I torsdags sade jag att jag skulle bjuda på en överraskning nästa gång jag uppdaterar min blogg. Well, här kommer den:

Under tiden som jag skrev mina texter om objektivismens dygder, insåg jag att långt ifrån alla skulle bli övertygade av min behandling av ämnet. Jag visste detta eftersom min behandling av ämnet inte är fullständig. Det enda jag har sagt om objektivismens dygder är det mest väsentliga, som jag ser på saken. Och min primära ambition var faktiskt inte att övertala, utan att upplysa. Jag insåg därför att det förmodligen finns många som ställer sig mycket fundersamma till en del saker som jag har sagt. En del av dessa funderingar kan leda folk till att komma med mycket vanliga invändningar av typen: ”Varför bör jag inte stjäla, om jag kan komma undan med det?”, ”Varför ligger det inte i mitt intresse att svindla andra på pengar?” ”Varför bör jag inte fuska till mig ett bra betyg på provet?”, osv. Jag menar att det är olämpligt att ställa den sortens frågor. Men för att man ska förstå varför, måste man börja med att fråga sig själv: ”Varför moralprinciper?”

Rand säger att ”Pride is the recognition of the fact that you are your own highest value and, like all man’s values, it has to earned.” (FNI, s. 130). Vi måste förtjäna vår självaktning, vår respekt och kärlek till oss själva. Det är inget vi föds med eller som kommer ”automatiskt”. Men hur förtjänar man det? Genom att handla på ett sätt som gör en själv övertygad om att man faktiskt har förmågan att leva. Denna övertygelse kräver en strävan efter moralisk perfektion. Det är därför som Ayn Rand beskriver stolthet som att vara ”moraliskt ambitiös”.

Vad betyder detta lite mer konkret? Självaktning är ett kardinalvärde, det är något oerhört viktigt. Det fyller nämligen ett oerhört viktigt existentiellt och spirituellt behov hos människor. Om man inte är moralisk, dvs rationell, då kommer man att vara mindre framgångsrik i livet. På grund av sin oförmåga att leva framgångsrik kommer man också att sluta upp som olycklig. På grund av sin oförmåga av att uppleva lycka kommer man också att vara mindre övertygad om att man är förmögen att leva. Och när man finner sig oförmögen att leva, då kommer man att till också att känna sig som en värdelös människa. När man vet att man är en dålig människa – i moraliska, existentiella och känslomässiga termer – då vet man att man inte kan respektera sig själv. Man kan inte älska sig själv eller vara stolt över sig själv. Naturligtvis ser man inte heller någon anledning till varför någon annan skulle kunna älska eller beundra en. Och en människa som känner sig värdelös och dålig, kommer inte bara att vara övertygad om detta, hon kommer också att lida övertygelsen av att hon inte duger till någonting. Detta kommer att göra henne omotiverad till handling, vilket ju ytterligare spär på hennes miserabla situation. (Och strikt talat är detta ju sant. Hennes olycka är priset hon har fått betala för att hon har handlat på ett omoraliskt sätt.) För att förstå vikten av självaktning se t ex på deprimerade människor. Inte bara saknar de ofta motivation för att handla, de lider ofta så mycket att de t o m kan vara villiga att begå självmord. Liv, lycka och självaktning kräver därför, enligt objektivismen, att man är moralisk.

Vad krävs då för moralisk perfektion? Är inte moralisk perfektion något omöjligt? Nej. Idén om att det skulle vara omöjligt att vara moraliskt perfekt kommer främst av olämpliga och falska moralfilosofier. Jag tänker nu närmast på idén att moralen inte har något med livet, lyckan, förnuftet eller verkligheten att göra. Det är inte så konstigt att många ser moralisk perfektion som något omöjligt, eller i varje fall som något oattraktivt, om de anser att altruism är det moraliska.

Moralisk perfektion handlar om att konsekvent leva i enlighet med de rationella principerna för människans överlevnad. För att överleva måste vi måste använda oss av vårt förnuft (utöva rationalitet), och vi måste tänka själva (utöva självständighet). Vi måste sedan handla i enlighet med våra rationellt validerade slutsatser och principer (utöva integritet). Vi måste tänka för att skapa alla de värden som våra liv hänger på (utöva produktivitet). Vi måste hålla oss till verkligheten, inte låtsas att den är något annat än vad den är, och inte ignorera den för vad den faktiskt är (utöva ärlighet). Vi måste se på andra människor för hur de faktiskt är och handla därefter (utöva rättvisa). Alla dygder är bara olika aspekter av den primära dygden rationalitet. Moralisk perfektion handlar sålunda om att uppnå vad Ayn Rand kallar för en ”obruten rationalitet”. Moralisk perfektion är med andra ord strävan efter att vara fullständigt rationell.

Att vara fullständigt rationell medför att man kommer att vara framgångsrik i livet. När man är framgångsrik och lycklig kommer man också få den existentiella och känslomässiga verifieringen av att man faktiskt är förmögen att leva. Detta kommer att göra att man får en självkänsla och självrespekt. Man kommer att beundra och älska sig själv. Man kommer i stället för att känna sig värdelös känna att man är sitt högsta värde, att man är god, bra, värd att respektera och älska, och att man har den moraliska rätten att leva för sin egen skull – att ingen har någon som helst rätt att offra dig.

Det finns naturligtvis mer man kan säga om detta, och alla andra dygder för den delen, men detta bör täcka det väsentliga. Och det bör nu förhoppningsvis framgå varför stolthet är en moralisk dygd.

Vad är förresten det bakomliggande motivet för Centerns förslag? Samma PK-nonsens som alltid annars. Det handlar om att måla ut en grupp av människor som ”svaga”. Om det inte är kvinnorna så är det invandrarna. Och är det inte dem så är det ungdomarna. Och är det inte dem så är det de homosexuella. Och är det inte dem så är det de gamla. Och är det inte dem så är brottslingarna. Osv. Ser ni ett mönster?

Utifrån premissen att dessa människor är ”svaga”, så är det vad som gör dem berättigade till en massa ekonomiska fördelar på bekostnad av de ”starka”. Dvs frånvaron av värde, förmåga, kompetens, utbildning, meriter, osv gör dem tydligen berättigade till förmåner, privilegier, bidrag, subventioner, kvoter, tullar, etc som alla ska och kommer att ske på bekostnad av de som faktiskt har värde, utbildning, meriter, kompetens, förmåga, etc. Kan något vara mer orättvist än detta?

Det spelar ingen roll om inga av dessa grupper av människor i verkligheten är svaga eller inte. (De flesta är det inte.) Vår kultur har en så korrupt syn på moralen och rättvisan, att det är just det faktum att vissa målas ut som ”svaga” som gör dem berättigade till förmåner medan det faktum att vissa målas ut som ”starka” gör dem förpliktigade att förse de dåliga med deras förmåner. Så somliga kommer därför att vilja måla upp sig som just ”svaga” för att de med moralen på sin sida ska kunna göra anspråk på ”förmåner”.

När det är din ”styrka” som gör dig moraliskt förpliktigad att offra dig för andra och det är din ”svaghet” gör dig moraliskt berättigad till de ”starkas” slaveri, vad är det då för hund som ligger begraven här? Gissa fem gånger.

SvD:

Centern vill att företag som lönediskriminerar ska kunna dömas till kännbara böter.

Det framgår av förslaget till valplattform som behandlades av partiets förtroenderåd i dag. Tanken är att den som ansett sig ha blivit lönediskriminerad ska kunna få rätt i en domstol. ”De böter som döms ut ska både svida i skinnet på den som diskriminerat och vara en faktisk kompensation till den som drabbats”, står det i plattformen.

– Många diskrimineras i dag men det får inga konsekvenser, säger centerledaren Maud Olofsson.

Centern vill att böterna ska stå i proportion till företagets storlek.

Vad är ”lönediskriminering”? Är det att man betalar somliga lägre lön än andra? Om så, varför ska man bekämpa detta? Vad är det Centern bestraffar i praktiken, när de vill betraffa ”lönediskrminering”? Jo, det är kapitalister som ju – i enlighet med deras egenintresse – endast försöker tjäna så absolut mycket pengar de bara kan genom att betala så låga löner de bara kan. Betyder detta, om Centern försökte vara lite konsekventa, att kapitalister som märker av att de får sämre betalt för sina produkter än somliga andra, ska få en ”svidande” ekonomisk kompensantion från de ”prisdiskriminerande” kunderna? Är det inte meningen att kunderna – i enlighet med deras egenintresse – ska handla till de lägsta priserna de kan finna? Och om detta är något folk kan gå med på, varför då godtyckligt bekämpa kapitalisternas moraliska rätt att tjäna sitt ekonomiska egenintresse?

Och så har man lyckats förstöra sin dygnsrytmn. Igen. Det är så sjukt frustrerande. Vad detta betyder är att jag åtminstone fram tills jag har fått rätt på den igen, inte kommer att uppdatera min blogg. Detta blir i bästa fall att det blir redan nu i fredag, i värsta fall kan det kanske vänta ända tills på söndag. Jag har nämligen redan så mycket annat jag måste hinna med innan jag somnar idag… *arg* Så här mycket kan jag dock säga redan nu. Nästa inlägg, när det nu blir, kommer att utgöra den sista delen av min serie om objektivismens dygder. Sedan har jag ett par överraskningar planerade som jag hade tänkt presentera strax därefter.

har ”Some Thoughts for Pearl Harbor Day”

Tydligen finns det inget slut på hur länge man kan diskutera om det var rätt eller fel att invadera Irak. Min egen position i denna fråga har jag gjort offentlig vid flera olika tillfällen. Min grundläggande position är den att det var berättigat att gå in i Irak, men att kriget sedan verkar dömt att gå förlorat på grund av USA:s altruistiska krigföring. Men givet att man hade fört kriget på rätt sätt, då hade kriget inte bara varit fullständigt berättigat, Irak hade aldrig förvandlats till den soppa det är idag. I bästa fall skulle USA vid det här laget tagit hand om Iran och Syrien. Men oavsett vilket tål jag inte när folk försöker skriva om historien om detta krig. Det finns de som än idag påstår att George Bush ljög om Iraks massförstörelsevapen. Sanningen är att detta inte är någonting annat än en enda stora lögn. Men om denna lögn upprepas tillräckligt många gånger, då kommer till slut en del att tro på den. En del tror uppenbarligen redan på det.

Det första jag vill säga om detta är att de enda lögnarna är just de som envisas med att anklaga George Bush för att vara en lögnare. Man ljuger inte om man går på vad man vet och det var precis det Bush och alla andra som stödde Irakkriget gjorde. Att säga någonting som senare visar sig inte stämma är inte detsamma som lögn. En del människor har uppenbarligen väldigt svårt att göra denna skillnad. Men det är en enorm skillnad; det är inte en ”gradskillnad”, det är en principskillnad. Faktum är att det vore en lögn att dra några andra slutsatser om Iraks massförstörelsevapen – givet informationen man hade. Det var nämligen inte rationellt motiverat att tro något annat före invasionen, än att Irak hade massförstörelsevapen.

Vad trodde man innan man invaderade Irak? CIA gav hösten 2002 ut en rapport. Den kan man läsa här. HUr står sig denna rapport med verkligheten på marken i Irak? Förre detta CIA-chefen George Tenet höll våren 2004 ett anförande där han gav sin syn på saken. Om man läser hans anförande, framgår det att CIA hade överlag mycket rätt. En del saker stämde inte alls, på en del områden överskattade man, men överlag stämde väldigt mycket. Och det är just detta som är viktigt att hålla i huvudet: helhetsbilden. För helhetsbilden är tydlig: Irak hade både kapaciteten och intentionen att producera kemiska och biologiska vapen. Detta var för övrigt samma slutsats som Charles Duelfer kom fram till i sin slutliga rapport från hösten 2004. Slutsatsen före och efter kriget var given: Irak utgjorde ett hot. USA hade därför all rätt i världen att göra precis allt som krävdes, för att göra slut på Saddam Husseins regim. Då ska man dessutom komma ihåg att jag inte ens har behandlat det faktum att Irak sponsrade terrorism. Ändå var det just denna dödliga kombination av massförstörelsevapen och Iraks samröre med terrorister, som man ville undanröja genom att göra slut på Saddam Husseins regim.

Bushadministrationen ljög inte. De gjorde, givet deras information, helt rätt. Men nu kanske någon vill argumentera för att CIA:s underrättelsemissar utgör ett argument för att preventiva krig som sådana inte går att försvara på moraliska grunder. Jag delar inte denna uppfattning. Det hör nämligen till sakens natur att man kommer att göra misstag, att man kommer att få en del fel, att man kommer att under- och överskatta en del saker. Det är därför irrationellt att kräva av CIA att de besitter exakt information för att det ska vara berättigat att föra preventiva krig. Inte minst nu när det står sig klart att CIA överlag gör ett bra arbete, inte minst om man tar hänsyn till under vilka omständigheter CIA arbetar nu för tiden. CIA:s budget hade ju blivit mindre och mindre i flera år samtidigt som deras arbete hade blivit mer och mer reglerat, och därmed också ineffektivare och mer byråkratiskt. Men som Alex Epstein förklarar varför i sin artikel ”The Epistemology of Preemption”, vore det rentav irrationellt att begära den sortens exakta uppskattningar som krigets kritiker är ute efter. Man behöver inte veta allting i detalj; man behöver bara ha en korrekt uppfattning om helhetsbilden. Och om man har det, då stod det inte bara klart att Irak utgjorde ett hot. Det står lika mycket klart för oss att Iran också utgjorde och idag utgör ett hot. Just nu håller Iran på att bygga kärnvapen. Och deras samröre med terrorism är mycket större och starkare än Saddam Husseins. Om nu bara USA:s politiker kunde komma ihåg att det var decennier av samma passivitet och pacifism som Bushadministrationen idag visar gentemot Iran som ledde oss till attackerna den 11 september 2001.

