Författare: Carl Svanberg

En bra indikation

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag kan inte låta bli att uppmärksamma en artikel av Nolan Finley. Låt mig citera:

America has elected few presidents who’ve had significant and successful business careers before entering the Oval Office. So the absence of any private sector executive experience on Barack Obama’s resume doesn’t set him that far apart from his predecessors.

But his aloofness to how business works sure does.

Speaking this week to the U.S. Chamber of Commerce, the president assured the nation’s business leaders that he ”gets it,” that he understands the pressure cooker they’ve lived in during this deep recession and snail’s pace recovery.
And then he made a strange plea for a guy who ”gets it.” He asked them to stop knocking themselves out to keep their enterprises afloat and just go out and hire someone.

Having failed to restart America’s job engine by saturating it in $800 billion of stimulus starter fluid, Obama is now appealing to altruism.

Invoking JFK, the president urged executives to ”ask yourself what you can do for America.” His ask: Take the $2 trillion sitting on their sidelines and add workers to their payrolls.

The response was described as polite, which is a nice way of saying they thought him clueless.

Om denna artikel är en indikation på vad vi kan förvänta oss i framtiden, då talar det väl för USA:s framtid. Varför? Därför att här har vi en artikel där en icke-objektivist som explicit FÖRDÖMER Obama för att vädja till altruism!

Denna artikel hade inte varit möjlig för tio år sedan. Kanske inte ens för fem år sedan. Detta är verkligen inget man ser varje dag. Detta är ett tecken på att Ayn Rands perspektiv verkligen håller på att vinna mark i USA, håller på att bli en del av mainstream!

From The Detroit News: http://detnews.com/article/20110210/OPINION03/102100340/Altruism-is-Obama’s-new-jobs-plan#ixzz1DgfBx3vd

Hur man ska förstå valet att fokusera

Carl SvanbergLämna en kommentar

Människan har fri vilja. Vår fria vilja består av möjligheten att välja mellan två eller fler alternativ när det kommer till tänkande och handlande. Det primära valet är valet att fokusera. Men det är inte det enda valet. Senare val handlar om vad man ska tänka på, hur man ska tänka på det, vad man ska göra och hur man ska göra det. Vad innebär det att fokusera? Och hur vet vi det?

Valet att fokusera är valet att höja sin medvetenhet till den begreppliga nivån; det är valet att vara redo att tänka begreppsligt. Vi väljer alltså att vara redo att göra sådana saker som att bilda begrepp, att tillämpa begrepp, att placera nya konkreter under begrepp, att identifiera orsak och verkan-samband, att bilda generaliseringar och principer, att identifiera dem i konkreter, att identifiera logiska implikationer, att identifiera tillämpningar, att tillämpa dem, att identifiera underliggande premisser, etc.

Man kan vara fokuserad utan att för den sakens skull tänka på någonting särskilt. För att räknas som fokuserad räcker det med att man är redo att tillämpa den kunskap man har. Man måste alltså inte ägna varje vaket ögonblick åt att försöka dra nya slutsatser eller identifiera de logiska implikationerna av vad man nyss har lärt sig, för att räknas som fokuserad. Att vara fokuserad är en fråga om grader. Något förenklat kan man säga att det finns tre generella ”intervaller”: att vara ofokuserad, att vara fokuserad och att vara i full fokus. (Man kan vid varje ögonblick välja att vara var som helst inom dessa intervaller.)

Med detta sagt kan jag nu göra klart ett par saker. Jag har nämligen sett en del objektivister som blir mycket förvirrade här.

Valet att fokusera är INTE valet att tänka. Valet att fokusera är, som sagt, endast valet att vara REDO att tänka begreppsligt. Att börja tänka begreppsligt förutsätter att du redan har gjort dig mentalt redo för att tänka begreppsligt. Valet att fokusera är valet att, så att säga, ”starta motorn”, medan valet att tänka är att faktiskt börja köra med bilen.

Valet att fokusera är INTE valet att koncentrera sig. Att vara koncentrerad innebär att du prioriterar framför annat i ditt tänkande (eller handlande). För att du ska kunna vara koncentrerad på detta sätt, måste du redan vara redo att tänka begreppsligt. Om man inte gör denna skillnad, då antyder man att om man gör någonting som inte kräver någon större mental ansträngning, då är man inte fokuserad. Men det är inte sant. Man kan vara i full fokus och ändå inte särskilt koncentrerad på någon specifik uppgift.

Den primära orsaken till att diskussioner om det primära valet, valet att fokusera, leder till så många förvirringar är för att de flesta inte gör någon ansträngning att verkligen förstå vad det innebär. De försöker inte förstå genom att göra egna observationer. Så här tänkte jag hjälpa en del på traven.

Så hur vet vi då allt detta? Jag vill först börja med att säga hur vi INTE vet det.

Om du resonerar så här: ”Människan har fri vilja. Därför kan hon välja. Men det måste finnas ett första val. Annars får vi en oändlig regress. Och det är dåligt. Därför måste det finnas ett första val. Och i OPAR kan vi klart och tydligt läsa att begreppsligt tänkande är viljestyrt medan varseblivning inte är det. Vidare säger det nästan sig själv att vi måste välja att fokusera innan vi kan välja vad vi ska tänka på. Därför måste valet att tänka begreppsligt vara det första valet”, då är du helt ute och cyklar.

Allt detta är, på sätt och vis, sant. Men om du lutar dig på ett resonemang som detta, då vet du INTE det. Detta är ett resonemang som inte vilar på några egna observationer. Det är bara definitioner, några fixa idéer som du accepterar eftersom de av någon anledning verkar plausibla, något du har läst i en bok och, slutligen, din förmåga att förena alltsammans i vad som ser ut som ett logiskt sammanhängande argument. Detta är ett exempel på rationalism, dvs att resonera från en del ord och meningar till andra ord och meningar, utan någon klar koppling till verkligheten.

Så hur vet vi det? Det finns bara ett sätt att veta det och att bevisa det för oss själva och det är genom att observera oss själva och andra välja att vara ofokuserade, fokuserade och fullt fokuserade.

Vi kan till exempel observera följande:

En student lyssnar på en föreläsning. Han hör orden, men låter mest dem bara passera utan att reflektera över dem. Han gör, kanske, några anteckningar utan större hänsyn till om det är viktigt eller inte. Han kopplar inte informationen till någonting. Han får ned några namn, årtal, en och annan definition och formulering från tavlan. Men han ser inget samband. Allt, så att säga, har bara regnat över honom. Detta är en ofokuserad student. Om du frågar honom vad föreläsningen handlade om kan han kanske snabbt och hafsigt rabbla upp just några namn och årtal, men han inte kan förklara någonting eller relatera det till någonting eller dra några slutsatser av det. Han kan av samma anledning inte använda sig av kunskapen.

