Förra året grundades nätverket Liberati. Liberatis uttalade syfte är att ”rädda” liberalismen från Folkpartiet. Så här säger liberatis programförklaring:

Ett spöke går runt Sverige – liberalismens spöke. Men det är naturligtvis inte så att alla det gamla Sveriges makter har förbundit sig till en helig hetsjakt på detta spöke. Somliga jagar det förvisso, i dessa finanskrisens dagar med en frenesi lika dåraktig som argumenten är grumliga. Problemet är att spökets bekännande vänner i viss utsträckning har blivit hårdhänta och vårdslösa. Det är ju så att en ideologi samlar värderingar, människosyn, filosofi och världsåskådning i ett koncept som överlever generationernas växlingar och teknologins språng. Samhällen förändras, ideologier består. Men det finns en tendens att förväxla ideologin som sådan med alla möjliga dagspolitiska ståndpunkter med mer eller mindre urskiljbara ideologiska rötter. Det ligger nära till hands i det traditionella partiväsendet, där man gärna gräver skyttegravar kring varje åsikt. Då uppstår förvirring, då kan man se liberaler omfamna massavlyssning. Därför behövs det fristående nätverk i nära kontakt med tidens och samhällets utveckling, nätverk som lyfter blicken över skyttegravarnas kanter och ser de nya och grundläggande konflikterna på morgondagens politiska slagfält. Därför finns nu Liberati.

Eftersom syftet är att rädda liberalismen från Folkpartiet, något som verkligen behövs, är det intressant att se hur denna räddning ska gå till. Om det förefaller det minsta lilla motsägelsefullt att man sluter sig till samma parti som man vill skydda liberalismen ifrån då säger jag att det är helt logiskt så fort vi blir medvetna om principerna som ligger bakom detta beteende.

Jag har länge sagt att om kapitalismen ska ha en chans då måste kapitalismen ges ett filosofiskt och intellektuellt försvar. Det är det enda sättet eftersom den riktiga debatten är inte av en politisk natur utan av en filosofisk natur. Filosofi är mycket mer fundamentalt än politik. Politik är ett uttryck för fundamentala filosofiska idéer. Många som är bekanta med mig, med Ayn Rand och objektivismen, vet sedan länge att ett av de största hindren för att ge kapitalismen ett filosofiskt försvar är den dominerande moralfilosofin: altruismen.

Varför altruismen är totalt oförenlig med kapitalismen förstår alla åtminstone implicit. Men de som inte förstår det explicit kan ju begrunda följande grundläggande motsägelse: kapitalismen är ett system som bland annat bygger på profitintresset – och profitintresset är ju i allra högsta grad en egoistisk företeelse och således en, enligt den konventionella moralen, omoralisk företeelse. Det är därför kapitalismen som sådan kommer att sakna en moralisk grund att stå på så länge ingen ifrågasätter den dominerande konventionella moralfilosofin och ersätter den med en rationell egoism, precis som Ayn Rand har gjort. Kapitalismen kan bara försvaras på moralfilosofiska grunder om och när man förklarar egoismen som en moralisk dygd. (För detaljer om allt detta hänvisar jag er till Ayn Rands böcker Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness och Capitalism: The Unknown Ideal.)

Medan relationen mellan en viss samhällsfilosofi och en viss moralfilosofi är ganska uppenbar är det mindre klart för de allra flesta tänkande lekmän varför mer fundamentala filosofiska frågor av metafysisk och epistemologisk natur har någonting med saken att göra. Det är naturligt eftersom det är mycket svårare att vid en första anblick se hur t ex Kants filosofi kan ha någonting med vardagen att göra, än mindre med de ofta tekniska, detaljerade sakfrågor som dagspolitiken handlar om. Men ändå är det så att de metafysiska och epistemologiska frågorna i slutändan påverkar mer än de moralfilosofiska. Detta beror just på att de är mer grundläggande, mer fundamentala. De täcker in mer områden, fler frågor och har således större och fler implikationer än de tidigare.

Ett av många bra exempel på detta är det faktum att diskussioner om Guds existens, om kausalitetens existens eller om den fria viljans existens, eller om relationen mellan kausalitet och fri vilja, har implikationer inom precis alla aspekter av våra liv och all vår övriga kunskap. Det har implikationer för t ex hur vi förhåller oss till moral, till brottslighet, till rättvisa, till ojämlikheten i samhället och mycket annat. De påverkar alltså hur vi ser på moralfilosofin.

