Författare: Carl Svanberg
Nya ARI-artiklar
Ayn Rand institutet har denna vecka kommit med två fantastiskt bra artiklar. Den första ”The Twilight of Freedom of Speech” av Onkar Ghate förklarar vad det är som gör västvärldens politiska ledare och intellektuella så oförmögna att otvetydigt försvara yttrandefriheten:
Why does a Muslim have a moral right to his dogmas, but we don’t to our rational principles? Why, when journalists uphold free speech and Muslims respond with death threats, does the State Department single out the journalists for moral censure? Why the vicious double standard? Why admonish the good to mollify evil?
The answer lies in the West’s conception of morality.
Den andra artikeln, ”The Cartoon Jihad: Free Speech in the Balance”, som är skriven av Christian Beenfeldt och Onkar Ghate, behandlar frågan om varför yttrandefriheten är så oerhört viktig, vad det är som egentligen står på spel. Rekommenderas verkligen!
Den riktiga skandalen
Säpo och UD har fått hård kritik sedan Sverigedemokraternas webtidning, SD-kuriren, stängdes som en följd av att Säpo informerade webbhotellet, Levonline, om hotbilden. En del säger nu att regeringen ägnar sig åt censur och att vad som har hänt är en stor skandal. Jag kanske har missat någonting, men såvitt jag vet har inte UD eller Säpo tvingat Levonline att stänga sidan. De agerade själva utifrån den information som de fick.
Givet att detta är vad som hände, vilket verkar troligt, då är inte skandalen att Levonline faktiskt stängde hemsidan. (Man kan säkert argumentera för att de ändå gjorde fel när de gjorde detta, men det är en annan diskussion.)
Den stora skandalen är inte heller att vår utrikesminister, Laila Freivalds, vill att vi i Sverige ska tänka på vad vi säger så att vi inte gör religiösa fanatiker mer förbannade än vad de redan är.
Nej, den riktiga skandalen ligger i att Säpo endast tycks vara i stånd att ge människor en hotbild – men inte skydda oss mot dessa hot! Är det meningen att människor, i Sverige, ska behöva anlita livvakter och installera avancerade larmsystem i sina hem, för att de ska kunna sova säkert om nätterna?!
Tips
Myrhaf rapporterar om en händelse som är som direkt tagen ur i Atlas Shrugged. Tragiskt och underhållande på en och samma gång.
George Reisman skrev, som vanligt, ett läsvärt inlägg om vem det är som bidrar till att ”förolämpa” islam, nämligen de radikala muslimerna själva:
In retaliation for the publication of these cartoons, Iranian officials have launched a contest to encourage the drawing of cartoons mocking the Holocaust and its murder of six million Jews by the Nazis in World War II. The pain and outrage inflicted on Jews by these cartoons, they believe, will be comparable to that inflicted on Muslims by the earlier cartoons. Already, a cartoon has been in published by the Arab European League depicting Hitler in bed with Anne Frank and telling her to put that in her diary.
The Iranian officials do not appear to be very intelligent. They do not seem to realize that they are helping to build a record that will cause still more ridicule of Muhammad. To the extent that their contest is promoted in the name of Islam and the teachings of Muhammad, the set of cartoons after theirs will quite reasonably show the Prophet joining with Hitler in the murder of Jews. For exactly that is what the Iranian officials and all the imams, sheiks, muftis, ayatollahs, and others who add their endorsement will have taught the world to believe is part of Islam.
Och Edward Cline skrev igår ett långt och intressant inlägg om i vilken han dels ifrågasätter huruvida det verkligen finns några moderata muslimer, och dels huruvida de så kallade moderata muslimerna skulle kunna ”tämja” islam:
An acquaintance asked me recently, in response to a statement of mine in a past article on the Danish cartoon crisis, if it was not possible for Islam to undergo the same ”taming” process that Christianity underwent. Wouldn’t most Muslims see the differences between the freedom of Western nations and the tyranny of Islamic nations? I had written: ”Fundamentally, there is no such thing as a ‘moderate’ Muslim or a ‘civilized’ Islam, not when the core beliefs of the Koran and commands of the Hadith sanction the murder and enslavement of non-Muslims in an on-going jihad that will end only with the establishment of a global caliphate.”
