När man läser filosofi, i synnerhet abstrakt filosofi, kan man ibland slås av att det finns många distinktioner och detaljer som man själv aldrig har tänkt på och förmodligen aldrig skulle tänka på om det inte vore för att man envisades med att exponera sig för filosofiska artiklar eller argument. Ofta finner man kanske dessa diskussioner intressanta, men det är inte alltid uppenbart vad som följer av att känna till de ”högre mysterierna” inom metafysik och epistemologi.

Låt mig ta ett exempel. De flesta vet att människan har fri vilja. Men om man till exempel väljer att studera objektivismen på djupet då upptäcker man att det primära valet är valet att fokusera eller inte, dvs valet att vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Detta tycker många är intressant. Men vid en första anblick kan det ändå vara svårt att se vad som är värdet av att veta detta. Orsaken till att det är svårt att se värdet är att man inte integrerar (tillräckligt mycket). Man frågar sig inte aktivt vilka implikationer det har eller hur man kan tillämpa kunskapen. Taget för sig själv är det svårt att se innebörden av någonting överhuvudtaget, inte bara detaljer inom ”teknisk” filosofi. Att levern, till exempel, inte klarar av hur mycket alkohol som helst betyder absolut ingenting om du inte integrerar det med dina alkoholvanor.

Om man inser att all kunskap är och bör vara en motsägelefri sammanhängande helhet, eftersom verkligheten är en motsägelsefri sammanhängande helhet, då ser man tydligare värdet av att integrera. För så fort man integrerar ser man att alla dessa detaljer och distinktioner får alla möjliga sorters implikationer. Har man bara tillräckligt långa och djupa diskussioner kan man inte låta bli att se hur alla frågor, och all kunskap, till slut hänger samman. En fråga som handlade om rätten till abort kan, innan man vet ordet av det, sluta med frågan om Guds existens eller universalieproblemet. Det är också då man upptäcker värdet av distinktioner och detaljer av en mer teknisk natur; det är då man ser att dessa tekniska frågor har implikationer som sträcker sig hela vägen från filosofernas elfenbenstorn till abortkliniken.

Låt mig illustrera detta med upptäckten att det primära valet är huruvida man ska vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Varför är det viktigt att veta den fria viljans natur och omfattning? Svaret är att om du ska förstå, validera och tillämpa din kunskap om fri vilja, då är det avgörande. För att se detta, låt oss anta att du säger: ”Människan har fri vilja”. Som svar börjar någon kittla dig och naturligtvis börjar du skratta okontrollerat. Sedan säger han: ”Så mycket för den fria viljan”. Detta är naturligtvis ingen vederläggning av den fria viljan, men om man inte förstår sig på den fria viljans natur och omfattning, då kan man inte validera den eller se vad den implicerar. Och man kan därför lätt bli förvirrad av sådana exempel.

En annan situation där oklarheter om den fria viljan kan ställa till det för en, är när det kommer till rättvisa. Hur ska man döma folk? På vilka grunder? Vad kan man egentligen hålla folk ansvariga för? För att kunna ge rationella svar på dessa frågor måste du, bland annat, ha en klar uppfattning om vad människans fria vilja består av och hur långt den sträcker sig. De flesta har en implicit förståelse för den fria viljans omfattning vilket, bland annat, illustreras av det faktum att många inte klandrar folk för vad de gör när de blir fysiskt sjuka eller om de är psykologiskt sjuka. Men en implicit förståelse sträcker sig bara så långt. Utan en explicit förståelse kan man återigen bli förvirrad.

Det finns en del objektivister som påstår att vi inte kan hålla Kant ansvarig för någonting eftersom ingen var tvungen att läsa hans böcker eller ta till sig hans idéer. Vad detta resonemang bortser ifrån är att fri vilja inte betyder att alla är eller kan vara filosofer, att de flesta måste försörja sig med någonting annat, att de flesta därför måste vända sig till filosoferna om de vill ha filosofisk vägledning. Därmed exponeras för deras sofistikerade argument som de inte utan vidare kan se igenom. I brist på alternativ tar de vad som erbjuds. (Det är bara ett fåtal, riktigt intelligenta människor, som kan och vill tänka på filosofiska frågor på heltid, som kan lära sig att se igenom och vederlägga Kant och andra irrationella filosofer.) Att folk tar till sig Kants filosofi, under sådana här omständigheter, gör inte Kant ett dugg oskyldig. (Idéer är inte bara sanna och falska. De är också goda och onda. Goda idéer leder till skapandet av länder som USA. Onda idéer leder till skapandet av länder som Nazityskland. Den som därför aktivt propagerar för falska och onda idéer, som leder till död och lidande, ska fördömas för det precis som den som aktivt propagerar för sanna och goda idéer, som leder till liv och lycka, ska prisas för det. Den som säger att Kant inte bör fördömas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hans idéer, bör också säga att Rand inte förtjänar att prisas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hennes idéer heller.)

