Miljörörelsens argumentation vilar till stor del på begreppet ”ekosystem”. Vad är ett ekosystem? En vanlig ordboksdefinition lyder: ”ekosystem”: ”ett biologiskt samhälle av interagerande organismer och deras fysiska omgivning.” Enligt denna definition är vad som helst, inklusive hela jorden, en del av ett ekosystem eller ett ekosystem. Varför är detta begrepp, ”ekosystem”, så viktigt för miljörörelsen? De som talar om ekosystem vill förmedla att allt här på jorden hänger samman i någon mening. Hur ett djur kan leva beror på hur andra djur lever i samma omgivning. Slutsatsen som miljöaktivisterna vill få oss att dra är alltså denna: Om vi inte tänker på miljön, då kommer andra djurs omgivning att påverkas. Då påverkas andra djur. Det i sin tur påverkar andra djur, som i sin tur påverkar andra djur. Som i sin tur, till slut, på något sätt, påverkar oss människor. Därför, säger de, ligger det i vårt rationella egenintresse att inte blunda för hur vi alla sitter i samma båt. Därför bör vi tänka på den ”biologiska mångfalden”: om vi alla är väsentligen beroende av varandra, då är alla arter lika viktiga för vår överlevnad. Människans intressen och behov är, i längden, inte viktigare än några andra levande varelsers intressen och behov. Ska vi överleva, måste vi se till att alla andra överlever också, genom att tänka på andra. Detta är deras argument.
Mer konkret betyder detta sluta producera, sluta handla, sluta resa. Vilket i förlängningen betyder sluta leva med en modern industricivilisation. Vilket i förlängningen betyder att miljarder människor som under förindustriell tid inte hade en chans att leva bortom sin 30 års dag, måste ge upp den möjligheten. Redan här blir det tydligt hur miljöaktivisterna väger mänskligt liv: att andra levande varelser ska behöva maka på sig för våra intressen och behov är inget de tänker på; de tänker endast på att vi ska maka på oss för andra. Att det kommer sluta i att miljontals om inte miljardstals dör, rör uppenbarligen inte miljöaktivisterna ryggen. Så mycket för att de ”egentligen” bara bryr sig om människans långsiktiga överlevnad. Så mycket för att de ”egentligen” bara är ute efter ”en harmoni med naturen” eller en ”hållbar utveckling”. Hållbar för vem? Inte för människor, den saken är säker.
Finns det ekosystem? Ja. Men följer det för den sakens skull att människan måste ”rätta sig i ledet” och börja ”respektera” naturen? Nej. Varför? Därför att de antar en sak som definitivt inte stämmer, nämligen att ekosystem är konstanta, oföränderliga, perfekta harmonier som endast kan rubbas av människans inblandning i naturen samt att alla försök att rubba denna perfekta harmoni, endast kan sluta illa. Detta är definitivt inte sant. Naturen är inte konstant. Det finns en hel vetenskap som förklarar otaliga förändringar och otaliga fenomen som helt vilar på denna förändring, nämligen evolution. Och att arter utrotas beror inte bara på ”interaktionen” mellan organismer, en ”interaktion” som aldrig kan beskrivas som en ”harmoni”, det beror förstås också på att den fysiska omgivningen ständigt förändras. Det finns också en hel vetenskap som söker redogöra för dessa fenomen, nämligen geologi.
Faktum är att nästan alla levande varelser som någonsin har existerat har blivit utrotade, helt utan människans inblandning. Utrotningar innebär slutet för en del levande varelser. Men för andra innebär det en början. Ayn Rand noterade att i samband med att nästan allt liv på jorden utrotades tillsammans med dinosaurierna, innebar det inte på något sätt slutet för allt levande. Det innebar en chans för levande varelser som inte hade samma chans under tiden dinosaurierna dominerade, nämligen däggdjuren. Det är helt enkelt inte sant att bara för att det finns något samband mellan alla levande varelser och vår fysiska omgivning, skulle det medföra att den biologiska mångfalden är något vi till varje pris måste bevara, för vår egen långsiktiga överlevnads skull. Den slutsatsen följer uppenbarligen inte av verklighetens fakta. Och nästa gång man hör miljöaktivisterna skrika om behovet av att offra mänsklig välfärd för den biologiska mångfaldens skull, då bör man påminna sig själv om hur mycket faktisk vetenskap de faktiskt blundar inför.
