Den 30 april publicerades en debattartikel i Expressen av Alexander Bard och Jan Söderqvist. I detta inlägg gör de reklam för sin nya bok Kroppsmaskinerna – Manual till den moderna människan. Deras grundläggande poäng är att vi hotas av religiösa fundamentalister av olika slag och att våra intellektuella gör ett dåligt jobb på att försvara den västerländska civilisationen. Det beror på att de intellektuella humanisterna huvudsakligen består av kulturrelativister. Om detta har Bard och Söderqvist helt rätt.

Men det är värre än så. Problemet är att de som protesterar mot den religiösa fundamentalismen är, enligt Bard och Söderqvist, inte mycket bättre än de religiösa fundamentalisterna. Varför? ”I den mån det alls fanns en bildad elit, har den förvandlat sig till en taltratt för dagens post-ideologiska mix av populism, politisk korrekthet och grundlöst tyckande. Alla tycker litet som de vill, kravet på koherens är inte bara avskaffat utan också bortglömt. Detsamma gäller alla krav på evidens”. Detta är, tro det eller ej, faktiskt en projicering från Alexander Bards sida. Och nej, det är inte jag som säger det. Det är Bard själv. Vi kommer snart att återkomma till detta.

Här vill jag bara kort påpeka att kulturrelativismen och multikulturalismen är produkter av postmodernismen, som i sin tur är en produkt av filosofiska förebilder till Bard, som Michel Foucault. (Som i sin tur är en produkt av Immanuel Kant.) Detta är en fantastisk motsägelse. Att Bard inte ens försöker kommentera detta kan visserligen vara ett tecken på att Bard är en mycket ytlig tänkare, varför han inte ens är medveten om motsägelsen. Men, av skäl som jag kommer att återkomma till, kan man faktiskt ana att Bard i någon mån är medveten om denna motsägelse, men att han helt enkelt inte bryr sig.

Humanismen bygger inte på ”evidens” och därför är det precis lika ovetenskapligt som religion, enligt Bard och Söderqvist. Därför kan det inte göra något genuint motstånd mot de religiösa fundamentalisterna: ”Hur ska vi kunna försvara oss mot den växande religiösa fundamentalismen i världen, och mot de allt aggressivare internetbaserade sekter som dyrkar det destruktiva utanförskapet, om vi inte först städar i eget bo? Den västerländska humanismen måste dö, just för att den är lika vidskeplig och ogrundad som läran i vilken koran- eller bibelskola som helst”. Vad är det för ”ovetenskapliga” föreställningar som de humanistiska intellektuella delar? ”[D]en humanistiska idén om Människan med ett solitt jag, med en själ skild från kroppen och en därtill hörande fri vilja, att allt detta bara är fromma fiktioner som ligger till grund för en borgerlig ideologi. Men ingen har hittills, åtminstone inte tillräckligt kraftfullt, samlat och formulerat den kunskap i ämnet som finns utspridd över olika forskningsfält”. Bard och Söderqvist avslutar sitt inlägg så här: ”Det finns inga självständiga individer och det finns inga fria viljor, som humanisterna ogrundat har påstått i 400 år. Men det finns sex miljarder kroppsmaskiner på den här planeten, och vi måste inte bara hålla sams. Vi måste även sluta ljuga för varandra och oss själva för att överleva. Låt oss börja där, med Upplysningen 2.0!”

Motsägelserna i Bard och Söderqvists resonemang är precis överallt och mycket allvarliga. En del av dem är till och med från försokratisk tid. Alla moraliska begrepp och alla moraliska rekommendationer liksom alla epistemologiska begrepp och epistemologiska rekommendationer förutsätter fri vilja. Att därför rekommendera vissa handlingar eller vissa sätt att tänka samtidigt som man förnekar den fria viljan är att göra sig skyldig en omfattande begreppsstöld. Vem är det, förresten, som utövar denna fria vilja? Det är förstås självständiga individer som du och jag. Det är många grundläggande självklarheter som Bard och Söderqvist evaderar. (För en längre utläggning se mina artiklar Filosofins primat och Viljefrihetens primat.) Att börja en ny ”upplysning” med felslut från försokratisk tid, staplade ovanpå varandra, är inte särskilt lyckat. Precis som Alexander Bards parti, Liberati, är Kroppsmaskinerna en filosofisk och intellektuell återvändsgränd.

