Jämfört med naturvetenskaperna har humanvetenskaperna ett dåligt rykte. Varför? Det finns två primära skäl. Första det första använder man sig inte av matematik. För det andra genomför man inte några kontrollerade experiment. Därför producerar man mestadels kvalitativa propositioner (t ex ”rättvisa är gott”) som betraktas som mindre exakta, vetenskapliga och objektiva än kvantitativa propositioner (t ex ”90% av alla brottslingar är män”). Förtjänar humanvetenskaperna sitt dåliga rykte? Nej.

Det är onekligen sant att mycket som produceras inom humanvetenskaperna inte kan kvalificeras som vetenskap enligt någon definition. Det beror på att många inom humanvetenskaperna har accepterat och, med en hjälp av rationaliseringar från kantianska postmodernister, omfamnat anklagelserna om subjektivitet. Detta har ”befriat” humanvetenskaperna från allt vad fakta och logik heter. Det finns dock inget som säger att humanvetenskaperna *som sådana* måste vara mindre exakta, vetenskapliga eller objektiva än naturvetenskaperna.

Humanvetenskaperna kan inte ogiltigförklaras eftersom de inte fungerar som naturvetenskaperna. Att bestämma sig för att endast naturvetenskap ska räknas som vetenskap eftersom man inte använder sig av matematik eller kontrollerade experiment är att begå ”den frusna abstraktionens felslut”; det är att fokusera på konkreta detaljer beträffande naturvetenskaperna och ignorera essentiella likheter mellan alla former av rationell och systematisk strävan efter och organisering av kunskap: att man börjar med observationer, bildar abstraktioner och resonerar logiskt. De som envisas med detta vill inte erkänna verkligheten fakta, nämligen att man inte kan studera historia på samma sätt som man studerar fysik eller psykologi på samma sätt som man studerar kemi. De fördömer alltså humanvetenskaperna eftersom de inte lever upp till deras godtyckliga krav. De gör sig, med andra ord, skyldiga till att ”skriva om verkligheten”.

Att man inte använder sig av matematik inom humanvetenskaperna är inget problem. Det gör inte humanvetenskaperna mindre exakta. Det är, till att börja med, inte sant att kvalitativa propositioner skulle vara mindre exakta än kvantitativa propositioner. Det finns inget icke-exakt med propositioner som ”Bilen är röd” eller ”Ärlighet är en dygd”. Antingen är något fallet eller också inte. Det finns en metafysisk och epistemologisk grund för att propositioner är av denna ”antingen/eller”-form. Metafysiskt är det så att det finns inga motsägelser i verkligheten: ”A är A”. Epistemologiskt är det så att våra idéer korresponderar med verkligheten i vilket fall de är sanna eller också inte i vilket fall de är falska. (Låt dig inte luras av att en del propositioner identifierar grader. Det är nämligen samma princip här: någonting är fallet i en viss utsträckning eller också inte.)

Att kvalitativa propositioner är mindre vetenskapliga eftersom de är mindre exakta är i sig själv en kvalitativ proposition. Denna motsägelse illustrerar den generella hierarkiska relationen mellan den mest grundläggande vetenskapen och specialvetenskaperna, inklusive naturvetenskaper som fysik och kemi. Den grundläggande vetenskap som kopplar alla begrepp, inklusive alla sifferbegrepp och all matematik till verkligheten, och därmed förklarar dem giltiga och objektiva, är filosofi. Så de som vill avfärda humanvetenskapernas kvalitativa propositioner som ovetenskapliga gör sig skyldiga till en omfattande och förödande motsägelse; de underminerar och ogiltigförklarar all kunskap. (Se för detaljer The Logical Leap av David Harriman och min artikel ”Filosofins primat”.)

Vill man förstå människan och hennes värld – vilket är vad humanvetenskaperna undersöker – då är det avgörande att förstå medvetandet och dess relation till verkligheten. Men varken medvetandet, dess innehåll, eller dess relation till verkligheten är något som vi kan mäta. Medvetandet som sådant går inte att mäta. Medvetandets innehåll kan man inte heller mäta mer än approximativt och ordinalt; begrepp kan vara mer eller mindre omfattande, tankar och känslor kan vara mer eller mindre intensiva. Men det finns inget att mäta med någon matematisk precision. Större värderingar kan leda dig till att göra mer för att uppnå dem och dessa handlingar kan man mäta, men då är det handlingarna du mäter, inte medvetandet, dess innehåll eller relation till verkligheten. (Denna poäng fick jag från Leonard Peikoff via The Logical Leap.) Medvetandets relation till verkligheten går inte heller att mäta: antingen är vi medvetna eller inte; antingen korresponderar våra idéer till verkligheten eller inte. (Detta är också en förklaring till att kvalitativa propositioner är, tvärtemot den konventionella visdomen, exakta.)