We did whatever it took, including jeopardizing our own troops, to show how selfless we could be in Iraq. We allowed Hussein to make Americans feel responsible for the deaths caused by his own evil. We let ourselves be neutralized by his saying, in effect: ‘My soldiers will fire at you to preserve my dictatorship, and if you fire back, I will make sure that Iraqi civilians are killed.’ After Hussein’s government was toppled, we refrained from disarming a prominent cleric’s private militia, even after it had fatally attacked American troops; we did not want to anger the Shiites. We allowed gun-toting Hussein-supporters to incite crowds to take up arms against Americans–an act that would be a crime if committed on a peaceful street in the U.S.A.–in the middle of a war in Iraq; we did not want to displease the Sunnis. We did nothing to stop Syria from permitting Baathist and jihadist killers to cross its borders to fight Americans in Iraq; we did not want to upset any other Arab nations.
– Peter Schwartz, The Foreign Policy of Self-Interest: A Moral Ideal for America

Rökförbudet är inte bara en kränkning av krogägarnas äganderätt. Det är dessutom ett ovetenskapligt förbud. 1998 publicade WHO den största studien i ämnet. Den visade som så många andar studier, ingen statistiskt signifikant ökning av lungcancerfall, på arbetsplatser eller i hemmen, bland passiva rökare. För passiva rökare i hemmet, var den relativa risken för att få lungcancer 16%. För passiva rökare på arbetsplatser, var den relativa risken 17%. Men som alla seriösa epidemiologer vet, är en relativ risk på mindre än 100-200%, inget bevis. Detta är för övrigt i stort sett samma resultat som alla andra studier i ämnet har resulterat i.

Mattias Svensson rapporterar på Smedjans blogg:

Värst var ändå den orgie i socialistiska resonemang som forne liberalen Gunnar Axén och Hans Lindblad bjuder på i Dagens Industri. På tidningens debattplats (ej på nätet) kritiserar de junilistan för att inte vilja låta den offentliga verksamheten växa lika snabbt som produktiviteten och för att vilja sänka skatten för dem som betalar mest. Författarna excellerar i fördelningsretorik och kollektivistiskt grupptänkande. De dömer exempelvis ut sänkning av förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning på aktier som ”orättvisa” för att de inte gynnar kvinnor, låginkomsttagare och pensionärer.
 
Axén/Lindblad går till och med så långt i sitt kramande av ”vården, tryggheten, rättsväsendet, skolan, omsorgen” att de hävdar att det bara blir en begränsad besparing av att säga upp folk i offentlig verksamhet eftersom kostnaden då kommer i försäkringssystemen istället. Det är lite roligt eftersom det bygger på att byråkrater ses som fullständigt oanställbara, men dessutom fel i sak. En fd generaldirektör på a-kassa är dels en rejält nedskuren lönekostnad, men innebär framför allt att vederbörande inte kan ägna sin dag åt att spendera ytterligare pengar på folkhälsoplaner, bäversafarin eller ams-kurser i new age. Om moderaterna vill göra valet mellan dem och junilistan till ett val mellan populism och socialism, då tar jag populismen.

Ninja Economist har också behandlat detta ämne här.

Det är inte bara så att Axén/Lindblad kommer med en socialistisk kritik mot junilistan, deras kritik är dessutom i sak helt felaktig. Att man låter det offentliga växa långsammare än den samlade produktionen, dvs BNP, betyder bara att den offentliga sektorn relativt sett blir mindre, inte att den blir mindre i absoluta. Så när Axén/Lindblad oroar sig över vilka som måste få sparken eller vilkas löner inom det offentliga som måste försvinna, är denna oro helt obegriplig. Denna kritik är egentligen så fantastisk att man kan fråga sig om Axén/Lindblad inte bara är socialister utan dessutom oärliga socialister. Med tanke på hur mycket socialister måste evadera, för att kunna fortsätta vara socialister, skulle det knappast komma som en överraskning…