De moderata muslimerna
Charles Krauthammer ger i sin senaste kolumn en närmast perfekt beskrivning av de så kallade moderata muslimerna:
What passes for moderation in the Islamic community — ”I share your rage but don’t torch that embassy” — is nothing of the sort. It is simply a cynical way to endorse the goals of the mob without endorsing its means. It is fraudulent because, while pretending to uphold the principle of religious sensitivity, it is interested only in this instance of religious insensitivity.
Have any of these ”moderates” ever protested the grotesque caricatures of Christians and, most especially, Jews that are broadcast throughout the Middle East on a daily basis? The sermons on Palestinian TV that refer to Jews as the sons of pigs and monkeys? The Syrian prime-time TV series that shows rabbis slaughtering a gentile boy to ritually consume his blood? The 41-part (!) series on Egyptian TV based on that anti-Semitic czarist forgery (and inspiration of the Nazis), ”The Protocols of the Elders of Zion,” showing the Jews to be engaged in a century-old conspiracy to control the world?
A true Muslim moderate is one who protests desecrations of all faiths. Those who don’t are not moderates but hypocrites, opportunists and agents for the rioters, merely using different means to advance the same goal: to impose upon the West, with its traditions of freedom of speech, a set of taboos that is exclusive to the Islamic faith. These are not defenders of religion but Muslim supremacists trying to force their dictates upon the liberal West.
Charles Johnson observerar också att förra året ville ingen företrädare för de stora ”moderata” organisationerna i USA dyka upp i en demonstration mot terrorism. Intressant i sammanhanget är att den muslimska organisationen som anordnade denna demonstration, Free Muslims Coalition, skapades för att de anser ”that religious violence and terrorism have not been fully rejected by the Muslim community in the post 9-11 era.” De skriver också:
The Free Muslims was created to eliminate broad base support for Islamic extremism and terrorism and to strengthen secular democratic institutions in the Middle East and the Muslim World by supporting Islamic reformation efforts.
The Free Muslims promotes a modern secular interpretation of Islam which is peace-loving, democracy-loving and compatible with other faiths and beliefs. The Free Muslims’ efforts are unique; it is the only mainstream American-Muslim organization willing to attack extremism and terrorism unambiguously. Unfortunately most other Muslim leaders believe that in terrorist organizations, the end justifies the means.
Och:
Other Americans have spoken up against terrorism, but never before has this message come with such clarity from Muslims or Arabs. Muslims are the only ones who can resolve the problem of terror in Islam, and sadly until the founding of this Free Muslims, they were the only group who had not definitively spoken up against the use of terror.
Detta är anmärkningsvärt på flera sätt, inte minst i sin ärlighet. Dessa muslimer är enligt mig sanna hjältar. De har gjort det jag anser att alla muslimer, åtminstone i väst, bör ställa upp på. Men det ser vi inte. Istället ser vi, än så länge, bara den sortens ”moderata” muslimer som beskrivs i Krauthammers kolumn, muslimer som bara tar avstånd från metoderna, inte ändamålet. Jag väntar fortfarande på att de danska muslimerna ska aktivt demonstrera för yttrandefriheten och explicit försvara Jyllands Postens rätt att publicera dessa bilder. Men var är de?
Om statens roll och personligt ansvar
Enligt liberala partiet bör staten inte skydda individer som, oavsett anledning, på eget initiativ reser och vistas i andra länder som kränker individens rättigheter. Detta kräver nämligen potentiellt sett en militär intervention. En sådan lär nämligen kosta skattepengar och det är därför orättvist och omoraliskt att staten ska slösa andras på att t ex skydda somliga svenskars investeringar i dessa regimer.
Det finns vid en första anblick en viss rimlighet i detta resonemang. Om man är så dum och ond att man gladeligen vill bygga upp diktaturernas ekonomier och sedan blir överraskad om man inte inser att de endast väntar på att man ska bli klar för att de sedan ska kunna socialisera fabrikerna, så får man naturligtvis skylla sig själv och dessutom är det ju bara rätt åt en att man hjälper diktatorer på detta sätt.