Medan man varken kan eller behöver använda sig av matematik inom humanvetenskaperna är däremot matematik ovärderligt inom naturvetenskaperna. När man ska identifiera kausala samband bortom de vi direkt kan observera på den varseblivbara nivån, då måste vi använda oss av matematik. Ta äpplet som faller mot jorden, månen snurrar som runt jorden, jorden snurrar runt solen och planeternas rörelser i solsystemet. Vid en första anblick har dessa rörelser varseblivningsmässigt lite eller inget gemensamt. Men med hjälp av matematik kunde Isaac Newton identifiera och definiera ett matematiskt samband mellan samtliga rörelser såväl som den kausala faktorn (massan). (För en längre, detaljerad redogörelse av varför naturvetenskaperna behöver matematik hänvisar jag till The Logical Leap.)

Ämnets natur bestämmer hur man studerar det. Man kan inte studera historia på samma sätt som man studerar kemi och man kan inte studera kemi på samma sätt som man studerar psykologi. Och så vidare. Så hur ska man då studera människan och hennes värld? Det första man måste göra är att identifiera människans natur. ”It is with the study of man . . . that any science of the humanities has to begin” (”What is Capitalism?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 15, Ayn Rand).

Människan har fri vilja. Detta är, tvärtemot vad många tror, inget problem när det kommer till att identifiera kausala lagar inom humanvetenskaperna. Det är i själva verket nyckeln. Människans fria vilja omfattar, till att börja med, valet att fokusera eller inte, det vill säga valet att tänka begreppsligt eller inte. Att välja att fokusera är det första valet, men det är inte det enda. Vi väljer även vad vi ska tänka på och hur såväl som vad vi ska göra och hur. Genom att välja vad vi ska tänka på och låta det tjäna som ett skäl för vad vi väljer att göra, väljer vi också orsaken till vårt tänkande och handlande, nämligen våra idéer och värden. (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, ss 55-69, Leonard Peikoff.)

Människan är en begreppslig varelse. Hennes förmåga att tänka begreppsligt är orsaken till allt som är utmärkande för människan; konst, humor, vetenskap, teknologi, filosofi, etc. Det är hennes essentiell karaktärsegenskap. Människor tänker begreppsligt och väljer att handla på sina begreppsliga idéer och värderingar. Så vill förstå vad människan gör och *varför*, då står svaret att finna i hennes tänkande; hennes idéer och värderingar. Ayn Rand: ”There is only one power that determines the course of history, just as it determines the course of every individual life: the power of man’s rational faculty—the power of ideas. If you know a man’s convictions, you can predict his actions. If you understand the dominant philosophy of a society, you can predict its course. But convictions and philosophy are matters open to man’s choice.” (”Is Atlas Shrugging?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 165, Ayn Rand.)

Endast om man förstår människans natur som viljestyrd begreppslig varelse kan förstå varför människan gör som hon gör vilket är en absolut förutsättning för att upptäcka kausala lagar inom humanvetenskaper som filosofi, psykologi, kriminologi, nationalekonomi eller historia. Detta – att människan är en viljestyrd begreppslig varelse – är en av Ayn Rands viktigaste upptäckter. Det är nämligen kärnan till objektivitet inom humanvetenskaperna.

Vi kan identifiera kausala lagar inom humanvetenskaperna på samma sätt som vi upptäcker dem inom naturvetenskaperna, nämligen genom att tillämpa Mills metoder. Om någon får en matförgiftning och vi ser att det enda som är gemensamt för alla som blev sjuka var att de åt räkor, då har vi skäl att tro att räkorna eller någonting som är gemensamt med räkorna, är orsaken till att folk blev sjuka av maten. Vi behöver inte göra några kontrollerade experiment för att upptäcka orsaken till att somliga blev sjuka. Vi bara ser vad som är gemensamt.