Här är en analogi: En läkare propagerar med mycket sofistikerade argument för att man ska överge den moderna läkekonsten och istället förlita sig på ”bönens makt”. Sakta men säkert vinner denna idé mark inom läkarkåren. Till slut kommer alla som söker sig till sjukvården att bli erbjudna böner som botemedel. Såvida man inte begär att alla ska vara allting, inklusive läkare, då kommer många att explicit eller implicit låta sig övertalas av de sofistikerade argument som övertygade läkarna. Följaktigen kommer många att välja att ta del av den nya bönebaserade läkekonsten. Gör detta den ursprungliga propagandisten oskyldig? Inte alls. Om han var ointresserad av att få folk att ta till sig hans idéer och tillämpa dem, då skulle han hålla dem för sig själv. Istället arbetade han aktivt, med intellektuella medel, för att orsaka all denna död och lidande. (Kant är, i alla avseenden, faktiskt mycket mindre oskyldig än den här läkaren. Kant argumenterade inte bara för betydligt mer destruktiva idéer. Kant uttryckte dessutom explicit åsikten att folk som inte förstår sig på hans filosofi inte bör ägna sig åt filosofi utan lämna ämnet till sådana som honom.)

Låt mig ta ytterligare ett exempel på hur oklarheter om tekniska detaljer kan leda till förvirring. Det primära valet är valet att fokusera, men det är inte det enda valet. När man väl är fokuserad då kan man välja vad man ska tänka på och hur såväl som vad man ska göra och hur. Vad implicerar detta? Detta implicerar dock att om du vet vilka idéer och värden en människa håller, då kan du förutse, inte i detalj, men i essentiella termer vad hon tycker och kommer att göra. Detta låter i somligas öron som determinism. Så utgör detta en vederläggning av den fria viljan? Inte alls. Att ens tänkande och handlande har en orsak betyder inte att den är determinerad av faktorer bortom ens kontroll. Människan väljer orsaken till sitt handlande genom att välja vilka idéer och värden hon ska tänka och handla på. Känner man inte till den fria viljans mekanism då kan sådana här formuleringar orsaka alla möjliga sorters destruktiva förvirringar.

Så, som vi kan se, finns det värde av alla dessa tekniska distinktioner och detaljer. Men betyder detta att alla bör vara filosofer? Att alla bör personligen bry sig om ”tekniska” frågor av denna natur? Nej. Alla varken kan eller bör vara filosofer precis som alla varken kan eller bör vara biologer eller fysiker. Bara för att frågorna är viktiga följer det inte att alla personligen bör vara engagerade i dem för att se varför eller ha en personlig nytta av dem. Du behöver till exempel inte vara biolog för att se betydelsen av deras tänakande för framtagandet av nya läkemedel, eller fysiker för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av ny teknologi, eller filosof för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av en ny rationell etik.

Ända sedan John McCaskey publicerade sin kritiska recension av David Harrimans bok The Logical Leap på Amazons hemsida har det rått en häftig diskussion om vad detta har för implikationer för Leonard Peikoffs induktionsteori.

I grunden går McCaskeys kritik ut på två saker. Han menar att Harrimans historiebeskrivning är inkorrekt på sina ställen och teorin är svår att förena med en mer korrekt historiebeskrivning. En teori som inte stämmer överens med fakta är en falsk teori. Så teorin är alltså, enligt McCaskey, falsk. Teorin går kanske att rädda om man dels tillämpar Ayn Rands spiralteori om kunskap och dels ta del av den kantianske filosofen William Whewells insikter. Spiralteorin säger, för den som inte är bekant med den, att vi först lär oss lite om en sak, sedan lär vi oss mer om något annat, sedan går vi tillbaka till där vi var innan och ser allt i ljuset av vår nya kunskap vilket ger oss en bättre förståelse. Ett enkelt exempel är hur din förståelse för historiska händelser förbättras av att du studerar nationalekonomi. McCaskey menar att vetenskapsmännens upptäckter gick i en sådan här spiral. Det var således inte en ”linjär” upptäcksresa.

Implikationen är att inte bara att Peikoffs induktionsteori är falsk utan att McCaskey dessutom vet hur man ska tillämpa objektivismens på induktionsproblemet bättre än Peikoff och Harriman. Eller också att objektivismen inte är tillräcklig för att lösa induktionsproblemet. (Detta är, förresten, precis vad Peikoff säger i sitt email till Ayn Rand institutet, där han kräver att McCaskey lämnar styrelsen.)*

Jag tänker här försvara Peikoffs induktionsteori mot McCaskeys kritik. Jag tänker inte diskutera detaljer om Harrimans historiebeskrivning. Dels eftersom det går bortom min expertis och dels eftersom detaljerna inte har några negativa implikationer för Peikoffs induktionsteori. Jag tänker istället diskutera vad jag ser som kärnan i oenigheterna mellan Harriman och McCaskey nämligen synen på relationen mellan begrepp och induktion. Denna diskussion förutsätter att man har läst Harrimans bok The Logical Leap och är bekant med objektivismens epistemologi.