Men på ett annat sätt tycker jag inte att detta verkar särskilt rimligt alls. Om en kvinna gör sig berusad och därmed gör sig till ett lätt offer för en våldtäkt, kan man naturligtvis argumentera för att hon borde ha överseende för detta faktum, och agera därefter, men även om man gör det går det ju inte att komma ifrån det faktum att kvinnan faktiskt är offret. Kvinnan har rätt att supa sig full – men ingen har rätt att våldta henne oavsett omständigheterna. Att då säga att eftersom hon borde tänkt på detta så får hon också skylla sig själv är att skylla på offret. Men det är inte hennes fel att hon blev ett offer: det är våldtäktsmannens fel.
På samma sätt har jag rätt att investera var jag vill, och ingen har rätt att stjäla denna investering ifrån mig. En människa som flyr från en diktatur har rätt att flytta till Sverige och staten har ingen rätt att slänga ut dem igen, precis som ingen i Helsingborg har rätt att slänga ut någon därifrån. Att skylla på flyktingarna för att de var så naiva att de trodde att skulle ha en chans till ett bra liv här, är väl inte i första hand deras fel? Det är ju inte deras fel att de inte får stanna här utan vår omoraliska flyktingpolitik.
Anta att ni av någon anledning måste ta er hem sent på kvällen, och för att komma hem så snabbt som möjligt bestämmer ni er för att, mot bättre vetande, ta en snabbare väg igenom ett ”dåligt” område, en stadsdel säger vi, som präglas av brottslighet och som mer eller mindre styrs av maffian. Som väntat hamnar ni snart i problem. Är det nu meningen att staten inte heller ska göra en ”intervention” här, eftersom man gott kan få skylla sig själv om man mot bättre vetande befinner sig i ett sådant område? Mitt svar är nej. Staten bör naturligtvis gripa in här. Och det borde den för övrigt ha gjort för länge sedan för att sätta stopp för brottsligheten och maffians kontroll över området. Och om man går med på att staten ska skydda oss i ett sådant fall, varför ska man då helt plötsligt sluta skydda oss om vi befinner oss i ett annat betydligt större landområde och som är kontrollerat av en annan större och mäktigare maffia?
Detta är inte primärt en fråga om huruvida det är fel eller rätt att staten ägnar sig åt sådana här polisiära och militära interventioner med skattepengar. Det är en helt annan fråga, nämligen om hur staten ska finansieras. Och kom ihåg att övergången från skattefinansiering till en fullständigt frivillig finansiering av staten inte är det första utan det sista steget till fullständig laissez-faire kapitalism. Poängen är att det är statens enda moraliska uppgift att skydda medborgarnas rättigheter. (Det betyder naturligtvis inte att vår stat är eller bör vara en ”världspolis” som har som skyldighet att skydda alla människors rättigheter. Så det betyder bara att det faktiskt är vår ”polis” som ska skydda våra rättigheter. Vår stat är vår agent, inte hela världens.)
Så vad jag undrar över är varför LP intar denna position: Varför är LP inkonsekventa när det gäller nattväktarstatens roll?
Liberala partiet och ”förhandlingar”?
Såvida jag inte har missat något är det nog bara två ställningstaganden inom liberala partiet som jag inte riktigt gillar. Tyvärr anser jag att dessa två ställningstaganden, premisserna de bygger på och de logiska implikationerna som följer av dem, är ganska besynnerliga och allvarliga. Låt mig förklara varför.
Det första sakpolitiska ställningstagandet jag tänker på handlar om ”Förhandlingar”.
LP säger att vi inte har någon rätt att påtvinga andra länder våra värderingar. Men det sägs absolut ingenting om vad det är för sorts länder vi talar om eller vad det är för sorts värderingar, och det ges inte heller någon antydan om kontexten. Det ges överhuvudtaget inget argument för åsikten att detta är ett problem till att börja med.
Det vore en sak om LP hade sagt att det inte ligger i vårt egenintresse att offra tid, pengar och liv på att försöka pracka på frihet på t ex muslimer i Mellanöstern. Det vore också en sak om LP hävdade att det på grund av sakens natur helt inte går att tvinga på andra människor vissa värden och att det därför är en dum idé (se Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand). Men inget av detta sägs eller antyds. Jag begriper faktiskt inte mig på detta ställningstagande.
Det blir värre.