På samma sätt och av samma anledning behöver vi inte göra kontrollerade experiment för att upptäcka att egoism, rättvisa och frihet är bra, eller att känslor orsakas av idéer och värderingar, eller att minimumlöner orsakar arbetslöshet, eller att etatism leder till krig, eller att centralbanker orsakar inflation, eller att mysticism leder till våld, eller att modern filosofi leder till studentrevolter. Vår personliga erfarenhet och historia ger oss mer än tillräckligt med händelser och situationer i alla möjliga kombinationer, som gör det möjligt för oss att identifiera den kausala faktorn. (Denna idé fick jag av Leonard Peikoff via The Logical Leap.) Vad man hela tiden måste göra, i slutändan, är att integrera allt man observerar, alla likheter och skillnader, med vad man vet om människans natur som viljestyrd begreppslig varelse och då framför allt hennes idéer och värderingar. (Induktiva generaliseringar kräver att man identifierar vad det är med de handlande entiteternas essentiella natur som är orsaken och sedan integrera. Se The Art of Thinking av Leonard Peikoff.)

Alla kausala lagar inom humanvetenskaperna kommer, på grund av människans natur, att ta formen ”Om människan väljer att handla på idé X/värdering X, då kommer detta och detta att följa”. Man kan (och behöver) inte förutse detaljer eftersom det finns ofta så många möjliga alternativ, men man kan förutse var man i stora drag är på väg. Lagen om utbud och efterfråga kan, till exempel, inte förutse det exakta priset. Men det kan, allt annat lika, däremot förutse om priset kommer att gå upp eller ned. Om en kultur domineras av mysticism, då kan man till exempel inte förutse exakt vilken religiös sekt som kommer att ta över. Men man kan, allt annat lika, däremot förutse att någon religiös sekt kommer att ta över.

Om man studerar de teorier bland humanvetenskaperna som är sanna och bevisade då kommer man att se att vetenskapsmännen i fråga förutsatte, implicit eller explicit, att människors handlande bestäms av deras tänkande, dvs deras idéer och värderingar. Man kommer också att se att de använde sig av Mills metoder för att implicit eller explicit identifiera att tänkandet är orsaken såväl som vilka tankar som är orsaken. Låt mig indikera hur detta kan ta sig till uttryck, med hjälp av ett par exempel på vad jag betraktar som framgångsrika teorier.

Vad är orsaken till brottslighet? I Inside the Criminal Mind går psykologen Stanton Samenow igenom alla konventionella teorier. Är det fattigdom? Nej. De allra flesta som är fattiga begår inte brott. Brottsligheten känner inga sociala gränser. Är det konjunkturen? Nej. Brottsligheten går även upp i goda tider. Den har även gått upp, trots att alla, även de fattigaste, har fått det bättre. Är det uppfostran? Nej. De allra flesta som fick en hemsk uppfostran blir aldrig brottslingar. Är det grupptryck? Nej. Det visar sig att brottslingar söker sig till likasinnade, inte att brottslingar utövar ett ”socialt tryck” för att få folk att bli brottslingar. Man behöver inte vara någon psykolog för att se att de konventionella teorierna som många psykologer och sociologer propagerar för inte håller. Om teorierna var sanna, då skulle det ha funnits miljontals fler brottslingar. Men det gör det inte. Teorierna motsägs dessutom av det faktum att människan har fri vilja varför dessa faktorer inte kan ha någon betydelse för huruvida människor begår brott eller inte. Nej, alla konventionella teorier motsägs av verklighetens fakta och måste därför avfärdas som falska. Så vad är då orsaken till brottslighet? Det är brottslingarna. Vad är det som skiljer dem från alla andra människor? Deras tänkande. De har en helt annorlunda syn på sig själv och världen jämfört med alla andra. En vanligt förekommande premiss bland brottslingar är att om de vill ha något, då anser de också att de har rätt till det. Om de inte får vad de vill ha, då är de offer för en orättvisa och då har de rätt att ta det med våld om nödvändigt. Vad är metoden här? Återigen ser vi hur man använde sig av Mills metoder dels för att avfärda de falska teorierna och dels för att upptäcka brottslingarnas tänkande som den riktiga orsaken. (För detaljer hänvisar jag till Inside the Criminal Mind.)

