Henrik Sundholm fällde nyligen en kommentar som löd: ”Förresten, jag undrar hur mycket man på vänsterfalangen skryter om att ha konverterat någon elak kapitalist in på ödmjukhetens väg [socialism]”. Så jag började skriva på ett svar.

Jag är av den övertygelsen att i den mån folk är rationella och lyckas undgå eller rätta en massa mer eller mindre allvarliga misstag i sitt tänkande, kommer folk att sluta upp med den korrekta slutsatsen. Detta kan låta banalt. Men med detta sagt menar jag att om man en gång verkligen har blivit övertygad om kapitalismens förträfflighet, en slutsats som i vår kultur kräver rätt hårt arbete (eftersom man måste ifrågasätta nästan allt man har fått lära sig), då är resultatet av att folk går tillbaka till att förespråka interventionism eller socialism, inget annat än resultat ett av två saker: 1. de var aldrig genuint övertygade om kapitalismens förträfflighet. 2. massivt självbedrägeri.

Därför tror jag inte att en enda socialist kan övertyga en förespråkare av kapitalism, laissez-faire kapitalism, om att socialismen är rätt. Har man väl blivit övertygad om kapitalismens förträfflighet måste det, om man blev rationellt övertygad (dvs på basis av fakta och logik), krävas något enormt för att man helt plötsligt ska “inse” att allt man har lagt ned väldigt mycket tid och energi på att upptäcka och förstå, helt plötsligt skulle sluta vara sant. (Faktum är att jag tar det för att vara praktiskt taget omöjligt.) Om och när en så kallad företrädare för laissez-faire går över till att bli en socialdemokrat eller värre, då är det helt och hållet verket av att man slutar låtsas vara någonting man aldrig var (en rationellt övertygad anhängare av kapitalism) eller också verket av massivt självbedrägeri i form av att man låter sig medvetet gå med på att börja tro på en massa saker som man vet inte är sant.

I många fall är det säkert en kombination. Säg att du är en altruist och du blev aldrig riktigt av med denna altruism. Då kommer den att nagga på ditt samvete hela tiden du förespråkar kapitalism. Deras övertygelse om kapitalismens förträfflighet blir därför aldrig fulländad för det är ju helt omöjligt att förena kapitalism med altruism. De kan sedan ha studerat sin Mises hur mycket som helst, men det hjälper inte. Inför valet mellan altruism och kapitalism, kommer många av dem till slut att välja bort det senare. Men nu har de ju studerat sin Mises så de vet ju inte desto mindre en hel del om kapitalismens livsbefrämjande egenskaper. Detta och mycket mer därtill måste denna person börja evadera. Det är det enda sätt han kan ta sig ur sin situation: altruismen driver honom till att förespråka och sanktionera socialdemokrati eller värre. Hans kunskaper om kapitalismens välvilliga natur gör honom nödgad att ljuga för sig själv och alla andra, och låtsas som att han aldrig har läst Mises, Reisman, Rand, m fl.

Han kan säkert hitta en rationalisering för sina evasioner här (kulturen förser honom med hur många ursäkter som helst): “ideologi är opraktisk och förblindande, jag har nu insett att världen är komplicerad, att allt inte är svart eller vitt, att kompromisser och pragmatism är nödvändigt, att kapitalismen har sina skavanker, och att lite socialism kan göra susen!” eller: “kapitalismens natur är välvillig, men opinionen är för socialdemokrati, och man vill ju inte vara antisocial, så därför måste jag offra min övertygelse för allmänhetens bästa” eller: “kapitalismens natur är inte välvillig, välvillighet är en värdering, och värderingar finns inte i verkligheten, de är bara en subjektiv konstruktion”.

