Henrik Sundholm fällde nyligen en kommentar som löd: ”Förresten, jag undrar hur mycket man på vänsterfalangen skryter om att ha konverterat någon elak kapitalist in på ödmjukhetens väg [socialism]”. Så jag började skriva på ett svar.

Jag är av den övertygelsen att i den mån folk är rationella och lyckas undgå eller rätta en massa mer eller mindre allvarliga misstag i sitt tänkande, kommer folk att sluta upp med den korrekta slutsatsen. Detta kan låta banalt. Men med detta sagt menar jag att om man en gång verkligen har blivit övertygad om kapitalismens förträfflighet, en slutsats som i vår kultur kräver rätt hårt arbete (eftersom man måste ifrågasätta nästan allt man har fått lära sig), då är resultatet av att folk går tillbaka till att förespråka interventionism eller socialism, inget annat än resultat ett av två saker: 1. de var aldrig genuint övertygade om kapitalismens förträfflighet. 2. massivt självbedrägeri.

Därför tror jag inte att en enda socialist kan övertyga en förespråkare av kapitalism, laissez-faire kapitalism, om att socialismen är rätt. Har man väl blivit övertygad om kapitalismens förträfflighet måste det, om man blev rationellt övertygad (dvs på basis av fakta och logik), krävas något enormt för att man helt plötsligt ska “inse” att allt man har lagt ned väldigt mycket tid och energi på att upptäcka och förstå, helt plötsligt skulle sluta vara sant. (Faktum är att jag tar det för att vara praktiskt taget omöjligt.) Om och när en så kallad företrädare för laissez-faire går över till att bli en socialdemokrat eller värre, då är det helt och hållet verket av att man slutar låtsas vara någonting man aldrig var (en rationellt övertygad anhängare av kapitalism) eller också verket av massivt självbedrägeri i form av att man låter sig medvetet gå med på att börja tro på en massa saker som man vet inte är sant.

I många fall är det säkert en kombination. Säg att du är en altruist och du blev aldrig riktigt av med denna altruism. Då kommer den att nagga på ditt samvete hela tiden du förespråkar kapitalism. Deras övertygelse om kapitalismens förträfflighet blir därför aldrig fulländad för det är ju helt omöjligt att förena kapitalism med altruism. De kan sedan ha studerat sin Mises hur mycket som helst, men det hjälper inte. Inför valet mellan altruism och kapitalism, kommer många av dem till slut att välja bort det senare. Men nu har de ju studerat sin Mises så de vet ju inte desto mindre en hel del om kapitalismens livsbefrämjande egenskaper. Detta och mycket mer därtill måste denna person börja evadera. Det är det enda sätt han kan ta sig ur sin situation: altruismen driver honom till att förespråka och sanktionera socialdemokrati eller värre. Hans kunskaper om kapitalismens välvilliga natur gör honom nödgad att ljuga för sig själv och alla andra, och låtsas som att han aldrig har läst Mises, Reisman, Rand, m fl.

Han kan säkert hitta en rationalisering för sina evasioner här (kulturen förser honom med hur många ursäkter som helst): “ideologi är opraktisk och förblindande, jag har nu insett att världen är komplicerad, att allt inte är svart eller vitt, att kompromisser och pragmatism är nödvändigt, att kapitalismen har sina skavanker, och att lite socialism kan göra susen!” eller: “kapitalismens natur är välvillig, men opinionen är för socialdemokrati, och man vill ju inte vara antisocial, så därför måste jag offra min övertygelse för allmänhetens bästa” eller: “kapitalismens natur är inte välvillig, välvillighet är en värdering, och värderingar finns inte i verkligheten, de är bara en subjektiv konstruktion”.

Därför är jag övertygad om att de enda som kan “konverteras” är socialdemokrater/socialister. Det är deras ideologi och världsbild som är korrupt och som måste omskolas, inte kapitalisternas. Det är deras föreställningar som är falska och som därför strider med varandra och med verkligheten, inte kapitalisternas. Därför är det, om någon, bara dem som kan (i den mån de väljer att vara rationella) låta sig övertygas om kapitalismens förträfflighet och därmed göra en sådan här resa. Det är väldigt få människor i allmänhet som låter sig rationellt övertygas till att bli socialister. De flesta bara plockar upp de idéer och vanföreställningar som florerar i kulturen, i brist på bättre alternativ. (Ofta erbjuds inga alternativ överhuvudtaget.)

Så de flesta hos allmänheten som lutar åt vänster är det, så att säga, “by default”, och inte av genuin rationell övertygelse. Men just med tanke på hur kulturen ser ut måste nog, vågar jag påstå, praktiskt taget samtliga företrädare för kapitalism vara det av genuin och rationell övertygelse. (Det finns så klart folk som bara låtsas för att kunna passa in i ett “gäng”, men jag tror inte att de är särskilt många.) De måste nämligen ha gjort en hel del intellektuellt arbete för att komma dit; de tog inte det första bästa som erbjöds dem.

(De som gör det och som har en vag förkärlek till frihet blir, skulle jag tro, LUF:are eller MUF:are. Deras psykoepistemologi leder många av dem, inte alla, till den relativt låga ambitionsnivån; de tror att teori är oviktig medan “praktisk politik” och kampanjandet på skolor är det avgörande. Detta är ingen moralisk last hos dem, men ändå.)

De flesta började kanske med en vag uppfattning om att frihet ändå verkar mycket bättre än socialism. (Så här var det i alla fall för mig: mitt första minne av en sådan vag uppfattning fick jag när jag som 10-12 åring blev bekant med Berlinmuren.) Men de var kanske inte nöjda med de argument för frihet som de själva kunde få ihop. Så de blir ofta tvungna att söka sig till andra (filosofer, intellektuella, ekonomer) som har formulerat ihop argument för friheten. Att finna dessa filosofer, läsa och bedöma dem, jämföra dem med varandra, pröva deras argument, kräver en del tid och arbete.

Men för att bli en socialdemokrat krävs det i princip inget eget tänkande alls. Det krävs bara att man går i skolan, läser tidningarna, ser på tv, lyssnar på radio, lyssnar på vad de flesta säger och sedan accepterar det mesta rakt av. (Och för att bli socialist krävs det egentligen bara att man är villig att vara konsekvent och logiskt följa ut implikationerna av det som har sagts.)

Så hur mycket man än kan ogilla, förakta eller rentav hata socialister, har jag oändligt mycket svårare för folk som går från att förespråka kapitalism till att börja förespråka socialism.