Alla som har studerat filosofins historia och identifierat filosofernas metafysiska och epistemologiska essenser kan ganska snabbt se hur deras positioner inom dessa frågor får direkta implikationer inom de övriga filosofiska grenarna, inte minst moralfilosofin. Om man förstår sig på essensen av en filosofs epistemologi då kan man ofta veta i förväg hur han kommer att resonera inom nästan alla frågor, inklusive etik. Här är empiristen David Hume ett bra exempel. Notera att han avfärdar möjligheten att härleda ett böra från ett vara på exakt samma sätt som han avfärdar möjligheten att härleda en nödvändig orsak-verkan-kedja från observationer av händelser i en följd.

Så om det är något vi kan lära oss av detta är att när jag och andra objektivister säger att vi behöver en filosofisk revolution för att ge kapitalismen ett försvar, då menar vi inte bara en moralfilosofisk revolution. Vi menar en filosofisk revolution från grunden; redan vid de fundamentala idéerna. Det är i detta sammanhang Liberati kan tjäna som ett avskräckande exempel och därmed som en negativ bekräftelse på vårt behov av en rationell filosofi.

Liberati har gjort sin filosofiska inspiration mycket klar och tydlig. Och som vi kommer att se kommer Liberatis filosofi att klart och tydligt visa betydelsen av filosofiska idéer och i synnerhet de mest fundamentala av filosofins grenar.

På Liberatis hemsida står det att deras ideologi är ”pragmatisk liberalism”. Vad är pragmatisk liberalism? Vad vilar den på? ”Den pragmatiska liberalismen bör ses som en hybrid mellan två idéarv; dels liberalismen med rötter hos tänkare som Adam Smith och John Stuart Mill, dels pragmatismen med dess amerikanska gren (Charles Peirce, William James, John Dewey och Richard Rorty) och dess europeiska gren (Friedrich Nietzsche, Gilles Deleuze och Michel Foucault)”.

Utan att studera någonting Liberati säger i detalj kan vi redan här veta att inte står för frihet. Detta är inte någon spekulation från min sida. Detta är ingen rationalistisk deduktion baserad på några premisser valda på måfå. Detta är något som Liberati själva medger: ”Den pragmatiska liberalismen skiljer sig därmed ideologiskt och historiskt från den klassiska liberalismen…”. Det är den klassiska liberalismen som stod för en liten och begränsad stat, för en nattväktarstat, för laissez-faire kapitalism. Och visst är det så att det rent logiskt är omöjligt att bygga ett filosofiskt försvar för någon form av kapitalism, frihet och klassisk liberalism, baserat på dessa idéer.

Om detta är den filosofiska grunden för den ”pragmatiska liberalismen” då är den pragmatiska liberalismen filosofiskt dödfödd. För dessa filosofer kan inte ge friheten ett logiskt filosofiskt försvar. Tvärtom utgör dessa idéer grunden för raka motsatsen och kommer endast att leda till ett snabbare slut på friheten. Faktum är att Folkpartiet, mer eller mindre, redan är ett resultat av dessa idéer. Så istället för att rädda liberalismen från Folkpartiet ser man till att förstöra och underminera alla möjligheter att förse den med ett filosofiskt försvar.

Adam Smith var en kristen filosof som gav ett moraliskt inkonsekvent försvar för kapitalismen. För Adam Smith och de liberaler som följde hans linje blev kapitalismen ett, moraliskt sett, nödvändigt ont.

John Stuart Mill var en utilitarist, inspirerad av Kant, som ansåg att man inte skulle betrakta sin egen lycka som viktigare än gruppens maximala lycka och att man därför skulle vara villig att, om nödvändigt, offra sin egen lycka för gruppens. Mills försvar av kapitalismen blev därför snabbt ett försvar för en blandekonomi med växande inslag av statliga ingrepp. Mill slutade sina dagar som en socialist.

Smith och Mill illustrerar varför man inte kan moraliskt försvara kapitalismen på altruistiska och kollektivistiska grunder. Vad som är svårare att se är varför man inte kan kunskapsfilosofiskt försvara kapitalismen på pragmatiska grunder.

Alexander Bard, som är nätverket grundare, säger att pragmatismen är en minst lika stor del av den pragmatiska liberalismen som liberalismen själv. Richard Rortys pragmatism är, enligt Bard, en av pragmatismens giganter och förmodar jag, också en av den pragmatiska liberalismens främsta inspirationskällor. Låt oss se vad detta implicerar.

Filosofen Simon Blackburn sammanfattar Richard Rortys filosofi i The Prospect:

Each side [Kant och Hume] is bothered about our capacity to describe truly, or represent the world. So each shares an ideal of representation. But suppose that this very idea is itself a delusion – suppose the mind is not even in the business of mirroring the world? The idea that the mind is the arena of appearances, so that it is up to the philosopher to undertake the task of telling which appearances rightly represent the world – suppose that is all a mistake? This is Rorty’s proposal. We must scrap the idea that thought, and the language in which it is couched, is there to enable us to represent the world. [Detta betyder att tankar har inget med verkligheten att göra.] Instead, Rorty takes from Darwin the idea that language is an adaptation and words are tools. Like his other heroes William James and John Dewey, the American pragmatists of the early 20th century, he thinks the essence of language is what we do with it. Thought is about knowing how, not knowing that; or, as Rorty likes to put it, for coping not copying. [Detta betyder att språket är till för att formulera tankar som är ”sanna” om och när de tjänar våra behov, begär, intressen, preferenser, önskningar, önsketankar, vilja – inte för att de motsvarar verkligheten.] So he writes: ”There is no way in which tools can take one out of touch with reality. No matter whether the tool is a hammer or a gun or a statement, tool-using is part of the interaction of the organism with its environment. To see the employment of words as the use of tools to deal with the environment, rather than as an attempt to represent the intrinsic nature of that environment, is to repudiate the question of whether human minds are in touch with reality… No organism, human or non-human, is ever more or less in touch with reality than any other organism.”

Verkligheten är alltså inget vi upptäcker, det är något vi skapar:

This sounds a bit like abolishing the distinction between wishful thinking and accuracy, and that’s fine by Rorty. Writing of feminist accounts of the difference between men and women, he says: ”The question of whether these differences were there (huddled together deep down within the entity…), or are only there in the entity after the feminist has finished reshaping the entity into a social construct nearer her heart’s desire, seems to me of no interest.” You can make it up as you go along: discourse is a social activity, with a largely social purpose… In science or history, law or psychology, politics or ethics the same model applies. There is the community of interpreters, and the aim of getting them to be of one mind. There is invention and innovation. But just as a text allows for multiple readings, so does the world. Truth, and reason as the anointed method of sifting it, disappear. (Min kursivering.)

Så vilka idéer vi väljer på pragmatiska grunder har ingen relation till varken verkligheten eller förnuftet, enligt Richard Rorty:

The question ”Is it true?” is, he claims, no more verifiable than ”Is he [Jesus] saved?” In the secular west we have lost interest in the last question. We have got bored with the theological vocabulary. It is time we got bored with the first, the vocabulary of accurate representation or truth. We must learn to think that any reaction to the causal flux is as reasonable as any other, although some may stand us in better stead. Words are tools, and beliefs are habits of action: pick up any you like, and the Darwinian jungle, not reason, will determine which comes out on top. And just as evolution has no direction, neither does thought or science or any other field of human cognition. [Dvs verkligheten tjänar inte som en standard för begrepp, ord, idéer eller ”sanning”.]

Verkligheten är vad vi vill att den ska vara. Verkligheten är vad som fungerar för oss. Så verkligheten är lite vad som helst, lite hur som helst, bara det ”fungerar”. Våra tankar är inte sanna eller falska eftersom de korrekt speglar verkligheten. Nej, de har inget med verkligheten att göra; de är bara sanna eller falska för att de fungerar för oss, just nu. För att de hjälper oss att handskas med tillvaron. Så om förnuftet inte är till för att fatta verkligheten, då kan inte förnuftet tjäna som en vägledare i våra liv. Och vi fattar inte verkligheten, vi vet inte hur den egentligen är. Så det är bort med förnuftet och verkligheten – och in med känslorna. Resultatet är emotionalism, dvs irrationalism. (Till detta bör det nämnas att Rorty härleder människans rättigheter, inte från verklighetens fakta, utan från känslor. Vad händer när Obamas eller Fürerns eller Ayatollans känslor säger annorlunda? För en översikt läs dagens rubriker. För detaljer läs Leonard Peikoffs The Ominous Parallels.)

