Kort om den filosofiska orsaken till den svenska skolans förfall

Vid Quilette skriver Magnus Henrekson och Johan Wennström om den svenska skolans förfall. Författarna klandrar framför allt den “socialkonstruktivistiska” pedagogik som numera dominerar den svenska skolan:

This approach contends that knowledge and reality are subjectively constructed, which implies that knowledge cannot be transferred from teacher to student . . . Instead, students should be given freedom of choice in their learning and work independently to acquire supposedly general skills such as creativity and critical thinking, which are considered more durable than ‘facts’ arbitrarily arranged in core subjects.

Enligt den “socialkonstruktivistiska” pedagogikens “logik” ska lärarna inte ägna sig åt att lära eleverna tonvis med väsentliga fakta och kunskaper. Istället är det tänkt att okunniga elever ska själva eller tillsammans med andra “lära sig” genom att fumla sig fram till “kunskap”. Den obildade ska alltså leda den obildade. Med en sådan irrationell pedagogik är den svenska skolans tillstånd inget mysterium.

Jag minns förresten själv hur det var när jag gick i skolan på 1990-talet. Det var ofta så illa att jag tvingades kompensera för den bristande “undervisningen” genom att ägna oräkneliga timmar åt fakta- och kunskapsintensiva självstudier i skolans bibliotek.

Samma “socialkonstruktivistiska” pedagogik har, som väntat, haft samma destruktiva inverkan i t ex USA, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Så detta är inget unikt för Sverige. Vad som möjligen är unikt för Sverige är hur snabbt skolan har förfallit.

För exempel, bevis och detaljer råder jag nyfikna att bland annat läsa Seven Myths about Education av Daisy Christodoulou och God utbildning och dålig: Internationella exempel av Inger Enkvist. Ni kan också lyssna på Leonard Peikoffs klassiska Ford Hall Forum-föredrag “The American School: Why Johnny Can’t Think”:

Vad är denna “socialkonstruktivistisk” pedagogik uttryck för? I filosofiska termer, är den naturligtvis ett uttryck för subjektivism.

Subjektivism är idén att verkligheten är en produkt av medvetandet. Medvetandet upptäcker, enligt detta synsätt, inte verkligheten; det skapar den.

Om subjektivismen är riktig, då följer det förstås att det inte finns någon objektiv verklighet eller objektiv kunskap för lärare att lära ut, varför det enda som återstår är för elever att själva (eller tillsammans) “skapa” sin egna (eller gemensamma) subjektiva “sanning”.

Den svenska skolans förfall utgör därför ännu en dramatisk illustration av vilken avgörande betydelse fundamentala dvs filosofiska idéer har för världen vi lever i.

Ayn Rands “profetiska” syn på miljörörelsen—en diskussion

Häromdagen inledde Aaron Smith och Onkar Ghate ARI Campus webinarie-serie med en väldigt matig diskussion om Ayn Rands Ford Hall Forum föreläsningar “Apollo and Dionysus” och “The Anti-Industrial Revolution”.

Jag ser redan fram emot nästa webinarie i vilken Ben Bayer och Onkar Ghate kommer att analysera och bryta ned Rands FHF föreläsning “Of Living Death”:

In this lecture on the 1968 papal encyclical Humanae Vitae (Of Human Life), Ayn Rand discusses the meaning of the Catholic Church’s admonition against the use of contraception and the view of sex that it implies. She contrasts this religious perspective on sex with the Objectivist view, drawing out the relationships between love, sex, self-esteem and happiness.

Läs mer om ARI Campus webinarier och registrera er här.

Vad gör en “svensk” svensk?

Häromdagen skrev Thomas Gür en artikel i Svenska Dagbladet i vilken han försöker reda ut skillnaden mellan svensk, svensk och svensk. Eller för att vara mer petig, “etnisk” svensk, assimilerad svensk (detta är min formulering) och svensk medborgare.

Det kan vara bra att veta hur man gör en sådan distinktion. Men hur intressant denna distinktion än är, fick Gürs artikel mig osökt att tänka på det så kallade universalieproblemet.

Universalieproblemet handlar om: Vad är kopplingen mellan våra ord och verkligheten?

Vad är det som ordet “svensk” refererar till i verkligheten? Ja, de har vissa likheter, men de är inte identiska. Så vad är denna “svenskhet” som förenar svenskarna? Vidare: Vad, om något, är det som gör det möjligt att kategorisera, och benämna, alla människor som människor? Vad, i verkligheten, är det som ligger till grund för ord som gott och ont? Rättvisa? Rättigheter? Kärlek? Etc., etc., etc.

