Varför blir så många muslimer i arabvärlden terrorister? Den traditionella – men fullständigt felaktiga – teorin är att Israel och USA själva inledde med oprovocerat, omotiverat, illvilligt våld som resulterar i att oskyldiga araber blir dödade. Varje sådan bomb leder till, säger denna teori, skapandet av tusentals terrorister. Och vore det inte för dessa bomber, skulle terroristerna inte skapas. Slutsatsen är därför att ett ”krig mot terrorismen” är ”kontraproduktivt”, och att pacifism, kompromisser, förhandlingar, förlåtelse, etc är ”lösningen”. I verkligheten är det emellertid som så att varje sådan eftergift, ovilja att militärt göra slut på terroristerna och staterna som sponsrar dem, är vad som föder tusentals och åter tusentals terrorister.

Men alldeles bortsett från allt detta, och alldeles bortsett från det faktum att denna teori inte kan förklara varför t ex Vietnamkriget inte skapade några västfientliga terrorister från Sydostasien, så bygger denna teori, från början till slut, på en allvarlig förvrängning av fakta. Närmare bestämt bygger den på en felaktig uppfattning om vad det är här som är orsak och vad det är som är verkan. Därmed utesluter teorin alla möjligheter att uppnå en genuin förståelse för vad som är orsaken till denna konflikt. Detta visar på att teorins föreståndare, som inte säger sig vilja försvara terroristerna utan endast vilja ”förstå” sig på dem, egentligen bara är ute efter att ursäkta deras terrorism. För om de verkligen brydde sig om att ”förstå” sig på konfliktens orsak och kärna, vilket är nödvändigt inte bara för att förstå varför dessa människor hatar oss i väst så mycket, utan även för att förstå vad som inte är lösningen till denna konflikt (pacifism, diplomati, etc), då hade de inte så avsiktligen ägnat sig åt att evadera just vad som är orsak och vad som är verkan här.

Orsaken är förstås fundamentalistisk islam. Och det sägs ju att de ”moderata” muslimerna utgör den överväldigande majoriteten av alla muslimer. Fienden är därför bara denna lilla grupp av ”extremister”. Därför måste vi, hur vi än väljer att bekämpa islamisk terrorism, ta hänsyn till detta faktum.

Nu kan vi ju alltid diskutera hur det kommer sig att de ”moderata” muslimerna är så tysta, eller varför de egentligen bara är ”moderata” när det gäller medlen men inte ändamålen (global teokrati), eller om det egentligen är möjligt för en muslim att vara ”moderat”. Vi kan även fråga oss huruvida det ens är viktigt, i slutändan, om majoriteten av alla muslimer i Mellanöstern är extrema eller bara ”moderata”, detta då det ändå är den extrema toppen i varje rörelse eller nation som bestämmer, och inte de moderata massorna som ju endast passivt följer strömmen eller också aktivt agerar. Osv. Men även om vi för argumentets skull antar att det är möjligt för en muslim att vara genuint ”moderat”, så återkommer vi oundvikligen till frågan om huruvida dessa utgör en stor majoritet av muslimerna. För om de verkligen utgör en stor överväldigande majoritet, då är ju möjligheterna för att vinna detta krig mycket större och lättare än vad man hade kunnat hoppas på.

Hur ser det då ut? Jag såg nyligen en i sanning mycket avslöjande intervju med tre förre detta terrorister. Den bild de målade upp var att araber i Mellanöstern mer eller mindre från det att de är barn till det att de är vuxna, blir uppfostrade av hela samhället, att hata judar och väst. De blir uppfostrade så av sina föräldrar, av skolorna, av moskéerna. Detta är, som en av dem sade, en del av deras kultur. Det är inte som så att folk bara en dag bestämmer sig för att ”gå med i en terrorgrupp”, de drivs snarare in i dem, som om det vore en tradition, av förväntningar från omgivningen, ungefär på samma sätt som en del kan drivas till att konfirmera sig av äldre konservativa släktingas förväntningar, här i Sverige.

En av dessa fd terrorister, som föddes och växte upp i en del av amerika där nästan alla var araber, berättade att mer eller mindre samma sak äger rum där som i Mellanöstern. Ungefär samma sak har vi ju sett i Storbritannien och det resulterade som bekant i slaktandet av 52 oskyldiga människor den sjunde juli 2005. Och opinionsundersökningar, säger en av dem, visar också att en majoritet av den muslimska befolkningen stöder militant och totalitär islam. En majoritet stöder Osama bin Laden, Hamas, Hezbollah. Vi talar om ”60-75%”, bereonde på vilket land vi talar om, i Mellanöstern, sade en av dem. Om dessa herrar har rätt, utgör de påstådda ”massorna” av ”moderata” muslimerna endast en fiktion, precis på samma sätt som de neokonservativas tro på ”demokratin” som lösningen på terrorismen.