Därför är jag övertygad om att de enda som kan “konverteras” är socialdemokrater/socialister. Det är deras ideologi och världsbild som är korrupt och som måste omskolas, inte kapitalisternas. Det är deras föreställningar som är falska och som därför strider med varandra och med verkligheten, inte kapitalisternas. Därför är det, om någon, bara dem som kan (i den mån de väljer att vara rationella) låta sig övertygas om kapitalismens förträfflighet och därmed göra en sådan här resa. Det är väldigt få människor i allmänhet som låter sig rationellt övertygas till att bli socialister. De flesta bara plockar upp de idéer och vanföreställningar som florerar i kulturen, i brist på bättre alternativ. (Ofta erbjuds inga alternativ överhuvudtaget.)

Så de flesta hos allmänheten som lutar åt vänster är det, så att säga, “by default”, och inte av genuin rationell övertygelse. Men just med tanke på hur kulturen ser ut måste nog, vågar jag påstå, praktiskt taget samtliga företrädare för kapitalism vara det av genuin och rationell övertygelse. (Det finns så klart folk som bara låtsas för att kunna passa in i ett “gäng”, men jag tror inte att de är särskilt många.) De måste nämligen ha gjort en hel del intellektuellt arbete för att komma dit; de tog inte det första bästa som erbjöds dem.

(De som gör det och som har en vag förkärlek till frihet blir, skulle jag tro, LUF:are eller MUF:are. Deras psykoepistemologi leder många av dem, inte alla, till den relativt låga ambitionsnivån; de tror att teori är oviktig medan “praktisk politik” och kampanjandet på skolor är det avgörande. Detta är ingen moralisk last hos dem, men ändå.)

De flesta började kanske med en vag uppfattning om att frihet ändå verkar mycket bättre än socialism. (Så här var det i alla fall för mig: mitt första minne av en sådan vag uppfattning fick jag när jag som 10-12 åring blev bekant med Berlinmuren.) Men de var kanske inte nöjda med de argument för frihet som de själva kunde få ihop. Så de blir ofta tvungna att söka sig till andra (filosofer, intellektuella, ekonomer) som har formulerat ihop argument för friheten. Att finna dessa filosofer, läsa och bedöma dem, jämföra dem med varandra, pröva deras argument, kräver en del tid och arbete.

Men för att bli en socialdemokrat krävs det i princip inget eget tänkande alls. Det krävs bara att man går i skolan, läser tidningarna, ser på tv, lyssnar på radio, lyssnar på vad de flesta säger och sedan accepterar det mesta rakt av. (Och för att bli socialist krävs det egentligen bara att man är villig att vara konsekvent och logiskt följa ut implikationerna av det som har sagts.)

Så hur mycket man än kan ogilla, förakta eller rentav hata socialister, har jag oändligt mycket svårare för folk som går från att förespråka kapitalism till att börja förespråka socialism.

Per Welander från Moderna Myter har skrivit ett mycket intressant inlägg i debatten om den global uppvärmningen:

Den mycket ansedda tidningen Environmental Geology har publicerad en artikel ”On global forces of nature driving the Earth’s climate. Are humans involved?” [länk]…. Författarna har ett geologiskt perspektiv på sin artikel men det gör den inte mindre intressant. Forskarna kom fram till att mänskligheten har påverkat temperaturen mindre än 0.01 grader av totalt 0.56 graders global uppvärmning. Uppvärmingen har skett genom naturlig uppvärming varav solen stått för den största delen. Tittar man på de senaste 3000 åren har jorden blivit kallare och det samma gäller de senaste 1000 åren. Det verkar inte alls stämma med det budskap SVT:s Planeten eller kvällstidningarna framför.

Läs hela här.

Robin Ekman informerade mig om att det finns ett SVTprogram som heter Rebellen. Ursäkta mig men, Rebellen? Det finns absolut ingenting som är ”rebell” med detta tvprogram. Det är faktiskt lite fantastiskt att programmet heter vad det heter. För att inte säga skrattretande. Dessa ”rebeller” utgör i själva verket inget annat än en del av etablissemanget; de utmanar absolut ingenting.

De upprepar endast myter, slogans och lögner som det politiskt korrekta, irrationella och socialistiska etablissemanget i tidningarna, radio, tv, universiteten, och de intellektuella har skapat och spridit i decennier. Vad är deras definition på en ”rebell”? ”Alla kan vara rebeller, det handlar bara om att vara modig och våga stå upp för orättvisor”. Så specifikt. Och så fel.