Faktum är att om det är någon varelse som är allra minst beroende av andra levande varelser för sin egen överlevnad, så är det just människan. Alla andra levande varelser måste anpassa sig till sin omgivning för att överleva. De som inte kan anpassa sig dör. Det måste inte människan och skulle hon försöka sig på en sådan sak, då skulle det få förödande konsekvenser. Försök bara föreställa er konsekvenserna av att försöka överleva utan att exploatera naturen, utan genom att ”anpassa sig” till naturen så som den är, utan mänsklig ”manipulering” av något slag. Försök föreställa er en värld utan läkemedel, teknik, bilar, mat, bostäder, energi, kläder, och så vidare. Detta är inget som ”växer på träd”. Nej, allt människor behöver för att måste vi producera, men för att producera det måste vi förstå världen. För att förstå världen måste vi tänka, vi måste använda oss av vårt förnuft. Ta bara en sådan enkel sak som mat: Vi har inga instinkter som talar om för oss vad vi kan äta eller hur vi får tag på vår föda eller om vi måste tillreda den och hur vi i så fall gör det eller om vi kan spara vår föda till senare och i så fall hur vi gör detta. Etc. Människan kan och bör alltså anpassa naturen efter hennes behov med hjälp av förnuftet.
Massvis med djurarter har under miljontals år dött ut eftersom de inte kunde anpassa sig till klimatförändringar. Det finns inget som säger att människan måste gå samma öde till mötes. Bevisligen har människan framgångsrikt överlevt kraftiga klimatförändringar, inklusive den senaste istiden, en förändring av klimatet som var mycket större än de värsta prognoserna FN:s klimatpanel kan producera med hjälp av sina ”klimatmodeller”. Då ska man dessutom komma ihåg att dessa människor gjorde det under förutsättningar som var mycket sämre än de vi har idag. Då hade vi inte modern vetenskap eller modern teknologi. Men det är inte de kommande klimatförändringarna som är problemet, enligt miljörörelsen, utan människans industri, fabriker, välstånd, teknologi och vetenskap. Varför? Därför att det är ju detta som gör att vi kan vara så framgångsrika här på jorden.
Allt prat om ”ekosystem” och människans ”plikt” att offra sig för den ”biologiska mångfaldens skull”, är inget annat än ett utslag för egalitarianism. Det är inte någon kärlek till naturen som driver dem; det är endast ett hat för mänskligheten för att hon är framgångsrik – och människan är framgångsrik, i den utsträckning hon väljer att vara människa, dvs rationell. Precis som allt annat nihilistiskt hat behöver det en rationalisering; ytterst få människor kan leva med detta rena hat inom sig. Miljörörelsens rationalisering är vida känd vid det här laget: det är människans förnuft som gav oss industrin och det är industrin som gav oss den globala uppvärmningen.
Allt prat om att ”respektera” naturen är egentligen inget annat än ytterligare ett uttryck för ett hat mot förnuftet. Ett av många bevis för detta är inte bara miljörörelsens skepticism och rena fientlighet till människans framgångar – som är en följd av människans framgångsrika bruk av förnuftet – utan också det faktum att det enda villkor miljörörelsens ideologer godkänner mänsklig närvaro på jorden, är om henne går med på att överge förnuftet och börja leva som alla andra djur, dvs på den varseblivningsmässiga nivån. Hon får använda verktyg, men endast mycket primitiva sådana; inte mer sofistikerade än andra djurs. Hon får jaga djur, men endast de hon kan fånga med hjälp av sina primitiva verktyg. Hon får äta vad naturen ”ger” henne, men inte vad hon kan ”ta” från naturen med hjälp av förnuftet. Hur många människor tror ni kommer att finnas kvar om vi ska överleva utan att använda oss av förnuftet? Som vanligt är allt hat för förnuftet ytterst ett uttryck för ett hat mot människan.
