Religion är verkligen inte utdöende i USA. Det visar inte minst Pew Forums senaste undersökning. I denna undersökning finns det massor med uppseendeväckande såväl som skrämmande uppgifter.

Evangelikerna, som utgör 26% av de troende, är den enskilt största gruppen av religiösa amerikaner. Vi talar om ca 80 miljoner amerikaner. De kan ensamma avgöra ett val om de så önskar. Jag kommer därför att koncentrera mig på deras attityder här.

Här är några skrämmande uppgifter:

• Fler än 63% av amerikanerna tror att Bibeln är Guds ord.

• 88% av evangelikerna anser att Bibeln är Guds ord.

• 59% av evangelikerna anser också att Bibeln ska tolkas bokstavligt.

• 79% av amerikanerna tror på mirakel!

• 68% av amerikanerna tror på existensen av änglar och demoner – och att de är aktiva i denna värld!

• 58% av amerikanerna säger att de ber dagligen!!

• Av dessa uppger 31% att Gud svarar på deras böner åtminstone en gång i månaden!!!

Jag säger bara: ”Herregud!”

Det finns naturligtvis ett samband mellan religion och politik.

Across a variety of religious traditions, those who say that religion is very important in their lives, express a more certain belief in God, or pray or attend worship services more frequently tend to be much more conservative in their political outlook and more Republican in their party affiliation.

Så ju mer religiös du är, desto större är också sannolikheten för att du är konservativ och republikan. Hälften av alla evangeliker beskriver sig som republikaner. Republikanerna är verkligen de religiösa fundamentalisternas parti.

I samband med detta vill jag rekommendera er att lyssna på Leonard Peikoffs podcast, episod 5, från den 23 december 2007. I denna podcast diskuterar Peikoff betydelsen av just partiernas olika kopplingar till vissa intresse- och väljargrupper, i dagens blandekonomi, och hur detta på lång sikt påverkar inrikespolitiken.

För de som har svårt att förstå denna poäng, tänk då på svensk inrikespolitik. Tänk på den faktiska relationen mellan t ex socialdemokraterna och LO eller den historiska relationen mellan t ex moderaterna och svenskt näringsliv.

Om man förstår denna poäng, och delar uppfattningen om att den primära kulturella konflikten numera står mellan religion och förnuft (och inte, i första hand, mellan socialism och kapitalism), då blir det nog också klarare varför jag inte föredrar republikanerna och John McCain, framför demokraterna och Barack Obama. Jag väljer socialdemokraterna, varje dag, före medeltida religiösa fundamentalister.

I min insändare ”Miljöaktivister mot tankefrihet” skrev jag:

Anta att du är ute på en promenad. Plötsligt möts du av miljöaktivister som med hänvisning till en “konsensus” bland vetenskapsmän kräver att du minskar ditt koldioxidutsläpp. Om du inte gör det då kommer de att tvinga dig till det.

Men precis som religiösa fanatiker inte har någon rätt att köra ned sina dogmer i halsen på folk, har inte heller miljöaktivisterna någon rätt att köra ned sina “vetenskapliga” föreställningar i halsen på folk. Ändå är detta vad många miljöaktivister tycks tro. Klimatforskaren Timothy Ball har fått fem dödshot pga hans skeptiska inställning i klimatfrågan.

Detta var tydligen bara början. Nu har även ”vetenskapsmän” börjat bete sig som medeltida fanatiker. The Guardian rapporterar:

James Hansen, one of the world’s leading climate scientists, will today call for the chief executives of large fossil fuel companies to be put on trial for high crimes against humanity and nature, accusing them of actively spreading doubt about global warming in the same way that tobacco companies blurred the links between smoking and cancer.

Och:

In an interview with the Guardian he said: ”When you are in that kind of position, as the CEO of one the primary players who have been putting out misinformation even via organisations that affect what gets into school textbooks, then I think that’s a crime.”

James Hansen vill alltså tysta oljebolagen med tvång och våld för att de försvarar sig själva – och vår industricivilisation – genom att sponsra forskare och organisationer som upplyser allmänheten om alla vetenskapliga skäl som finns för att tvivla på sådana som James Hansen.

Att det överhuvudtaget har gått så här långt, är mycket skrämmande. Det vore en sak om sådana här ociviliserade krav kom ifrån en vanlig frihetshatande miljöaktivist. Men nu kommer detta från ”one of the world’s leading climate scientists”. James Hansen är ingen sann vetenskapsman; riktiga vetenskapsmän försöker inte tysta sina meningsmotståndare med våld.

Hur var det med att ha en debatt i ämnet? En civiliserad diskussion? Vad hände med den tanken? Är det inte sådant som vetenskapsmän ska ägna sig åt? Dessa förnuftets män och kvinnor?