Vi tänker med ord. Men våra ord är bara audio-visuella symboler för våra begrepp. Så universalieproblemet handlar egentligen om: Vad är kopplingen mellan våra begrepp och verkligheten?

Är våra begrepp och definitioner blott subjektiva, sociala konventioner? Eller har de en objektiv grund i verkligheten?

Om man inte har ett bra svar på universalieproblemet då har man ett problem: man vet inte och kan inte redogöra för hur ens tankar grundar sig i verkligheten.

I Concepts and Propositions, en ny kurs av dr. Harry Binswanger får vi objektivismens svar på denna helt avgörande och fundamentala fråga. (För att vara noga så presenteras dr. Binswangers tolkning av Ayn Rands begreppsbildningsteori. Som vanligt måste var och en måste bedöma om de tror att det är en riktig tolkning av Rands teori, eller inte.)

Detta är en ganska bra introduktion till ämnet som riktar sig särskilt till nybörjare till filosofi i allmänhet och, naturligtvis, objektivismens kunskapsteori i synnerhet.

Om man vill lära sig att tänka logiskt, dvs objektivt, då är det av ett enormt värde att veta hur man kan validera sin begreppsliga kunskap.

Om detta inte är tillräckligt för att motivera dig, då vet jag inte vad mer som ska till.

Jo just det: Concepts and Propositions är helt gratis. Lyssna på ARI Campus!

Dagens citat

Advocates of determinism cannot escape this fundamental contradiction. They want to claim knowledge, but this requires them to make the choices needed to gain knowledge—yet determinism asserts that they cannot make actual choices. Determinists have to assume that they themselves are outside the deterministic nexus when reaching any conclusions; that they were free to make […]

Kontext och objektivitet

Observationer tolkas i ljuset av teorier, idéer och värderingar. De är, som vetenskapsfilosofer uttrycker det, ”teoriberoende”. Därför kan två personer bevittna samma sak men dra helt olika slutsatser. Eftersom vi har olika teorier, vilket ger upphov till olika tolkningar. Allt är bara en fråga om tolkningar. En del tolkningar räknas som objektivt sanna eftersom (nästan) alla går med på dem. Men de flesta tolkningar räknas som subjektiva eftersom (nästan) alla inte kan enas kring dem. (Den underförstådda premissen här är att det universella är det objektiva. Det vill säga endast det som alla kan komma överens om är objektivt sant. Jag delar inte denna premiss.)

Denna slutsats följer inte. Det är sant att (nästan) alla observationer är teoriberoende. Som vuxna tänkare eller vetenskapsmän börjar vi inte som totalt okunniga bebisar. Vi börjar med en massa förvärvad kunskap om allt möjligt. Vi vet olika mycket beroende på ämnet. Det är också sant att din kunskap, din teoretiska kontext, påverkar vad du lägger märke till och hur du tolkar det du ser. En historiker som vet någonting om nationalekonomi kommer att lägga märke till saker som andra historiker utan denna kunskap kommer att missa. Frågan är inte om vi har en teoretisk kontext. Frågan är om denna teoretiska kontext är baserad på verkligheten eller inte. Det vill säga om den är objektiv eller inte.

Om man tror att objektiva sanningar är detsamma som universella sanningar, då kommer man nästan aldrig att upptäcka några objektiva sanningar. Objektivitet handlar dock inte om vad alla eller en majoritet kan komma överens om. Detta reducerar objektivitet till en fråga om relationen mellan två eller fler medvetanden; inte medvetandet och verkligheten. Detta är, som Ayn Rand påpekade, att förväxla det ”objektiva” med det ”kollektiva”. Detta är inte objektivitet utan social subjektivism. (Detta är ett arv från filosofen Immanuel Kant.)

För att se varför subjektivism inte följer måste vi alltså reda ut tre frågor: Vad är objektivitet? Hur uppnår vi det? Och hur vet vi det? Objektivitet handlar om en idés relation till verkligheten. En idé är objektiv om den är baserad på verkligheten. Det vill säga om den överensstämmer med verkligheten. Det vill säga om den är sann.

Verkligheten är fri från motsägelser. Därför följer det att vårt tänkande måste vara fritt motsägelser om vårt tänkande och våra idéer ska vara förenlig med verkligheten. *Detta* är objektivitet. Logik är konsten att identifiera verklighetens fakta motsägelsefritt. Det är förnuftets metod för att uppnå objektivitet.