Det finns en hel uppsjö av filosofer som i århundraden, om inte årtusenden, har gjort sitt yttersta för att rota denna skepticism och fientlighet mot förnuftet. (David Hume och Immanuel Kant är de största bovarna här.) Men på ett ännu mer fundamentalt plan är miljörörelsens hat mot förnuftet ett uttryck för en specifik metafysik. Lägg märke till att de tycks tro att om det inte vore för människan, skulle livet i naturen utgöras av en ”harmoni” och att människans synd är att vi inte förenar oss med denna naturliga ”hållbara” ordning. Vår synd är att vi försöker motarbeta den, till vår egen fördelning, med hjälp av vårt förnuft.
Denna mentalitet är inte på något sätt isolerad till miljörörelsen. Ta de som motsätter sig och som länge motsatte sig modern läkekonst eftersom det strider mot Guds intentioner. Ta de som motsätter sig genmanipulering av samma anledning. För att inte tala om de religiösa som motsätter sig artificiella preventivmedel eller abort eller dödshjälp. Vi får inte leka Gud, säger de. I princip säger miljörörelsen samma sak. Vi får inte leka Gud betyder här: vi får inte påverka den naturliga ordningen; vi får inte på något sätt rubba ”ekosystemen” eller påverka klimatet – som om dagens ”ekosystem” eller klimat är det perfekta och idealiska. Om vi leker Gud och strider mot Guds intentioner, då kommer vi att straffas av Gud och brinna i helvetet, säger de religiösa. Om vi strider mot naturen, då kommer naturen att slå tillbaka, säger miljörörelsen. I ljuset av detta blir det ännu mer uppenbart att bakom allt prat om vetenskap och fakta, grundar sig miljörörelsens ekosystemargument på en väsentligen religiös metafysik. Miljörörelsens protester är, visar det sig, den äldsta protesten av dem alla. Den mest icke-vetenskapliga, vidskepliga och irrationella av dem alla: en protest mot människans ”arrogans” mot Gud eller de ”andar” som styr över naturen.
Denna primitiva mentalitet till naturen är egentligen bara logisk när man tänker efter. Den illustrerar filosofins roll klart och tydligt. Mer specifikt illustrerar den att metafysik och epistemologi, liksom all annat, hänger samman. En viss metafysik och en viss epistemologi har oundvikligen vissa normativa implikationer. När man förkastar och överger förnuftet blir människor oförmögna att handskas med tillvaron. Följaktligen blir världen inte en plats med möjligheter, utan en plats med ständiga bekymmer och orosmoln som hopar sig. Och istället för att förlita sig på att fria människor kan lösa sina problem om man bara ger dem en chans, föreslår man våld och tvång i form av skatter och regleringar som ”lösningen” på alla problem. Men det är ingen ”lösning” och de blir aldrig nöjda.
Deras rädsla för att naturen ska ”slå tillbaka” är ett uttryck för en generell rädsla för hela existensen; en metafysisk rädsla som kommer av att man har övergett sitt förnuft. Alla som någonsin har känt att de har tagit för mycket vatten över huvudet kan få en känsla för den allomfattande rädsla dessa människor känner. Skillnaden är dock den att människor som överger förnuftet har också övergett det enda som kan ta dem upp till ytan, förnuftet, och känslan av att de håller på att gå under är därför ständigt närvarande.
Men det finns grader i deras rädsla. Den rädsla som nuet ger upphov till kan dessa människor uthärda upp till en viss punkt. Vad de däremot inte alls kan uthärda är vad som kanske väntar bakom nästa hörn. Vad de räds allra mest är alltså framtiden. Att tänka på framtiden kräver begreppsligt tänkande. Men när man väl överger förnuftet, blir tankar på framtiden overkliga. Framtiden blir således ett mörkt territorium som man gärna undviker om man får.
(Tragiskt nog ”skyddar” denna oförmåga att tänka på de framtida, och i allra högsta grad fasansfulla konsekvenserna av miljörörelsens agenda, många av miljörörelsens bättre, yngre och mer oskyldiga entusiaster. Dessa unga är resultatet av ett utbildningsväsende som massproducerar människor som inte kan tänka begreppsligt eller principiellt. Tyvärr är de också alldeles för dåligt utbildade för att någonsin kunna se igenom de lögner och överdrifter miljörörelsen kommer med. Det värsta, och mest cyniska här, är att de unga först blir indoktrinerade i ohederlig och vilseledande miljöpropaganda i skolan och i medierna. Sedan när de är lagom hjärntvättade och lagom livrädda för framtiden, då är de redo att värvas av miljörörelsen, där de sedan aktivt jobbar för att förstöra sin egen framtid.)