LP skriver att Sverige kan förhandla med vilken regering som helst, utan att detta medför att man sanktionerar denna regim. Det stämmer inte. Oavsett regimens natur så är det som så att när man ägnar sig åt förhandlingar med en regering förser man dem med en moralisk sanktion. Detta beror på att förhandlingarna implicit säger att man anser att de har något av värde att erbjuda, och att de förtjänar att behandlas som om de vore rationella och civiliserade människor.
När man har att göra med diktaturer – regimer som förnekar individens rättigheter och som systematiskt kränker dem – då har man att göra med regimer som inte har någon rätt att existera, som inte har några rättigheter alls, och som inte har några som helst legitima intressen eller anspråk eller klagomål. Om man då väljer att inleda förhandlingar med en sådan regim, då är man uppenbarligen villig att betrakta deras klagomål som legitima, att regimen är legitim, varför man förser dem med en moralisk sanktion.
Jag menar med andra ord att det är fullständigt oundvikligt att förse en regering med en moralisk sanktion om och när man väl väljer att inleda en slags förhandling med dem.
Detta får mig till att undra varför LP tycker det är så viktigt att kunna förhandla med vilka regeringar som helst utan att det ska uppfattas som att de sanktionerar dem. Ser LP förhandlandet med hotfulla och fientliga stater som ett moraliskt och praktiskt förfarande? Notera att jag betonar ordet ”förhandla”. För det första: om en nation är hotfull och fientlig, då finns det absolut inget att förhandla om. Man kan och bör inte förhandla om principfrågor. Det finns, bara för att ta ett exempel ur högen, inget som helst utrymme för förhandlingar vad gäller Irans önskan att med kärnvapen förinta Israel och USA å ena sidan och USA:s och Israels rätt till liv å andra sidan. Så hur är det tänkt att man ska förhandla här? Den verkliga frågan borde emellertid vara: Varför ska man överhuvudtaget överväga förhandlingar?
Jag anser inte bara att det är generellt olämpligt för att inte tala om omöjligt att förhandla med hotfulla och fientliga regimer. Jag anser att det är omoraliskt. Det finns ingen anledning till varför man ska förhandla med sådana regimer överhuvudtaget. De enda som vinner på det är uteslutande våra fiender.
Ska man överhuvudtaget föra ett samtal med dem så ska det uteslutande ske på våra villkor och uteslutande för att tjäna våra intressen. Så att tala om för hotfulla och fientliga länder som Iran att de har en vecka på sig att sluta sponsra terrorism, döda eller arrestera alla terrorister, stänga ned alla träningsläger, sluta utveckla kärnvapen, ersätta den teokratiska regeringen med en västvänlig regering som har för avsikt att erkänna och respektera individens rättigheter – annars…! är naturligtvis inte detsamma som att förhandla. (Det kan däremot, om man så vill, förstås som ett sätt att försöka ”tvinga på” våra värderingar på Iran. Något som LP anser är fel.) Och om man säger en sådan här sak, då råder det naturligtvis inga som helst tvivel om att man inte förser regimen i Iran med någon som helst moralisk sanktion. Men jag kan inte i mina vildaste fantasier tro att det är detta som LP har i tankarna när de talar om ”förhandlingar”.
Det finns, som sagt, också ett andra ställningstagande som jag också stör mig på, men det återkommer jag till senare.
Varför?
Jag har, som ni märker, gått över till WordPress. Varför? Well, till en början berodde det på att jag blev inspirerad av Sebastian Weils beslut att byta som ett sätt att protestera emot Google. Sedan upptäckte jag medan jag började mecka med att gå över till wordpress att det dessutom verkar mycket bättre. Så jag hade, förr eller senare, nog gått över hit i vilket fall som helst. Och så var det med den saken.
Legitima restriktioner för yttrandefriheten?
De flesta av oss håller yttrandefriheten kär. Och i dessa dagar är det många som vill ta ställning för yttrandefrihet. Men vi bör även fråga oss huruvida det finns några lämpliga restriktioner på yttrandefriheten. Om så, vilka och varför?
Jag kan, på rak arm, tänka mig följande restriktioner som lämpliga:
Förtal dvs publicerandet av avsiktliga lögner för att förstöra en annan persons eller företags eller organisations rykte och/eller liv och/eller verksamhet. Exempel: Någon anklagas för pedofili får ett dåligt rykte och kan inte få ett jobb efteråt på grund av detta dåliga rykte. Ett annat exempel: Ett företag anklagas av en företrädare för miljörörelsen för att förgifta sina kunder, vilket leder till att deras försäljning drabbas till följd. Villkoret är dock att man kan objektivt bevisa inför en domstol, att man har blivit utsatt för detta.