En annan student lyssnar på samma föreläsning men han låter inte bara orden regna över honom utan kontroll. Han försöker aktivt behandla vad han hör. Han gör anteckningar, han gör en del kopplingar, ser en del samband, förenar en del saker som gemensamma, ser en del implikationer, drar en del slutsatser, etc. Detta är en fokuserad student. Uppenbarligen förstår denna student föreläsningen bättre. Han kan säga någonting meningsfullt om den. Han kan se en del kopplingar till annan kunskap. Han kan se hur man kan använda sig av kunskapen på olika sätt.

En tredje student vid samma föreläsning gör allt detta och mer. Han utövar total kontroll över sitt tänkande: han tar in allt relevant han kan komma på, söker aktivt efter implikationer, orsak och verkan, han försöker kritiskt utvärdera allt han läser och hör, sant eller falskt, gott eller ont, söker aktivt ta reda på hur man kan tillämpa den nya informationen, han försöker dessutom formulera definitioner, principer, och essentialisera allting, han tänker på sin metod, etc. Detta är en fullt fokuserad student. Uppenbarligen har den här studenten full koll på vad föreläsningen handlade om. Han kan definitivt se hur man kan använda sig av kunskapen på olika sätt.

När man har observerat sig själv och andra i de olika tillstånden, då ser man klart och tydligt att det finns det skillnader. Den första är inte redo att tänka begreppsligt. Den andra är redo och gör det också. Den tredje gör det också, men i en mycket större ansträngning. Vi kan alltså genom att göra sådana här observationer dra, rent induktivt, följande slutsats: att vara redo att tänka begreppsligt kommer i grader.

Vad mer kan vi lära oss, induktivt, genom att göra sådana här observationer? Vi kan se att den första studenten varken är kapabel att göra någonting med ny eller gammal kunskap. Av samma anledning kommer hans begreppsliga kunskap inte spela någon roll för vad han väljer att tänka på eller hur såväl som vad han väljer att göra eller hur. Han kan inte överväga vad han ska tänka på eller vad han ska göra med hjälp av kunskap som han inte är mentalt redo att handskas med. Det kan däremot de två mer fokuserade studenterna.

Så vi ser att innan man väljer att fokusera, dvs att vara redo att tänka begreppsligt, kan man inte använda sig av ny eller gammal begreppsliga kunskap som ett skäl för att göra någonting. Vi ser att alla senare val, om vad och hur vi ska tänka eller handla, förutsätter att vi är redo att tänka begreppsligt. Vi ser alltså att valet att fokusera är det primära valet. Vi ser också att det är ett oreducerbart val, då det inte kan förklaras eller motiveras av tidigare begreppslig kunskap.

Så vad har vi lärt oss, genom att studera oss själva och andra, i olika stadier? Vi vet att vi kan fokusera (göra oss redo att tänka begreppsligt). Vi vet att vi kan fokusera mer eller mindre. Vi vet att innan vi har fokuserat kan vi varken ta in ny begreppslig kunskap eller använda oss av gammal begreppslig kunskap. Vi vet att vi därför inte heller kan låta vår begreppsliga kunskap tjäna som ett skäl för att tänka på någonting eller göra någonting. Följaktligen vet vi också, genom sådana här observationer, att valet att fokusera är det primära och att det är oreducerbart.

Vad valet att fokusera är, att det är primärt och att det är oreducerbart, är alltså INTE en slutsats som vi kan komma fram till genom någon slags härledning från någon definition av människan eller fri vilja eller någon bok. Detta är en slutsats som vi kan endast bevisa för oss själva genom att göra egna observationer. Det är endast genom att observera, på detta sätt, som vi kan vara säkra på att våra idéer är kopplade till verkligheten, är sanna, och att vi själva vet, klart och tydligt, vad de betyder.

Reduktion av ”sense of life”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag har tidigare pratat om varför man ska reducera och hur man kan gå tillväga för att göra det. Jag tänker nu start en serie av artiklar där jag ger fler exempel på hur man kan reducera och därmed induktivt bevisa objektivismen för sig själv. Och med detta menar jag alltså bevisa objektivismen utan att förlita sig på böcker, artiklar eller föreläsningar. Jag tänker förutsätta att man är bekant med objektivismen i sin helhet, åtminstone i essentiella termer. Så vad jag tänker gå igenom är inte nytt i termer av material, utan (förhoppningsvis) i termer av bevis.

Jag tänker börja med en reduktion som visade sig vara ganska enkel, men som vid en första anblick verkar ganska svår. Jag gör detta medvetet för att visa att även begrepp som vid en första anblick verkar väldigt abstrakta och besvärliga inte är hopplöst jobbiga att reducera. Jag tänker reducera begreppet ”sense of life”.

De som är bekanta med Ayn Rands diskussion om estetik är bekanta med detta begrepp. Men även de som är bekanta med objektivismens estetik kan behöva en snabb påminnelse. Så vad är ”sense of life”? Ayn Rand definierar det som: ”a pre-conceptual equivalent of metaphysics, an emotional, subconsciously integrated appraisal of man and of existence”. Låt mig bryta ned detta lite.

Vår ”sense of life” är en känslomässig summa som följer av vår grundläggande uppfattning om vad som är viktigt, givet vår grundläggande syn på världen. Så om vi till exempel (implicit) drar slutsatsen att vi lever i en värld där lycka är möjligt, då tenderar vi också att betrakta lycka som viktigt. Om vi istället drar slutsatsen att vi lever i en värld där lycka är omöjligt, då tenderar vi inte att betrakta lycka som viktigt. Den abstrakta (implicita) summan av våra slutsatser om världen vi lever i utgör en implicit syn på människan och världen, dvs en implicit metafysik. Den känslomässiga summan av våra (metafysiska) värdeomdömen, dvs uppfattning om vad som är viktigt, utgör vår ”sense of life”.

Vår ”sense of life” är en del av Ayn Rands förklaring till varför vi reagerar känslomässigt på konst. Konstnären konkretiserar sin ”sense of life” genom att ta upp vad han tycker är viktigt. Hur emottagaren sedan reagerar beror på dennes ”sense of life”. Känslan man får är ”Ja, så är livet!” eller: ”Nej, så är inte livet!” (För en längre utläggning hänvisar jag till Ayn Rands The Romantic Manifesto. För den som vill ha en snabb överblick hänvisar jag till ”Sense of life”-avsnittet i The Ayn Rand Lexicon.)