Harrimans position är att giltiga begrepp gör induktion möjligt. (Se The Logical Leap, Introduction to Objectivist Epistemology och Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.) Sanna generaliseringar förutsätter giltiga begrepp. Han ger många exempel på det i vetenskapens historia. Ett exempel är begreppet ”friktion” som gjorde det möjligt för Galileo att upptäcka sina rörelselagar. Ogiltiga begrepp gör däremot induktion omöjligt. Ett exempel är hur begrepp som ”naturliga” och ”våldsamma” rörelser stoppade framsteg inom fysiken i nästan 2000 år. Så giltiga begrepp utgör ”gröna ljus” för induktion och ogiltiga begrepp utgör ”röda ljus” för induktion.

McCaskeys position är att många vetenskapsmän saknade många av de begrepp Harriman påstår att de hade eller också hade de bara rudimentära versioner av begreppen. McCaskey säger också att dessa rudimentära begrepp bör vara ogiltiga enligt Harriman. Ett exempel är att Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet (som vi förstår det idag). Ett annat exempel är att Galileo lär, åtminstone inledningsvis, haft ett rudimentärt (och därför ogiltigt) friktionsbegrepp. Ändå kunde de komma väldigt långt vilket alltså underminerar idén att giltiga begrepp behövs för att induktion ska vara möjligt (och vice versa). Om man studerar vetenskapens historia, säger McCaskey, ser man att det är ofta först senare som de ”fullständiga” begreppen bildas. Därför menar han att induktionsprocessen slutar, snarare än börjar, med att man bildar de ”fullständiga” begreppen.

Uppenbarligen råder det en stor skillnad mellan Harriman och McCaskeys positioner. Vem har rätt? Och vad implicerar det?

Låt mig börja med den mest fundamentala frågan, nämligen den om relationen mellan begrepp och induktion. Om man inte har vissa begrepp, då kan man inte förstå sina observationer, korrekt designa sina experiment och korrekt tolka resultaten. Att detta är fallet är inte särskilt svårt att se. Om du till exempel saknar grundläggande ekonomiska begrepp som ”utbud”, ”efterfråga” och ”pris”, då kan du inte förstå dig på ekonomiska fenomen såsom stigande eller fallande priser. Utan (giltiga) begrepp kan man inte heller begreppsliggöra sina observationer vilket är vad som genererar en (sann) generalisering. Begrepp som inte refererar till verkligheten kan inte heller producera generaliseringar som refererar till verkligheten. Jag anser att detta är obestridligt om man förstår objektivismens epistemologi.

Om så, hur kunde då en del vetenskapsmän komma någonstans om de nu saknade vissa begrepp som McCaskey påstår? Svaret är att även om t ex Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet så förändrar det inte det faktum att han behövde giltiga begrepp för att inducera. Så vilka begrepp han än hade var de nödvändiga för att han skulle kunna förstå och begreppsliggöra sina observationer. Detta har således inga negativa implikationer för Peikoffs grundläggande poäng att vi behöver begrepp för att inducera.

Nu kanske någon undrar: Om de saknade vissa begrepp hur kunde de då förstå sina observationer, designa experiment, tolka dem och generalisera? Svaret är implicita begrepp. Implicita begrepp är vad man har när man har den kunskap som krävs för att när som helst kunna bilda begreppet. Ta Newtons accelerationslag. I Newtons egna formulering och elaborering av lagen nämner han, vad jag vet, aldrig ordet ”acceleration”. Ändå är det uppenbart att detta är precis vad han pratar om. Newton har alltså den kunskap som begreppet acceleration förutsätter och, genom sin definition, kondenserar.

(Ett annat exempel för den som inte vet någonting om fysik: En person håller ett långt och passionerat tal om ondskan med gemensamt ägande, statligt ägande, kollektivt ägande, samhälleligt ägande över produktionsmedlen, etc. Inte en enda gång använder han sig av ordet ”socialism”. Ändå klart att personen vet vad socialism är. Han har det implicita begreppet ”socialism” och kan därmed ta hänsyn till denna kunskap när han ska tolka sina observationer. Ett mer dramatiskt exempel som på ett bra sätt illustrerar hur långt man kan komma med hjälp av implicita begrepp är Ayn Rands Anthem där hjälten återupptäcker det förbjudna ordet ”jag”. När man läser novellen blir det klart att hjälten efter ett tag vet vad ”jag” betyder även om han saknar ordet. Och det är också klart att man kan prata om det som begreppet ”jag” refererar till även utan ordet. Det är bara det att det blir omständligare. Detta är förresten inte mitt exempel.)

Så även om Newton saknade (det moderna) begreppet acceleration hade han ändå det implicita begreppet som gjorde det möjligt för honom att göra sina experiment, tolkningar och generaliseringar. Utan dessa explicita och/eller implicita begrepp hade vetenskapsmän ”famlat i mörkret” som Harriman uttrycker det. Precis som de faktiskt famlade i mörkret under stora delar av vetenskapens historia.