Mordhot och liknande saker såsom uppvigling till mord. Exempel: Muslimer hotar på offentliga demonstrationer att hugga av huvudet på alla de som ”missbrukar” deras yttrandefrihet genom att avbilda profeten Mohammed och Allah.
Yttrande som hotar landets säkerhet. Exempel: En tidning publicerar (hemlig) information om landets militär som hjälper fienden i ett krig. (Detta bör för övrigt också betraktas som en akt av landsförräderi och bör därför straffas med döden.)
”Obsceniteter” och liknande i det offentliga. Exempel: Människor som blottar sig inför barn och vuxna utan deras samtycke. Ett korollarium av yttrandefriheten är, vilket Ayn Rand har observerat, friheten att också slippa att ta del av det som man inte gillar eller finner rentav motbjudande. (Notera att religionsfrihet inte bara betyder friheten att tro på vad man vill och att utöva sin religion, givet att detta inte kränker andras rättigheter, den betyder också friheten från religion, friheten att inte tro och att slippa andra religionsutövande.) Normalt sett är detta inget problem i vardagen. Om du ser något på tv som du inte gillar är du fri att byta kanal. Om du hör något på radion som du inte gillar är du fri att byta kanal. Om du läser något i din tidning som du inte gillar är du fri att sluta läsa. Du är naturligtvis även fri att slippa att köpa tidningen överhuvudtaget. Men det är inte lika lätt att, som icke-samtyckande, låta bli att ta del av bilder eller andra företeelser, om de utan någon som helst förvarning är synliga på (privata) platser som är öppna för allmänheten. Det är därför lämpligt att införa restriktioner på den här sortens företeelser i det offentliga, detta för att skydda framför allt barn, men även icke-samtyckande vuxna människor. (Det är, för övrigt, av exakt samma anledning som det exempelvis bör vara förbjudet att trakassera människor med obscena samtal.) Detta är inte en fråga om censur, det handlar bara om att skydda individens rätt slippa att lyssna eller se på sådant som de inte har gett sitt samtycke till.
Jag vill betona att dessa restriktioner är inte godtyckliga. Observera vad som är – om något – gemensamt i dessa fall? Alla restriktioner syftar till att skydda individens rättigheter. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kränka andras rättigheter, att förstöra andra människors liv, eller att terrorisera andra människor (mordhot), att godtyckligt skrika ”Det brinner!” inne på en biograf, sprida information som hjälper landets fiender att mörda våra medborgare, eller att tvinga andra ta del av information som de inte har gett något samtycke till att ta del av.
För att säga vad du vill, behöver du naturligtvis inte äga något speciellt verktyg, men om du t ex vill uttrycka dig i skrift då lär du behöva köpa papper och penna, eller en dator och en skrivare, eller en tidningspress, eller en annonsplats i en tidning, osv. Då ni äger de papper och pennor som ni använder för att kunna uttrycka er i skrift, betyder naturligtvis att det är ni som bestämmer vad det är ni ska skriva. Det har ni rätt till eftersom det är er privata egendom. (Det är därför som en fri press i ett kapitalistiskt land följer naturligt av att tidningarna ägs av privatpersoner.) Men att man trots detta förbjuder er från att t ex publicera information som hotar nationens säkerhet, är inte en fråga om censur, och utgör inte heller en kränkning av äganderätten.
Kom ihåg att äganderätten har sin rot i rätten till liv och att erkännandet av rätten till egendom således är till för att erkänna människans objektiva överlevnadsvillkor i en social kontext. Kom vidare ihåg att rätten till liv kommer av erkännandet av att det är människans liv som är standarden för moralen och att en rättighet är en moralprincip vars enda syfte är att – genom att definiera och sanktionera individens handlingsfrihet i en social kontext – se till att underordna samhället till morallagen. Och det finns inget sådant som en rätt att kränka andras rättigheter.