Vad är orsaken till Nazityskland? I The Ominous Parallels identifierar filosofen Leonard Peikoff orsaken till Nazityskland. Peikoff börjar med att gå igenom en lång rad av populära förklaringar till nazismens uppgång. Allt ifrån Tysklands nederlag i första världskriget, den ekonomiska krisen, sekulariseringen av det tyska samhället, den marxistiska tesen att nazismen var en produkt av kapitalismen till den psykoanalytiska tesen att nazismen föddes ur en törst efter en fadersfigur. I nästan alla fall finns det uppenbara problem med teorierna såsom att Tyskland var ett av de mest religiösa länderna och de minst kapitalistiska. Om någon eller några av dessa faktorer var orsaken, då skulle man åtminstone kunna urskilja en svag korrelation mellan dessa faktorer och nazismen, men det kan man inte. Därför avfärdar han dem. Vad är metoden han använde sig av? Mills överensstämmelse- och differensmetod. Hur upptäckte han att vissa filosofiska idéer var den *fundamentala* orsaken? Genom att studera aspekter av kulturen i Weimarrepubliken – dess konst, vetenskap, utbildningsväsende, politik, etc – kan man se ett uttryck för samma fundamentala idéer; filosofiska idéer. Integrerar man detta med vetskapen om att människan är en begreppslig varelse vars handlande, ytterst, bestäms av hennes tänkande följer det att den *fundamentala* orsaken verkligen är filosofi. (För den som vill ta del av det överväldigande induktiva underlaget för slutsatsen hänvisar jag, helt enkelt, till boken.)

Det finns en hel del exempel på framgångsrika teorier inom humanvetenskaperna. Aaron Becks kognitiva teori om depressioner (psykologi), Edwin Lockes teori om målsättning (psykologi), Carl Mengers teori om pengarnas uppkomst (nationalekonomi), Carl Mengers teori om marginalnyttan (nationalekonomi), Ludwig von Mises teori om konjunktursvängningar (nationalekonomi), Ayn Rands begreppsbildningsteori och Leonard Peikoffs induktionsteori (filosofi) är några av dem. Om man studerar deras (implicita) premisser om människan, i synnerhet hennes medvetande, och deras (implicita) metod ser man varför det är möjligt för dem att framgångsrikt identifiera och bevisa kausala samband. Det finns massor med exempel på falska och icke-framgångsrika teorier inom humanvetenskaperna. Sigmund Freuds psykoanalys och B F Skinners behaviorism (psykologi), Keynes teori om konjunktursvängningar (nationalekonomi), Chomskys teori om en medfödd universell grammatik (lingvistik). Om du studerar deras (implicita) premisser om människan och hennes medvetande såväl som deras (implicita) metod, då kommer det inte som någon överraskning att deras teorier är falska och att de varken kunde identifiera eller bevisa några kausala samband. (En del av dem förnekade fri vilja, en del av dem förespråkade att vi hade medfödda idéer, en del av dem förnekade till och med att vi är medvetna. När det kommer till filosofi finns det, förresten, så många falska teorier att det är mycket lättare att räkna upp upphovsmännens namn, till exempel David Hume och Immanuel Kant, än teorierna.)

Nu vet vi varför humanvetenskaperna inte kan avfärdas som icke-exakta eller ovetenskapliga, eftersom man inte använder sig av matematik eller kontrollerade experiment. Vi vet också vad, i essentiella termer, är en absolut förutsättning för att kunna identifiera och bevisa kausala lagar inom humanvetenskaperna. Vad som krävs är att man vet att människan är en viljestyrd, begreppslig varelse. Vet man detta kan man, med hjälp av Mills metoder, identifiera och bevisa kausala samband genom att göra personliga observationer och studera historia.

Filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson menar att vi bör ”nyansera” synen på abort (DN Debatt den 14 april 2011):

Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.

Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer.

Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Argumentet här är alltså att om dagens generationer har rätt att få sina ”legitima önskemål tillgodosedda” då har även framtida generationer det. Alla argument som ger dagens generationer denna rätt, ger även framtida generationer. Alternativet är att vara inkonsekvent.

Så om framtida generationer vill leva, då har vi ett ansvar att göra det möjligt för dem att leva, vilket bland annat innebär att kvinnan kan glömma sin absoluta rätt till abort. Ibland måste hon offra sig för den framtida generationens skull, precis av samma anledning som hon ibland måste offra sig för den samtida generationens skull. (Inte undra på att de anser att ”målkonflikter” är moralens essens, varför det inte finns några ”binära svar”, att allt är en fråga om ”mer eller mindre rätt eller fel”.)