Således försöker de stoppa framtiden. Hur kan man ”stoppa” framtiden från att hända? Genom att motarbeta alla framsteg, genom att börja prata om ett ”nolltillväxtsamhälle”, genom att ifrågasätta värdet av en ständigt högre levnadsstandard, genom att börja prata om en ”hållbar utveckling”. Detta innefattar sådana saker som att vi endast äter det som odlas i vår närhet, att vi inte importerar god och nyttig mat från länder på andra sidan jorden, att vi överväger att förbjuda eller begränsa inrikesflyget, att vi inte ens försöker stoppa världssvälten genom att förbjuda eller på andra sätt begränsa användandet av genmanipulering. Tror ni det verkligen är en slump att de inte vill föda några barn? Det är ett säkert sätt att stoppa framtiden för mänskligheten. (Vilken samvetsgrann människa skulle verkligen vilja föda ett barn i den ”framtid” som miljöaktivisterna vill skapa?) Hur ofta hör ni inte denna mentalitet säga att vi behöver mer forskning innan vi kan släppa gentekniken fri? Hur ofta hör vi inte denna mentalitet uttrycka att eftersom vi inte vet de långsiktiga effekterna av att använda sig av en viss kemikalie eller en viss teknologi, så är det bäst att låta bli tills vidare? Hur ofta försöker de inte ursäkta sina försök att stoppa utvecklingen genom att hänvisa till försiktighetsprincipen?
När man läser dagstidningarna kan man ibland dras med i miljörörelsens rädsla för framtiden. Inte för att man köper deras propaganda. Inte för att man tror på att jorden kommer att gå under på grund av ”människans destruktiva sätt”. Inte för att man är det minsta lilla orolig för klimatförändringarna. Utan helt enkelt för att man är rädd för att miljörörelsen kommer att få ännu större gehör för deras idéer och deras förslag än vad de redan har fått. I den mån miljörörelsen får igenom sin agenda, får vi också en framtid som ytterst få av oss vill leva i. Det är lätt att känna sig uppgiven när man ser allt detta och tänker på morgondagen. Låt mig därför avsluta här med att berätta om en mycket rolig och inspirerande upplevelse jag nyligen hade. För det finns faktiskt skäl att tro på framtiden. Anledningen är de unga som ännu tänker på framtiden, som fortfarande bryr sig om idéer. Jag vet för jag träffade nyligen ett helt gäng av dem.
I lördags blev jag inbjuden av MSU för att hålla en föreläsning med temat: Varför ni behöver bry er om filosofi. (Inofficiellt var temat: Varför ni behöver Ayn Rand.) Trots att det var mestadels 16-17-18 åringar, trots att det var kl 11 på en lördagsförmiddag, trots att det var ”dagen efter” och trots att vi pratade om relativt abstrakt filosofi, upplevde jag min publik som genuint intresserad och nyfiken. När jag kom dit var jag orolig för att en del poänger skulle vara svåra att få hem. Men jag hade fullständigt underskattat dem och för detta skäms jag. Tvärtom gick det mesta hem mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig. (Min enda ursäkt här är att jag är alldeles för van vid akademiska filosofer och hos dem går nästan ingenting hem.) Det är lätt hänt att man förlorar perspektivet och glömmer bort att många unga normalintelligenta människor, som inte har hunnit bli förstörda av universitetsstudierna, har kvar en stor dos av vanligt aristoteliskt sunt förnuft och således är väldigt emottagliga för fakta och logik. Det blev en mycket uppskattad föreläsning. Jag möttes av skratt och applåder. Jag kände mig mycket välkommen och respekterad.
Vad dessa unga människor gjorde fullständigt konkret för mig, för första gången på mycket länge, var den fullständiga innebörden av något Ayn Rand sade en gång: ”Those who fight for the future, live in it today”. Vad jag såg var idealism som man ofta bara ser hos just unga människor som dessa. Deras unga, oskyldiga, hoppfulla ansikten var faktiskt en inspirerande sak att bevittna. Ni anar inte hur mycket detta möte gladde mig. Tack.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 