Men hur kunde vetenskapsmän komma någonstans om de bara hade rudimentära, ogiltiga begrepp? För det första är rudimentära begrepp inte ogiltiga, ändå är detta ett synsätt som McCaskey av någon anledning tillskriver Harriman. McCaskey skriver: ”I express reservations about the principle that an inchoate concept provides a ‘red light’ to induction…”. Var McCaskey har fått detta ifrån vet jag inte, men det är inte ifrån Harrimans bok.

Harriman för en explicit diskussion om hur kunskapskontexten påverkar våra definitioner. Han ger ett exempel på hur Galileo definierade begreppet ”temperatur” och jämför det med hur Einstein definierade det. Begreppet är detsamma, referenterna är desamma, även om definitionen förändras eftersom Einstein vet mycket mer om temperatur än Galileo. Vi kan även ta Ayn Rands exempel av en rudimentär definition av begreppet ”människa” som ett barn håller implicit: ”en sak som rör sig och för väsen”. Denna definition är i allra högsta grad rudimentär. Men gör det begreppet ogiltigt? Inte alls.

Att barnet kommer att upptäcka åtskilliga likheter och skillnader mellan människan och allt annat som finns, som gör att denna definition måste ändras, förändrar ingenting. Rudimentära begrepp blir inte ogiltiga för det. Samma princip gäller i McCaskeys exempel ovan med friktionsbegreppet. (McCaskey medger att även om Galileo inledningsvis definierade friktion lite för vitt, så upptäckte han uppenbarligen detta då han senare pratar om friktion som vi numera tänker oss det.) Så om det nu stämmer att många vetenskapsmän endast hade rudimentära begrepp, då spelar det ändå ingen roll eftersom det betyder det inte att de är ogiltiga. Det spelar därför inte heller någon roll när den ”fullständiga” versionen av begreppet kom eftersom man aldrig behövde det för att kunna inducera (sanna) generaliseringar.

McCaskeys säger att man kanske kan rädda Peikoffs induktionsteori genom att tillämpa Ayn Rands spiralteori. Det finns två premisser här. Den ena är att Harrimans historiebeskrivning är ”linjär” medan vetenskapens historia var allt annat än linjär. Den andra är att Harriman inte tillämpar spiralteorin. Båda premisserna är falska.

Även om Harriman aldrig explicit nämner ”spiralen” så är det klart att vetenskapsmännen i hans redogörelse går fram och tillbaka. Några exempel ur Harrimans historiebeskrivning: Kepler tog till sig Brahes observationer för att göra sina uträkningar. Newton gjorde nya observationer och upptäckter, sedan gick han tillbaka till Keplers uträkningar och kunde nu se dem i ett helt nytt ljus. Galileo upptäckte tröghetslagen men eftersom han saknade begreppet gravitation tänkte han inte på dess inverkan i sina experiment. Senare vetenskapsmän kunde med hjälp av begreppet gravitation, såväl som nya matematiska begrepp och metoder, rätta och förfina Galileos slutsatser. Det finns fler exempel i boken. Så förutom att historiebeskrivningen inte är ”linjär”, så tillämpar han sig faktiskt av spiralteorin, även om han inte nämner den explicit.

Vi har ingen anledning att tro att Peikoff eller Harriman inte är bekanta med spiralteorin. Peikoff har föreläst och skrivit om den vid flera tillfällen. Faktum är att hela boken är en enda gigantisk illustration av spiralteorin såsom Peikoff presenterade den i sin föreläsningsserie Unity in Epistemology and Ethics. Peikoffs induktionsteori hade, helt i enlighet med spiralteorins logik, inte varit möjlig om det inte vore för Ayn Rands begreppsteori. Den hade inte heller varit möjlig om det inte vore för att det fanns en vetenskapshistoria att inducera ifrån. (Det är mycket möjligt att man får intrycket av att historiebeskrivningen är ”linjär” på ett sätt som stämmer överens med verkligheten, eftersom Harriman har förenklat och essentialiserat sin presentation. Han går, mycket riktigt, inte igenom varenda steg, men han går igenom de viktigaste stegen och han illustrerar, när det är nödvändigt, hur vetenskapsmännen fick gå fram och tillbaka för att kunna ta ett nytt steg upp i kunskapens spiral.)

Detta för oss tillbaka till frågan om relationen mellan begrepp och induktion. Enligt McCaskey utgör inte bildandet av begrepp början på induktionsprocessen. Snarare utgör bildandet av den ”fullständiga” versionen av det giltiga begreppet slutet på induktionsprocessen. Hans bevis för detta är att många begrepp i vetenskapens historia lär ha bildats explicit efter lagarna först inducerades och formulerades. Detta är också William Whewells position och McCaskey sympatiserar öppet med honom.