Vad är då den underliggande premissen här? Att att om man har önskemål då har man rätt att kräva av andra att de tillgodoser dem. Och om andra inte gör vad de kan för att tillgodose deras intressen, då har deras rätt att få sina intressen tillgodosedda kränkts. Individen har alltså ingen rätt att leva för sin egen skull. Individen är alltså moraliskt sett inget självändamål. Individen ska leva för andras skull, eftersom andra har intressen.

Detta konsekvensargument är således vilseledande och motsägelsefullt. Antingen har alla rätt att leva för sin egen skull, dvs värna om sina egna intressen för sin egen skull, eller också inte – i vilket fall det är sekundärt vem som offrar sig för vem, när eller hur mycket. Det är en principfråga. Det är därför, till skillnad från vad dessa filosofer säger, en ingen ”binär” fråga.

Deras argument är inte bara fel moral- och samhällsfilosofiskt sett. Det är även fel verklighets- och kunskapsfilosofiskt sett.

Metafysiskt sett är det potentiella inte det faktiska. A är A: Att A kan bli B förändrar inte att A inte är B just nu. Deras resonemang mynnar därför metafysiskt sett ut i en attack på identitetslagen och därmed verkligheten som sådan. (Mer konkret betyder detta att människor som kanske kommer att födas, finns faktiskt inte just nu och har, följaktligen, inte några intressen.)

Epistemologiskt utgör deras attack på identitetslagen också en attack på logiskt tänkande som sådant. Logik som metod vilar på insikten att verkligheten är fri från motsägelser varför vårt tänkande också måste vara fritt från motsägelser om det ska vara förenligt med verkligheten.

När man inser att detta är vad resonemanget mynnar ut i, då finns det egentligen ingen anledning att ta meningsmotståndaren på allvar. Redan nu har grunden för deras argument fullständigt kollapsat. Hela artikeln är inget annat än intellektuellt snömos. Det finns egentligen ingenting att bemöta. Det finns nästan inget man kan göra med det som sägs, för nästan inget har sagts.

Allt vi får är odefinierade antaganden som egentligen aldrig backas upp av någonting: det finns intressen och några av dem är legitima ibland och därför bara bör vi ta hänsyn till dem. Vilka intressen? Vad menas med intressen? Vad gör dem legitima? Ingen motivering, ingen förklaring, ingenting.

Vilken status har en idé där man inte tar hänsyn till kunskapens hierarkiska natur? När man inte tar hänsyn till vilka fakta, om några, som ger upphov till en idé? Resultatet är nödvändigtvis en godtycklig idé. Det finns, taget för sig själv, inget man kan göra med sådana här grundlösa idéer rent kognitivt. Det enda man bör göra är att avfärda det utan vidare – som om ingenting har sagts. Eftersom strikt talat har ingenting sagts.

Det är, om någon undrar, så här akademiska filosofer brukar göra. De bara börjar ”någonstans” med några antaganden som väljs på måfå eftersom de verkar ”plausibla”. Givetvis sker detta utan någon som helst hänsyn till kunskapens hierarkiska natur. De flesta är inte ens medvetna om att kunskapen har en hierarki. Detta är egentligen det enda intressanta med artikeln: att den ger utomstående en inblick i det psyko-epistemologiska kaos som härjar i filosofifakulteterna.

Falska idéer är dåliga idéer. Men det finns en kategori av idéer som är ännu värre än falska idéer och det är godtyckliga idéer. Falska idéer leder till förstörelse, död och lidande. Godtyckliga idéer är ändå värre eftersom de underminerar alla förutsättningar för sanna och goda idéer. Vad är en godtycklig idé? Det är en idé som det varken finns några varseblivningsmässiga eller begreppsliga bevis för. Det är alltså en grundlös idé. Låt mig konkretisera.

Exempel: ”Vi lever i The Matrix – Hur vet du det? – Hur kan du utesluta att så inte är fallet? – För att det finns inga bevis…? – Kan du bevisa att vi inte lever i The Matrix?”