Om sådana som Hansen är en kulturell indikation för något, så är det just att förnuftet ignoreras i den här debatten liksom det ignoreras och nedvärderas i kulturen i stort. Detta är resultatet av filosofernas långvariga krigföring mot förnuftet. Många filosofers arbete med att underminera förnuftets validitet (se framför allt David Hume, Immanuel Kant och deras efterföljare), leder till slut till att även vetenskapsmän slutar utöva det och ersätter rationell argumentation och diskussion med hot om våld och tvång. Det oundvikliga resultatet är ociviliserade ”vetenskapsmän” som James Hansen.

Jag är av uppfattningen att filosofi är den yttersta orsaken till människans historia och till den situation vi alla befinner oss i just nu. Om man vill se ett exempel på filosofins inflytande, behöver man egentligen bara titta på våra löpsedlar. Ta det uppmärksammade mordet på Engla. Många kunde inte låta bli att notera att Englas mördare hade gjort sig skyldig till många brott tidigare. Trots detta hade han kommit undan från dessa ganska smärtfritt. Varför? Det beror så klart på hur våra lagar ser ut och hur vårt rättssystem fungerar och detta beror i sin tur på hur vår kriminalpolitik ser ut. Varför ser vår kriminalpolitik ut som den gör? Det beror, bland annat, på vår attityd till brott och straff. Varför ser vår attityd till brott och straff ut som den gör? Nu börjar vi närma oss det riktiga svaret. Den filosofiska faktorn.

Bakom vår kriminalpolitik finner vi en mycket populär metafysik. Man tar ofrivilligt del av den lite överallt: i skolan, vid universiteten, i konsten, i massmedierna. Det handlar i synnerhet om en viss människosyn; den marxistiska människosynen. (Den delas även av människor som säger sig vara motståndare till allt vad marxism heter.) Marxisterna menar att människan i princip är en produkt av samhället. Människor saknar alltså, enligt marxisterna, fri vilja. Våra tankar, attityder, värderingar bestäms av vår sociala miljö. Kriminella är således ett ”offer” skapade av samhället. Om man köper detta resonemang, då följer det så klart att man inte tror på sådant som fler poliser och hårdare straff som ett sätt att bekämpa brottsligheten. Hårdare straff är inte bara orättvist eftersom brottslingarna bara är ”offer” skapade av samhället. Det är dessutom meningslöst eftersom brottslingarna är villkorade av hur samhället ser ut. Hårdare straff kommer därför inte att ha någon långsiktig inverkan. Det kommer inte att leda brottslingarna till andra, bättre tankar.

De som köper detta resonemang argumenterar därför, i enlighet med premisserna, för att det enda sätt som vi kan få ned brottsligheten är genom att förändra hela samhället. Vad de mer konkret föreslår är omfördelningspolitik och ständigt nya satsningar till förorterna. (Med andra ord föreslår de att lösningen på brottsligheten är att staten gör brottslingarnas jobb åt dem.) Så vi får en rik välfärdsstat och en fattig rättsstat. Och tvärtemot vad marxisterna och deras likar trodde, ledde det inte till mindre brottslighet. Tvärtom. Det är i denna situation vi är idag. (Nu finns det naturligtvis många andra idéer, som alla har ”bidragit” till att formulera den dåliga kriminalpolitik som har drabbat Sverige sedan åtminstone några decennier tillbaka. Den marxistiska människosynen är bara ett exempel.)

Låt mig ta ännu ett exempel, även det taget från löpsedlarna. I år ska USA välja en ny president. En fråga som oundvikligen lär bli aktuell är, som vanligt, ekonomin. Just nu befinner sig den amerikanska ekonomin i ett ganska dåligt skick. Stigande priser, stigande arbetslöshet och dålig tillväxt. Fastighetsbubblan har brustit och fastighetspriserna faller. Många företag och banker som har lånat ut alldeles för mycket pengar har fått problem, precis som många privatpersoner som även de har lånat alldeles för mycket. Många företag har gått i konkurs till följd och många har blivit av med sina hem.

Vad beror den dåliga ekonomin på? Dålig ekonomisk politik? Baserad på dålig nationalekonomi? Ja, det är en bidragande faktor. Men vad är då orsaken till den dåliga nationalekonomin? Det är dålig filosofi. Bakom idén att centralbanken ständigt måste inflatera penningmängden för att hålla igång den amerikanska ekonomin, finner vi bland annat vad ekonomen George Reisman kallar för konsumtionism. (Se George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, (Ottawa: Jameson Books, 1996), s 543 ff.) Konsumtionism är, i sin essens, synsättet att det fundamentala problemet i en ekonomi inte är att det produceras tillräckligt med välstånd, utan istället att det produceras alldeles ”för mycket” välstånd. ”För mycket” välstånd i relation till vad? I relation till människans behov.

