Varje gång man går in i en debatt gör man direkt eller indirekt en slags psykologisk bekännelse. Varje gång man tar ställning avslöjar man en liten del av sin själ. En människa som hyllar skurken och fördömer hjälten visar på en helt annan själ än den själ som finns hos de människor som fördömer skurken och hyllar hjälten. Även människan som vägrar ta någon ställning i frågan om vem som har gjort sig förtjänt av klander eller beröm avslöjar en viss själ. Man kan inte dölja sin själ. Man kan låtsas vara någon annan, men inte utan att driva sig själv till vansinne.

Som exempel på hur denna låtsaslek kan driva en till vansinne låt oss anta att du är homosexuell – anta nu att du, som homosexuell, väljer att leva ett låtsasliv som heterosexuell, enbart för att du, som människa, ska bli socialt accepterad. En sådan människa är inte bara oförmögen att uppleva sann, ogrumlad, lycka – en sådan människa är, i slutändan, oförmögen att leva. Ett annat exempel på samma företeelse är underbarnet som väljer att leva ett låtsasliv som idiot – bara för att passa in i kompisgänget, som föraktar hans ”nördiga” sida. Samma sak här: hur han eller hon än gör så känner barnet på sig att det aldrig kommer att passa in. Det kan i längden inte stå ut med att ständigt behöva dölja sin bästa sida för att de andra mindre intelligenta barnen ska ”acceptera” det.

Låt oss nu anta att man för en politisk diskussion om huruvida man ska beskatta medborgarna. Låt oss anta att vi i denna diskussion, inte helt oväntat, förs in i en slags diskussion om vad som är rätt eller fel. I varje sådan diskussion kommer en fråga upp – en fråga som vars skepnad kan variera kraftigt, men den förblir alltid den samma i grund och botten. Frågan lyder: ”Vem ska vara dina handlingars förmånstagare?” I grund och botten finns det bara två svar på den frågan: du eller någon/några annan/andra.

Om du själv är dina handlingars förmånstagare så kallar man det, traditionellt sett, för egoism. Om andra är dina handlingars förmånstagare så kallar man det för altruism. Utan att tänka något steg vidare här drar många slutsatsen att om man rånar, förslavar och mördar andra och (kanske på kort sikt) vinner någonting på det så är detsamma som ”egoism”. Låt oss nu, bara för enkelhetens skull anta att detta faktiskt är egoism, (vilket det, av skäl som jag inte tänker gå in på här och nu, inte är). Betänk nu följande: Vilken sorts själ avslöjar sig när den person som hävdar att det är ”egoistiskt” att råna och mörda andra människor? Jo, den själen avslöjar bara en sak: att den som talar tror att det ligger i dennes ”egenintresse” att lura, bedra, ljuga, råna och mörda sina grannar. Vad är det egentligen för morallära som spökar här? Altruismen.

Altruismen har gjort många människor förvridna. Låt mig ta ett par exempel för att förtydliga vad jag menar. Enligt den altruistiska moralläran är det riktigt att offra sig själv för andra (dvs att leva för andras skull inte sin egen skull). Därför säger samma morallära att det vore ”egoistiskt” att offra andra för sin egen skull. Det är denna bild av egoismen som har förvandlat så många människor till förvridna människor – människor som själva tycks tro att det ligger i deras genuina intresse att leva som rövare och banditer – som odjur – som undermänskliga kräk.

Det är detta odjur som kommer fram vid dessa psykologiska bekännelser. Men det tryne som skymtar i skuggorna är inte ”egoismen” – det är altruismen. Det är altruismens som fordrar att människor offrar och offras. Det är altruismen som förutsätter att ”den enes död är den andres bröd”. Det är den altruistiska moralläran som säger att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Ty, om egoism handlar om att offra andra till sin egen fördel – och det enda alternativet till denna ”egoism” är att offra sig själv till någon annans fördel – så blir den logiska följden den att man till slut gläds av andras lidande. När man intalar sig själv att alternativet är att äta eller ätas, då är det inte så konstigt att många får en skev bild av vad som ligger i deras egenintresse och vad det är som kommer bringa dem glädje. Det är därför ingen slump att altruismen låter de sämsta sidorna hos mänskligheten komma fram. Det är inte heller någon slump att altruismen leder till hat och förakt, människor emellan.