Mer konkret handlar logik om två processer: Att koppla samman idéer med varandra (se till att de inte motsäger varandra) och att koppla samman idéer med verkligheten (se till att de inte motsäger den varseblivbara verkligheten). Det handlar med andra ord om integration och reduktion. (Varför räcker det inte med reduktion? Därför att om man inte kopplar ihop alla sina observationer med allt man vet, vid varje nivå, då kan man ändå dra fel slutsats. Ett exempel på detta är de som felaktigt drog slutsatsen att jorden står stilla, eftersom det ser ut så. Men om man också integrerar denna observation med allt annat man vet, då kommer man inte att dra fel slutsats av vad man ser.) Detta följer av att vår kunskap är kontextuell, hierarkisk och begreppslig.

På vilket sätt är kunskap kontextuell? Dels i den meningen att medvetenhet möjliggörs genom en kontext, ett sammanhang av någonting. Dels i den meningen att kontext berikar vår förståelse för allt vi vet. Detta börjar redan vid den varseblivbara nivån. Om vi, för att ta det enklaste exemplet, endast såg en blå himmel och inget annat, då skulle vi faktiskt inte bli medvetna om någonting. Medvetenhet kräver redan på den varseblivbara nivån en kontext av kontraster. När vi sedan tar steget från den varseblivbara nivån till den begreppsliga nivån ser vi, återigen, hur kunskapen är kontextuell. Begreppsbildningsprocessen börjar med att se att det finns olika saker. Likheter syns bara i en kontrast av olikheter. Vi ser till exempel att stolar är lika varandra genom att sätta dem i kontrast till bord och vice versa. Annars finns det inte några olika saker att gruppera tillsammans eftersom de är lika. Så begrepp bildas alltså i en kontext. När vi börjar generaliserar så sker det i en kontext av likheter i en kontrast till olikheter eller en olikhet i kontrast till likheter; återigen likheter och skillnader identifierade, fast nu i en kausal mening. Vi upptäcker ju trots allt orsak och verkan-samband genom att tillämpa Mills metoder, framför allt överensstämmelse- och differensmetoden.

Så på varje plan, med början på den varseblivbara nivån och hela vägen upp till den propositionella nivån, ser vi att medvetenhet och kunskap möjliggörs genom att upptäcka likheter och skillnader i olika sammanhang. Vår kunskap är också kontextuell i den meningen att vår teoretiska kontext berikar vår förståelse. Vår teoretiska kontext gör oss medvetna om mer saker. Om du till exempel studerar historia då får du ut mycket mer av dina studier om du vet något om fysik. Du får ut ännu mer om du också vet något om nationalekonomi, psykologi och filosofi. En läkare får ut mer av att studera en röntgenplåt än sin patient. En botanist får ut mer av sin skogsvandring än en glad amatör.

På vilket sätt är kunskap hierarkisk? All kunskap börjar med varseblivning. När vi börjar bilda begrepp då börjar vi med begrepp som syftar till saker på den varseblivbara nivån. Denna typ av begrepp kallar Ayn Rand för första nivåns begrepp. Alla högre nivåers begrepp är begrepp som förutsätter begrepp för att kunna bildas. Begreppet möbel förutsätter stol och bord, frukt förutsätter banan och äpple. (Det är inte alltid avgörande i vilken ordning du lär dig begrepp; det viktiga är att du först måste känna till sådana saker som äpplen, bananer och apelsiner och se vad som är gemensamt, i kontrast till sådana saker som olika typer av grönsaker, för att du ska kunna bilda begreppet. Om du inte har dessa föregående begrepp då förstår du inte vad ordet ”frukt” betyder.) Observera vad det är för ord barn först lär sig. Begrepp som möbler och frukt är inte första nivåns begrepp eftersom vi inte kan direkt observera möbler eller frukter; vad vi observerar är stolar och bord eller bananer och äpplen. Vi kan inte förstå algebra om vi inte först förstår oss på de fyra räknesätten. Vetenskapens historia illustrerar också tydligt kunskapens hierarkiska natur: upptäckterna gjordes inte bara i en viss kronologisk ordning utan även i en viss *logisk* ordning. Galileo behövde, för att ta ett enkelt exempel, känna till friktion *innan* för att kunna bevisa sina rörelselagar.