Reisman påpekar att till följd av inflytandet av irrationell anti-förnufts filosofi har människan i mångas ögon reducerats till vilket djur som helst. När förnuftet har underminerats, har också människans unika begreppsliga behov – som kommer av förnuftsförmågan – gjorts overkliga och onödiga. De har förklarats ”artificiella”. Därför måste man på olika sätt ständigt öka den totala efterfrågan i ekonomin, genom att se till att massorna ständigt har mer pengar i plånboken. Centralbanken trycker därför ständigt ut nya pengar och staten ser ständigt till att underbalansera budgeten. (Detta är som bekant kärnan i keynesianismen och för en lite längre diskussion om vad som är fel med Keynes teorier läs gärna min essä ”Keynes är ond”.) Resultatet? Inflation och stora budgetunderskott som underminerar kapitalackumuleringen. När kapitalackumuleringen undermineras då får vi färre och mindre investeringar. Vi får en stagnerande eller rentav lägre efterfråga på arbete. Vi får en stagnerande ekonomi, med högre arbetslöshet, samtidigt som priserna stiger till följd av inflateringen av penningmängden. Med andra ord stagflation.

Det är emellertid inte bara dålig (keynesiansk) nationalekonomi baserad på falska filosofiska premisser (om människans och förnuftets natur) som ligger bakom den dåliga ekonomin. Den höga inflationen och de gigantiska budgetunderskotten hänger dessutom väl samman med USA:s inrikes- och utrikespolitik.

Inrikespolitiskt är de stora statliga utgifterna förklaringen till budgetunderskotten. Utgifter som dessutom växer hela tiden. De växer eftersom man hela tiden expanderar välfärdsstaten i USA. Välfärdsstaten är, tro det eller ej, faktiskt populär i alla politiska läger i USA. Antingen av ideologiska eller också av pragmatiska skäl. I vilket fall som helst omfamnas den av alla. Varför? Återigen kommer vi till sakens kärna. Den filosofiska faktorn. De ideologiska och idealistiska politikerna gör det eftersom de anser att välfärdsstaten är den goda staten. De har fått lära sig av Jesus att man ska älska sin nästa; att man osjälviskt ska verka för att maximera lyckan för det maximala antalet av Mill; att man aldrig får drivas av själviska begär av Kant; att man ska leva för staten och gruppen av Hegel; att man ska dyrka och leva för mänskligheten av Comte och Marx. De allra flesta har alltså argumenterat emot själviskhet och individualism och för altruism och kollektivism. Politiskt sett leder idén att individen är till för att leva för andra – dina grannar, staten, gruppen – till idén att den goda staten är staten som förverkligar denna moral – med tvång och våld om nödvändigt. Vi får därmed en stat som sätter ”samhällets bästa” – definierat som höga skatter, omfördelningspolitik, offentlig sjukvård och skola, omfattande regleringar – före individens intressen, rättigheter, liv och lycka.

Vad sägs om de icke-ideologiska politikerna? De så kallade ”realistiska” politikerna. Förutom det att även dessa politiker är skapade av en viss filosofi (nämligen pragmatismen), så kommer de just eftersom de är pragmatiker att förespråka, i stort sett, samma etatism och välfärdspolitik som de övriga. De pragmatiska, ”realistiska” politikerna har inte mycket till egna idéer och övertygelser. Vad de gör är att de mer eller mindre helt okritiskt anpassar sig bara till det som folket anser är rätt och riktigt. Folket får bestämma vad som är sant och falskt, rätt och riktigt, praktiskt och önskvärt. (Det spelar ingen större roll vad folket tycker eller varför de tycker det. ”Whatever floats your boat” är gott nog.) Detta accepterar politikerna som sant eftersom det ”fungerar” för dem, det vill säga eftersom det kommer att göra dem valda. Och så länge merparten av folket är anhängare av altruism och kollektivism får vi också pragmatiker omfamnar dessa idéer som sina ideal.

I vilket fall som helst finner vi följaktligen sympatisörer för välfärdsstaten hos i stort sett alla politiker, från höger och vänster, från idealistiska ideologer och ”realistiska” pragmatiker. Mycket riktigt har också välfärdsstaten expanderat kraftigt under de senaste åren. Det har inte haft någon betydelse att kongressen de senaste åren dominerades av republikanerna. Bushadministrationen har själv tagit initiativ som kraftigt har expanderat välfärdsstatens storlek.