Altruismen förser människor med en falsk dikotomi. Antingen väljer du att offra dig själv eller så är du ”egoist” och offrar andra. I båda fallen är det någon som måste offras – frågan är bara vem. Tack och lov finns det ett rationellt alternativ till denna destruktiva och i synnerhet irrationella morallära: Objektivismens etik. Mer om detta rationella alternativ kan du läsa i Ayn Rands bok The Virtue of Selfishness.

Det finns idag en klyfta i världen mellan de rika och de fattiga. Men vad är det de rika har och de fattiga saknar? Pengar, skulle säkert någon svara. Men det är mer fundamentalt än så.

Genom hela historien finns det ett tydligt samband mellan frihet och välstånd. Under 1900-talet kunde vi t ex jämföra Sovjetunionen och Kuba med USA. Hong Kong och Japan med Kommunistkina. Västtyskland med Östtyskland. Än idag kan vi jämföra Nordkorea med Sydkorea. Över hela världen kan vi observera att de fria ekonomierna som t ex USA, Storbritannien och Sverige åtnjuter en väldigt hög levnadsstandard jämfört med ofria ekonomierna som t ex Nordkorea, Kuba och Zimbabwe, som istället lider av en enorm materiell fattigdom. Det beror inte på slumpen.

Det var inte naturresurser som stod i vägen för Sovjetunionen, precis som det inte var naturresurser som stod i vägen för Japan eller Hong Kong. Man kan inte heller försöka förklara bort skillnaderna i välståndet på etnicitet. Det finns trots allt inga skillnader mellan västtyskar och östtyskar, eller för den delen mellan nordkoreaner eller sydkoreaner. Beror det på kolonialism? Nej, Hong Kong är trots allt en förre detta brittisk koloni, och idag är Hong Kong inte bara det rikaste landet i Asien; det är även rikare än Storbritannien.

Vad har de rika länderna gemensamt? Vad har de fattiga länderna gemensamt? Annorlunda uttryckt: Vad är det de rika länderna har och de fattiga länderna saknar? Det är frihet. Ju friare ett land är, desto rikare är det. Vad beror detta samband på? Välstånd är när allt kommer omkring inget annat än sådant som telefoner, bilar, bostäder, kläder, tv, radio, osv. Och allt detta är, när allt kommer omkring, inget annat än produkter av förnuftet.

Det skaparna och tänkarna behöver för att kunna fungera är frihet. Ty förnuftet verkar ej under tvång. Det är därför välståndet är större, ju högre grad av frihet. Det är därför ingen slump att de rika länderna är de fria länderna, och de fattiga länderna är de ofria länderna. Det är därför ingen slump att de historiska epoker då friheten har varit som störst, också har varit de mest framåtskridande i vetenskapliga, teknologiska och materiella termer. Det är därför också löjligt att ens antyda att välståndet i den fria världen har blivit ”stulet” av de fattiga länderna. Om ett geni som Thomas Edison uppfinner glödlampan, då gör han väl det knappast på ”bekostnad” av de som inte uppfann den i Afrika?

Slutsatsen är given. Om du verkligen vill värna om de fattigas väl så borde du förespråka mer, inte mindre, kapitalism.

Jag vet att året börjar lida mot sitt slut, men eftersom det är 100 år sedan Ayn Rand föddes, ville jag passa på att uppmärksamma allmänheten om Ayn Rand. Så jag skrev denna insändare, som tyvärr inte blev publicerad någonstans. Inte till min kännedom i alla fall. Det var kanske naivt att tro att den skulle bli publicerad, men ändå…

Vem var Ayn Rand?

Har ni fått lära er att det moraliska inte är det praktiska? Att egoism är en last medan moralen föreskriver altruism? Att utan en Gud så finns det inget rätt eller fel? Har ni fått lära er att kapitalismen är ett omoraliskt system som endast resulterar i utsugning, krig och miljöförstöring? Eller att förnuftet inte kan veta någonting med säkerhet? Om så, vad skulle ni då säga om jag sade att det fanns en filosof som grundligen ifrågasatte alla era premisser? Ja, hela er världsbild? En filosof som menade att det moraliska är det praktiska. Att egoismen är en dygd och att altruismen dödens morallära? Att människan faktiskt kan avgöra vad som är sant eller falskt? Att hon är fullt förmögen att på rationella grunder avgöra vad som är objektivt sett rätt och fel? Eller att en helt oreglerad kapitalism är det moraliska idealet?

Vem var denna radikala tänkare? Ayn Rand. Och det är i år hundra år sedan hon föddes.

Den 2 februari 1905 föddes Ayn Rand i Tsarryssland. 1926 lyckades hon fly från Sovjetunionen till kapitalismens USA. 1936 kom hennes första stora roman ut, We the Living. Den var delvis en självbiografisk skildring om livet i Sovjetunionen. 1943 kom hennes första stora idéroman ut, The Fountainhead. Genom karaktärerna Howard Roark och Peter Keating konkretiseras kampen mellan individen och kollektivet – inte i politiska termer utan i själsliga. 1957 kom hennes magnum opus som skulle utmana 2 500 år av västerländskt tänkande: Atlas Shrugged. Idéromanens huvudtema är intellektets roll i människans tillvaro. Den bjuder även läsaren på en konkretisering av en ny radikal moralfilosofi som bygger på rationell egoism. Under 1960- och 1970-talet deltog aktivt i den amerikanska samhällsdebatten med essäsamlingar som The Virtue of Selfishness (1964), Capitalism: The Unknown Ideal (1966) och The New Left: The Anti-Industrial Revolution (1971). Hon dog i sin lägenhet i New York den 6 mars 1982.

Hennes inflytande och popularitet har, trots etablissemangets motstånd, varit stort. Hennes deltagande i debatten bidrog till den högervåg som kom att prägla 1970- och 1980-talet. Hennes böcker säljs årligen i 500 000 exemplar. Enligt en undersökning som utfördes av USA:s kongressbibliotek i samverkan med amerikanska Book of the Month Club, var Atlas Shrugged den bok som har påverkat de amerikanska läsarna mest, strax efter Bibeln. 1997 kom en dokumentär, Ayn Rand: A Sense of Life, om hennes liv som blev nominerad till en oscar för ”Bästa dokumentär”. 1999 blev hon ett frimärke i USA.

Nyligen kom det en ny utgåva av Atlas Shrugged. (På svenska heter den Och världen skälvde.) Så varför inte passa på att läsa denna omdanande idéroman och själv upptäcka vad som under årens lopp har fascinerat miljontals läsare över hela världen?

En relaterad länk: Ayn Rand Centenary.

Practical men, who believe themselves to be quite exempt from intellectual influences, are usually the slaves of some defunct economist. Madmen in authority, who hear voices in the air, are distilling their frenzy from some academic scribbler of a few years back. – John Maynard Keynes

får lite välförtjänt uppmärksamhet på munkhammar.org. Detta efter jag hade skrivit ett brev till honom, där jag rekommenderade Reisman. Jag älskar e-mail!

Dr Hurd om varför USA håller på att förlora kriget.

Som vanligt när Bush talar får man ibland höra bra saker och ibland får man höra dåliga saker. Problemet är att hans tuffa retorik är just det, bara retorik. Det är sällan hans tuffa ord motsvaras av tuffa handlingar. Som exempel sade Bush i sitt tal följande:

This is an enemy without conscience — and they cannot be appeased. If we were not fighting and destroying this enemy in Iraq, they would not be idle. They would be plotting and killing Americans across the world and within our own borders. By fighting these terrorists in Iraq, Americans in uniform are defeating a direct threat to the American people. Against this adversary, there is only one effective response: We will never back down. We will never give in. And we will never accept anything less than complete victory.