Detta betyder att yttrandefriheten har sitt berättigande att verka obehindrat så länge det inte kränker andra rättigheter. På samma sätt som äganderätten ger dig rätt att äga en pistol, men inte rätten att mörda med hjälp av pistolen, så ger äganderätten inte dig rätt att publicera precis vad du vill med hjälp av din tidningspress (t ex förtal eller saker som hotar landets säkerhet). Äganderätten ger alltså ingen rätten att kränka andras rättigheter.
[Tillägg 2008: Jag har tänkt vidare här och kommit fram till att även om principen att man har rätt att kunna slippa se det som man inte samtycker till är en sund sådan, är jag inte säker på hur man ska kunna omsätta detta i lagen på ett icke-godtyckligt sätt. Jag tycker därför, tills vidare (dvs tills någon förmår att övertyga mig om motsatsen), att Ayn Rand nog har fel i sin tillämpning av denna princip här. Som exempel kan man fråga sig om staten ska reglera bort reklampelare med ett budskap som många tycker är hemskt och kränkande. Kan man reglera bort pornografi i det offentliga, varför då inte reklam från naturskyddsföreningen? Båda är kränkande för åtminstone några. Observera att detta inte är den enda situation där principen i grunden är sund, men det är det på grund av omständigheterna, kan vara svårt eller rentav omöjligt att tillämpa den i praktiken utan att det blir en del oundvikliga inslag av godtycke. Man kan argumentera för att dödsstraff är en sådan sak. Det är i princip rätt att mördare förtjänar att bli avrättade. Men det är i sig ingen tillräcklig anledning för att vilja införa dödsstraffet i verkligheten. Risken för att oskyldiga döms är ett bra argument för att inte vilja införa dödsstraffet.]
Rökförbudet – ett stort hyckleri
I västvärlden finns det många nu som med all rätt höjer sina röster och börjar protestera emot islamisternas försök att inskränka och avskaffa vår yttrandefrihet. I denna debatt brukar frihetens förespråkare påpeka att muslimer faktiskt är fria att låta bli att köpa och läsa de tidningar vars innehåll de inte gillar. Och vi säger också att de självfallet har rätt att bojkotta de tidningar som de inte gillar. Men de har ingen rätt att kräva ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten. De allra flesta i väst verkar vara överens om detta.
Detta får emellertid mig att tänka på ett hyckleri hos en stor del av svenska befolkningen: rökförbudets popularitet. Trots att rökförbudet innebär en kränkning av krogägarens rättigheter, så är det inte en majoritet som protesterar emot detta förbud. Tvärtom visar olika undersökningar att förbudet har ett stort stöd hos allmänheten. Idén bakom rökförbudet är dels den att det sägs vara farligt med passiv rökning. Trots att det argumentet inte vilar på något starkt vetenskapligt stöd, är det, som vi ska se i slutändan helt irrelevant. Poängen är nämligen den att ingen är tvungen att gå in på en krog eller restaurang vars rökpolicy man inte gillar. Precis som muslimerna är fria att låta bli att läsa tidningar som de inte gillar är krogbesökare fria att inte besöka krogar som de på grund av röken inte gillar.
Vad jag nu undrar över är varför det är OK med ett rökförbud, bara för att somliga inte gillar röken på krogen, men att det helt plötsligt inte är OK att förbjuda tidningar från att publicera saker som somliga människor inte gillar. I fråga om principer råder det inga skillnader i dessa två fall: i båda fall är det nämligen fråga om att kränka individens äganderätt. Om de människor som är för rökförbudet vore konsekventa, då borde de ställa sig på samma sida som de totalitära islamisterna i frågan om yttrandefrihet. Men det gör de förmodligen inte. Detta gör dem till motsägelsefulla och inkonsekventa; det gör dem till hycklare.
När den muslimska världen hotar att hugga av huvudet på de som säger saker som de inte gillar, då är det väldigt viktigt att tydligt visa var man står i denna konflikt. Det är viktigt att inta en konsekvent och kompromisslös position för frihet. Därför bör förespråkarna och försvararna av rökförbudet här i väst se till att rannsaka sig själva och fråga sig på vilken sida de egentligen står. Står de för principen om individens rättigheter eller står de för principen om mobbens ”rätt” att förtrycka och köra över individen när helst den så behagar? Står de för frihet eller står de för (majoritetens eller islamisternas) diktatur?