Pragmatismen som sådan är, således, i sin essens en subjektivistisk filosofi. Den kan således aldrig resultera i ett logiskt hållbart försvar för kapitalismen. Det närmsta man kommer till är detta: ”Kapitalismen känns rätt just nu, men hur vi känner imorgon, kan vi aldrig veta”. Således kan samma anhängare av kapitalismen säga: ”Ja, kapitalismen kändes rätt förr i tiden men nu lever vi i en annan verklighet, en annan tid, och nu känns det annorlunda, nu känns det som att det är dags för regleringar”. Bevis? Läs vilken ledare i vilken dagstidning som helst.

Vad säger Rorty själv? Blackburn: ”He [Rorty] thinks there are no recipes or principles for the just society, but a variety of ways of tinkering, pragmatically, with what we have got… So, in practice, his preferred politics gives us a fairly standard liberal democracy. The state guarantees the freedoms within which different conceptions of how we ought to live can be voiced and debated”. Vad har all denna ”tinkering” lett oss? Återigen, se er bara omkring. Det är inte frihet.

I en intervju i The Atlantic förklarade Rorty att hans förtjusning för demokrati går hela vägen tillbaka hans pragmatism. Rorty: ”There’s no God, no reality, no nothing that takes precedence over the consensus of a free people. What I like about Dewey and pragmatism is the anti-metaphysical claim that there’s no court of appeal higher than a democratic consensus”.

Detta betyder att inget, inte ens verkligheten, får komma i vägen för folkets vilja. Pragmatismen mynnar ut i en form av social subjektivism, dvs föreställningen att sanningen och verkligheten bestäms av gruppens subjektiva önskningar, preferenser, intressen och behov. Om så, då är demokrati det mest effektiva sättet att förverkliga staten enligt gruppens önskemål. Demokrati är här pragmatismen qua social subjektivism omsatt i praktiken. Med andra ord går hans pragmatiska samhällsfilosofi ut på följande: verkligheten är vad folket vill att den ska vara – och folket kan förverkliga verkligheten genom ett demokratisk konsensus. Låt oss, majoriteten, skapa den verklighet vi vill ha – demokratiskt. Men vad är demokrati? Det är majoritetens diktatur. Detta, inte frihet, är vad pragmatisk ”liberalism” leder till.

Eftersom pragmatismen säger att verkligheten är och bör vara vad vi, majoriteten, vill att den ska vara, och eftersom pragmatismen avfärdar principer, finns det inte längre någon gräns för vad som är eller kan vara en politisk fråga för majoriteten. Det finns alltså inga principer som sätter några gränser för folkviljan. Om det ”fungerar” att rösta bort individens rättigheter, då är det rätt och praktiskt – pragmatiskt sett. Vad vill folket ha, enligt Rorty? Ett klasslöst, socialdemokratiskt samhälle. Ett samhälle ungefär som Sverige är i de intellektuellas idealiserade världsbild. Detta är också vad de borgerliga partierna i Sverige, även folkpartiet, säger sig stå för. Inte kapitalism.

Liberati är ett filosofiskt genomruttet projekt. Det har ingen chans att åstadkomma någonting av värde. Liberati bidrar inte med något nytt överhuvudtaget. Om något är det nästan en parodi på den libertarianska rörelsen; ett försök att propagera för ”frihet”, som inte ens är frihet, genom att förespråka idéer som i grunden inte kan leda till någon form av frihet. I verkligheten finns det lite eller inget som skiljer det från Folkpartiet. Vilket betyder att det finns lite eller inget som skiljer det från dagens socialdemokrater.

De som tror att de kan engagera sig politiskt utan att bemöda sig med att tänka på mer fundamentala filosofiska idéer bör lära sig av Liberati. De bör se på Liberati som ett avskräckande exempel på hur fundamentala idéer, inte bara moralfilosofiska, utan även metafysiska och epistemologiska idéer leder till dålig samhällsfilosofi.

De icke-intellektuella som inte vill bry sig om filosofi, som bara vill vara handlingskraftiga och praktiska, slutar vare sig de vill det eller inte som de praktiska människor som Keynes talar om. De slutar som slavar till falska, destruktiva idéer som de inte har identifierat, förstått och vars effekter de inte kan se eller begrunda eller ens ta avstånd ifrån. Sedan slutar de med att förespråka raka motsatsen till det de säger sig stå för och de förstår inte hur det kunde gå till.