Ett lands inrikespolitik speglas även i dess utrikespolitik. Samma idéer som styr landets inrikespolitik påverkar även landets utrikespolitik. Och visst är det samma idéer som styr i båda fallen. Bushadministrationen har sedan 11 september 2001 fört ett så kallat ”krig mot terrorismen”. Vilka skäl Bushadministrationen än gav för att starta dessa krig, har de i efterhand snabbt förvandlats till altruistiska biståndsprojekt. Detta har knappast varit några själviska krig som endast syftade till att skydda amerikanska liv och intressen. Nej, USA har gått inför att bygga upp länderna från grunden, att förse dem med en infrastruktur, skolor, sjukvård, olja, demokrati, och allt annat som de kan tänka sig att ge dem. Argumenten för att göra detta är förstås exakt desamma som motiverar samma politiker att expandera välfärdsstaten i USA. Det är idén att man har en moralisk skyldighet att leva för dem, att tjäna dem, att förverkliga deras vilja. Det spelar ingen roll att det har kostat amerikanerna flera hundra om inte tusentals miljarder dollar och att det kommer att fortsätta att kosta dem pengar. Det spelar ingen roll att det har kostat livet på tusentals soldater och att man har allvarligt skadat många fler tusentals. Det spelar ingen roll enligt den kristna och altruistiska etik som ligger bakom USA:s utrikespolitik.

Den filosofin faktorn är den yttersta förklaringen till varför världen ser ut som den gör. Det är inte den enda orsaken, men det är den yttersta. Nej, det är inte alltid möjligt att direkt gå från Hegels metafysiska holism till sverigedemokraternas kollektivism, eller att direkt gå från Humes skeptiska epistemologi till teknikfientliga miljöaktivister, eller direkt gå från kantianism till Nazityskland. Det finns ju många orsaker som ofta påverkar varandra. Det är ofta fråga om långa orsakskedjor som ibland kan vara svåra att få grepp om. Vi vet att alla människor behöver en filosofi, eftersom vi inte kan låta bli att försöka svara på frågor som: Var är vi? Hur vet vi det? Vad bör vi göra? Vi vet därför att alla har en filosofi, även om den kanske bara består av en osalig röra saker av premisser som man bara har snappat upp lite här och var. Därför är det inte särskilt oväntat att vi faktiskt kan se, om vi bara vet vad det är vi letar efter, spår av den filosofiska faktorn, vart vi än vänder oss. När vi inser detta, och vi inser att filosofi ofta är den yttersta orsaken till våra löpsedlar, då förstår man också bättre vikten av att förstå sig på filosofiämnet som sådant. (När man inser att filosofi är viktigt, då inser man att bättre idéer är den enda långsiktiga lösningen.)

Med detta sagt, kan vi då säga någonting om presidentkandidaterna John McCain och Barack Obama – utan att studera deras politiska program i detalj? Ja, genom att studera deras filosofiska premisser, kan vi mycket snabbt sammanfatta deras inrikes- och utrikespolitik, och utifrån det göra en del generella prognoser. Jag har tidigare diskuterat John McCains etiska utgångspunkt. McCain står för plikt, offervilja och fosterland. McCains ”offra dig för ditt land”-retorik är inte bara prat. Han menar det. (Se för en längre analys min essä ”Säg nej till McCain”.) Hur ligger det då till med demokraternas Barack Obama? Är han bättre? Nej. Boston Globe rapporterar:

Obama pledged to increase the size of the Foreign Service, double the size of the Peace Corps, and demand greater sacrifice from the country if elected president.

Noting that 64 Wesleyan graduates have joined the Peace Corps since 2001, Obama urged students to ”hitch your wagon to something larger than yourself.”

”Not because you have a debt to all those who helped you get to where you are today, though you do have that debt,” he said. ”It’s because you have an obligation to yourself. Because our individual salvation depends on collective salvation.”

Obama said individual and national sacrifice is urgently needed to tackle difficult problems such as poverty, climate change, and an energy crisis.

Här är ett annat citat från Obama: ”Each of us, in our own lives, will have to accept responsibility – for instilling an ethic of achievement in our children, for adapting to a more competitive economy, for strengthening our communities, and sharing some measure of sacrifice”. Nog sagt om Obama. USA har väsentligen två kollektivister till kandidater. Är det undra på att det finns så små skillnader vad gäller deras politik? Nej. Samma premisser leder ju, allt annat lika, till samma slutsatser och får, således, samma politisk som resultat. Jag gör därför prognosen att vi kommer att få en mindre kollektivistisk katastrof, vem som än vinner i höstens presidentval. Det är, som vanligt, inte roligt att vara amerikan. Sådan är idéernas kraft. Sådan är filosofiska faktorn.

Anders Bergsten, kd, vill förbjuda spel som GTA IV: ”I fjol skrev jag en motion till kristdemokraternas riksting där jag yrkade på att kd i alliansregeringen skulle verka för ett förbud mot våldsamma spel i Sverige. Jag menar att det är viktigt att sända en signal att man inte uppmuntrar ens i spelform att ta livet av andra människor. Det visar samhällets syn på underhållningsvåld”.