Dessa fd terrorister poängterar också att om terroristerna får som de vill, kommer de bara att bli ännu mer aggressiva. Men framför allt poängterar de att även om det är bra att man försöker informera allmänheten i Mellanöstern om att USA och väst inte är fienden, så måste vi i väst vara aggressiva när det kommer till att försvara oss. En av dem sade till och med att även om han tyckte invasionen av Irak var helt rätt, så har Bush varit alldeles för mesig sedan dess och att kriget kunde ha varit slut för länge sedan om det inte vore just för att han är så mesig.

En annan av dem betonar att man måste få folket i Mellanöstern att inse att de faktiskt är ansvariga för deras handlingar, och att deras handlingar därför kommer att ha konsekvenser. Så om de stöder terrorism mot väst, får de räknar med krig och med att de själva och alla de bryr sig om kan komma att dö till följd av ett sådant krig. Samma fd terrorist tar upp Israel som ett exempel: Israel är känt för att vara ett land som besvarar attacker på ett hänsynslöst sätt. Även om vi hör om attacker i Israel då och då, så hör vi inte om de hundratals attacker som också har blivit stoppade av Israel.

Det är inte undra på att programledaren inte riktigt vet hur han ska gå vidare eller hur han ska bemöta dem med nya ”tuffa” frågor. Och när han väl gör det, så slänger han sig endast med tomma pacifistslogans, som dessa fd terrorister vederlägger utan några som helst svårigheter. Jag skulle utgå ifrån att västvärldens intellektuella och politiska ledare, George Bush inkluderad, skulle bli lika paffa och svarslösa om de fick ta del av vad dessa herrar har att säga. Tragiskt nog.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Och det märks. För idag protesterar 20 kvinnliga vd:ar i en DN debattartikel mot regeringens planer på att införa lagstiftad könskvotering i näringslivet. Och det är, måste jag säga, en ovanligt stark protest. De tar ett ovanligt ställningstagande inte bara emot den kollektivism och orättvisa som könskvoteringar innebär. De tar också ett tydligt ställningstagande för äganderätt och näringsfrihet.

De inser att feminismen bara är en form av könskollektivism och som därför är förnedrande för kvinnor. De inser att idén om ”kollektiva rättigheter” inte går att förena med idén om individuella rättigheter (!). (Detta får mig att undra om dessa kvinnor nyligen har läst sin Ayn Rand.) Debattartikeln avslutas med:

Hur ska en ägares, eller en väljares, individuella rätt att välja vilken kandidat som den önskar förenas med kravet på att varje grupp ska få sin kollektiva rättvisa uppfylld? Svaret är att det inte går. Kollektiv rättvisa och individuell rättvisa är inte förenliga. Och att påstå att diskriminering måste användas för att mota diskriminering är inte heller ett argument som bär. En orättvisa upphävs inte av en annan, två begångna fel gör inte att rätt skipas.

Word!

En del som vill försvara de stora förändringarna i moderaternas politik brukar ju ofta hävda att Reinfeldt är, precis som SSU:arna säger, nämligen en ”ulv i fårakläder”. Reinfeldt har bara genomfört dessa förändringar eftersom han vill kunna vinna valet. Inte för att han verkligen står för detta. På sikt vill han göra det som Bo Lundgren och Carl Bildt m fl också ville. Men inte till en början. Först handlar det om att ”bygga upp ett förtroende”. Visa att man är ”regeringsduglig”. Men är det verkligen sant? Vad har vi för anledning att tro det?

Trots att det inte finns mycket som talar för denna välvilliga tolkning av Reinfeldts nya ”moderater”, så kan vi ju ändå för argumentets skull anta att så trots allt är fallet. Men om så nu är fallet, då måste man ju fråga sig vad det i så fall är som driver Reinfeldt till att säga följande om den borgerliga alliansens privatiseringspolitik:

Vår idé är inte att allt ska säljas. Vattenfall skulle troligen bara köpas upp av en utländsk storägare, som fortsätter att ta ut överpriser, sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt (Metro 20060307, sidan 7).