Jag har upptäckt att det är genast mycket enklare att reducera om man förenklar sina definitioner. Det handlar om att inte anta att man redan vet allting om objektivismen. Istället försöker man börja från början. Som om man inte vet så mycket om objektivismen. Man börjar med enkla men giltiga definitioner som man senare kan expandera och kvalificera allteftersom man vet mer.

Jag tänker därför börja med att omdefiniera ”sense of life” som ”en generell känsla för livet” eller ”en generell känsla för existensen”. Denna definition referar till exakt samma sak som Ayn Rands mer sofistikerade definition. Den enda skillnaden är att Ayn Rand vet mycket mer och kan därför göra fler distinktioner explicita. Men vi börjar, som sagt, ”från början”. Vi ska inte anta vad vi försöker induktivt bevisa. Med denna definition till hands kan vi börja reducera. (Generellt tips: gör de förenklingar du behöver, i dina definitioner, som om du skulle försöka förklara allting för en nyfiken och intelligent icke-objektivist.)

”Sense of life” är alltså en ”generell känsla för livet”. Genom att veta att det är en känsla vet jag redan i stora drag hur reduktionen kommer att se ut. Bara genom att veta att det är en känsla visste jag inom vilken vidare kategori jag skulle leta för att upptäcka vilka fakta som ger upphov till begreppet.

Det första steget är inte att reducera begreppet ”känsla”; alla vet vad en känsla är. Vad vi letar efter är vilka fakta som ger oss skäl att begreppsliggöra denna känsla som en generell känsla för existensen som sådan. För att detta ska vara befogat måste vi dock redan veta att känslor har en orsak, ett objekt. Detta är inte lika självklart. Men det är ganska lätt att bevisa. Det handlar om att man visar att objektet för människors känslor är desamma och att det enda som varierar är folks värderingar, idéer och kunskap.

Vi bildar begreppet för olika känslor framför allt genom att se vad som är objektet för de olika känslorna. Vi bildar vrede genom att sätta det i jämförelse med andra känslor som till exempel glädje, nervositet, osäkerhet, ångest, sorg, etc. Vi bildar alltså begreppen för olika känslor på samma sätt som vi bildar alla andra begrepp. Vi ser likheter och skillnader och grupperar därefter. Framför allt lägger vi märke till att olika känslor har olika objekt eller orsak.

Några förenklade exempel på hur begreppsliggörandet av våra känslor går till: Jag är arg, varför? Därför att X gjorde Y mot mig, vad betyder det? Det är orättvist. Aha, jag är alltså arg eftersom jag är offer för en orättvisa. Vrede är orsakat av orättvis behandling. Jag är glad, varför? Därför att jag gjorde X vilket gav mig Y, vad betyder det? Jag lyckades med att vinna eller bevara mina värden. Glädje är orsakat av att lyckas vinna eller bevara sina värden. Jag är ledsen, varför? Därför att X dog. Vad betyder det? Att jag har förlorat ett (omfattande) värde. Sorg är alltså orsakat av att man förlorar värden. Etc.

Så för att bilda begreppet ”sense of life” måste vi ha kontrasterat denna känsla med alla andra känslor och identifierat orsaken eller objektet för denna känsla. Så vad kan få oss att reagera inför livet som sådant eller existensen som sådan?

Det är inte helt uppenbart från Ayn Rands diskussion. Det som gör saken svårare är att enligt Ayn Rand så är ens egen ”sense of life” något man bara tar för givet och inte utan vidare kan upptäcka hos sig själv. Ayn Rand gör själv inte denna jämförelse men man kan säga att ens egen ”sense of life” är lika självklar som ens dialekt. Det är inget man tänker på förrän man hör andras dialekter. På samma sätt tror jag att man blir medveten om andras och därmed, indirekt, sin egen ”sense of life” genom dels att träffa andra människor. Ens ”sense of life” speglar sig nämligen människors karaktär: hur de pratar, hur de rör sig, hur de för sig, hur de reagerar, etc. Men det är inte klart att när man reagerar på en människas karaktär så reagerar man på ett uttryck för dennes generella känsla för livet.

Så för att man ska se det tror jag att det är helt nödvändigt att se kopplingen till konst. För vi får, framför allt, denna känslomässiga reaktion när vi har att göra med konst. För att vi ska kunna gå vidare här, och dra en intressant slutsats, måste vi således gå in med åtminstone ett antagande: vi måste i någon mening redan veta att konst konkretiserar metafysik, dvs en grundläggande syn på världen. Vi måste veta detta för att veta att objektet för ens känsla är en generell syn på livet eller existensen. Att konst konkretiserar metafysik är alltså ett föremål för en senare reduktion, men givet att vi vet detta och vi kan begreppsliggöra vad det är vi känner när vi exponeras för konst, då kan vi konstatera att vår reaktion motsvarar en generell känsla för livet.

Nu är vi färdiga med reduktionen.

Låt mig sammanfatta vad jag har gjort: Vi började, som vanligt, med en definition. ”Sense of life” definierade jag som ”en generell känsla för livet eller existensen”. Så vad måste jag veta för att bilda detta begrepp? Jag måste dels veta att känslor är orsakade. Jag måste sedan veta vad som är objektet för just denna känsla för att bilda begreppet. Jag bildar alltså begreppet för denna känsla på samma sätt som jag bildar begreppet för alla andra känslor: genom att identifiera vad jag känner inför olika saker. Vad ger mig skäl att definiera denna känsla som en generell känsla för livet eller existensen? Det är att jag reagerar så här när jag, i någon mening, tar del av en syn på livet eller existensen som sådan. Hur vet jag att det jag reagerar på är en syn på existensen som sådan? Det är för att jag får denna känsla när jag exponeras av konst och jag vet att konst är en konkretisering av konstnärens syn på världen, existensen som sådan, dvs metafysik. (Vad är, förresten, den primära reduktionsmetoden jag använde mig av här? Den som har varit uppmärksam kan säkert se att det är genusmetoden.)

Åldersgränser

Carl Svanberg2 kommentarer

På vilka grunder kan staten dra gränsen för när man är myndig i lagens ögon?