Det är ett tecken på hur genomgående kollektivismen är i samhället när kristdemokrater börjar tala om samhället och staten som källan till all moral. Bergsten anser att samhället ska förmedla sin syn på moralen via statens lagstiftning och att staten följaktligen ska uppfostra medborgarna moraliskt genom att helt sonika förbjuda aktiviteter bara för att samhället anser att det är omoraliskt. Det spelar ingen roll att aktiviteterna inte kränker någons rättigheter. Kollektivets moraliska känslor går före individens rättigheter.

Statens roll primära roll är, enligt Bergsten, uppenbarligen inte att skydda vår frihet utan att forma oss som människor. Detta är i princip, vad Bergsten än säger, ett totalitärt anspråk. Varför? Därför att praktiskt taget allt vi gör har, i någon mening, en moralisk aspekt. Individen har alltså inte rätt till frihet. Hon har bara att göra det som samhället finner moraliskt acceptabelt. Att spela vissa perversa och omoraliska tvspel är visst inte acceptabelt och därför borde staten förbjuda det.

Jag har inget emot att man ibland hindrar barn från att se vissa filmer, lyssna på viss sorts musik eller spela vissa tvspel. Det finns en del goda skäl för att göra detta. Men det ska vara upp till föräldrarna att bestämma detta, inte staten. Det är föräldrarnas ansvar, inte staten eller samhällets. Man kommer dock inte att skapa föräldrar som tar sitt ansvar som vuxna, om även de behandlas som omyndigförklarade barn av samhället, som måste uppfostras av staten medelst olika förbud.

Bergsten menar att våldet i samhället åtminstone delvis en effekt av just de våldsamma tvspelen. Problemet är bara det att finns absolut inga belägg för detta. Detta tvingas han till och med medge: ”Ingegerd Häller, sakkunnig på kulturdepartementet, anser att det saknas grund för slutsatserna [att det finns kopplingar mellan det ökade våldet i den yngre generationen och den tilltagande spridningen av våldsamma datorspel]. Hon får stöd av Medierådets expert på datorspel, Jan Christofferson. Han förkastar argumentationen som Frattinis personliga åsikter. Det finns, enligt Christofferson, ingenting i den allmänt vedertagna forskningen som visar på en sådan koppling. Han ser oron för tv- och datorspelens effekter som ett utslag av okunskap”.

Faktum är att denna tes är så svag att Bergsten känner sig tvungen att formulera sig så här: ”Det räcker med att en procent av spelarna blir negativt påverkade, att vi räddar livet på en enda ung människa, för att ett förbud ska vara acceptabelt”. På detta svarar för övrigt Orvar Säfström alldeles utmärkt: ”Å andra sidan borde vi i linje med Bergströms logik för att förhindra eventuella dödsfall i framtiden omedelbart förbjuda politik (Palmemordet), kristendom (Knutby) och fiske (nästan 50 svenskar har redan drunknat i år)”.

Varför finns det inga belägg? Därför att våld trots allt är ett val. Vi får inte blunda inför det faktum att människor har en fri vilja. De som inte utövar våld gör det inte för att de valde bort det. Våldsamma tvspel och filmer kan säkerligen inspirera våldsbenägna. Men de kan inte göra folk våldsamma. Men tydligen kommer samhällets moraliska känslor före verklighetens fakta. Vad är rätt och rimligt med detta?

Depraverade tvspel som GTA IV är inte farliga. Det är politiker som Bergsten som i moralens namn vill inskränka vår frihet som är farliga. Detta är inte bara teori, studera och lär er av historien. Premissen att samhällets vilja utgör källan till all moral är en kollektivistisk premiss som har sanktionerat mordet på mer än 100 miljoner människor under 1900-talet. Se på det blodbad som denna idé gav upphov till i totalitära diktaturer som Nazityskland, Sovjetunionen och Kommunistkina.

Det är inte bara kollektivism som spökar i Bergstens resonemang. Nej, en annan farlig idé som vi återfinner implicit i Bergstens resonemang är att människan är en produkt av sin sociala omgivning. Våld är enligt detta synsätt inte ett val utan ett resultat av vår kultur, närmare bestämt av våldet i filmer och tvspel. Detta resonemang är farligt eftersom det antyder att människans natur kan ändras så att de bättre lever upp till de maktgalna politikernas behag.

Den falska idén att vi är determinerade, av samhället, är oförenlig med frihet. Om människor inte har en fri vilja då är det ingen mening att försöka förändra människor genom argumentation och upplysning. Människor är som de är, inte av val, utan av nödvändighet. Om människor dessutom är determinerade av samhället, då finns det bara ett sätt att förändra människor till det ”bättre”, nämligen genom att förändra de sociala omständigheterna under vilka vi lever.

Detta öppnar således upp dörren för hur många inskränkningar av vår frihet som helst just eftersom det öppnar upp dörren för hur många statliga uppfostringsprogram som helst. Varför ska vi bara begränsa oss till sådana negativa egenskaper hos människor som deras våldsbenägenhet? En del tycker kanske att människor i allmänhet är alldeles för ”själviska” och därför ”omoraliska”? Kanske samhället borde ”stimulera” fram en större plikt- och offerkänsla hos allmänheten? Kanske man ska tvinga ungdomar att spendera sina sommarlov, inte framför tvspel som GTA IV, utan som slavarbetare inom sjukvården?

Innan ni börjar protestera med att detta bara är hypotetiska skräckscenarion vill jag uppmärksamma er på att dessa tankar var en direkt orsak till mycket av det förtryck som rådde och råder i de kommunistiska länderna. De sökte skapa en ny kommunistisk människa genom att förbjuda privategendom, tvinga människor att slava för varandra, samtidigt som man indoktrinerade dem. Och på senare tid i USA har politikerna försökt uppmuntra en plikt- och offervilja hos ungdomen. De kallar det för ”volunteerism”.

Kan vi finna detta i USA, som trots allt är mer individualistiskt än Europa, då kan vi förstås också finna det i Sverige. Mycket riktigt råder det ingen tvekan om att dessa totalitära anspråk på människors liv och frihet finns bland svenska politiker. Då och då får vi t ex höra förslag om att införa en vårdplikt. Dvs att tvinga ungdomar att slava inom den offentliga sjukvården. Det bör här nämnas att Feministiskt initiativ föreslår en allmän samhällsplikt som bland annat tvingar människor att jobba inom sjukvården och skolan. Syftet? Att motarbeta ”könsmönster”. Människor ska alltså tvingas offra sin tid för att förverkliga feministernas drömsamhälle, som skapar en ny bättre, ”feministisk” människa.

Bergstens kollektivism och sociala determinism bereder vägen för en kollektivistisk och paternalistisk stat. Den totalitära uppfostringsstaten. Detta är den logiska slutstationen för Bergstens idéer, vare sig han vill veta av det eller inte. Om detta lämnar honom förskräckt, vilket det med rätta bör göra, då är det ett utmärkt tillfälle för honom att börja granska sina premisser.

Times Michael Kinsley:

Last week, with little attention or fanfare, the U.S. House of Representatives voted 414 to 1 to outlaw genetic discrimination. The only dissenter was the irascible libertarian Ron Paul. The Senate passed the same bill unanimously, and President Bush is ready to sign it. The bill tells employers and insurance companies that they may not use the results of genetic tests in choosing their employees and customers. One purpose of the bill is to encourage genetic testing. But the more important reason for it is to uphold a sense of fairness. Just as the law forbids discrimination against a person because she is black or a woman, it will henceforth forbid discrimination against her because she carries a gene that makes her more likely than average to get cancer. And the logic is similar: Why should she be punished for something completely beyond her control?

Detta är ett dåligt beslut. Notera den fulla innebörden av detta beslut. I den mån generna är relevanta för att diskriminera människor, kräver staten ett förbud mot tänkande, mot rationalitet, mot ärlighet, mot fakta. Staten förbjuder folk från att erkänna fakta och handla därefter. Staten tvingar alltså folk att, i denna utsträckning, vara irrationella. Det finns absolut ingen ursäkt för detta.

När kan det vara relevant att döma folk på basis av deras gener? Jag kan tänka mig många fall. Ett sådant fall är försäkringsbolag som kanske inte vill ta på sig orimligt höga risker som de vet finns hos dig på grund av dina gener. Samtidigt ger detta dig fördelen att de också kan ta ut en lägre premie eftersom de nu vet vilka lägre eller kanske rentav obefintliga risker som också föreligger hos dig just på grund av dina gener. Redan idag tar försäkringsbolag hänsyn till så mycket fakta de kan om dig, för att du ska få en så rättvis behandling som möjligt. Ju mer de vet, desto mer rättvist. Gener kan ge oss mer exakt information och därmed ligga till grund för en mer rättvis behandling.

Times kan inte låta bli att notera just detta: ”The idea of insurance is to protect against the unexpected or unlikely. Forbidding insurers to take predictable risks into account when choosing whom to insure and how much to charge is asking them to behave irrationally and make bets they are sure to lose. Not insuring people who are likely to get cancer, or charging them more, isn’t evil. It’s rational behavior. Of course, we outlaw a lot of behavior that would be rational if it weren’t against the law.”

Det finns som sagt ingen ursäkt för denna lag. Med vilket jag, så klart, menade att det finns ingen bra ursäkt; det finns så klart alltid en dålig sådan. Vad är den dåliga ursäkten? Om det i verkligheten är irrelevant att moraliskt döma människor på grund av deras gener, för att sedan diskriminera människor, och det är det i allra högsta grad, då är det visserligen irrationellt att göra detta. Men staten ska inte lagstifta moralen i samhället. Inte om vi ska leva i ett fritt samhälle. Staten ska inte förbjuda diskriminering på grund av kön eller ras eller något annat. Hur moraliskt irrelevant det än är.

Om staten gör detta då ägnar sig staten åt att lagstifta moralen och har staten väl tagit på sig rollen att lagstifta moralen i samhället, då finns det ingen gräns för vad staten inte kan börja förbjuda i moralens namn. Därmed hotas all vår frihet. Ska staten börja förbjuda vissa böcker, filmer, tvspel, musikstycken på grund av dess ”omoraliska” innehåll? Ska staten börja förbjuda vissa handlingar för de är omoraliska – även om de aldrig kränker någon annans rättighet? Om så, ska staten då börja reglera vårt sexliv? Ska staten reglera våra matvanor?

Det är sant att vi inte bör dömas, moraliskt, för saker som vi inte kan rå för. Men det är ju inget problem, vad gäller statens relation till oss, så länge staten fortsätter att behandla oss som lika inför lagen givet våra gener. Men det är inte statens diskriminering som denna lag handlar om utan privatpersoners diskriminering. Vad gäller privatpersoner har de rätt att vara irrationella och orättvisa, om de så önskar. Det är deras egen förlust i slutändan och det är inget som helst problem för de rationella, så länge de är fria att slippa ha med de irrationella att göra. Dvs så länge de rationella är fria att döma och sedan diskriminera de irrationella. Dvs att sluta sanktionera de irrationella rasisterna som dömer och diskriminerar människor på grund av deras ras, eller de irrationella chauvinisterna som dömer och diskriminerar människor på grund av deras kön, eller de irrationella socialdarwinisterna som dömer och diskriminerar människor på grund av deras gener.

Socialdarwinister är, i sin essens, vad de är, för de dömer ju, implicit, människor efter vad deras gener kan bidra till den mänskliga artens välfärd. Notera att de som via lagstiftning vill kriminalisera så kallad ”genetisk diskriminering” eller, för den delen all form av genmanipulering, ofta dras med en rädsla för att detta kan leda till ett samhälle där man dömer somliga individer till döden, eftersom deras skulle vara gener är ”ogynnsamma” för mänskligheten. Jag säger att deras rädsla till en mycket stor del är inget annat än en projicering för det implicita faktum att kollektivismen är allmänt accepterad i vår kultur. Vad de är rädda för är alltså den implicita moralteori. Notera vidare att de på grund av detta väljer att tvinga folk att evadera genetiska fakta, istället för att de ska ifrågasätta kollektivismen som det moraliska idealet.

Det finns andra besynnerliga aspekter med argumentationen mot ”genetisk diskriminering”. Kinsley:

[Y]our genes affect your life in many ways. To avoid all the controversy around the concept of ”intelligence,” let’s consider a slightly different concept called ”talent.” Is it unfair that Yo-Yo Ma can play cello better than I can? Or that people hire Frank Gehry instead of me when they want a beautiful building, or that Warren Buffett is a better stock picker? Sure, it’s unfair. And it’s unfair in precisely the same way the results of a genetic test are: my lack of talent at playing the cello is something I was born with and beyond my control. Could I have overcome my lack of talent through discipline and hard work? Maybe, but not enough to scare Yo-Yo. In fact, picking stocks or trying to play the cello is a genetic test, to some extent. It’s just one that doesn’t require the drawing of blood. But we can’t outlaw discrimination on the basis of talent. We don’t want to. Discrimination in favor of talent–rewarding a talented cellist over a lousy one–is how we get talent to express itself.

Vad säger detta resonemang egentligen? Jo, att det är ”orättvist” att vissa har en viss talang och att andra inte har det. Varför? Därför att vi föds med vår talang. Det är, väsentligen, inte något som vi har förtjänat genom hårt arbete. Det är delvis sant att vi föds med vissa förutsättningar som hjälper och stjälper oss i livet. Men det är inte sant att detta gör merparten av all talang till en ren ”gåva” från naturen.

Även de som hade de goda förutsättningarna behövde anstränga sig. Bara för att det verkar enkelt för dem, betyder inte att det kom av sig själv eller automatiskt. De hade också en fri vilja som alla andra. De kunde välja att förstöra sina liv med att knark istället för att lära sig att bemästra ett instrument. Oavsett vilket är det inte en fråga om rättvisa eller orättvisa vilka gener vi har fått.