Detta resonemang är helt bakvänt. Generaliseringar är propositioner och propositioner består av begrepp. Så begrepp kommer först. Om man observerar barn lära sig tala så ser man att det är precis så här det går till. Innan de kan formulera meningar så måste de lära sig en massa ord. (Implicit kan de ha betydligt mer kunskap, kunskap som motsvarar flera propositioner, men då de saknar begreppen kan de inte begreppsliggöra den.) Så McCaskeys resonemang krockar med verkligheten. Och eftersom detta faktiskt är Ayn Rands explicita position krockar det även med objektivismen. Det bör nu framstå som klart att McCaskeys kritik inte bara handlar om detaljer i Harrimans historiebeskrivning utan om filosofiska principer. (Det enda man kan säga till försvar för McCaskeys position är att det råder en växelverkan mellan begrepp och generaliseringar. Begrepp gör generaliseringar möjliga. Generaliseringar är kunskap som placeras under begrepp. Generaliseringar kan i sin tur leda till att vi bildar nya begrepp. Och så vidare. Men observera att denna kedja börjar med begrepp.)

Jag skriver denna artikel eftersom jag anser att The Logical Leap är en väldigt bra bok. Jag anser att det är en historisk bedrift. Jag har tidigare sagt att jag tycker att det är den viktigaste boken sedan Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag anser att McCaskeys kritik i bästa fall är ett uttryck för missförstånd och okunskap. I värsta fall är det ett uttryck för falska filosofiska premisser. Och det är allt jag har att säga om detta just nu.

* Denna recension publicerades efter McCaskey sade upp sig som styrelsemedlem för Ayn Rand institutet. Men McCaskey påstår att detta är essensen av den kritik han tidigare hade framfört till Harriman och andra inofficiellt. Om så, då är jag inte ett dugg överraskad av att Peikoff anser att det finns filosofiska oenigheter mellan McCaskeys synsätt och objektivismen som gör honom olämplig som styrelsemedlem. Jag är inte heller särskilt överraskad över att Peikoff inte gillar att, direkt eller indirekt, bli föreläst om objektivismen (eller dess påstådda otillräcklighet) av McCaskey.

Har du någonsin tänkt eller känt följande: ”Är min hobby att samla kapsyler godkänd av objektivismen? Är mitt sexliv ‘objektivistisk’? Vad bör jag tycka om moderaterna? Är det enligt objektivismen rätt att dricka vin? Vad bör jag tycka om homosexuella? Vad är bra objektivistisk musik som jag bör lyssna på? Måste jag, som en god objektivist, tycka om skyskrapor?” Eller värre: ”Vad skulle Ayn Rand tycka om Metallica? Vad skulle Ayn Rand tycka om min nya flickvän? Vad skulle Ayn Rand säga om min förtjusning i Star Wars eller wrestling?”

Om du någonsin har tänkt eller känt någonting liknande då har du säkert också känt en viss konflikt mellan dig och objektivismen. Du känner att det mest är ett besvär att vara rationell hela tiden. Du känner dig ”kvävd”. Du känner att inte kan vara ”dig själv”. Du kanske till och med känner att du måste förneka dig själv. Att du måste förtränga dina tankar och känslor. Eftersom detta är oerhört frustrerande kanske du också känner att det börjar bli dags att ”kasta in handduken” och överge objektivismen. Och bli fri från detta ok.

Om detta är hur du känner, då är detta en total katastrof. Och en helt onödig sådan dessutom.

Det du känner är ett uttryck för Platons fortsatt starka grepp över kulturen och därmed över dig. Enligt Platon är abstraktioner något som hör hemma i en annan dimension. De har inte nödvändigtvis någonting att göra med konkreterna i verkligheten. Det är upp till oss att anpassa oss eller, i värsta fall, underkasta oss dessa abstraktioner. Att leva efter en princip är att leva upp till dem. Du följer inte principer eftersom du tror att de kommer att hjälpa dig, utan för att du tror att du har en plikt mot dem.

(Platons inflytande i västvärldens kultur kan inte underskattas. Platons filosofi påverkar indirekt folk som inte ens har hört talas om honom. Indirekt är religion den främsta orsaken till detta platonska förhållningssätt till abstraktioner och konkreter. Religion, som kristendom, är nämligen inget annat än en mycket urvattnad form av platonism.)

Detta platonska förhållningssätt är vanligast när det kommer till just filosofiska principer eftersom de är så abstrakta. Modern filosofi har inte lärt människor att även de mest abstrakta av begrepp och principer har en koppling till verkligheten. (Och inte blir det lättare om man faktiskt tror, på grund av den implicita platonismen i kulturen, att abstraktionerna inte är baserade på konkreterna i verkligheten.) Det är därför mycket lättare för människor att ha ett rationellt förhållningssätt till principer som är närmare verkligheten. T ex principer för matlagning, glastillverkning, arkitektur.

Eftersom det är svårt för många att förstå kopplingen mellan vida och djupa abstraktioner, som filosofin förser oss med, och konkreterna i vår vardag, är det också svårt att veta hur man ska tillämpa principerna i sitt liv. Så de söker, som ett substitut, att imitera konkreta exempel och konkretbundna regler.