Det finns en ålder när nästan alla människor kan förväntas ta hand om sig själva. Men varför är det just 18? Det finns många som är kapabla att ta hand om sig själva redan när de är 17, en del kan göra det när de är 16. Det finns dessutom många som är 19 och 20 som inte verkar kunna ta hand om sig själva. Så varför just 18? Varför inte 17 eller 19? Man kan också säga att det finns inget som säger att bara för att man ena dagen var 17 och nästa dag blir 18 så har man helt plötsligt blivit mycket mognare. Så var man drar den här gränsen verkar helt godtyckligt.

En del som har studerat filosofins historia kan säkert relatera det här problemet till ”skäggproblemet”. Det vill säga hur många hårstrån krävs det för att din ansiktsbehåring ska räknas som ett skägg? Det verkar inte finnas någon klar gräns för detta. Men saken är den att vi behöver inte känna till exakt var gränsen går för att utan problem kunna göra en skillnad på en person med ett skägg som Charles Darwin och en person som är lika slät som en barnrumpa.

Saken är den att inom ett visst intervall så kan man räkna det som skägg och inom ett annat intervall räknas det som stubb och, möjligen, inom ytterligare ett intervall räknas man som rakad. Principen är densamma här. Vi behöver inte veta den exakta gränsen. Det finns ingen grund för att säga att det inte finns någon väsentlig skillnad på en vanlig 12 åring och en vanlig 35 åring. Skillnaden glasklar. Det finns däremot en grund för att säga att inom ett visst intervall, säg mellan 16 och 20, kan alla eller nästan alla förväntas ta hand om sig själva och bör därför betraktas som vuxna i lagen ögon.

Nu kan någon fråga sig: Varför inte tillåta individuella tester istället? Jag anser att detta är en farlig idé. I synnerhet i dessa dagar när de flesta politiker tror att vi alla antigen är inkompetenta, även när vi är vuxna, att ta hand om oss själva. Att försöka bevisa för politiker att vi kan ta hand om oss själva, innan vi har de lagliga befogenheterna att ta hand om oss själva, är inte bara opraktiskt. Det är dessutom farligt eftersom politikerna lär sätta upp en massa godtyckliga och orimliga krav som är svåra eller omöjliga att leva upp till.

Därför är det mycket mer praktiskt och säkert att istället dra en gräns, inom ett rationellt intervall, där alla från och med de passerar denna gräns kommer att betraktas som myndiga. Sedan är det upp till staten om den ska bevisa att du inte är myndig eller inte. Bevisbördan ligger alltså på staten att bevisa det. Bara fråga dig själv: Vill du att du ska behöva bevisa för staten, innan du har haft en chans att visa att du kan ta hand om dig själv, att du kan ta hand om dig själv? I synnerhet om staten dessutom lär ställa alla möjliga bisarra krav på dig.

Ska man legalisera dueller?

Carl Svanberg4 kommentarer

Nej, absolut inte. Vad är en duell? Det är en uppgörelse mellan två personer som vill slåss tills någon börjar blöda eller dör. De behöver inte slåss. En duell kan även ske med pistol i vilket fall syftet är att någon ska dö, inte bara blöda.

En del säger nu: Varför ska detta inte vara tillåtet, om de gör det frivilligt? Det ska inte vara tillåtet eftersom det finns ingen rätt att skada eller mörda andra människor. Att du vill skada eller mörda någon lika mycket som någon annan vill skada eller mörda dig, varför ni båda ställer upp ”frivilligt”, gör därför ingen skillnad.

Det finns ingen essentiell skillnad på sådana här dueller och ett barslagsmål eller ett ”affärsuppgörelse” mellan två gäng. Det finns ingen rätt att starta ett barslagsmål eller ett gängkrig eller en duell.

Det finns en rationell anledning till att man förbjöd dueller. Man började betrakta det som en ociviliserad, primitiv kvarleva. Man insåg snabbt att det i lagens ögon inte var något annat än ett försök till misshandel och/eller mord. I ett civiliserat samhälle ska man inte lösa sina konflikter med våld.

Hur är det då med boxning och andra kampsporter? Situationen är inte alls densamma eftersom skadorna och dödsfallen är olyckshändelser. Man har regler som syftar till att minimera riskerna för deltagarna. Man har handskar för att minska skadorna på sig själv och motståndaren. Ibland har man även huvudskydd. Man kan vinna på poäng, inte bara genom att mörbulta sin motståndare till medvetslöshet eller värre. Man har en domare som stoppar matchen om någon blir alldeles för skadad.

För att boxning och andra kampsporter ska sanktioneras av lagen måste det till sådana här regler för att minska riskerna för skador och dödsfall. Men i en duell eller ett slagsmål eller ett gängkrig är det inte en olyckshändelse. Hela poängen är ju att skada eller döda varandra.

Om ett träd faller i skogen, men ingen är där, låter det då?

Carl Svanberg2 kommentarer

Detta är en fråga som av någon anledning fascinerar många nybörjarfilosofer. Det är också en fråga som kan avslöja en hel del förvirring beträffande ljudets natur, och vidare, kunskapens natur.

Det är populärt att definiera ljud i termer av de vibrationer i luften. Men det är fel sätt att definiera ljud. Begreppet ljud refererar till erfarenheten, inte orsaken till erfarenheten, dvs luftvibrationer. Om man på allvar menar att ljud ska definieras i termer av orsaken till fenomenet, då säger man att fram tills vi visste vad det är vi, så att säga, hör, då hade vi ingen aning om vad ljud är. Men det stämmer ju inte. Vi vet vad ljud är, precis som vi vet vad färger är, långt innan vi hade koll på vad som ger upphov till erfarenhet av ljud respektive färg.

Felet är inte bara en förväxling mellan två olika saker: erfarenheten av ett fenomen och förklaringen av ett fenomen. Felet är också att man inte förstår att kunskap har en hierarki. På vilka grunder ska man påstå att folk pratade om ljud och färger, i tusentals eller miljontals år, utan att ha en susning om vad de pratar om – om det inte vore för att de pratade om just erfarenheten, inte orsaken till erfarenheten.

Felet tyder även på en bristande förståelse för objektivitet. Kunskapen om ljud börjar med erfarenheten av ljud, inte med luftvibrationernas interaktion med örat, och senare hjärnans behandling av denna information. De två senare upptäckterna är mycket avancerad vetenskaplig kunskap.

Vad har objektivitet med saken att göra? Kopplingen är att all kunskap börjar med att begreppsliggöra det varseblivbara och för att ett begrepp eller en princip ska vara objektiv måste den alltså gå att reducera tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Det finns en del definitioner som förutsätter ett visst perspektiv på saker och ting (som kommer av att man, steg för steg, har förvärvat en massa abstrakt kunskap), men detta perspektiv förutsätter tidigare kunskap som man inte kan förneka utan att motsäga sig själv. Men genom att förneka att folk visste vad ljud var fram tills de hade kunskap om vad som ger upphov till erfarenheten av ljud, vore just att förneka grunden för den senare upptäckten och därmed motsäga sig själv.

Så hur är det då med trädet som faller i skogen, när ingen hör. Låter det? En del säger: ”Ja, eftersom trädet som faller orsakar luftvibrationer och detta är ljud, därför låter det, även om ingen hör det”. Men detta är alltså fel och förvirrat. Om man istället korrekt definierar ljud som själva erfarenheten av ljud, då är svaret nej, eftersom erfarenhet förutsätter en som hör. Lägg märke till att om människan vore döv till naturen, då hade vi aldrig bilda begreppet ljud, precis som vi aldrig hade bildat begreppet färg om människan vore blind till naturen. Lägg också märke till att vi börjar med att upptäcka att det är saker som för väsen (eftersom, som vi senare upptäcker, de orsakar olika sorters vibrationer i luften), _inte_ luftvibrationer. Vi säger börjar inte med ”Det där låter som en vibration i luften”. Nej vi börjar med: ”Det där låter som en V8…”

Betyder detta att vi inte hade kunnat upptäcka luftvibrationer eller ljusvågor (som upplevs som ljud eller färger med varelser med rätt sinnen)? Inte alls. Det hade förmodligen tagit oss mycket längre tid för att upptäcka dessa saker, men i teorin finns det inget som utesluter oss från att upptäcka det, precis som det faktum att vi inte kan erfara vissa färger (t ex infraröttljus) eller vissa ljud (t ex vissa högfrekventa ljud), inte utesluter att vi kan upptäcka dem indirekt. Men det vi upptäcker då är inte ljud eller färger utan orsaken till erfarenheten som vi kallar för ljud respektive färg. Om vi alla vore döva eller blinda till naturen, då skulle vi fortfarande inte ha en susning om vad ljud eller färger är, alldeles oavsett hur mycket vi än vet om luftvibrationer eller ljusvågor.

Spärra in galningarna

Carl SvanbergLämna en kommentar

Efter det senaste vansinnesdådet i USA, där kongresskvinnan Gabrielle Giffords blev skjuten i huvudet, och sex andra oskyldiga mördades, så har debatten av någon obegriplig anledning handlat om det amerikanska debattklimatet. Man har försökt ge Sarah Palin (en politiker som jag inte beundrar) och Tea Party-rörelsen skulden för vad som hände. Det finns inget rim eller reson i dessa anklagelser. Och ju mer vi vet om Loughner, desto mer grundlösa framstår anklagelserna. Precis som mördaren, Jared Lee Loughner, söker dessa vänsterkommentatorer dåraktigt finna ett mönster där inget mönster nödvändigtvis finns. De söker rationella förklaringar till irrationella handlingar.

Alla tillgängliga fakta talar för att Loughner är inget annat än en allvarligt sjuk människa som drevs av paranoida vanföreställningar om av staten försöker kontrollera oss alla genom att hjärntvätta oss med grammatik i den offentliga skolan. Grammatik handlar om hur vi formulerar våra tankar. Så det är inte svårt att se hur en paranoid människa kan härleda fram en statlig konspiration från det faktum att det förekommer grammatikundervisning i den offentliga skolan. Förmodligen lider han av en allvarlig form av schizofreni.

I vilket fall som helst, så är detta inte är första gången en galning begår ett vansinnesdåd. Och det är inte heller första gången som en galning stör sin omgivning, beter sig på ett sätt som gör att folk blir oroliga för sina liv. Det har rapporterats att Loughner betedde sig mycket underligt och hotfullt när han studerade matematik vid ett college för några månader sedan. Hans beteende var så märkligt och hotfullt att en del elever skulle inte alls bli förvånade om han en dag dök upp med en pistol och började skjuta runt omkring sig.

Så hur ska man förhålla sig till sådana här människor? Ända sedan 1960-talet har man lagt ned mentalsjukhus eftersom man bland annat fick för sig att det var ”förtryck” att spärra in de mentalt sjuka. Denna ”avinstitutionalisering” har i stor utsträckning visat sig vara en katastrof. Många mentalt sjuka kan inte ta hand om sig själva. Så de slutar ofta upp som hemlösa. De börjar också missbruka olika droger. En del av dem stör allmänheten genom sitt underliga beteende. En del av dem är hotfulla. En del av dem begår allvarliga brott.

Jag säger att många, kanske de allra flesta, av dessa bör återigen spärras in på mentalsjukhus. De ska spärras in eftersom de utgör ett objektivt hot mot våra rättigheter. Och det är statens jobb att spärra in dem, eftersom det är statens jobb att skydda våra rättigheter. Naturligtvis ska man inte spärra in folk som predikar galenskaper på gator och torg. Det är inte Mona Sahlins eller Lars Ohlys eller Maria Wetterstrands idéer som spelar roll, utan deras handlingar.

Självklart ska man spärra in sjuka människor vars beteende är direkt hotfullt. Det räcker med att ens beteende är så pass underligt att vanliga människor har objektiva skäl för att känna sig hotad. Hotet behöver inte vara verkligt. Det är mycket möjligt att de flesta av dessa galningar aldrig skulle göra någon illa. Men det spelar ingen roll. För kom ihåg att man har ingen rätt att hota andra med en leksakspistol. Det spelar ingen roll att pistolen inte kan döda någon. Allt som spelar någon roll är att jag tror att pistolen är äkta. Samma princip gäller för mentalt sjuka vars beteende är så pass underligt att jag blir rädd för min säkerhet. Galningarnas ”verkliga” intentioner spelar ingen roll. Om du har en farlig och smittsam sjukdom, då bör man sätta dig i karantän tills du inte längre utgör ett hot för andra. Huruvida du ville smitta andra spelar ingen roll. (De som inte är mentalt sjuka, de som alltså medvetet *väljer* att begå brott ska inte hamna på ett mentalsjukhus. De ska hamna i fängelse.)

Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om ett dödligt hot mot dina rättigheter. Det räcker med att ditt beteende är så pass störande att det är väldigt svårt eller omöjligt att utöva sina rättigheter, då utgör ditt störiga beteende en kränkning av andras rättigheter. Ett exempel: Du har, normalt sett, ingen rätt att spela hög musik mitt i natten, om det gör det omöjligt för dina grannar att sova om nätterna. Av samma skäl har du ingen rätt att gå runt på stan och, eftersom man av mentala skäl är oförmögen att ta hand om sin personliga hygien, lukta så pass illa att folk inte kan passera dig utan att de håller på att spy. (Man kan diskutera exakt var gränsen ska gå, men jag vill bara etablera principen här.)

Man kan inte skydda sig mot allting. Men man kan minimera hoten genom att spärra in sjuka människor om stör allmänheten eller beter sig hotfullt. Detta är den rationella lösningen. Men är detta lösningen som den ”sansade” amerikanska vänstern föreslår? Efter att ha påstått, utan några som helst grunder, att mördaren drevs av högern ”hatiska” retorik, föreslår de nu att högern ska ”tona ned” retoriken. Deras ”upphetsade” retorik skapar nämligen ett ”polariserat” Amerika. Och som denna tragedi visar har vi inte längre råd med ett sådant ”farligt” debattklimat. (Allteftersom vi vet mer om mördaren så påstår nu represetanter från vänstern att även om den här galningen inte drevs av högerns budskap, så kommer säkert nästa vansinnesdåd inspireras av Glenn Beck eller Sarah Palin.)

Vad allt detta egentligen handlar om är att de inte gillar vad högerdebattörer säger. De gillar inte det ideologiska innehållet. Det är därför de vill att vi ska hålla tyst. Så de försöker tysta människor på grund av deras idéer, inte på grund av deras beteende. De är alltså mer måna om att institutionalisera censur, än att institutionalisera galningar. Galningarna kan fortsätta gå fria på gator och torg, hålla tal och bli omvalda. Men de som kritiserar Obama ska tystas eftersom de utgör ett ”hot” mot den ”nationella (ideologiska) enigheten”.

Vad tycker du om Wikileaks?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Vad är din åsikt om ”whistleblowers”? Vad tycker du om Wikileaks? Låt mig behandla den vidare frågan först, sedan säger jag vad jag tycker om Wikileaks. Generellt sett anser jag att det är bra med ”whistleblowers”. När det förekommer överträdelser eller brott då kan och bör man, under vissa villkor, göra detta känt för allmänheten. Det räcker inte med att det är moraliska överträdelser. Det måste vara lagliga överträdelser.

Om du jobbar för ett företag som inte gör något olagligt, och du har gått med på att inte avslöja vad företaget gör, då vore det omoraliskt av dig att gå ut med vad du vet, bara för att du ogillar en särskild policy. Inte ens om policyn faktiskt är omoralisk har du rätt att gå ut med vad du vet. Det vore nämligen ett kontraktsbrott från din sida. Det måste vara fråga om riktiga brott med riktiga offer.

Om du bryter mot ditt eget kontrakt då finns det ett riktigt brott med ett riktigt offer, nämligen företaget, och det är du som står för den lagliga såväl som moraliska överträdelsen. Man kan inte bekämpa omoraliska policies genom att själv kränka andras rättigheter. (Jag anser inte nödvändigtvis att man ska gå ut med information som bara bevisar att företaget bara bryter mot irrationella och omoraliska lagar. Så om företaget du jobbar för bryter mot antitrustlagar och du vet det, då har du ingen moralisk skyldighet att gå ut med det.)

Det finns mer komplicerade fall. Ta Climategate. De som tog ut denna information gjorde helt rätt. Varför? Det var fråga om vetenskapsmän som manipulerade vetenskapliga data för att få deras hypotes att framstå som starkare än vad den är. Om vetenskapsmännen jobbade för en privat organisation då vore det illa nog. Men man ska komma ihåg att dessa vetenskapsmän försörjs helt eller delvis av staten. Deras ”vetenskap” används sedan av politiker som ett argument för att kränka våra rättigheter, strypa vår frihet och begränsa vår framtida levnadsstandard. Och dessa manipulerande vetenskapsmän vet det. Så att göra denna information känd gör det möjligt för oss att försvara oss mot de politiker som, på ovetenskapliga grunder, vill inskränka vår frihet. Vetenskapsmännen bröt dessutom mot lagen genom att medvetet förstöra eller vägra ge ut data som skulle avslöja deras manipulation. Detta är vetenskapliga data som den skattebetalande allmänheten har rätt till just precis eftersom den producerats med hjälp av skattemedel. Så att göra dessa moraliska, vetenskapliga och lagliga överträdelser kända för allmänheten är, under dessa omständigheter, i allra högsta grad moraliskt.

Principen är densamma för staten. Om du ser att staten bryter mot sina egna lagar och regler, och du anser att det är ett hot mot våra rättigheter, då har du moraliskt sett har rätt att försöka gå ut med viss information. Om du stöter på bevis för att staten spionerar på sin egen befolkning utan stöd i lagen, eller bedriver hemliga ”organlotterier” (a la Torbjörn Tännsjö) vid sjukhus, eller avrättar oskyldiga människor vid hemliga koncentrationsläger, då är det ju inget snack om saken.

Men det finns en generell begränsning för vilken sorts information du kan sprida ut. Du har ingen rätt att sprida ut information som påverkar statens legitima arbetsuppgift: att skydda individens rättigheter. Vilket betyder information som berör landets säkerhet, militära hemligheter och angelägenheter, informatörer, agenter, etc. Det inkluderar även sådana saker som att polisen hjälper vittnen eller offer för brott genom att tillfälligt eller permanent ge dem en ny hemlig identitet.

Detta för mig till Wikileaks. Baserat på vad som har kommit ut ser jag inget moraliskt berättigande för vad denna organisation gör. Man har spridit ut information om informatörer och medhjälpare till USA:s militär i Irak och Afghanistan. Man har spritt ut information som gör det svårare för USA att försöka upprätta en god diplomatisk relation med andra länder. Det har, till ingens överraskning, kommit ut att al-Qaida och andra terroristorganisationer redan har börjat använda sig av uppgifter från dessa dokument för att kunna planera framtida terroristattacker.

Det finns ingen sådan ”rätt till information”. Här är en analogi. Anta att polisen skyddar vittnen mot maffian inför en rättegång. Det finns ingen ”rätt” att veta vilka dessa vittnen är eller var de håller hus. Om någon du nu säger: ”Ja, men tänk om det finns korrupta poliser? Jag vill bara föra ut dokument som bevisar det”, då säger jag att du har ingen rätt att föra ut dessa dokument om det också avslöjar vittnenas identitet, vilket hjälper maffian att göra slut på dem.