Och även om det var en korrekt definition, vilket det inte är, på vad sätt utgör redaktionen för tvprogrammet några ”rebeller”? De sticker knappast ut hakan. De säger inget som kräver någon form av mod eller civilkurage. Och en del av de ”orättvisor” de behandlar är ju inte ens orättvisor. Mat som inte är ”rättvise”märkt är ju knappast ”orättvis” mat.

Faktum är att man kan argumentera för att det i själva verket är den ”rättvise”märkta maten som är orättvist. Peter Wolodarski skrev för ett tag sedan i DN:

FÖR ATT PASSERA GENOM organisationens nålsöga räcker det inte för producenter att garantera grundläggande mänskliga rättigheter, vilket är ett viktigt villkor. Företag som verkar i utvecklingsländer måste också betala ”rättvisa” löner, ha ”goda” arbetsförhållanden och ”respektera” miljön.

Det kan låta bra tills man börjar fundera på vad dylika krav leder till.

Ofta heter det att lönerna i u-världen är för låga jämfört med våra. Men dessa länder har låga löner därför att de är fattiga. Normalt sett brukar dessutom de hårt kritiserade multinationella företagen betala sina anställda 10 procent mer än andra.

Om ersättningarna i de arbetskraftsintensiva industrierna höjs, kommer de fattiga länderna att förlora sin konkurrensfördel. Följden blir minskad försäljning på världsmarknaden och fördjupad misär.

Samma sak inträffar om vi försöker exportera svenska arbetsvillkor och miljökrav till exempelvis Bangladesh.

Rebellerna kanske borde tänka efter lite innan de okritiskt sprider vidare en massa socialistpropaganda? Kanske stå lite på egna ben? Kanske ifrågasätta det de har fått lära sig hela sitt liv? Kanske utmana de etablerade föreställningarna? Kanske… vara lite ”rebelliska” av sig?

Men det har de uppenbarligen inte gjort. Ur en ordlista som Rebellen har producerat kan man läsa följande:

Ekologiskt – Det som odlats så att miljön mår bra. Utan besprutningsmedel och konstgödsel.

Rättvisemärkt – visar att dom som odlar får ordentligt betalt, att inga barn har varit med och jobbat för att ta fram varan. Nästan all rättvisemärkt mat i Sverige är också ekologisk.

…

Tänk också på:
– Köp det som kommer nära ifrån. Långa resor = mycket avgaser och utsläpp = dåligt för miljön och oss människor.
– Tjata på den du handlar hos att den ska ta hem miljövänliga varor. Alla som handlar har jättemycket makt att förändra.
– Kolla mamma, pappa, lärare och andra vuxna som du känner, vad dricker dom för kaffe tillexempel (säg till dom att dom borde köpa rättvisemärkt!) och hur mycket bil kör dom egentligen?! Kanske kan dom cykla till jobbet?

Detta är ju fantastiskt. Förutom det att det inte finns någonting som är ”rebelliskt” eller minsta lilla utmanande i det de säger, är det ju anmärkningsvärt att de helt okritiskt sväljer ekomatbluffen.

Till skillnad från riktiga rebeller, människor som verkligen utmanar etablissemanget – ideologiskt, ekonomiskt och politiskt – så har de här givits en egen plattform på statlig nationell tv att föra ut sitt budskap. Rebeller som lyfts upp och sponsras av etablissemanget? Det är ungefär som att låta en diktator arrangera ett val, bara för att det ska se bra ut. Vad säger detta om SVT:s självbild? Officiellt målar de upp sig som ”den fria televisionen” – ändå känner de sig nödgade att lyfta upp sådana här ”rebeller”.

Ett mer ärligt namn på detta program vore något i stil med ”Alla andra gör ju det!” eller ”Det är konsensus” eller ”Konformisten” eller, om man kanske vill gå ut i svängarna lite, kanske för att säga något som åtminstone är lite provocerande: ”The Peter Keating Show”.

