De flesta av oss håller yttrandefriheten kär. Och i dessa dagar är det många som vill ta ställning för yttrandefrihet. Men vi bör även fråga oss huruvida det finns några lämpliga restriktioner på yttrandefriheten. Om så, vilka och varför?

Jag kan, på rak arm, tänka mig följande restriktioner som lämpliga:

Förtal dvs publicerandet av avsiktliga lögner för att förstöra en annan persons eller företags eller organisations rykte och/eller liv och/eller verksamhet. Exempel: Någon anklagas för pedofili får ett dåligt rykte och kan inte få ett jobb efteråt på grund av detta dåliga rykte. Ett annat exempel: Ett företag anklagas av en företrädare för miljörörelsen för att förgifta sina kunder, vilket leder till att deras försäljning drabbas till följd. Villkoret är dock att man kan objektivt bevisa inför en domstol, att man har blivit utsatt för detta.

Mordhot och liknande saker såsom uppvigling till mord. Exempel: Muslimer hotar på offentliga demonstrationer att hugga av huvudet på alla de som ”missbrukar” deras yttrandefrihet genom att avbilda profeten Mohammed och Allah.

Yttrande som hotar landets säkerhet. Exempel: En tidning publicerar (hemlig) information om landets militär som hjälper fienden i ett krig. (Detta bör för övrigt också betraktas som en akt av landsförräderi och bör därför straffas med döden.)

”Obsceniteter” och liknande i det offentliga. Exempel: Människor som blottar sig inför barn och vuxna utan deras samtycke. Ett korollarium av yttrandefriheten är, vilket Ayn Rand har observerat, friheten att också slippa att ta del av det som man inte gillar eller finner rentav motbjudande. (Notera att religionsfrihet inte bara betyder friheten att tro på vad man vill och att utöva sin religion, givet att detta inte kränker andras rättigheter, den betyder också friheten från religion, friheten att inte tro och att slippa andra religionsutövande.) Normalt sett är detta inget problem i vardagen. Om du ser något på tv som du inte gillar är du fri att byta kanal. Om du hör något på radion som du inte gillar är du fri att byta kanal. Om du läser något i din tidning som du inte gillar är du fri att sluta läsa. Du är naturligtvis även fri att slippa att köpa tidningen överhuvudtaget. Men det är inte lika lätt att, som icke-samtyckande, låta bli att ta del av bilder eller andra företeelser, om de utan någon som helst förvarning är synliga på (privata) platser som är öppna för allmänheten. Det är därför lämpligt att införa restriktioner på den här sortens företeelser i det offentliga, detta för att skydda framför allt barn, men även icke-samtyckande vuxna människor. (Det är, för övrigt, av exakt samma anledning som det exempelvis bör vara förbjudet att trakassera människor med obscena samtal.) Detta är inte en fråga om censur, det handlar bara om att skydda individens rätt slippa att lyssna eller se på sådant som de inte har gett sitt samtycke till.

Jag vill betona att dessa restriktioner är inte godtyckliga. Observera vad som är – om något – gemensamt i dessa fall? Alla restriktioner syftar till att skydda individens rättigheter. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kränka andras rättigheter, att förstöra andra människors liv, eller att terrorisera andra människor (mordhot), att godtyckligt skrika ”Det brinner!” inne på en biograf, sprida information som hjälper landets fiender att mörda våra medborgare, eller att tvinga andra ta del av information som de inte har gett något samtycke till att ta del av.

För att säga vad du vill, behöver du naturligtvis inte äga något speciellt verktyg, men om du t ex vill uttrycka dig i skrift då lär du behöva köpa papper och penna, eller en dator och en skrivare, eller en tidningspress, eller en annonsplats i en tidning, osv. Då ni äger de papper och pennor som ni använder för att kunna uttrycka er i skrift, betyder naturligtvis att det är ni som bestämmer vad det är ni ska skriva. Det har ni rätt till eftersom det är er privata egendom. (Det är därför som en fri press i ett kapitalistiskt land följer naturligt av att tidningarna ägs av privatpersoner.) Men att man trots detta förbjuder er från att t ex publicera information som hotar nationens säkerhet, är inte en fråga om censur, och utgör inte heller en kränkning av äganderätten.

Kom ihåg att äganderätten har sin rot i rätten till liv och att erkännandet av rätten till egendom således är till för att erkänna människans objektiva överlevnadsvillkor i en social kontext. Kom vidare ihåg att rätten till liv kommer av erkännandet av att det är människans liv som är standarden för moralen och att en rättighet är en moralprincip vars enda syfte är att – genom att definiera och sanktionera individens handlingsfrihet i en social kontext – se till att underordna samhället till morallagen. Och det finns inget sådant som en rätt att kränka andras rättigheter.

Detta betyder att yttrandefriheten har sitt berättigande att verka obehindrat så länge det inte kränker andra rättigheter. På samma sätt som äganderätten ger dig rätt att äga en pistol, men inte rätten att mörda med hjälp av pistolen, så ger äganderätten inte dig rätt att publicera precis vad du vill med hjälp av din tidningspress (t ex förtal eller saker som hotar landets säkerhet). Äganderätten ger alltså ingen rätten att kränka andras rättigheter.

[Tillägg 2008: Jag har tänkt vidare här och kommit fram till att även om principen att man har rätt att kunna slippa se det som man inte samtycker till är en sund sådan, är jag inte säker på hur man ska kunna omsätta detta i lagen på ett icke-godtyckligt sätt. Jag tycker därför, tills vidare (dvs tills någon förmår att övertyga mig om motsatsen), att Ayn Rand nog har fel i sin tillämpning av denna princip här. Som exempel kan man fråga sig om staten ska reglera bort reklampelare med ett budskap som många tycker är hemskt och kränkande. Kan man reglera bort pornografi i det offentliga, varför då inte reklam från naturskyddsföreningen? Båda är kränkande för åtminstone några. Observera att detta inte är den enda situation där principen i grunden är sund, men det är det på grund av omständigheterna, kan vara svårt eller rentav omöjligt att tillämpa den i praktiken utan att det blir en del oundvikliga inslag av godtycke. Man kan argumentera för att dödsstraff är en sådan sak. Det är i princip rätt att mördare förtjänar att bli avrättade. Men det är i sig ingen tillräcklig anledning för att vilja införa dödsstraffet i verkligheten. Risken för att oskyldiga döms är ett bra argument för att inte vilja införa dödsstraffet.]