Jag anser därför att Wikileaks är en kriminell organisation och att alla inblandade ska arresteras och dömas för spioneri åt fienden. Det inkluderar i allra högsta grad Julian Assange. Assange är ingen hjälte, han är, genom att aktivt hjälpa grupper som al-Qaida och länder som Iran, en del av fienden och, moraliskt sett, en medhjälpare till mord. (Det faktum att libertarianer ser honom som en slags hjälte, eftersom han underminerar staten, utgör ytterligare bevis för hur genomrutten libertarianismen är som rörelse.) Jag anser också att den som har fört ut dessa hemliga dokument till Wikileaks är landsförrädare. De bör få livstid eller avrättas.

Det finns en fantastiskt bra artikel som jag håller med om fullständigt. Den är skriven av Keith Yost för The Tech. Den heter ”The Nihilism of WikiLeaks and Julian Assange compromises U.S. security”. Jag har ingen aning om vem den här Yost är, men han skriver otroligt bra. Jag är nästan säker på att han har tagit intryck från vad utrikespolitiska kommentatorer från Ayn Rand-institutet har sagt de senaste åren. En sak som tyder på det är att hans artikel är helt fri från moraliska tvivel. Vilket är lika ovanligt som det är befriande.

Bör fraktionella bankreserver förbjudas?

Carl Svanberg4 kommentarer

Jag uppskattar intellektuella meningsmotståndare som utmanar mig med riktigt bra invändningar. De gör mig nämligen en tjänst: de tvingar mig att granska mina premisser. Det är genom att granska sina premisser som man eventuellt bereder vägen för ny kunskap som nu, motsäglesefritt, kan integreras med allt man vet. Så jag måste börja med att säga att jag länge var av den mycket bestämda uppfattningen att fraktionella bankreserver var ett bedrägligt system som aldrig skulle överleva på en fri marknad. Men jag har, efter mycket om och men, ändrat uppfattning.

Jag menar att systemet med fraktionella bankreserver inte är bedrägligt. Alla som gör affärer med en vanlig bank vet att banken lånar ut en del av pengarna man sätter in. Eftersom alla vet det och frivilligt går med på det kan jag inte se vad som är bedrägligt med affären. Folk går med på det eftersom de ser många ekonomiska fördelar med det. Det finns en risk att banken går i konkurs och att man förlorar sina pengar. Men det är en risk man får betalt för. Så det är precis lika rationellt att låna ut pengar till en sådan bank som det är att investera i ett företag. Faktumet att man kan förlora sina pengar gör inte en affär irrationell. Det är sant att alla kan inte ta ut sina pengar samtidigt. Men det gör inte banker bedrägliga. Alla kan inte heller få ut sin försäkring samtidigt. Men det gör inte försäkringsbolagen bedrägliga. Alla vet som gör affärer med ett försäkringsbolag vet explicit eller implicit om detta men de går ändå med på att göra affärer med förskringsbolag eftersom fördelarna med att försäkra sig väger mer än riskerna.

Det är mer än möjligt att folk inledningsvis inte kände till vad de första bankerna (eller rättare sagt guldsmederna) ägnade sig åt när de gav ut mer kvitton än vad det fanns guld i kassavalven. Men jag menar att det numera hör till allmänbildningen hur en bank fungerar och vilka risker som finns. Vi har läst om problemet med bankrusningar i historiböcker såväl som i nyheterna. Jag tror också att de flesta vet att det finns en insättningsgaranti som infördes just för att förebygga bankrusningar. (De få som inte vet det, trots att det hör till allmänbildningen, får faktiskt skylla sig själva precis som alla får skylla sig själva när de undertecknar ett kontrakt utan att läsa det finstilta.)

En del menar dock att de riktiga offren för bedrägeri är inte bankens kunder. Nej, det är en tredje part. Argumentet är att om jag lånar pengar från en bank och jag använder dem för att investera eller konsumera, då kommer jag och alla andra som kommer över pengarna, att driva upp priserna. De som kommer över pengarna sist kommer att se hur sina pengar blir mindre värda. Därför är de offer för ”bedrägeri”. Jag ser inte hur denna slutsats följer. Om du äger ett hus då blir du inte ”rånad” om priset på huset går ned eftersom utbudet på hus har gått upp, eller för att efterfrågan på hus har minskat, eller både och. Principen är densamma för pengar. Så om dina pengar förlorar i värde då betyder det inte nödvändigtvis att du är offer för stöld eller bedrägeri. Ens egendsomrätt kränks inte när ens egendom förlorar i värde. (Se även George Selgin och Lawrence H White. Sedan får man inte glömma bort att på en fri marknad är alla fria att välja vilken valuta de vill använda sig av. Vi kommer dessutom att få se hur konkurrensen mellan olika sedelutgivande banker motverkar en inflationistisk kreditexpansion.)

Låt gå för att det inte förekommer något bedrägeri här, men det är väl ingen tröst om vi ändå måste utstå prisinflation? Jag tror inte att systemet med fraktionella bankreserver är inflationistiskt. När bankerna lånar ut pengar för produktiv verksamhet, då kommer det att öka produktionen av välstånd, vilket leder till fallande priser. Vi får alltså snarare se en utveckling där allas levnadsstandard stiger. Om vi ser till den faktiska historiska utvecklingen, då visar det sig att hela scenariot ovan, med prisinflation är inget annat än en fantasi. (Se t ex George Selgins bok Less than zero för några historiska exempel.)

Prisinflation uppstår inte nödvändigtvis när penningmängden ökar. Nej, prisinflation uppstår när den ökar mer än efterfrågan på pengar. Och det ligger faktiskt inte i bankernas intresse att skapa mer sedlar än vad efterfrågan på pengar tillåter. Historiska erfarenheter såväl som teoretiska argument talar för detta. Jag citerar Per Hortlund:

Sedlar är skuldförbindelser som måste betalas vid anfordran. Det svåra är inte att trycka upp en sedel och spendera den, det svåra är i stället att se till att den inte kommer tillbaka. För att förmå folk att hålla på sedlarna och inte lösa in dem krävs insatser. Banker måste lägga ner kostnader på att göra dem attraktiva; de kan exempelvis ha många kontor med automater. Eventuellt kan banker försöka göra dem räntebärande, om sedlarna blir elektroniska cashkort. Vidare är förtroendet viktigt på en konkurrensutsatt marknad. Banken måste lägga ner resurser på att skapa förtroende, för att aktörer skall förmås hålla på sedlarna. Detta gör att det finns stigande marginalkostnader för sedelutgivning. (Fribankskolan, s 86.)