Rättvisa är ett begrepp som uteslutande berör mänskliga aktiviteter. Detta beror på att mänskliga aktiviteter är valda och kan därför dömas på moraliska grunder. Det är irrationellt att döma, moraliskt sett, en ordning som är av nödvändighet. Att säga att det är orättvist att en del har vissa gener, som råkar gynna dem, och att andra saknar samma gener, är att försöka tillämpa begreppet rättvisa i ett sammanhang där det inte låter sig göras, nämligen på naturen.

Vi kan inte säga att naturen som sådan är rättvis eller orättvis eftersom det som sker i naturen sker av nödvändighet. Detta resonemang är ett exempel på ”context-dropping”. Man ignorerar helt kontexten som gav upphov till begreppet rättvisa, nämligen det faktum att människor givet likartade förutsättningar gör olika fria val som har olika resultat, och tillämpar det sedan på en kontext där det inte är tillämpbart, nämligen på naturen som inte gör någonting alls av val. (Herr Kinsley begår alltså exakt samma fel i sitt resonemang som John Rawls begick när han pläderade för sin egalitarianism.)

Tvärtemot vad många har fått lära sig, från modern filosofi i synnerhet, är naturen inte ”kontingent”. Somligas rena fantasier om en värld där alla har samma tillgång till alla gener, utgör ingen legitim standard för hur man ska döma den faktiska världen, med den nuvarande ”fördelningen” av gener, hos olika individer. Det är faktiskt bara med utgångspunkten att verklighetens fakta är absoluta som vi kan gå in för att lära oss att förstå naturen, så att vi kan bemästra den till vår fördel. Vilket i framtiden faktiskt kan innebär att vi kanske kan påverka vår egen och framtida generationers genuppsättning till vår fördel. Exempelvis kanske vi kan manipulera bort risken för cancer eller diabetes eller andra hemska sjukdomar. Samtidigt kan vi addera andra gynnsamma gener.

Låt oss återgå till exemplet med försäkringsbolaget. Staten förbjuder alltså försäkringsbolagen från att ta reda på så mycket fakta som möjligt om dig, så att de kan ta ett så rationellt, objektivt och rättvist beslut som möjligt. Staten gör detta, bland annat, med ursäkten att detta kan leda till att försäkringsbolaget vägrar försäkra dig mot sjukdomar som du löper en mycket stor risk för att drabbas av. Detta vore oacceptabelt, enligt lagstiftarna. Det vore en form av ”missbruk” av den information som generna ger oss.

Vad följer? Om det är ”fel” av försäkringsbolagen att undvika onödiga och kostsamma risker, som dessutom driver upp försäkringspremierna för andra oskyldiga människor som inte lider av samma risker, då är det fel med försäkringsbolag överhuvudtaget. Det är fel av dem att med anledning av deras information neka någon som kund. Information som sådant blir i detta sammanhang ett slags ”missbruk”. Folk har tydligen rätt till en sjukförsäkring, vare sig försäkringsbolagen vill ge dig en eller inte, givet vad de vet om dig. Premissen är alltså att människor minsann har rätt till sjukvård, oavsett vilket, och om försäkringsbolagen inte ställer upp. Då måste vi antingen förbjuda ”genetisk diskriminering” eller konstatera att marknaden har ”misslyckats”, varför staten måste gripa in och i värsta fall ta över hela området. Detta betyder, i detta sammanhang, att man inför en (ännu mer) socialiserad sjukvård i USA.

Vad betyder allt detta? Jo, att man anser att naturen är ”orättvis”, eftersom den svarar inte mot somligas rena fantasier om hur den ”kunde ha varit”. Naturen döms sedan ut som ”orättvis” eftersom den inte lever upp till dessa ”logiskt möjliga” fantasier. Men eftersom naturen egentligen inte alls ”kan vara” på något annat sätt än vad den är, har de bara två val: fortsätta ägna sig åt rent önsketänkande, som inte leder någonstans, eller också börja tvinga människor att försöka förverkliga deras rena önsketänkande så långt det bara är möjligt.

Vad händer om det är omöjligt? Då kan det sluta i sådana vansinniga experiment som det Stora språnget eller Lysenkos statligt framkallade svältkatastrofer. I andra fall slutar det ”bara” i mindre katastrofer såsom socialistisk sjukvård. I vilket fall som helst är detta ett av många bra exempel på vilken betydelse din metafysik har. (För att vara exakt är det vi ser här ett utslag för medvetandets primat.) I vilket fall som helst har det uteslutande negativa konsekvenser. Det leder till död och lidande. En irrationell metafysik leder till en irrationell politik. Även de mest abstrakta metafysiska frågor, som kanske vid en första anblick verkar fullkomligt ovidkommande, i själva verket av yttersta relevans.