Vi kan bevisa att vår teoretiska kontext är objektiv genom att tillämpa logik på den: Är våra idéer logiskt förenliga med varandra? Är de logiskt förenliga med verkligheten? Om så, då är vår teoretiska kontext objektiv. Men detta räcker inte för att ge vår teoretiska kontext en *fullständig* validering. Det sista och viktigaste steget är att se att våra begrepp är objektiva. Vi måste, med andra ord, se HUR våra begrepp är kopplade till verkligheten. (Det är *inte* legitimt att fråga sig OM våra begrepp är kopplade till verkligheten, för det skulle reducera frågan, och allt tänkande, till rent nonsens.)

Den som har studerat filosofins historia vet att detta är vad det så kallade universalieproblemet handlar om: Vad är det som gör det möjligt för ett begrepp att till exempel förena alla människor under begreppet ”människa”? Frågan är, som ni säkert kan förstå, avgörande för att validera all vår begreppsliga kunskap och därmed förnuftet. Om våra begrepp inte är förankrade i verkligheten, då är inte heller våra teoriberoende observationer eller tolkningar förankrade i verkligheten.

Historiskt sett finns det här två dominerande skolor: realism och nominalism.

Realister menar att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom alla människor delar samma förhållande till i Människans Form som finns i en annan dimension (Platon) eller också eftersom alla människor delar samma essens (Aristoteles). Hur vet vi att alla människor delar samma relation till Människans Form eller att alla människor delar samma essens? Genom ”intuition”, svarade Platon och Aristoteles. Realisterna menar alltså att det finns en grund i verkligheten för våra begrepp: sakernas relation till en inneboende Form i en annan dimension eller en inneboende universell egenskap hos sakerna. Det är alltså verkligheten, oberoende av medvetandet, som bestämmer var man ska dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”intrinsikala”.

Nominalisterna fönekar att det verkligen finns någon essens eller universalie som är gemensamt för alla människor. (Nominalisterna förnekar också att vi kan se denna essens eller universalie genom någon mystisk ”intuition”.) Om vi tittar på människor då ser vi faktiskt att det inte finns någonting som är gemensamt för alla människor. Tvärtom skiljer de sig åt på varje tänkbar punkt. De har olika vikt, kön, hudfärg, längd, vikt, etc. Nominalisterna menar dock att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom det finns ”grova likheter” mellan människor. Men det finns ingen objektiv gräns mellan människan och andra djur som till exempel schimpanser. Skillnaden mellan alla saker är som skillnaden mellan övergången mellan olika färger. Var börjar och slutar gult? Var börjar och slutar orange? Var börjar och slutar rött? Det finns ingen klar gräns. Så var drar vi gränsen? På vilka grunder? Det är ytterst en fråga om mänskligt godtycke som avgör var vi väljer att dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”subjektiva”.

Vad säger då Ayn Rands filosofi objektivismen om universalieproblemet? När vi bildar ett begrepp då börjar vi med att se att det finns olika saker (t ex stolar och bord). Sedan ser vi att två eller fler saker är lika varandra (t ex två stolar), att de har något gemensamt (deras form), i jämförelse med andra saker (t ex ett bord). Likheterna mellan stolarna är, måste jag understryka, *varseblivningsmässiga*. Men de är inte identiska. Det finns skillnader; de har *samma egenskaper* men, så att säga, ”mer eller mindre” av dem. Skillnaderna mellan alla stolar utgörs nämligen av specifika mått (på deras olika mätbara egenskaper): omkrets, antalet ben, färg, form, etc. Det är dessa mått vi utelämnar när vi bildar begreppet ”stol”. Det är *detta* – måttutelämnandet – som gör det möjligt att för *alla* stolar att hamna under begreppet ”stol”. Begreppen är en mänsklig skapelse, en mental entitet, men den är baserad på verkliga likheter och skillnader och tjänar ett verkligt behov hos det mänskliga medvetandet (behovet av enhetsekonomi). Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”objektiva”. (För den som vill ha en längre och mer detaljerad utläggning om objektivismens begreppsteori, och hur den skiljer sig från realismen och nominalismen, hänvisar jag till Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag har här bara presenterat vad jag ser som ett absolut minimum för att förstå varför vi säger att begrepp är objektiva.)