Ytterligare exempel: ”Världen styrs av ett hemligt sällskap som heter The Illuminati – Har du några bevis för det? – Nej det finns inga eftersom de kontrollerar alla medier, alla bokförlag, alla databaser, Internet. De skriver historieböckerna. – Det där låter som ett hopplöst cirkelresonemang. – Det är precis vad de vill få dig till att tro!”

Ett sista exempel: ”Det finns en dimension bortom den vi ser. – Vad får dig att tro det? – Tja, precis som en bandspelare bara kan fånga upp ljud men inte bild, finns det saker som våra fem sinnen inte kan fånga upp. Så det kan finnas en hel värld där ute, som vi aldrig kan veta någonting om! – Så… det finns inga bevis? Du bara spekulerar? – Tja, det är väl ändå möjligt, inte sant?”

Lägg märke till att i alla tre exempel så presenterar man inte ett enda bevis. Absolut ingenting. Man bara kommer med en massa påståenden som inte backas upp med någonting.

Godtyckliga idéer är dock inte falska. Nej, de är varken sanna eller falska. ”Sant” och ”falskt” är relationella begrepp: de handlar om relationen mellan en idé och verkligheten. Idéer är sanna om de överensstämmer med verkligheten och falska om de motsäger verkligheten. Så hur vet jag någonting överhuvudtaget? Därför att jag har gjort observationer och resonerat abstrakt, i flera steg, därifrån.

Utan detta är mina idéer obegripliga och det är omöjligt för mig att avgöra om de är sanna eller falska. Utan detta kan jag inte heller förstå vad idén implicerar eller hur jag ska tillämpa den. Därför kan vi inte heller göra någonting med dem rent tankemässigt.

Idén ”Kapitalismen är god” är inte självklar; utan en kontext som gör påståendet begripligt eller bevisbart kan jag inte förstå det eller utvärdera det som sant eller falskt, än mindre tillämpa den eller koppla ihop den med allt annat jag vet. Det är, isolerat från all kunskap, bara ”tomt prat”.

Atomteorin är, för att ta ett annat exempel, inte riktigt begriplig utan alla de observationer och experiment som faktiskt ledde vetenskapsmännen till slutsatsen att det finns atomer. Det är endast i denna vidare kontext som man kan bevisa eller motbevisa atomteorin. Av samma anledning var den också helt meningslös och, därför, helt oanvändbar. Man kunde inte göra någonting med den rent tankemässigt: man kunde varken förklara, förutsäga eller integrera någonting med teorin. (Se The Logical Leap för en längre utläggning.)

Det godtyckliga är faktiskt värre än det falska. Det falska bär en relation till verkligheten. Du kan därför göra någonting med falska idéer: du kan relatera dem till allt annat du vet, upptäcka deras absurda implikationer, se att de motsäger erfarenheten, därmed vederlägga dem och sedan, med gott samvete, avfärda dem som falska. Men du kan, som sagt, inte göra någonting rent tankemässigt med det godtyckliga. Skulle du däremot, av vilken anledning som helst, acceptera det godtyckliga i ditt tänkande, då kommer du att begå ett tankemässigt självmord.

Som en kritisk tänkare bör man försöka se en fråga från många möjliga infallsvinklar. Man bör även ta itu med de bästa argumenten som djävulens advokat kan producera. Men om du tror att du, som en kritisk tänkare, måste ta itu med grundlösa fantasier då har du fel. Det behövs bevis för att du ska ha skäl att se något som möjligt. En livlig fantasi utgör däremot INTE bevis för att något är ”möjligt”. Grundlösa fantasier är och förblir GRUNDLÖSA FANTASIER. Även tvivel måste motiveras och grundlösa fantasier utgör inget skäl för tvivel. Det grundlösa motsvarar inget. Att ”ge upp” det godtyckliga är därför att ”ge upp” inget när det kommer till kritiskt tänkande.

Det är en principfråga. Har du väl gått med på ett grundlöst ”kanske” eller ”tänk om…?” då är du helt rökt. Har man väl accepterat ett grundlöst kanske finns det ingen gräns för hur många ytterligare grundlösa ”tänk om…?” du kan komma att acceptera. Eftersom det är en principfråga finns det inget utrymme för kompromisser här. Släpper du väl in det godtyckliga i ditt tänkande då kommer du på en och samma gång öppna dörren för total mysticism och skepticism.