Ja, någonting annat än en fullständig seger vore ju omoraliskt och en katastrof. Men hur ska USA segra om vi fortsätter på samma sätt som vi har gjort idag? USA har trots att de har varit i Irak i mer än 2 år fortfarande inte vunnit över terroristerna i Irak. I en nyligen utförd undersökning stod 65% av irakierna bakom terrorismen. Deras nuvarande strategi fungerar inte, eftersom den är för mesig. De låter terroristerna och civilbefokningen som stöder dem komma undan utan konsekvenser. Se bara på hur USA kompromissade och förhandlade med Iranstödda al-Sadrmilisen i södra Irak, eller hur de daltade med vildarna i terroristnästet Fallujah.

Det är uppenbart att om Irak nu är, som Bush och andra säger är den centrala fronten för kriget mot terrorismen, det slagfält som ger terroristerna en fingerfisning om hur USA tänker bemöta terroristerna, då måste de ju tolka USA:s halvmesyrer som en tydlig indikation på att USA inte har den moraliska övertygelsen som krävs för att vinna. Och ingenting, absolut ingenting, har vad jag vet förändrat sig på marken i Irak sedan förra året. Jag vet att denna kritik från min sida inte är ny, men den tål att upprepas.

Västvärlden har inte råd med fler halvmesyrer som Irak. Därför är det viktigt att man gör folk uppmärksamma på att den sanna bristen med USA:s krig inte är att USA överhuvudtaget är villiga att föra ett krig mot terroristerna och staterna som sponsrar dem. Nej, problemet istället är just att kriget har tagit formen av altruistiska och patetiska halvmesyrer som inte fungerar. Om USA hade fört kriget mot Japan under andra världskriget på samma sätt som de för det mot Irak, då hade USA förmodligen aldrig segrat. (Och det är värt att notera att USA inte förlorade en enda soldat under ockupationen av Japan.)

Sedan säger Bush en sak som jag också har kritiserat förut:

Advancing the cause of freedom and democracy in the Middle East begins with ensuring the success of a free Iraq. Freedom’s victory in that country will inspire democratic reformers from Damascus to Tehran, and spread hope across a troubled region, and lift a terrible threat from the lives of our citizens. By strengthening Iraqi democracy, we will gain a partner in the cause of peace and moderation in the Muslim world, and an ally in the worldwide struggle against — against the terrorists. Advancing the ideal of democracy and self-government is the mission that created our nation — and now it is the calling of a new generation of Americans. We will meet the challenge of our time. We will answer history’s call with confidence — because we know that freedom is the destiny of every man, woman and child on this earth.

Det är sant att fria länder inte utgör ett hot för USA eller något annat fritt land. Men det är inte sant att USA därför måste försöka sprida frihet till all världens hörn. Det är inte sant att det ligger i USA:s rationella egenintresse att offra hundratals miljarder dollar och tusentals av sina soldater på att få irakierna att skapa ett någorlunda fritt samhälle. Det är irakiernas ansvar, inte USA:s. Och det är framför allt inte i USA:s rationella egenintresse att göra detta, om det till råga på allt dessutom är så att irakierna inte vill ha ett fritt samhälle. Och såvitt jag vet finns det inte mycket som talar för att irakierna vill ha frihet. Deras deltagande i den demokratiska processen säger inte så mycket. Titta på vad det är för sorts partier som ställde upp i deras val: etniska, tribalistiska och religiösa kollektivister. Titta på Iraks konstitution, som knappast kommer resultera i någon frihet i Irak.