Precis som religiösa människor ska följa en massa godtyckliga konkretbundna regler som kommandon från Bibeln försöker en del platonistiska objektivister följa en massa konkretbundna regler från The Fountainhead, Atlas Shrugged eller Ayn Rands privata liv. De mest groteska, och tragiska, exemplen på detta är folk som lär ha färgat sitt hår orange och plötsligt tagit upp ett intresse för arkitektur, efter att ha läst Ayn Rands böcker. Men det finns många fler grader på samma platonska-religiösa mentalitet och tragedin är därefter. Mer generellt ser man det hos sig själv och andra när de frågar sig: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna? Är detta objektivistiskt? Vad skulle Ayn Rand säga om detta?”

Mer generellt leder detta synsätt till den farliga vanföreställningen att tillämpningar av principer är en del av principen och därmed en del av filosofin på exakt samma sätt som de konkretbundna reglerna i Bibeln är en del av kristendom. Oförmågan att skilja på principer och deras tillämpningar bäddar för en konflikt mellan objektivismen och ditt liv, dina värderingar, dina intressen och din situation. Men detta fungerar inte för objektivismen av samma anledning som det inte fungerar för religioner. Så objektivismen – en filosofi för att leva på jorden; en filosofi som säger att din personliga lycka är det högsta moraliska målet – blir på så vis ett redskap för att tortera dig själv med.

Om du känner igen dig i något av detta, då ska jag tala om för dig att detta är helt fel. Detta är inte alls hur man ska förstå eller tillämpa objektivismen i sitt eget liv. Det är inget man nödvändigtvis måste skämmas över då det finns många rimliga skäl att man försöker ta till sig objektivismen på detta sätt. Även om man inte har fallit offer för Platons destruktiva inflytande, så finns det många andra sätt man kan missförstå objektivismen på detta sätt. Jag tänker inte gå in på alla tänkbara skäl till varför en del missförstår objektivismen på detta sätt. Istället tänker jag diskutera hur man ska gå tillväga för att förstå och tillämpa objektivismen i sitt eget liv på ett rationellt sätt.

Det första steget är att förstå, fullt ut, att Platon hade fel och att Aristoteles hade rätt när det kommer till synsättet på abstraktioner och konkreter. Detta är avgörande eftersom detta är den fundamentala orsaken till människors felaktiga förhållande till abstraktioner och konkreter såväl som deras oförmåga att förstå hur man ska tillämpa de vidaste abstraktionerna i sitt eget liv. När jag säger att Aristoteles hade rätt då menar jag att det bara finns konkreter. Abstraktioner är inget annat än en mental förening och organisering av konkreterna. Varje begrepp eller princip kan och bör betraktas som en summa av konkreter.

Begreppet ”människa” refererar till alla människor som finns där ute. Begreppet ”bil” refererar till alla bilar som finns där ute. Begreppet ”djur” refererar till alla exempelvis hundar, katter, hästar, kor, grodor, fiskar, fåglar, myror och människor som finns där ute. Principen om kausalitet refererar till alla kausala kopplingar som finns. Principen om rättvisa refererar till alla alla sådana rationella utvärderingar och behandlingar av människor och de goda konsekvenser de har. (Principen om rättvisa är, precis som alla andra moralprincipen en begreppslig identifikation av ett kausalt samband mellan ett visst handlande och vissa konsekvenser. I detta avseende är detta också ett exempel på principen om kausalitet.)

Det är inte bara filosofiska principer som utgör en summa av konkreter. Alla principer utgör ytterst en summa av konkreter: Ta Newtons tredje lag som säger att för varje reaktion finns det en motsvarande motreaktion. Denna princip refererar till alla sådana exempel på en reaktion och motsvarande motreaktion. Principen refererar till alla gånger vi går, kör bil, hoppar, kliver av en båt, knuffar på en vägg, och miljontals andra rörelser vi alla iakttar dagligen. Ta lagen om utbud och efterfråga. Denna princip säger att priser bestäms av utbudet av varor i relation till efterfrågan på varor. Principen refererar alla priser och alla förändringar av priser orsakade av en förändring av utbud, efterfråga eller både och. Det är därför när vi hör talas om stigande priser till följd av en dålig skörd som vi säger, implicit, att det är ett exempel på lagen om utbud och efterfråga.

Varför nämner jag detta? För att illustrera att det finns miljontals exempel på vad det innebär att vara egoist eller människa eller rättvis och varenda en är, i sitt sammanhang, legitima. Men du måste ta reda på vad som är bäst för dig, givet din specifika kontext: din situation, din bakgrund, dina möjligheter, dina värden.

Filosofiska principer är inducerade. De är baserade på konkreter. De är vad som är gemensamt för konkreterna där ute. De är inte någonting som hör hemma i en annan dimension. Filosofiska principer är dessutom fundamentala: de täcker in och förklarar alla konkreter. Innan du förstår detta kommer du inte kunna tillämpa objektivismen i ditt eget liv, eftersom du kommer att tro att principerna är en sak som hör hemma i tankevärlden, medan ditt vardagsliv är en helt annan sak. (Se Introduction to Objectivist Epistemology, The Art of Non-Fiction av Ayn Rand och Objectivism Through Induction av Leonard Peikoff.)

