att så många neokonservativa som t ex Dick Erixon kan få för sig att ”frihet” och ”demokrati” gör enorma framsteg i Irak – att friheten överhuvudtaget har en chans i det extremt kollektivistiska och fundamentalistiska Mellanöstern – samtidigt som de är livrädda för att det i jämförelse extremt liberala och sekulära Europa ska förvandlas till ”Eurabia”?

Only the human mind that directs action and production is creative. The mind too appertains to the universe and to nature; it is a part of the given and existing world. To call the mind creative is not to indulge in any metaphysical speculations. We call it creative because we are at a loss to trace the changes brought about by human action farther back than to the point at which we are faced with the intervention of reason directing human activities. Production is not something physical, material, and external; it is a spiritual and intellectual phenomenon. Its essential requisites are not human labor and external natural forces and things, but the decision of the mind to use these factors as means for the attainment of ends. What produces the product are not toil and trouble in themselves, but the fact that the toiling is guided by reason. The human mind alone has the power to remove uneasiness.

The materialist metaphysics of the Marxians misconstrues these things entirely. The “productive forces” are not material. Production is a spiritual, intellectual, and ideological phenomenon. It is the method that man, directed by reason, employs for the best possible removal of uneasiness. What distinguishes our conditions from those of our ancestors who lived one thousand or twenty thousand years ago is not something material, but something spiritual. The material changes are the outcome of the spiritual changes.

Production is alteration of the given according to the designs of reason. These designs—the recipes, the formulas, the ideologies—-are the primary thing; they transform the original factors—both human and nonhuman—into means. Man produces by dint of his reason; he chooses ends and employs means for their attainment. The popular saying according to which economics deals with the material conditions of human life is entirely mistaken. Human action is a manifestation of the mind.
– Ludwig von Mises, Human Action, sidorna 141-142

Jag har påstått att Nathaniel Brandens ”The Benefits and Hazards of the Philosophy of Ayn Rand: A Personal Statement” är värsta smörjan. Varför tycker jag det? Låt oss kritiskt granska den tillsammans. Nedan går jag igenom vad jag skulle vilja beskriva som de kritiska ”höjdpunkterna” i hans uppsats.

Here is the problem: There is a difference between reason as a process and what any person or any group of people, at any time in history, may regard as ”the reasonable.” … This is a distinction that very few people are able to keep clear. We all exist in history, not just in some timeless vacuum, and probably none of us can entirely escape contemporary notions of ”the reasonable.” It’s always important to remember that reason or rationality, on the one hand, and what people may regard as ”the reasonable,” on the other hand, don’t mean the same thing. The consequence of failing to make this distinction, and this is markedly apparent in the case of Ayn Rand, is that if someone disagrees with your notion of ”the reasonable,” it can feel very appropriate to accuse him or her of being ”irrational” or ”against reason.”

Sant, och såvitt jag vet inget som Ayn Rand förnekade. NB har inga belägg för att AR hade svårt att skilja dessa åt. De exempel han tar upp är löjliga. T ex det där med att AR skulle vara ”skeptisk” till evolutionen. AR har vid ett tillfälle explicit sagt (se ”The Missing Link”, 1973) att hon inte har studerat evolutionsläran. Så utifrån det faktum att hon inte ansåg sig vara särskilt beläst i ämnet och därför inte var villig att säga varken bu eller bä om denna teori, tar NB som ett ”argument” för att hon inte kunde skilja på det ”rimliga” och det rationella. Men NB:s ”argumentation” tar inte slut där. AR avfärdade (med all rätt) telepati och ESP. Detta tar han som ett argument för att hon inte var ”öppen” för nya idéer. Öppen här betyder att hon inte var en agnostiker som okritiskt sväljer vad som helst utifrån den falska premissen att det ”kan vara sant, men jag vet inte”.

Han nämner också att AR (återigen med all rätt) var skeptisk till hypnos. Om detta skriver han:

Now this generated a problem because on the one hand Ayn Rand knew, or believed she knew, that hypnosis was a fraud with no basis in reality; on the other hand, in 1960 Nathaniel Branden was the closest thing on earth to John Galt. And John Galt could hardly be dabbling in irrationalism. So this produced some very curious conversations between us. She was not yet prepared, as she was later, to announce that I was crazy, corrupt, and depraved. At the same time, she firmly believed that hypnosis was irrational nonsense.

Så just eftersom AR hade en sådan respekt för NB:s intellekt i övrigt var hon inte villig att utan vidare fördöma honom som irrationell? Vänta lite. Vad hände med den där oresonliga, fördömande och moraliserande knäppskallen som ingen vågade ifrågasätta? Hur ska han ha det egentligen?

NB fortsätter:

If, in page after page of The Fountainhead and Atlas Shrugged, you show someone being heroic by ruthlessly setting feelings aside, and if you show someone being rotten and depraved by, in effect, diving headlong into his feelings and emotions, and if that is one of your dominant methods of characterization, repeated again and again, then it doesn’t matter what you profess, in abstract philosophy, about the relationship of reason and emotion. You have taught people: repress, repress, repress.

Märkligt, karaktärerna i Ayn Rands böcker är något av de mest passionerade jag någonsin har sett. Ingen av dem ”förtränger” sina känslor på det sätt som NB påstår och bara för att man inte är neurotisk betyder det inte att man förtränger sina känslor.

It’s often been observed that the Bible says many contradictory things and so if anyone tries to argue that the Bible holds a particular position, it’s very easy for someone who disagrees to quote conflicting evidence. It’s been said that you can prove almost anything by quoting the Bible. The situation with Ayn Rand is not entirely different. Right now someone could quote passages from The Fountainhead or Atlas Shrugged that would clearly conflict with and contradict what I am saying about the messages contained in those works. They would not be wrong, given that the works contain contradictory messages. Nathaniel Branden of 1960 could quote lots of passages to dispute at least some of the points I am making here. He did, too. That doesn’t change the fact that if you really study what the story is saying, if you pay attention to what the actions of the characters are saying, and if you pay attention to the characterizations, you will find abundant evidence to support my observation that the work encourages emotional repression and self-disowning.

Så om folk som har läst boken inte kan se dessa motsägelser som NB talar om så beror det på vadå? Inte vet jag, men i brist på bevis från NB:s sida antar jag att vi bara ska ta honom på orden och sluta vara så ”dogmatiska”.

Notice further — and this is especially true of Atlas Shrugged — how rarely you find the heroes and heroine talking to each other on a simple, human level without launching into philosophical sermons, so that personal experience always ends up being subordinated to philosophical abstractions. You can find this tendency even in the love scene between Galt and Dagny in the underground tunnels of Taggart Transcontinental, where we are given a brief moment of the intimately personal between them, and then, almost immediately after sexual intimacy, Galt is talking like a philosopher again. I have reason to believe that Galt has a great many imitators around the country and it’s driving spouses and partners crazy!

Vet inte NB att Atlas Shrugged är en idéroman? Och även om det nu – mot all förmodan – verkligen finns de som läser den, men som inte förstår det och som därför inbillar sig att en objektivist är en som imiterar John Galt in i minsta detalj, då är det väl ändå inte AR:s fel eller ett bevis för att objektivismen leder till ”dogmatism”?

You like the kind of art Rand admires or your soul is in big trouble.

Ayn Rand hade inget emot folk som inte tyckte om samma konst som henne (se t ex Leonard Peikoff). Så detta är ännu en ren lögn från NB:s sida.

For evidence of this last point, read her essays on esthetics (Rand, 1970). Her followers are left in a dreadful position: If their responses aren’t ”the right ones,” what are they to do? How are they to change? No answer from Ayn Rand.

Jag har ingen aning om vad det är han snackar om här och ska jag vara ärlig tror jag inte heller att NB själv vet vad det är han snackar om. För de som vill veta hur Ayn Rand verkligen såg på det här med estetik och estetiska omdömen och reaktioner, läs The Romantic Manifesto.

Enormous importance is attached in Rand’s writings to the virtue of justice… To look on the dark side, however, part of her vision of justice is urging you to instant contempt for anyone who deviates from reason or morality or what is defined as reason or morality. Errors of knowledge may be forgiven, she says, but not errors of morality. Even if what people are doing is wrong, even if errors of morality are involved, even if what people are doing is irrational, you do not lead people to virtue by contempt. You do not make people better by telling them they are despicable. It just doesn’t work. It doesn’t work when religion tries it and it doesn’t work when objectivism tries it. If someone has done something so horrendous that you want to tell him or her that the action is despicable, go ahead. If you want to tell someone he is a rotten son-of-a-bitch, go ahead. If you want to call someone a scoundrel, go ahead. I don’t deny that there are times when that is a thoroughly appropriate response. What I do deny is that it is an effective strategy for inspiring moral change or improvement.

Det är väl ingen som har påstått att man lär folk att vara moraliska endast genom att visa förakt gentemot de onda och irrationella? AR påstod i varje fall inte det. Det finns inte heller något som tyder på att AR visade förakt gentemot dem hon betraktade som onda och irrationella för att ”hjälpa” dem.

You can tell people that it’s a virtue to be rational, productive, or just, but, if they have not already arrived at that stage of awareness and development on their own, objectivism does not tell them how to get there. It does tell you you’re rotten if you fail to get there.

Givet att man måste studera objektivismen för att förstå varför detta är dygder enligt AR, så skulle ju ingen objektivist säga att man är ”genomrutten” bara för att man inte har begripit detta på egen hand. Notera gärna att NB ger, som vanligt, inga som helst belägg för att detta är vad objektivismen säger eller vad AR sade.

Although when you tell people, as Rand did, that one of the marks of virtue is to value the perfection of your soul above all things, not your happiness, not your enjoyment of life, not the joyful fulfillment of your positive possibilities, but the perfection of your soul, aren’t you helping to set people up for just this kind of nonsense?

Detta är en sådan sak som NB inte borde ha skrivit just eftersom han borde veta bättre. Det är som vanligt bekvämt av NB att inte ge någon som helst hänvisning till Rands litteratur. Kanske beror det på att om man själv läser t ex vad Rand säger om lyckans moraliska betydelse i en människas liv och varför stolthet är en dygd i The Virtue of Selfishness, så skulle ingen någonsin kunna läsa ut en sådan här bisarr och felaktig sak?

I am referring to the principle of benevolence, mutual helpfulness and mutual aid between human beings. I believe it is a virtue to support life. I believe it is a virtue to assist those who are struggling for life … I am saying that the principle of benevolence and mutual aid is entirely compatible with an ethic of self-interest and more: An ethic of self-interest logically must advocate the principle of benevolence and mutual aid.

OK, men när har AR argumenterat emot detta? Ingenstans vad jag vet. Detta medger för övrigt NB: ”‘Have I ever said that charity and help to others is wrong or undesirable?,’ Rand might demand. No, she hasn’t; neither has she spoken very much about their value, beyond declaring that they are not the essence of life — and of course they are not the essence of life.” Så vad är då problemet? Jo, skriver NB: ”They are a part of life, however, and sometimes an important part of life, and it is misleading to allow for people to believe otherwise.” Problemet är alltså att AR ”missleder” sina läsare till att tro annorlunda. Hur? Det säger inte han inte.

Ayn always insisted that her philosophy was an integrated whole, that it was entirely self-consistent, and that one could not reasonably pick elements of her philosophy and discard others. In effect, she declared, ”It’s all or nothing.” Now this is a rather curious view, if you think about it. What she was saying, translated into simple English, is: Everything I have to say in the field of philosophy is true, absolutely true, and therefore any departure necessarily leads you into error. Don’t try to mix your irrational fantasies with my immutable truths. This insistence turned Ayn Rand’s philosophy, for all practical purposes, into dogmatic religion, and many of her followers chose that path.

Objektivismen är namnet på Ayn Rands filosofi. Det betyder bland annat att man inte bara kan acceptera hälften av den som sann, sedan avfärda resten som falsk och fortfarande säga att man är en anhängare av objektivismen. Men det betyder absolut inte, vilket NB vill få det till, att objektivismen därför är en ”dogmatisk religion”. Det betyder bara att man inte kan ta bort och tillsätta vilka idéer och slutsatser som helst, i Rands filosofi, och fortsätta hävda att man talar om en och samma filosofi. För det gör man inte. (Detta är förmodligen inget annat än en rationalisering för att NB och hans likar ska kunna fortsätta leva på Ayn Rands namn.) NB:s slutsats följer inte logiskt.

The true believers might respond by saying, ”How can you call it dogmatic religion when we can prove every one of Ayn Rand’s propositions?!” My answer to that is, ”The hell you can!” Prior to our break, Ayn Rand credited me with understanding her philosophy better than any other person alive — and not merely better, but far better. I know what we were in a position to prove, I know where the gaps are. And so can anyone else — by careful, critical reading. It’s not all that difficult or complicated.

Vad är det för ”propositioner” vi talar om här? Är det alla propositioner som AR någonsin yttrade i något sammanhang, även de som inte har med hennes filosofi att göra? Ja, det är vad NB verkar vara ute efter. För så här skriver han lite längre ned: ”This may sound like a trivial example of what I mean, but it’s an example that has always annoyed me personally. I would love to hear some loyal follower of Ayn Rand try to argue logically and rationally for her belief that no woman should aspire to be president of the United States. This was one of Rand’s more embarrassing lapses.” Såvitt jag vet är det ingen som påstår sig kunna bevisa att allt som AR har sagt är sant och att detta går att bevisa. Jag känner ingen objektivist som har sagt detta och framför allt känner jag ingen som håller med AR om det där med kvinnliga presidenter. När objektivister säger att de kan bevisa varje proposition från AR så menar vi normalt sett varje proposition inom hennes filosofi. Men något exempel på en sådan filosofisk proposition ger aldrig NB. Han tycks bara vilja att vi ska ta honom på orden, och varför det? Därför att enligt denna oresonliga, fördömande och moraliserande Ayn Rand, som han själv på de mest oresonliga grunder fördömer som både ”arrogant” och ”korkad”, var han (NB) en gång i tiden den som förstod objektivismen bättre än någon annan levande människa. Jag antar också att om någon är ”arrogant” och ”korkad” nog att våga ifrågasätta vad han säger kommer man väl bara avfärdas en som en sådan där känsloförträngande, självhatande och dogmatisk ”true believer”.

Det är tämligen uppenbart att NB är en extremt oärlig människa. Just eftersom NB borde veta bättre, är många av de saker som han kommer med helt obegripliga, för att inte säga, oförlåtliga. Denna essä skrevs 1984. Så hur någon kunde ta honom på orden efter detta är för mig ett mysterium. Faktum är att det förekommer så många avsiktliga lögner, halvsanningar och ”missförstånd”, i denna essä, att det nästan får mig att tro att NB var något av en hämndlysten mytoman, som mer än gärna ljuger ihop vad som helst för att förstöra Ayn Rands rykte. Men NB borde då också veta att oärlighet aldrig kan fungera. Inte när man har med rationella, ärliga, och kritiskt tänkande individer att göra med. Inte i slutändan.

Diana Hsieh skrev nyligen ett inlägg om kristna libertarianer:

On a related point, Peter Schwartz has a nice discussion of why the devout Christian who refrains from killing because of God’s command ”Thou Shalt Not Kill” is not actually opposed to murder in his lecture on ”Contextual Knowledge.” Such a person is actually in favor of obeying God’s will; that’s the principle that governs his actions. So if God told him in a revelation to murder, he would do so. In refraining from killing other people, he is not acting upon any opposition to the moral evil of murder, but only upon his commitment to conform to God’s commandments. (By way of contrast, a more worldly Christian’s opposition to murder would be based upon common sense reasoning about the evil of destroying an innocent human life. So even if he believed that God commanded him to murder, he could not do so.) Obviously, the same applies to ”Thou Shalt Not Steal” — and any other vaguely libertarian Biblical commandments.

En del undrar vad objektivister har emot så kallade libertarianer. Det finns många saker man kan säga om detta. Men det grundläggande felet ligger i att libertarianerna verkar tro att man kan försvara friheten utan en rationell filosofisk grund. Det här exemplet med libertarianer som söker försvara friheten på kristna grunder är ett alldeles utmärkt exempel på det. Men det finns ju också de libertarianer som söker göra det på andra lika irrationella grunder. För en mer utförlig diskussion om detta ämne skulle jag råda intresserade att läsa Libertarianism: The Perversion of Liberty av Peter Schwartz. Den finns i en kondenserad version i The Voice of Reason. Men den är inte lika bra som pamfletten.

Mahmoud Ahmadinejad säger att Bushadministrationen borde prövas för ”krigsbrott”. Någon borde tala om för Ahmadinejad att det enda moraliska ”brott” Bush har gjort sig skyldig till, är att låta Iran komma undan med deras terrorism. Det är inte undra på att Iran inte är ett dugg rädd för USA, när Bush är en sådan patetiskt mes.

Jag visste att jag inte inbillade mig:

Under hela valrörelsen var svt.se flitigt med att rapportera vem som leder opinionsmätningarna. Undersökningarna kom från Gallup, Rasmussen och andra amerikanska opinionsinstitut.

Men man kan skönja ett mönster. Kerry ledde oftare än Bush, enligt SVT. Det konstiga är att när man jämför med siffrorna hos de bolag som SVT hämtar siffrorna från, då är trenden den motsatta.

Gallup presenterade under valåret 13 opinionsundersökningar där Bush ledde och sex där Kerry ledde. Rasmussens siffror visade att Bush var i ledningen 24 gånger mot Kerrys 15.

Men ändå visade SVT:s urval att Kerry ledde dubbelt så ofta som Bush – 18 respektive nio gånger!

Bush ledde alltså i de flesta mätningarna. Men SVT valde systematiskt att redovisa just de undersökningar som gav Kerry ledningen, och gav svenskarna en skev bild. Önsketänkte SVT? Inte undra på att svenskar blev förvånade när Bush sedan gick och vann.
– ”Bush, Kerry och public service”

Att offra någonting handlar om att ge upp ett värde i utbyte för ett mindre värde eller ett icke-värde. Detta betyder att en riktig uppoffring av andra människor kräver av en att man offrar andra dygdiga människor, inte odygdiga människor. (Det är ju ingen förlust eller uppoffring att ”ge upp” de odygdiga människorna.) Det betyder att man måste offra de ärliga, rationella, produktiva till ”förmån” för de oärliga, irrationella, icke-produktiva. Men detta är ingen äkta ”förmån”. Det säger nämligen sig själv att detta inte är någonting som ligger i någons rationella egenintresse. Varken på kort eller lång sikt. Det enda man gör när man skadar eller dödar de bra till förmån för de dåliga är att man bokstavligen gräver sin egen grav. Det mänskliga goda kan inte uppnås genom att offra andra människor; det kan och kommer bara att resultera i död och lidande. Med andra ord: altruism är altruistiskt.

Nu när debatten om Irak har blossat upp igen, ville jag ge min syn på saken. Därför vill jag återpublicera Ayn Rand Institutets senaste press release i ämnet (med deras tillstånd):

Democrats Embrace Defeat, Republicans Want to Stay a Losing Course–Who Will Embrace Victory?
IRVINE, CA–Both the Democrats and Republicans are wrong about what to do now in the Iraq war. The Democrats want to retreat immediately and the Republicans want to ”stay the course.” Neither proposal will make America safe from Islamic terrorism.

As Republicans have noted, withdrawal at this time would be perceived by the Islamic fundamentalists as a major defeat of the West and draw more recruits to their cause. But as the Democrats have noted, staying our current course–which has no standard of victory and no clear connection to protecting America from Islamic terrorism–is a disaster that has already resulted in the death of two thousand Americans.

The solution is neither embracing defeat nor staying a losing course; the solution is to pursue victory. We must define war objectives designed solely to protect the American people from Islamic terrorism, and then execute those objectives by any means necessary. Above all, we must make it our objective, not to bring the good life to every corner of the Middle East, but to make the terrorist states of the Middle East non-threatening–which means that we must end state sponsorship of terrorism.

In Iraq, we must crush the insurgency immediately–which includes choking its backers, Iran and Syria–and let the Iraqis themselves take on the responsibility of establishing a government that will not threaten America. Once the insurgency is crushed the priority should be on eliminating the regime that is the greatest terrorist and nuclear threat to the United States in the Middle East: Iran. Such a policy would serve as a death blow to bin Laden, al-Zarqawi and the rest of the fundamentalists, who attract their recruits with the hope that America can slowly be defeated.

The Capitalist Manifesto är något av det absolut bästa jag har läst i ämnet. Den leverar precis vad den utlovar: det historiska, filosofiska och ekonomiska försvaret för laissez-faire kapitalismen.

Andrew Bernstein söker visa att anledningen till varför kapitalismen har lyckats med att skapa ett mindre paradis på jorden, på så kort tid, beror på att det är det enda sociala system som lämpar sig för människans natur qua rationell varelse. Detta är i stora drag också bokens övergripande tema: Bernstein argumenterar för Rands tes att det är förnuftet och tänkande är roten till allt välstånd. Men för att förnuftet ska fungera måste det lämnas fritt från våld och tvång. Det är därför som kapitalismen är, enligt Bernsteins sätt att uttrycka sig, ”the system of wealth”, just eftersom det är ”the system of freedom” och därmed ”the system of the mind”.

Så här långt låter det inte som att Bernstein kommer med mycket nytt, men där kan man lätt missta sig. Bernstein visar nämligen mycket grundligen, med avstamp från historien, att kapitalismen är ett socio-ekonomiskt system som hade sina rötter i Upplysningens idéer, och framför allt den tidens höga uppskattning av förnuftet som ett ytterst praktiskt verktyg för att förbättra människans liv och tillvaro. Det var ur denna övertygelse som individualismen och liberalismen föddes. Bernstein visar hur det idéhistoriska förloppet gick till med en enorm detaljrikedom, utan att det för den sakens skull någonsin blir svårt att se skogen för alla träden.

Vidare visar Bernstein, med denna idéhistoriska kontext bakom sig, hur olika upplysningsmän, tänkare, vetenskapsmän, uppfinnare bokstavligen ser till att skapa ett aldrig tidigare skådat välstånd – ett välstånd som, ibland bokstavligen, håller på att förändra jorden för all framtid. På så vis lyckas han visa att roten till allt välstånd verkligen är människans förnuft – och inte Gud (som de konservativa hävdar) eller muskler (som marxisterna hävdar).

Detta är en av Bernstens största bedrifter med denna bok: att leda sina läsare genom en engagerande berättelse bestående av otaliga observationer genom hela historien, som sedan ger läsaren rent induktivt fog för att göra korrekta generaliseringar. Vad som är minst lika imponerande är Bernsteins förmåga att integrera alla dessa observationer till en sammanhängande helhet. Från första till sista sidan lyckas han få in budskapet om kapitalismen som ”the system of the mind” – med allt vad det betyder i praktiken.

Bernstein visar, med hänvisning till Ayn Rands radikala moralfilosofi som ju håller människans liv som värdemätaren, att kapitalismen just eftersom det är ”the system of the mind” är det enda moraliska och praktiska socio-ekonomiska systemet. Detta är en väldigt bra sak, för som Bernstein påpekar i sin bok, är det i huvudsak inte bristande fakta som får många till att vara motståndare till kapitalismen, utan vissa moraliska övertygelser.

En annan bra sak med denna bok är att Bernstein ger de så kallade rövarbaronerna från 1800-talets USA, en historisk upprättelse. Han visar att verklighetens Hank Reardens som t ex Carnegie och Rockefeller inte var, som de marxistiska historikerna hävdade, några exploatörer utan snarare produktiva genier. Denna upprättelse är verkligen på sin plats, liksom den grundliga behandling av sådana anti-kapitalistiska myter om imperialism och slaveri.

Det finns dock ett par detaljer som är mindre bra med boken. Som exempel har jag tvivel kring hans beskrivning av vad det var som orsakade Den stora depressionen i USA. Men även om hans beskrivning inte är helt korrekt, är den ändå tillräckligt korrekt för att ge läsaren fog för sina slutsatser om att det var statliga interventioner (och inte president Hoovers påstådda laissez faire) som låg bakom den. En annan sak som slår mig är att han kanske inte ger en fullt korrekt beskrivning av Sverige. Som ett exempel antyder Bernstein att den enda orsaken till varför välfärdspolitiken i Sverige har ”fungerat” beror på att vi har finansierat den genom lån. Detta tycker jag är synd, för det finns så mycket mer man skulle kunna säga till den svenska välfärdsstatens stora nackdel. En annan sak som jag saknar är en vederläggning av den marxistiska exploateringsteorin. Men allt detta är som sagt bara detaljer som på inget sätt rubbar värdet av helheten.

Andrew Bernstein är väldigt bra på att engagera läsaren igenom bokens ca 500 sidor. Man märker att författaren verkligen brinner för ämnet. Språket är väldigt lättläst. Detta är en bok som riktar sig åt den intelligente lekmannen, oavsett bakgrund. Jag är säker på att denna bok kan om inte övertygar socialister om kapitalismens totala moraliska och praktiska överlägsenhet, så kan den kanske få dem att ifrågasätta sina egna vanföreställningar om kapitalismens natur. Detta är i varje fall en bok som bör finnas i bokhyllan hos varje sann vän av frihet.