Det är inte särskilt svårt att se hur det godtyckliga möljiggör mysticism. Alla som någonsin har haft några längre seriösa diskussioner med teister har, förr eller senare, hört något i stil med: ”OK, jag medger att jag inte kan bevisa att Gud finns. Men kan du bevisa att han INTE finns?” Den underförstådda implikationen här är att så länge du inte kan bevisa att Gud inte finns har de rätt att fortsätta tro på Gud trots den totala frånvaron av bevis.

Denna replik bör knappast komma som en överraskning. Att tro på saker utan bevis är ju ändå själva essensen av mysticism. Poängen är dock den att om man går med på att det är upp till dig att motbevisa Guds existens trots att inte ett enda bevis för hans existens har presenterats, då säger man faktiskt att förnuftet inte är den enda källan till kunskap. Och om du går med på det då öppnar du dörren för alla som vill köra med tro, intuition, uppenbarelse eller känsla som om de vore likvärdiga med eller rentav bättre än förnuftet (eftersom de sägs upplysa oss om de viktigaste sanningarna).

Vad som däremot inte är lika uppenbart är hur accepterandet av det godtyckliga leder till skepticism. Men om man studerar filosofins historia finner man snabbt exempel på detta.

Ett sådant exempel är Descartes onda demon som hela tiden har lurat oss till att tro att det finns en värld där ute, full av människor, saker, att vi har en kropp, inklusive sinnen med vilka vi ser, etc. Om du ens för ett ögonblick går med på att en sådan ond demon kanske finns, och försöker ta med det i beaktande, då spelar det ingen roll vilka argument du än kommer med. Descartes och hans moderna efterföljare, inspirerade av filmer som The Matrix, kan hela tiden påminna dig om den onda demonens existens och påpeka att du inte kan vara säker på att de bevis du framför inte är en del av hans illusion.

För ett annat exempel på hur det godtyckliga leder till total skepticism kan man studera David Humes filosofi. Hume säger att lagen om orsak och verkan bara är en inbillning som orsakas av vårt psykes benägenhet att associera en händelse med en annan. Hur ”vet” han det? Därför att han säger att allt vi ser är att en händelse följs av en annan, men någon ”nödvändighet” mellan händelserna ser vi minsann inte. Den enda anledningen till att vi tror att en händelse ”måste” följas av en annan är för att vi har sett det om och om igen och därför förväntar vi oss det.

Men som om detta inte vore nog kan han dessutom föreställa sig alla möjliga följder än de som faktiskt observeras och dessa alternativa följder är ”logiskt möjliga” eftersom vi kan föreställa oss dem. Så det räcker inte med att du knuffar en boll och ser att den rullar för att veta att den – allt annat lika – måste, i enlighet med sakens natur, rulla när man knuffar den. Nej, om Hume kan föreställa sig att bollen istället börjar sväva eller förvandlas till gröt eller vad för något som helst då är det minsann ”logiskt möjligt”.

Den underliggande falska premissen som gör att sådana som Hume känner sig berättigade att behandla sina fantasier som om de vore fakta eller logiska argument, som om de vore legitima skäl att ta hänsyn till i sitt tänkande, är samma premiss som ligger bakom den analytisk-syntetiska dikotomin. Nämligen premissen att våra begrepp endast syftar till definitioner, inte till konkreterna där ute, inklusive alla deras egenskaper, kända såväl som okända. Så länge man tror att begrepp endast syftar till deras definition, då kan man att känna sig fri att föreställa sig vad som helst som inte motsäger definitionen som ”logiskt möjligt”. För en vederläggning av den analytisk-syntetiska dikotomin hänvisar jag till Leonard Peikoffs essä ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” som finns återpublicerad i ITOE.

Observera att Hume inte ger oss några bevis för att vi ska tro att bollen kommer göra någonting annat än att rulla när vi knuffar den. Allt han ger oss är en fantasi men en fantasi är inte ett bevis. Så om du ens för ett ögonblick går med på att acceptera Humes fantasier som ett skäl för att börja tvivla på lagen om orsak och verkan, eftersom du inte kan se varför det skulle vara ogiltigt att hänvisa till fantasier av detta slag som ett skäl, då kommer du att ha skäl att betvivla inte bara att bollen måste rulla när man knuffar den. Nej, du kommer även att ha skäl att betvivla all kunskap; när du väl har lämnat verkligheten och trätt in i fantasins värld finns det inga gränser för hur mycket grundlöst tvivel du kan ”motivera”.