Låt mig konkretisera. Du är orsaken till alla dina handlingar och alla dina handlingar har konsekvenser. Om du ljuger får du problem med verkligheten. Om du röker kan du dö av lungcancer. Om du äter kolhydrater kan du gå upp i vikt. Om du sover för lite blir du trött. Om du sover för mycket blir du försenad. Om du äter för lite svälter du ihjäl. Om du äter blir du mätt. Om du tar en huvudvärkstablett försvinner värken. Om du har sex blir du tillfredsställd. Om du blir överkörd av ett tåg kommer du att krossas och dö. Allt detta är exempel på lagen om orsak och verkan.

Om du börjar en dålig vana, då kommer det att ha dåliga konsekvenser vare sig du vill eller inte. Om du känner smärta i bröstet, men du låtsas som om det är ingenting och vägrar söka upp en läkare, då kommer det inte att göra smärtan eller dess orsak overkligt. Om du märker att du inte kan betala dina räkningar eftersom du tjänar för lite pengar i relation till din konsumtion, då kan du välja att ta ett lån och hoppas att det löser sig, på ”något sätt”, i framtiden. Eller så kan du anpassa din konsumtion efter din plånbok eller också skaffa ett jobb. Du inser att verkligheten inte kommer att ta hand om dina problem av sig själv. Och du inser att önsketänkande inte löser någonting. Så du väljer att kapa dina kostnader. Allt detta är exempel på principen om existensens primat; att verkligheten är vad den är oavsett vad du vill, tycker, tänker, önskar, känner eller hoppas på.

Detta är metafysik. Låt oss nu ta ett par exempel från epistemologi. Hur vet du att dina pengar inte räcker om du fortsätter att konsumera som du gör? Hur vet du att det gör ont i bröstet? Hur vet du att det är grönt ljus och att du nu får köra? Hur upptäckte vi evolutionsteorin, fysikens lagar, atomer, den deduktiva logikens regler, arkitekturens principer, och allt annat som vi vet? Allt annat vi gör anspråk på att veta? En rationell filosofi säger att all kunskap börjar med bevis från hennes fem sinnen, först och främst observationer. Så vad du än påstår dig veta, så börjar det ytterst med varseblivning. Denna princip gäller för all kunskap.

Men människan kan även veta saker som går bortom räckvidden för hennes fem sinnen. Människan kan göra detta genom att tänka abstrakt, genom att bilda begrepp och principer, som gör att vi går bortom konkreterna för nuet och kan tänka på alla miljoner eller miljarder konkreter vi aldrig har sett och aldrig kommer att se. Förr, nu och i framtiden. En rationell filosofi säger att våra begrepp har en grund i verkligheten; de är inte en social konvention eller en abstraktion i en annan dimension. Denna princip gäller för all vår abstrakta kunskap och om det inte vore för denna princip skulle all vår abstrakta kunskap vara ogiltig och omöjlig. Hur vet vi, förresten, att våra abstrakta idéer har med verkligheten att göra? Att de är objektiva? Med hjälp av en särskild metod som Aristoteles först upptäckte: logik. Logik handlar om att identifiera och integrera motsägelsefritt och denna metod måste vi tillämpa på all kunskap.

Eftersom filosofiska principer täcker in alla konkreter i ditt liv finns det ingen mening med att behandla filosofiska principer som om om de inte har med ditt liv att göra. Principerna är vad som är gemensamt för konkreterna i livet; principerna förenar och kopplar samman konkreterna i livet. Detta är anledningen till att det är så viktigt att ha en induktiv förståelse för objektivismen. Att reducera abstrakta principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Att konkretisera för att se vad som faller in under en abstraktion. Att abstrahera genom att se vad som är gemensamt för olika konkreter. Att röra sig fram och tillbaka mellan konkreter och abstraktioner. Om du gör det, om du fullt ut förstår, att begrepp och principer utgör en summa av konkreter, då kommer du att se att det inte råder någon konflikt mellan dina filosofiska principer och konkreterna i ditt liv.

En filosofi är ett system av fundamentala principer som ger svar på, som vi har sett, alla fundamentala frågor i livet. En filosofi kan inte säga vad du ska tycka eller känna. Inte utan att förvandla filosofin till en religion med en uppsättning av konkreta exempel och konkretbundna regler som du måste underkasta dig som dogma. Vad en filosofi däremot kan ge dig är principerna som kan tjäna som ett kriterium för ditt tänkande; för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Men det är du som, med hjälp av principer, måste förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv.