En annan faktor som begränsar möjligheterna att överexpandera penningmängden är ”de motstående klirningarnas princip”. Jag citerar återigen Per Hortlund:

En bank som ger ut för mycket skuldförbindelser, exempelvis sedlar, kommer inte att kunna hålla dem ute i rörelsen. Genom konkurrenternas försorg kommer skuldförbindelserna snabbt att leta sig tillbaka till utgivaren. Så fort en bank får tag på en konkurrents avistaförbindelse kommer den omedelbart att begära inlösen. Utgivaren förlorar då reserver. Antag att en bankir trycker upp sedlar och går ut på stan för att shoppa. Bankirens sedlar hamnar hos en köpman, som efter dagens slut deponerar pengarna i sin bank. Om denna bank är en konkurrerande bank förlorar den utgivande banken omedelbart reserver. Om köpmannen anlitar samma bank som har utgivit sedlarna kommer köpmannen kanske att deponera pengarna på sitt konto. Därigenom kommer banken att betala ränta, samtidigt som risken att drabbas av en reservförlust kvarstår. (Ibid, s 87.)

Jag hänvisar även till ekonomerna Lawrence H White, George Selgin och Kevin Dowd.

Så systemet med fraktionella bankreserver är varken bedrägligt eller inflationistiskt. Därför ser jag ingen grund för att förbjuda det. Men det kanske ändå är omoraliskt? Man skulle kanske kunna argumentera för att systemet med fraktionella reserver är en mycket dålig affärsidé eftersom den ger upphov till konjunkturcykler. Därför bör man moraliskt fördöma systemet och försöka övertala allmänheten om att bojkotta den här typen av banker till förmån för banker med 100%:iga bankreserver. Men ger systemet med fraktionella bankreserver upphov till konjunkturcykler?

Jag tror inte att kreditexpansion måste orsaka konjunkturcykler. På en fri marknad kan banker bara framgångsrikt ägna sig åt kreditexpansion som ett svar på en ökad efterfråga på pengar. I så fall leder det inte nödvändigtvis till felinvesteringar. För att se detta kan man se vad som händer om folks efterfråga på pengar ökar. De vill konsumera mindre och spara mer. Låt oss anta att de sparar genom att köpa obligationer. Detta leder till lägre räntor vilket leder till ökade investeringar men inte felinvesteringar då den lägre räntan reflekterar ett ökat sparande. Låt oss nu anta att folk säljer sina obligationer men fortsätter att spara genom att ha sina pengar på banken. Om banken nu lånar samma pengar för att köpa samma obligationer som tidigare, då får det exakt samma effekt på räntor och investeringar som i det första scenariot. Detta leder återigen till ökade investeringar men inte felinvesteringar då den lägre räntan återigen reflekterar ett ökat sparande. (För en längre och mer detaljerad utläggning av detta argument hänvisar jag till Bill Woosleys artikel ”Malinvestment and monetary equilibrium”.)

Det är bara i ett system med en centralbank, med monopol på sedelutgivningen, som systemet med fraktionella bankreserver kan leda till en inflationistisk ökning av penningmängden. Centralbanker införs eftersom politiker vill finansiera välfärdsstaten, eller ett krig, eller en ”ekonomiska återhämning” inför ett val med hjälp av sedelpressarna. Det är inte marknadens efterfråga som bestämmer hur mycket sedlar centralbanken ger ut, utan politiska överväganden. Så av samma anledning är det bara under en centralbank som systemet med fraktionella bankreserver kan, genom sin obefogade kreditexpansion, orsaka en konjunkturcykel. Detta beror framför allt på att det är bara i ett sådant system som ”de motstående klirningarnas princip” inte tillåts fungera.

De historiska erfarenheterna från Kanada, Skottland och Sverige visar att ett fritt bankväsende fungerar alldeles utmärkt. Systemet med fraktionella bankreserver växte fram som ett naturligt gensvar på marknadens efterfråga på omloppsmedel i utbyte mot ränta. Det är därför banker med fraktionella reserver har dominerat på marknaden. Systemet har visat sig vara flexibelt och stabilt. Det är statliga interventioner, i synnerhet etablerandet av centralbanker, som gör bankväsendet instabilt. (Se t ex min artikel ”För ett fritt bankväsende”.)

Så fraktionella bankreserver är inte en form av bedrägeri. Det ger inte nödvändigtvis upphov till inflation eller konjunkturcykler. Det är praktiskt och det är moraliskt.

Gott nytt år!

Carl Svanberg1 kommentar

Med anledning av att det är nyårsafton vill jag citera Friedrich Nietzsche:

What, if some day or night a demon were to steal after you into your loneliest loneliness and say to you: ”This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more; and there will be nothing new in it, but every pain and every joy and every thought and sigh and everything unutterably small or great in your life will have to return to you, all in the same succession and sequence – even this spider and this moonlight between the trees, and even this moment and I myself. The eternal hourglass of existence is turned upside down again and again, and you with it, speck of dust!”

Would you not throw yourself down and gnash your teeth and curse the demon who spoke thus?… Or how well disposed would you have to become to yourself and to life to crave nothing more fervently than this ultimate eternal confirmation and seal?

Jag tror naturligtvis inte på den eviga återkomsten i en metafysisk mening. Men Nietzsche scenario är ändå intressant i en moraliskt och psykologiskt mening. Om du känner ångest inför ”den eviga återkomsten”, bör är det nämligen hög tid att rannsaka ditt liv och försöka förändra det till det bättre. Det handlar om att ta reda på vad det är du vill ha ut av ditt liv, sätta upp mål och sedan varje dag handla för att uppnå dem. Det är det som är meningen med nyårslöften. Denna strävan efter värden, för att uppnå sin egen personliga lycka, är den moraliska meningen med livet.

Vill du ha hjälp för att ta reda på vad det är du vill ha ut av ditt liv? Vad det är du ska satsa på? Och sedan hur du ska förverkliga dina mål? Då vill jag rekommendera tre böcker. How to Get Control of Your Time and Your Life av Alan Lakein, I Could Do Anything If I Only Knew av Barbara Sher och Getting Things Done av David Allen. Böckerna är inte felfria, men de alla har faktiskt ett och annat bra tips på hur man identifierar vad det är man vill med sitt liv, vad det är man tycker om att göra, hur man sedan sätter upp mål och hur man gör för att faktiskt få saker och ting gjorda.

Med detta sagt, låt mig nu önska er alla ett Gott nytt år!