Till saken hör att alla generaliseringar är ytterst en begreppslig identifikation av kausala samband. Alla naturlagar identifierar kausala samband. Så gör även morallagar. Som exempel identifierar principen om ärlighet ett kausalt samband, nämligen det mellan att ha ett rationellt förhållande till sanningen och att vinna eller bevara alla sina värden. Även deskriptiva generaliseringar (till exempel ”gräs är grönt”) måste ytterst, om de ska vara legitima, identifiera ett kausalt samband kausala. Att gräset är grönt vet vi men för att ha skäl att säga att gräset måste vara grönt, då måste du identifiera orsaken till gräset är grönt. Det räcker inte med att allt gräs du har sett fram tills nu är grönt för att du ska vara berättigad att generalisera.

Men det är inte bara en fråga om generaliseringarnas natur, det är en fråga om kunskapens natur. All kunskap är, som vi har sett, kontextuell. Ingen idé är sann, falsk eller begriplig utanför en kontext. Så om man går med på att släppa in det godtyckliga i ekvationen, då går man med på att utan anledning tvivla på hela kontexten. Allt du vet omkullkastas och avfärdas utan vidare.

Ta OJ Simpson rättegången. Bevisen för att OJ Simpson är skyldig till dubbelmordet på sin exfru och hennes pojkvän är överväldigande. Men allt som krävdes för att fria OJ var att man köpte försvarsadvokaternas grundlösa teori om att han var offer för en konspiration av rasistiska poliser. Det fanns inte ett enda bevis för denna konspirationsteori. Allt hängde på ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” Det var allt som krävdes för att juryn skulle avfärda det överväldigande bevismaterialet emot OJ. Detta exempel visar också att om man faller för det godtyckliga, då kan du också glömma allt vad rättvisa heter.

Men det är värre än så. Varför är bevisningen mot OJ Simpson så överväldigande och övertygande till att börja med? Bland annat på grund av all DNA-material som kopplade honom till morden. Vad gör DNA övertygande? Det är en hel vetenskap som backar upp det. Så genom att avfärda DNA bevisen avfärdar man också allt vi vet som gör DNA till ett bra bevismaterial. All kunskap är, som sagt, kontextuell.

Ta försiktighetsprincipen. Den används jämt och ständigt för att motivera alla möjliga skatter, regleringar och förbud. Men inte för att det finns bevis för någon faktisk fara, utan för att ingen kan bevisa frånvaron av en fara. Det intressanta är att det spelar ingen roll om bevisen för att en viss aktivitet är ofarlig är helt överväldigande. Allt som krävs för att miljörörelsen ska löpa amok och kräva förbud är just ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” (På sin höjd hänvisar de till en studie som påvisar en (svag) korrelation. Men det är ju taget för sig själv inget bevis.)

Ett aktuellt exempel på detta är kärnkraftsdebatten. I debatten får man ständigt höra referenser till Chernobyl. Det spelar ingen roll att det finns inga relevanta likheter mellan kärnkraftverket i Chernobyl och det i resten av den civiliserade världen. Det fanns till exempel ingen inneslutning i kärnkraftverket i Chernobyl. Det fanns det däremot i Harrisburg. Därför gick allt där som man kunde förvänta sig. Ingen dog. Det bör även påpekas att alla säkerhetsåtgärder som finns inbyggda i de flesta moderna kärnkraftverk bygger på allt vi vet om fysiken och kemins lagar. Så genom att slänga in det ena godtyckliga skräckscenariot efter det andra här, som om de vore legitima skäl att tvivla på kärnkraftens säkerhet, är detsamma att utan anledning avfärda ALL ETABLERAD KUNSKAP inom fysik och kemi. Allt som krävs för att kärnkraftsmotståndarna ska känna sig berättigade att kräva en avveckling, och ett avfärdande av allt vi vet om fysik och kemi, är ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” Men vad ger dem rätt att komma med ett ”kanske”? Vilka bevis? Vilka fakta?

Ett godtyckligt ”Tänk om…?” är epistemologiskt sett det allra farligaste du kan sanktionera. Om du gör det, då kommer du att underminera och förstöra förnuftet och, tillsammans med det, allt ditt tänkande, din kunskap och dina värden. Det är en principfråga. Därför bör man kategoriskt, utan någon diskussion, avfärda alla godtyckliga idéer och påståenden.