Så vad har vi etablerat? Vi har etablerat att vår teoretiska kontext består av kunskap; att all vår kunskap är kontextuell och hierarkisk, vilket betyder att vi upptäcker och förstår saker i ett sammanhang, och, bortom den varseblivbara nivån, måste vi också göra detta i en viss logisk ordning. Vi har slutligen också etablerat hur våra begrepp är baserade på verkligheten; att de är objektiva. Nu kan vi också se vad logik och objektivitet kräver och varför.

Eftersom all kunskap är kontextuell följer det att för att om vi ska veta att våra idéer är sanna, då måste vi se till att de är logiskt förenliga med varandra. Vi måste alltså integrera. Vilket betyder att vi måste integrera våra idéer med varandra. (Vi måste också integrera, inte bara för att veta att våra idéer är sanna utan också för att se vad de betyder såväl som hur de ska tillämpas i olika sammanhang.)

Eftersom all kunskap är hierarkisk följer det att vi måste koppla våra idéer hela vägen tillbaka till där vi börjar: den varseblivbara nivån. Vi måste alltså reducera. (Det räcker inte med att reducera eftersom det finns situationer där man kan dra helt felaktiga slutsatser från direkta observationer. Om du till exempel inte integrerar vad du direkt kan observera med allt annat vi vet om himla kropparnas rörelser, då kan du lätt få för dig att jorden inte rör sig allt.)

Låt oss nu med denna bakgrund etablerad, gå tillbaka till det ursprungliga problemet: Hur vet vi att vår teoretiska kontext är objektiv? Att den är baserad på verkligheten? Nu vet vi hur vi ska svara på frågan, hur vi ska avgöra det: genom att tillämpa logik på vår teoretiska kontext; genom att integrera den med allt annat vi vet och genom att reducera alla dess komponenter tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Låt oss tillämpa våra lärdomar på ett exempel:

Två historiker rapporterar om samma händelse. Den ena påstår att vad som skedde var ett mirakel orsakat av Guds ingripande. Den andra redogör för händelsen genom att relatera den till fysikens lagar och konstaterar att händelsen aldrig ägde rum. Den uppenbara frågan är INTE om folk har olika teoretiska kontexter som påverkar hur de tolkar världen. Nej, frågan är vilken kunskapsmässig status deras olika teoretiska kontexter har. I det här fallet är det uppenbart att de INTE har samma status. Varför? Det är enkelt att se genom att tillämpa lite logik. Låt oss integrera: Går det att förena Gud som idé med allt annat vi vet? Nej. Gud krockar med precis allt annat vi vet, inte minst fysikens lagar. Låt oss reducera: Finns det några fakta som ger oss skäl att tro på Gud? Nej. Det finns däremot en hel uppsjö av observationer och experiment, som sträcker sig över århundranden, som ledde till upptäckten av fysikens lagar. Uppenbarligen finns det ingen grund för att betrakta båda historiebeskrivningar som om de vore lika giltiga, om än subjektiva. Principen är densamma oavsett om vi pratar om historia, fysik, kemi, antropologi, arkeologi, nationalekonomi eller filosofi.

Idén att en teoretisk kontext skulle utgöra ett hinder för objektiv kunskap är som vi kan se nu inte bara falsk utan absurd. Observera några implikationer: Vilka fakta du kan identifiera beror, enligt resonemanget, på vad du vet. Om så, då följer det att din teoretiska kunskap inte är härledd från fakta. Istället är fakta härledda från din teoretiska kunskap! Vad implicerar detta om teoriernas relation till verkligheten? Om de inte är härledda från fakta, vad är de då härledda ifrån? Vad är deras status? Är de sanna eller falska? Grundlösa? På vilka grunder bevisar man dem? På vilka grunder väljer man ett teoretiskt ramverk framför ett annat? (Thomas Kuhn säger att vi väljer dem på irrationella grunder.) Men det är värre än så: Om du tolkar dina observationer med hjälp av vad du vet, då ser och förstår du inte världen ”som den egentligen är”, bara som den ”verkar” för dig (givet dina ”teoretiska glasögon”). Så teoretisk kunskap förvränger verkligheten. Kunskap utgör ett hinder för kunskap om verkligheten! Implikationen av allt detta är total subjektivism och, via implikation, skepticism.

En teoretisk kontext är inte något som förblindar eller förvränger. Tvärtom. En teoretisk kontext berikar våra observationer och tolkningar. Den ökar vår förståelse. En teoretisk kontext är inget hinder för objektivitet. Tvärtom. En absolut förutsättning för objektivitet är, som vi har sett, att vi integrerar allt vi observerar med allt vi vet, hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån.