Vad är det man egentligen får lära sig på ekonomisk historia? Jo, att John Maynard Keynes var en hjälte; att den stora depressionen berodde på lite allt möjligt bland annat guldmyntfoten; att statliga interventioner låg bakom en stor del av industrialiseringen i många länder; att statliga interventioner och keynesianism överhuvudtaget är en bra sak; att merkantilism ”fungerar” ibland, i vissa länder, om bara omständigheterna är de rätta; att industrialiseringen gjorde ingen större nytta för kvinnorna för att de fortfarande saknade rösträtt (detta trots att alla tycks vara eniga om att deras faktiskta levnadsvillkor förbättrades). Osv.
Med andra ord lärs en massa lögner, osanningar, myter och dumheter ut. Det är således inget annat än ett under att någon slutar denna kurs utan att få för sig att laissez-faire kapitalism är i bästa fall ett omöjligt ideal, en utopi, i värsta fall rent nonsens som bara måste avfärdas. Det finns bokstavligen så många exempel i denna kurs att jag inte vet var jag ska börja. Men den sista delkursen i ämnet, Underutveckling och industrialisering i tredje världen, gör det hela mycket lätt för mig. I denna kurs var huvudboken nämligen fylld av ekonomiska falsarier, undermålig analyser, implikationer som inte följs upp, evasioner, illitterata påståenden, osv. Boken som heter Tillväxt, stagnation och kaos är skriven av Christer Gunnarsson och Mauricio Rojas.
På baksidan kan man läsa följande: ”Författarna hävdar att en tillväxtprocess som skall kunna skapa förbättrade livsvillkor måste vara förankrad i ett institutionellt nationellt regelverk som gör det möjligt för alla att delta i marknadsekonomin. På vissa håll, främst i Stillahavsasien, har sådana institutioner varit vägledande. I andra delar av världen saknas de, och detta kan förklara varför stagnation och kaos fortfarande råder”. Vid en första anblick låter detta ganska sansat. Men låt oss nu öppna boken och se vad det är de egentligen menar med detta.
För det första är det som så att de inte vill göra några generaliseringar. Vad vi än lär oss av att studera de olika exemplen i boken så kan man inte enkelt tillämpa lärdomarna på alla länder som dras med problem. Detta är rätt underligt om ni frågar mig. För om någon frågade mig vad som är den primära orsaken till fattgidomen i u-länderna skulle jag kortfattat svara bristen på frihet, bristen på kapitalism. Det är alldeles för mycket statliga interventioner och alldeles för lite respekt för äganderätten.
Så här skriver de: ”U-ländernas ekonomier representerar inte en speciell typ av ekonomi med gemensamma särdrag som skiljer sig ifrån i-ländernas” (s 12). Men de kan ändå inte låta bli att dela in världens ekonomi i tre olika kategorier: ”I stället påstår vi att u-ländernas utveckling bättre kan förstås om vi talar om tre typer av ekonomier: de dynamiska, de stagnerande och de kaotiska ekonomierna” (ibid). Nu råkar det bara vara som så att när de sedan beskriver dessa tre kategorier av ekonomier i resten av boken framgår det ganska tydligt att de ”dynamiska” ekonomierna är väsentligen kapitalistiska länder (Stillahavsasien och Chile) medan de ”stagnerande” och ”kaotiska” ekonomierna (Latinamerika) är väsentligen socialistiska länder.
Men de vill inte ta någon ställning mellan socialism och kapitalism, mellan slaveri och frihet. De vill välja något mitt i mellan. De vill ta ”medelvägen”. De gör det nämligen klart, genom hela boken, att blandekonomin är deras ideal. De säger förvisso att ekonomierna de ska studera är ”dåligt fungerande marknadsekonomier”. (Vilket, av en ren händelse, bara är ett annat sätt att säga: blandekonomier.) De menar att en marknadsekonomi bara fungerar som den ska under vissa omständigheter. En del av dessa är att sådana grundläggande saker som att kontrakt och privategendom erkänns och skyddas av allmänheten såväl som av staten och rättsväsendet. De talar om behovet av ekonomisk frihet i form av en näringsfrihet. Här finns det inget att klaga på, men det kommer snart.
Att boken är skrivna av pragmatiker råder det förresten ingen tvekan om. Vad sägs om denna rationalisering för kommande statliga interventioner? ”Staten tillhandahåller offentliga nyttigheter i utbyte mot en viss ersättning som tas ut i form av skatter. [Notera att man inte gör någon explicit distinktion mellan ett utbyte på en fri marknad och det ”utbyte” som sker mellan en individ och ett våldsmonopol.] För att upprätthålla rättssystemet är det alltså nödvändigt att staten delvis inskärnker individens rättigheter. I annat fall uppstår ett allas krig mot alla. [Notera att man här medger att denna form av tvång vore en kränkning av individens rättigheter, men att vi av praktiska skäl måste tolerera detta ”nödvändiga” onda. Så talar sanna pragmatiker.] (s 18). Faktum är att de ser en ständig balansgång mellan frihet och individualism å ena sidan och statliga interventioner och sociala framsteg å andra sidan.
De lägger fram tre förklaringsteorier för varför ekonomierna utvecklas som de gör. Den första är egalitarism, den andra är statens autonomitet och den tredje är den socio-kulturella sammanhållningen. Med egalitarism menar de i huvudsak två saker. Det första är att alla ska ha samma rättigheter. ”Lika rättigheter betyder att människor har rätt att få lika behandling inför lagen. Rättssystemet och myndigheterna får inte särbehandla människor t ex efter klass-, köns- eller rastillhörighet eller efter ekonomisk förmåga. Om principen om lika rättigheter äger giltighet finns det inte lagar och institutioner som diskriminerar mellan individer och grupper i fråga om egendsomrätt, kontraktsrätt och rätten att bedriva näringsverksamhet” (s 19). Det andra är emellertid något de kallar för ”lika möljligheter”. Gissa fem gånger vad det handlar om.
Frihet kan också definieras positivit, dvs som friheten att kunna göra det man vill. Detta ansluter till egalitarismens andra princip, nämligen principen om lika möjligheter. Att människor har lika rättigheter är en helt grundläggande förutsättning för ekonomisk tillväxt. Men likheten inför lagen kan bli en verkningslös princip om inte människor också har faktiska möjligheter att utnyttja sina rättigheter, dvs om man saknar ekonomiska tillgångar. Därför handlar principen om lika möjligheter om fördelningen av resurser i samhället. För att ge människor lika möjligheter kan det vara nödvändigt att staten ingriper och ändrar resursfördelningen genom att stärka någras resurser och försvaga andras (ibid).
I princip menar dessa författare att anledningen till varför många länder var fattiga och sedan blev rika berodde inte så mycket på att staten slutade lägga sig i ekonomin så mycket. Snarare berodde det på att man genomförde en omfattande omfördelningspolitik som gjorde att fler kunde få resurserna att ”delta i det ekonomiska livet”, dvs att konsumera. Det är i princip inget annat än konsumtionism. De har ingen större förståelse för kapitalackumulering. de har ingen större förstålse för relationen mellan produktionen och människors reallöner – en produktion som blir större allteftersom kapitalackumuleringen fortlöper. Faktum är att de är explicit fientligt inställda till sparande och kapitalackumulering.
Sambandet mellan tillväxt och fördelning är en i högsta grad kontroversiell fråga, åtminstone om man ser till hur den behandlas i konventionell utvecklingsteori. I princip kan man säga att utvecklingsteorin snarast förespråkat ökad ojämlikhet som ett tillväxtinstrument … På makroplanet har man också hävdat att tillväxt förutsätter ojämlikhet. Om man, som ofta varit fallet i utvecklingsteorin, betonar betydelsen av ett högt sparande och en hög investeringskvot förefaller det rimligt att tänka sig att inkomsterna måste koncentreras till ett fåtal som därmed blir tillväxtens ledande aktörer. Om i stället inkomsterna fördelas jämlikt, kommer utrymmet för sparande att bli så litet att det kommer att saknas nödvändiga resurser för investeringar. Konventionell utvecklingsteori bygger alltså på principen tillväxt först – fördelning sedan … Vårt synsätt avviker från detta i viktiga avseenden. Vi menar i stället att människors möjlighet att delta i det ekonomiska livet är en grundläggande princip i en dynamisk marknadsekonomi. Orsaken till att marknadsekonomin som system fungerar så dåligt i många u-länder är att människor stängs ute från deltagande, antingen genom att de förvägras rättigheter [vilket är sant] eller att de saknar resurser. Tanken att tillväxten kan ske genom en ackumuleringsprocess som bygger på sned resursfördelning … har i själva verket på lång sikt hämmat tillväxtens möjligheter (s 20).
Sparande, investeringar, kapitalackumulering är inte problemet eller kruxet, utan just det att massorna är ”resurssvaga”. Det är detta som gör dem oförmögna att ”delta” i ekonomin, att efterfråga, att konsumera. Så det gäller att ta från de rika som bara sitter där på sina stora förmögenheter och istället ge dem till de fattiga som nu kan börja konsumera och sätta fart på ekonomin. Denna konsumtionistiska resonemang genomsyrar hela boken. Jag kommer i framtida delar ge fler exempel på detta och många andra konstigheter.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 