Robin Ekman informerade mig om att det finns ett SVTprogram som heter Rebellen. Ursäkta mig men, Rebellen? Det finns absolut ingenting som är ”rebell” med detta tvprogram. Det är faktiskt lite fantastiskt att programmet heter vad det heter. För att inte säga skrattretande. Dessa ”rebeller” utgör i själva verket inget annat än en del av etablissemanget; de utmanar absolut ingenting.

De upprepar endast myter, slogans och lögner som det politiskt korrekta, irrationella och socialistiska etablissemanget i tidningarna, radio, tv, universiteten, och de intellektuella har skapat och spridit i decennier. Vad är deras definition på en ”rebell”? ”Alla kan vara rebeller, det handlar bara om att vara modig och våga stå upp för orättvisor”. Så specifikt. Och så fel.

Och även om det var en korrekt definition, vilket det inte är, på vad sätt utgör redaktionen för tvprogrammet några ”rebeller”? De sticker knappast ut hakan. De säger inget som kräver någon form av mod eller civilkurage. Och en del av de ”orättvisor” de behandlar är ju inte ens orättvisor. Mat som inte är ”rättvise”märkt är ju knappast ”orättvis” mat.

Faktum är att man kan argumentera för att det i själva verket är den ”rättvise”märkta maten som är orättvist. Peter Wolodarski skrev för ett tag sedan i DN:

FÖR ATT PASSERA GENOM organisationens nålsöga räcker det inte för producenter att garantera grundläggande mänskliga rättigheter, vilket är ett viktigt villkor. Företag som verkar i utvecklingsländer måste också betala ”rättvisa” löner, ha ”goda” arbetsförhållanden och ”respektera” miljön.

Det kan låta bra tills man börjar fundera på vad dylika krav leder till.

Ofta heter det att lönerna i u-världen är för låga jämfört med våra. Men dessa länder har låga löner därför att de är fattiga. Normalt sett brukar dessutom de hårt kritiserade multinationella företagen betala sina anställda 10 procent mer än andra.

Om ersättningarna i de arbetskraftsintensiva industrierna höjs, kommer de fattiga länderna att förlora sin konkurrensfördel. Följden blir minskad försäljning på världsmarknaden och fördjupad misär.

Samma sak inträffar om vi försöker exportera svenska arbetsvillkor och miljökrav till exempelvis Bangladesh.

Rebellerna kanske borde tänka efter lite innan de okritiskt sprider vidare en massa socialistpropaganda? Kanske stå lite på egna ben? Kanske ifrågasätta det de har fått lära sig hela sitt liv? Kanske utmana de etablerade föreställningarna? Kanske… vara lite ”rebelliska” av sig?

Men det har de uppenbarligen inte gjort. Ur en ordlista som Rebellen har producerat kan man läsa följande:

Ekologiskt – Det som odlats så att miljön mår bra. Utan besprutningsmedel och konstgödsel.

Rättvisemärkt – visar att dom som odlar får ordentligt betalt, att inga barn har varit med och jobbat för att ta fram varan. Nästan all rättvisemärkt mat i Sverige är också ekologisk.

…

Tänk också på:
– Köp det som kommer nära ifrån. Långa resor = mycket avgaser och utsläpp = dåligt för miljön och oss människor.
– Tjata på den du handlar hos att den ska ta hem miljövänliga varor. Alla som handlar har jättemycket makt att förändra.
– Kolla mamma, pappa, lärare och andra vuxna som du känner, vad dricker dom för kaffe tillexempel (säg till dom att dom borde köpa rättvisemärkt!) och hur mycket bil kör dom egentligen?! Kanske kan dom cykla till jobbet?

Detta är ju fantastiskt. Förutom det att det inte finns någonting som är ”rebelliskt” eller minsta lilla utmanande i det de säger, är det ju anmärkningsvärt att de helt okritiskt sväljer ekomatbluffen.

Till skillnad från riktiga rebeller, människor som verkligen utmanar etablissemanget – ideologiskt, ekonomiskt och politiskt – så har de här givits en egen plattform på statlig nationell tv att föra ut sitt budskap. Rebeller som lyfts upp och sponsras av etablissemanget? Det är ungefär som att låta en diktator arrangera ett val, bara för att det ska se bra ut. Vad säger detta om SVT:s självbild? Officiellt målar de upp sig som ”den fria televisionen” – ändå känner de sig nödgade att lyfta upp sådana här ”rebeller”.

Ett mer ärligt namn på detta program vore något i stil med ”Alla andra gör ju det!” eller ”Det är konsensus” eller ”Konformisten” eller, om man kanske vill gå ut i svängarna lite, kanske för att säga något som åtminstone är lite provocerande: ”The Peter Keating Show”.