Vad jag menar är att om Reinfeldts ”strategiska”, ”pragmatiska”, ”realpolitiska” förändringar är just det, kosmetiska förändringar för att vinna regeringsmakten – till varje pris – varför känner sig då Reinfeldt sig motiverad att slänga sig med en sådan här uppenbar socialistisk retorik? Det är en sak att man i sin makthunger och feghet drar sig för att inta kontroversiella ståndpunkter som man ändå inte kan försvara, utan att riskera att opinionen sviker en. Det är en helt annan sak att man därutöver tar till en retorik som istället antyder att marknadsekonomi, när allt kommer omkring, nog inte är en särskilt bra idé.

Jag såg förresten nyligen också dokumentären ”Utmanaren” som handlar om Fredrik Reinfeldt. Den var intressant. Det kom i alla fall fram en del saker som jag inte alls kände till (eftersom jag är för ung). Tydligen var MUF ”nyliberala” redan tidigt på 1990-talet. En annan sak som jag inte kommer ihåg var att det var förre moderatledaren Bo Lundgren som släppte fram moderaternas nya ”chefsekonom” Anders Borg och Fredrik Reinfeldt själv.

Dokumentären påminner oss också om att Fredrik Reinfeldt, som ekonomisk talesman för moderaterna, så sent som 2002, förespråkade samma politik som han snabbt övergav strax efter han själv blev ledare. Detta får ju i alla fall mig att undra över hur ”djupt” hans liberala (?) värderingar egentligen sitter. Vi vet ju också att han utgav sig för att vara nyliberal (i den goda bemärkelsen) i början av 1990-talet. Kanske var det så att Reinfeldt inte hade svårt att sälja ut moderaternas politik för lite meningslös makts skull – just eftersom ingenting alls stod på spel för honom personligen. Har man inga värderingar själv, tar det ju inte heller emot att bara slänga allt över bord som kan stå i vägen för honom i marschen till Rosenbad.

Programmet påminner oss också om vad det är för slags förändringar i innehållet av moderaternas politik sedan Reinfeldt blev ledare. Det handlar om att minska storleken på skattesänkningarna från ca 130 miljarder kronor till ca 50 miljarder kronor. Det handlar om att det är ”orättvist” att höginkomsttagarna fick ta större del av deras skattesänkningar än andra. Det handlar om att inte ”riva upp” den så kallade arbetsrätten. Det handlar om att inte bråka med LO, utan tvärtom börja fjäska inför dem, att försvara den ”svenska modellen” med kollektivvatal. Det handlar till råga på allt om att satsa på kommunal verksamhet, om att öka de offentliga utgifterna. Allting summeras med att en statsvetare konstaterar att de enda skillnaderna mellan moderaterna och socialdemokraterna nu för tiden finns i retoriken; vad gäller själva politiken är det mest en fråga om teknikaliteter. Berättaren i programmet konstaterar själv att den stora skiljelinjen mellan moderaterna och socialdemokraterna ligger just i att moderaterna är ”moderata”, dvs lite mer återhållsamma i samma socialdemokratiska politik.

Och en del undrar varför folk tycker politik är tråkigt. Att det inte spelar någon roll vem som vinner. Ja, jag undrar varför…

I en ny bok, En av oss?, skriven av Mats Wiklund, intervjuas bland annat Fredrik Reinfeldt och många i hans närmaste krets. Frågan som Wiklund ställer sig är huruvida Reinfeldts förvandling av moderaterna är äkta. Wiklund säger till DN:

– Jag ville framför allt få reda vilka drivkrafter han hade, säger Mats Wiklund. Och ja, jag tror att det här är på allvar. Det är konkreta förändringar i politiken och inte kosmetika för att vinna valet. Man kan inte göra sådant här som pr-trick.

Men om så, hur får han då ihop det med följande?

Wiklund tecknar bilden av en moderatledare som är ointresserad av ideologi, en pragmatiker som gillar psykologi mer än skatteteknik.

I opinionsmätningarna får Fredrik Reinfeldt hittills goda betyg, men valet är det enda riktigt intressanta testet. Fast om tonvikten nu är att göra moderaterna valbara kanske den långsiktiga planen är mer radikal?

– Jag tror inte att han vet vart han ska, säger Mats Wiklund. Han talar om att vinna 2006 för att kunna vinna 2010. Nu ska de framför allt sköta det här bra, med både hängslen och livrem. (Min kursivering.)

Det där sista tror jag inte bara är sant, jag tycker också det säger allt om Reinfeldt som person: en maktlysten människa; en människa som är ute efter politisk makt för maktens skull.