Trash/metalbandet Slayer har gjort en väldigt politiskt inkorrekt video till deras låt ”Jihad”. (Texten är skriven ur en terrorists perspektiv.) En ny objektivistbloggare som kallar sig för Student of Objectivism har gjort den tillgänglig på sin blogg. Jag måste säga att även om videon nästan uteslutande består av islamistpropaganda är det bra hur detta direkt kan användas emot samma islamister, detta då den faktiskt visar fiendens sanna totalitära och människofientliga natur. En del kanske ogillar (eller kanske t o m hatar) Slayers musik. Det är inget jag tänker klandra er för (även om jag inte delar de känslorna), men om ni har svårt för sådan här musik har ni nu blivit varnade. Se videon här.

Ludwig von Mises anförande handlar om hur statliga interventioner i ekonomin tenderar att föda fler interventioner. Se på den svenska bostadsmarknaden och debatten kring den. Eller vad sägs om sambandet mellan politikernas intresse för ”folkhälsan” å ena sidan och å andra sidan det faktum att sjukvården är offentlig. Så det är, tyvärr, inte särskilt svårt att se aktualiteten i det Mises säger. Detta trots att Mises höll detta anförande för mer än femtio år sedan.

Det finns massor med saker som är trevligt i detta anförande – som ju alltid är fallet med Mises – men en sak som jag reagerade av när jag läste igenom det denna gång var detta stycke:

From the point of view of this later doctrine Marx and the school of orthodox Marxism reject all policies that pretend to restrain, to regulate and to improve capitalism. Such policies, they declare, are not only futile, but outright harmful. For they rather delay the coming of age of capitalism, its maturity, and thereby also its collapse. They are therefore not progressive, but reactionary. It was this idea that led the German Social Democratic party to vote against Bismarck’s social security legislation and to frustrate Bismarck’s plan to nationalize the German tobacco industry. From the point of view of the same doctrine, the communists branded the American New Deal as a reactionary plot extremely detrimental to the true interests of the working people.

Om bara reaktionärerna inom vänsterpartiet kunde inse detta. Då skulle de förhoppningsvis sluta upp med att förespråka interventionism och på så vis reducera sig till ännu en liten och obetydlig grupp av knäppskallar inom den ”utomparlamentariska” vänstern. ;)

De religiösa fundamentalisternas inflytande över det amerikanska samhället är verkligen skrämmande. Richard P Sloan har skrivit en kolumn i Los Angeles Times där han ger ett rysligt exempel på detta:

HOW WOULD you like your doctor, at your next examination, to ask not only about your diet and symptoms but about your spiritual life?

How would you like your surgeon to ask, while you’re on the gurney ready to be wheeled in for an operation, if you’d mind if he says a quick prayer?

Or if he suggested that perhaps you should?

These questions are not farfetched these days. A concerted effort is underway to make religious practices part of clinical medicine. About two-thirds of U.S. medical schools now offer some form of training on the role of religion and spirituality in medicine, according to Dr. Harold Koenig of Duke University.

With support from the National Institutes of Health, researchers are now studying the effect of third-party prayer on cancer patients. Research on the connection between religious activity and cardiac health was published in the Lancet, one of the top peer-reviewed medical journals. The John Templeton Foundation, whose annual prize on spiritual discoveries exceeds the amount of the Nobel Prize in medicine, has funded dozens of medical researchers, some at top-tier institutions, who claim an association between religious devotion and better health.

Some prominent physicians are calling for the wall of separation between religion and medicine to be torn down. They declare that the future of medicine is prayer and Prozac, and they recommend that doctors take a ”spiritual history” during a patient’s initial visit and annually thereafter. Walter Larimore, an award-winning physician, for instance, has declared that excluding God from a consultation should be grounds for malpractice.

Och du trodde att demokraternas planer på att socialisera den amerikanska sjukvården (ännu mera) var det värsta som kunde hända?