt ska förneka att kapitalisterna strävar efter en stor profit så att de åtminstone på sin fritid kan leva lite i lyx. Annars finns det väl ingen anledning för dem att arbeta så hårt? Där kunde han däremot hålla med mig, vilket i och för sig knappast kom som en överraskning.

(I övrigt måste jag säga att jag brukar inte få kritik för att jag uttrycker mig otydligt. Ibland kan jag få kritik för att jag kanske pratar lite snabbt och i värsta fall, till följd av att jag pratar så snabbt, även lite sluddrigt. Men, när jag väl pratar i normal och civiliserad takt, då brukar jag, som sagt, inte få några klagomål på min förmåga att formulera mig klart och tydligt och sammanhängande. Så jag tror inte detta var fallet här heller. Faktum är att jag tog så god tid på mig för att förklara vad jag menar, att vi fick skjuta upp en liten del av föreläsningsmaterialet för dagen till nästa tillfälle.)

Vad är sensmoralen, om någon, här? Förutom det att man måste ha ett kallt huvud när man går inför sådana här saker, så är det bara att konstatera att det är synd att människorna på ekonomihistoriska fakulteten i Lund inte har tagit till sig Mises lärdomar. Det vore kanske extremt naivt av mig att tro att de skulle göra det. Men ändå. Och ja, om man är rädd för att eventuellt framstå som en idiot inför resten av klassen, då rekommenderar jag inte att man tar sådana här risker.

Johnny Munkhammar:

SCB uppger att antalet sysselsatta är 93 000 högre än augusti förra året. Men i juli låg nivån 121 000 högre än juli förra året. Med andra ord har nivåskillnaden jämfört med förra årets siffror krympt med 28 000 på en månad.

…

Till detta ska läggas att befolkningen i arbetsför ålder ökade med 61 000 jämfört med för ett år sedan. Det betyder att nettoökningen av antalet sysselsatta, som andel av arbetskraften, bara har ökat med 32 000, motsvarande mindre än 1 procent.

Av vad består då det som SCB definierar som ett större antal sysselsatta? Av de 93 000 var 72 000 tidsbegränsade anställningar. Och antalet i den typen av AMS-program där deltagarna räknas som sysselsatta har ökat med 16 000, varav 13 000 plusjobb, jämfört med för ett år sedan.

Men eftersom 16 000 av de nya jobben inte ens är riktiga jobb, kan man ju konstatera att nettoökningen av antalet sysselsatta, som andel av arbetskraften, bara har ökat med 16 000!

Ekonomifakta:

Den redovisade ökningen av sysselsättningen i år är inte rensad för de variationer i sysselsättningen som finns under året. Med utgångspunkt i säsongrensade helårssiffror har sysselsättningen under de senaste tjugo åren inte ökat alls. Däremot har den arbetsföra befolkningen ökat med drygt 500 000 personer. Om sysselsättningsgraden hade följt med utvecklingen av den arbetsföra befolkningen skulle ytterligare många tusen svenskar ha ett arbete att gå till.