Om detta låter lite för abstrakt låt mig då göra en analogi. På sistone, inte minst bland objektivister, har paleodieten blivit populär. Paleodieten ger dig principer för vad du bör äta och varför. Men paleodieten säger inte vilka specifika maträtter du kan och bör äta. Paleodieten säger t ex inte att du tvunget måste äta just ägg och bacon till frukost. Men den ger dig principerna som hjälper dig själv att förstå vilken sorts ingredienser som är bra att äta och varför. Sedan får du avgöra vilka maträtter du vill äta, givet de är förenliga med dessa principer.

En religiös inställning till paleodieten skulle vara lika destruktiv som en religiös inställning till objektivismen. En religiös inställning skulle kanske sluta med att man gör ägg och bacon till den obligatoriska frukosten. Men vad händer då med de som är allergiska mot kött? Deras liv kommer uppenbarligen att bli ett helvete om denna tillämpning vore en obligatorisk del av paleodieten. Då skulle en del ständigt uppleva en konflikt mellan paleodietens principer och deras eget liv. En del skulle säkerligen överge paleodieten och känt sig ”befriade”.

Det onödiga lidandet blir inte mindre om man intar samma religiösa förhållningssätt till objektivismen. Men som vi har sett finns det ingen anledning att göra detta. Kom ihåg att varje giltigt begrepp eller sann princip refererar till miljontals konkreter. Det finns alltså miljontals exempel på vad det innebär att vara rationell, rättvis eller egoist; miljontals exempel på moraliska karriärer; miljontals exempel på moraliska fritidsaktiviteter; miljontals exempel på riktiga resonemang och slutsatser; miljontals exempel på att vara perfekt.

Även om du vet detta kan det krävas en medveten ansträngning för att göra dig av med dina gamla dåliga vanor. Vad du måste göra är två saker: 1. Förträng dina gamla vanor. Varje gång du kommer på dig själv ställa frågor som: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna?” Då måste du förtränga det. Du vet att frågorna är fel. 2. Ge dig själv en ”stående order”. Det handlar om att göra det till en vana att ställa relevanta frågor som får dig att automatisera objektivismen som en hel kontext. Det handlar om att etablera objektivismen som ditt implicita ramverk. Objektivismen kommer då att kännas självklar för dig. Så varje gång du möts av en konkret, se då aktivt till att fråga dig själv: Vad är principen? Identifiera den aktuella principen och ta reda på vad det betyder. Efter ett tag kommer du med lätthet att se vilken princip som gäller och du kommer naturligt att ställa relevanta frågor som hjälper dig att utvärdera konkreterna i ljuset av denna princip.

Detta är ganska abstrakt, så låt mig konkretisera vad jag menar: Om du vet att förnuftet är människans enda källa till kunskap – att logik är metoden – att verkligheten är standarden – då bör du ställa frågor som: ”Är det rationellt? Är det logiskt? Är det sant? Vad är argumenten? Vad är bevisen?” Om du vet att du bör vara självisk, då bör du ställa frågor som: ”Vad betyder detta för mig? Vad vinner jag på detta? Är detta vad jag verkligen vill? Hur förhåller det sig till mina övriga mål i livet?” Om du vet vad rättvisa är och att det är bra, då bör du ställa frågor som: ”Är detta rättvist? Vad förtjänar hon? Vad förtjänar jag?” Om du vet att dina känslor inte är orsakslösa, då bör du ställa frågor som: ”Varför känner jag så här? Varför är jag arg? Vad är det som har hänt? Vad gjorde mig arg? Vem gjorde mig arg? Var det något han sade eller gjorde? Vad sade han? Han sade X, är det en bra anledning att bli arg? Vad är det som är så fel med X?”

I samma ögonblick som du ställer den här typen av frågor till dig själv, och försöker ta reda på svaret genom att tänka rationellt, då utövar du objektivismen i ditt liv. Detta är vad det betyder att använda en princip som ett kriterium för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Om du gör det till en stående order att ställa den här typen av frågor, då kommer du till slut att etablera objektivismen som ett implicit ramverk. Då kommer du inte längre att behöva några påminnelser; du kommer att identifiera den relevanta principen och ställa de relevanta frågorna av ”gammal vana”. Du kommer inte längre att komma på dig själv med frågor som: ”Är detta objektivistiskt?”, ”Vad skulle Ayn Rand säga?” eller: ”Är detta vad jag bör tycka?” Du kommer aldrig mer uppleva en konflikt mellan vad du ”bör” göra eller vad du vill göra. Vad du ”bör” tänka eller vad du tänker. Vad du ”bör” känna och vad du känner. Objektivismen kommer nu att vara integrerad med ditt liv. Du kommer bara att säga vad du tycker, tänker och känner.

Verkligheten är standarden för vad som är sant eller falskt, inte objektivismen eller Ayn Rand. Ditt eget liv är det moraliska målet. Och du måste döma, med hjälp av ditt förnuft och din kunskap, vad som är sant eller falskt och rätt eller fel. Ja, objektivismen är baserad på verkligheten men idéer är till för att tillämpas i verkligheten. De är till för att tjäna ditt liv. Du är inte till för objektivismen, objektivismen är till för dig. Glöm aldrig det.