Vi har ju dessutom sett, med erfarenheter från länder som USA att inte ens om Irak hade formulerat en nästan perfekt konstitution, så skulle friheten inte ha någon varaktig chans där, just eftersom hur kulturen ser ut där. Jag vet ärligt talat inte hur extremt naiv man måste vara för att tro att de kulturella förutsättningarna för äkta frihet i Mellanöstern, finns där när de knappt finns kvar i västvärlden.

Vad värre är att Bushadministrationen har anammat denna strategi att skapa ett demokratiskt och fritt föredöme i Mellanöstern, Irak, som ett substitut för att bemöta hotet från Iran med militära medel. Men eftersom det inte finns någonting som tyder på att folket i Mellanöstern verkligen törstar efter frihet, är detta en strategi som måste misslyckas.

Den enda prioriteringen som USA borde ha är att göra länderna i Mellanöstern icke-hotfulla. Och för att göra det måste USA inte sprida frihet eller (liberal) demokrati. Det enda som krävs är att man gör det väldigt säkert för världens diktatorer att deras dagar garanterat är räknade om och när de väljer att bli ett hot för USA. Det är allt som krävs. Men så länge Bushadminstrationen slaviskt följer den omoraliska och altruistiska ”just war theory”, och inbillar sig att de kan göra ett intryck på Iran genom att angripa en ideologiskt och militärt sett mycket svagare fiende (Irak), då lär detta aldrig hända.

Bush har dock rätt i en sak: USA måste göra allt vad det kan för att vinna i Irak. Jag tror inte att han kommer att lyckas, men jag hoppas det innerligen. Det är för övrigt så att vi inte har någon anledning att bli deprimerade. USA:s krig mot kommunismen avgjordes inte i Vietnam. Och på samma sätt är det med Irak. Ett eventuellt nederlag i Irak skulle inte vara det första i detta krig. Det kommer förhoppningsvis fler chanser. Men det är viktigt att vi redan nu dra lärdom, så att USA:s framtida politiska ledare inte begår samma misstag en gång till. Det enda som gör mig lite orolig är att om inte ens attackerna den 11 september 2001 kunde få amerikanerna att kräva ett riktigt krig mot terrorismen – vad ska det då krävas?

skriva en analys av Paul Campos vedervärdiga kolumn, ”Materialism’s Leap Of Faith”. Men nu slipper jag, för Gus Van Horn har redan gjort det.

Dick Erixon skrev: ”Samhällsdebatten får inte befinna sig på en så låg nivå att man inte klarar av att göra skillnad på det omistliga människovärde en människa besitter kontra en diskussion om det en människa gör kan anses rätt eller fel. Är vi i detta land så kokade att vi inte begriper distinktionen däremellan?”

Jag har hört det här underliga resonemang många gånger förut. Och varje gång får det mig till att undra vad det skulle innebära i praktiken om man försökte leva efter detta tankesätt: Får man inte döma en människas värde eller moraliska status på grundval av dennes handlingar? Betyder det i så fall att man kan hata Saddam Husseins handlingar, men älska ”syndaren”, dvs Saddam Hussein? Eller betyder det ”bara” att Saddam Husseins handlingar är fel – men att han inte desto mindre besitter ett ”omistligt människovärde”? Eller betyder det att man ska döma människors moraliska värde och status på grundval av handlingarna som de inte har begått? Dvs ska man döma en människa för sådant som de inte har gjort? Detta är ett irrationellt tankesätt som inte har någon grund i verkligheten och som inte är förenligt med rättvisan. Frågan är om Dick Erixon och hans likar är så korkade att de inte förstår detta…

Ninja Economist visar i ett nytt inlägg vad välfärdsstaten har kostat oss. Välfärdsstaten handlar i dess essens om att straffa de produktiva med höga skatter, för att belöna de icke-produktiva med höga bidrag. Det är därför inte så konstigt att Sverige blir relativt fattigare och fattigare, eller att de allra bästa hjärnorna i Sverige, söker sig till friare ekonomier som t ex USA eller Storbritannien. Slutsatsen är given: orättvisa lönar sig inte.