Med anledning av Thomas Gürs kolumn om ideologins betydelse fick jag en intressant fråga från Thomas de Ming:
Problemet är enligt min mening att man blandar ihop begreppen värdering och ideologi. Ideologier tycks mig i praktiken vara konserverade lösningar för hur man ska göra och tänka. Värderingar å andra sidan är en beskrivning av önskade tillstånd och egenskaper. Skollnad är avgörande för hur väl de fungerar som ledstänger eftersom sammanhanget avgör hur smart en lösning är. Hur smart är t ex en grävling på en motorväg eller en fisk på torra land? Alltså kan man inte ha ideologier som ledstång om man inte vill riskera att använda lösningar som lämnar många obehagliga bieffekter p g a att förutsättningarna har ändrat sig. Låt värderingarna vägleda oss, inte ideologierna!”
Hej Thomas de Ming,
Du antar att ideologier, som ju inte är något annat än ett system av idéer och principer, för hur ett samhälle ska se ut, är opraktiska, att de inte lämpar sig när det kommer till att vägleda oss, eftersom de är ”konserverade lösningar” medan verkligheten (”sammanhanget” och ”förutsättningarna”) hela tiden ändras eller är föränderlig. Den underliggande premissen i ditt resonemang är således den pragmatiska filosofin. I synnerhet tycks du ha tagit till dig den pragmatiska idén att verkligheten är icke-absolut, flexibel, formbar, förhandlingsbar, föränderlig.
Av någon anledning tror du att värderingar kan vägleda oss bättre. Men hur kan värderingar vägleda oss bättre, givet dina premisser? Uppenbarligen duger inte ideologier eftersom verkligheten är föränderlig. Så våra värderingar kan bara vägleda oss bättre under premissen att de inte har något med den föränderliga verkligheten att göra. Men detta resonemang faller på sin egen orimlighet. Hur kan värderingar som inte har något med verkligheten vägleda oss i verkligheten? Och det är i verkligheten vi behöver vägledning, för det är ju trots allt där vi lever. Förslaget att hänvisa till värderingar som inte har något med verkligheten att göra, är således ingen bra idé.
(Att handla på ”värderingar” som saknar en relation till idéer och verkligheten betyder i verkligheten inget annat än att man handlar på känslor vars orsak man inte känner till. Dvs att handla på nycker. Men något mer irrationellt och opraktiskt sätt att leva finns nog inte.)
Nej, jag tror att du bör granska dina (pragmatiska) premisser. Ditt (pragmatiska) motstånd mot principer, idéer, ideologier, teorier, etc tycks vila på din syn på verkligheten som ständigt föränderlig. En sak som kanske kan göra det lite lättare för dig att se igenom dina (pragmatiska) premisser är att identifiera skillnaden på det människotillverkade och det metafysiskt. Läs lite mer om den här i Ayn Rand-lexikonet.
Mvh,
Carl Svanberg
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Hej Carl. Det både roar och oroar mig att du kan dra så långtgående slutsatser om min tankevärld utifrån några korta resonerande meningar i en kommentar på din blogg..:-).
En stor del av ditt resonemang verkar också bygga på att jag föreslår ett avståndstagande från verkligheten med hjälp av värderingar och att jag har svårt att skilja på metafysik och ””människotillverkat”.
Tvärt om så tror jag att värderingarna kan vägleda oss just i konktakt med verkligheten istället för att ”snärjas” av en allt för stel konstruktion av idéer och principer som inte tar hänsyn till nya förutsättningar. Problemet är alltså inte att man förlitar sig på en väv av idéer och principer utan att man inte är uppmärksam på att denna väv lätt stelnar till en kokong som avskärmar oss från vad som faktiskt sker i verkligheten. Djupet på insikten styrs av vidden på utsikten och ofta synes mig ideologier tvinga in människor i ett olyckligt tunnelseende. T ex brukar nästan aldrig människor som är smarta i ett system (lyckas bra och besitter höga poster) vara de individer som utvecklar ett bättre system. De kan inte se att själva systemet är en bidragande orsak till problemen utan de tror att underlydande och ”de andra” orsakar problemen p g a av lathet eller illvilja. Jag tror också att det är ett tydligt bevis på en känsloyttring av nyckfull art att tro att den mänskliga organismen genom ett ”rationellt sysnätt” skulle (på något mystiskt sätt :-)kunna ”stänga av” det limbiska systemet och därmed undvika att bli ”lurad” av intuitionen (som nog kan beskrivas som förmågan att befinna sig i flera tempus samtidigt genom att kombinera flera olika minnesfunktioner så som det semantiska, episodiska och procedureella minnet). Nu vet jag inte om du menar detta, jag drar säkert förhastade slutsatser. När det gäller frågan om det finns en verklighet utanför vår egen varseblivning (speciellt om man i sitt ”kunskapande” vill kombinera forskningsrön från flera parallella domäner som t ex kvantmekanik, neurovetenskap och systemteori) så är det enligt min mening en något för omfattande fråga för att här och nu kunna behandlas på ett rättvisande sätt (också….:-) / THomas
Jaha.