Låt oss nu återgå till Bards projicering. I en recension i Aftonbladet skrev Ann Charlott Altstadt:

Luckorna i författarnas tankesprång fylls inte ut av empiri eller argument, de associerar i stället vidare i ett rasande tempo. Dualismen avskaffas, men nya dualistiska begreppspar konstrueras hela tiden, för att bringa ordning i den värld de nyss upplöst för gott. När jag tror att de äntligen ska lösa problemet med ansvarsfrågan och frånvaron av den fria viljan sprätter texten iväg genom att snabbt nämna Galilei, Hegel, Nietzsche, Heidegger och sedan är ögonblicket förbi.

Recensenten gör också en annan riktig observation:

Det mest motsägelsefulla med Kroppsmaskinerna är att den egentligen är ett anti-liberalt manifest. Bards och Söderqvists liberala nätverk Liberati hävdar människans oberoende. Men i Kroppsmaskinerna framträder en människa som saknar gränser mot omvärlden. Det finns inget jag som kan vara oberoende och det finns heller ingen omvärld man kan vara oberoende inför. Vi hör alla ihop, och är oupplösligt förbundna med varandra. Slutsatsen måste bli att vi alla delar ansvar och öde. Det som gjort mig till socialist får Alexander Bard att rösta på Jan Björklund.

Hur ska vi förklara att Alexander Bard inte verkar berörd av dessa enorma motsägelser?

Jag har inte läst boken och jag tänker inte heller göra det. Jag anser faktiskt inte att jag behöver göra det. Bards kommentarer till Ann Charlott Altstadts recension är fullt tillräckliga för att avfärda Kroppsmaskinerna. På Kroppsmaskinerna.se skriver Alexander Bard:

Filosofi är en konstform – inte en vetenskap! Det betyder att om man recenserar ett filosofiskt verk och “söker efter empiri som styrker det som sägs i boken” så har man inte ens förstått vad det är man läser. Ingen vettig läsare letar efter empiri i poesi. Ingen vettig betraktare letar efter empiri i konst. Då är det också lika bra att strunta i empirin när man läser filosofi. Empirin tillhör vetenskapen och inte filosofin, den vetenskapliga litteraturen och inte den filosofiska. Det finns vetenskapsfilosofi (filosofi om vetenskapen och dess villkor, t ex empirism), det finns däremot av förklarliga skäl ingen filosofisk vetenskap. Filosofi SPEKULERAR! Filosofin producerar koncept som ska hjälpa oss att tänka klarare. Det är det som är hela poängen. Redan giganten G.W.F. Hegel på 1800-talet blev känd som den store spekulative filosofen. God filosofi är att spekulera briljant och intressant, dålig filosofi är att spekulera banalt och kackigt. Så nu vet ni det! Och om någon försöker stämpla någonting som armchair philosophy i nedlåtande betydelse, så har den personen missat hela poängen. Uttrycket är nämligen en tautologi, stor filosofi skapas just i fåtöljer, med en briljant hjärna och en vass penna.

De som undrar varför Alexander Bard inte bryr sig om ”evidens” eller ”koherens” – varför han mer än gärna bara ägnar sig åt grundlösa, motsägelsefulla, rationalistiska spekulationer – behöver inte leta längre. När Bard erkänner att han inte bryr sig om fakta eller logik, då vet man också att det inte finns någon anledning att sätta sig in i hans resonemang på djupet. Man kan med gott samvete slänga det i elden.