Under tiden jag studerade filosofins historia stötte jag naturligtvis på en del dåliga filosofer som t ex Berkeley, Hume och Kant. Jag stötte även på en del filosofer som hade helt ofarliga, men fullständigt felaktiga idéer. Men de hade inte desto mindre oerhört underhållande argument för sin position. Jag tänker nu närmast på Augustinus argumentation för tidens icke-existens. Men jag stötte även på ett par filosofer som jag tyckte hade en del bra eller i varje fall intressanta idéer. Jag tänker t ex på Aristoteles, Thomas ab Aquinos, Spinoza och John Locke. Och av dessa vill jag idag kort behandla vad jag tyckte var intressant med Spinoza. Det som var intressant med Spinoza var inte hans rationalism eller metafysik, utan hans teori om känslornas natur och orsaker, och dels hans redogörelse av vad som måste beskrivas som någon form av egoism.
Genom hela filosofins historia finns det inte särskilt många som har förespråkat egoism. Vi har Aristoteles och vi har Nietzsche. Medan Aristoteles förespråkade någonting som med skulle kunna kallas för en rationell egoism förespråkade Nietzsche en irrationell form av egoism. Det fanns fler företrädare för denna senare form av egoism. (För detaljer se Per-Olof Samuelssons ”Anti-egoismens historiska rötter…”.) Vid en första läsning tyckte jag att Spinoza hade mycket vettigt att säga här. Men när jag läste igenom det han skrev en andra gång, lade jag märke till ett par saker. Men låt oss börja från början. Spinonza skrev:
Då förnuftet inte fordrar något som står i strid med naturen, kräver det alltså att var och en älskar sig själv, söker sin fördel i det som verkligen är en fördel, och eftersträvar allt som i verkligheten för människan mot större fullkomlighet; vidare kräver det obetingat att var och en så gott han kan söker bibehålla sin tillvaro. Detta är en sanning som är lika nödvändig som att det hela är större än delen.
Då nu vidare dygden inte består något annat än att handla i överensstämmelse med sin naturs lagar, så följer härav:
för det första att dygdens grund just är strävan att bibehålla sin tillvaro och att lyckan består däri att människan kan bibehålla sin tillvaro; för det andra att dygden måste eftersträvas för sin egen skull och att det inte finns något annat som är bättre och nyttigare för oss än den och för vars skull man skulle eftersträva den;
för det tredje att den som tar sitt eget liv har en kraftlös själ och att de helt och hållet besegras av yttre orsaker som strider mot deras natur. (Detta och alla efterföljande citat kommer ifrån Filosofin genom tiderna 1600-talet 1700-talet av Konrad Marc-Wogan.)
Så här långt verkar ju allt vara i sin ordning. Men som vanligt måste allt detta måste förstås i sitt sammanhang. Det visar sig att Spinoza egentligen inte är ute efter att försvara eller förespråka någon form av egoism. Det Spinoza istället gör är att han beskriver människans natur och i synnerhet hennes psykologiska drivkrafter. Det Spinoza presenterar här är med andra ord en form av ”psykologism egoism”.
Människor drivs, enligt Spinzoa, av tre primära känslor: lust, olust och begär. Hennes känsla av lust och olust är i sin tur bara ett känslomässigt uttryck för hennes förmåga att existera. Och alla människans känslor såsom kärlek, hat, ångest, avundsjuka, välvilja, medkänsla, vrede, etc är alla bara olika uttryck för hennes grundläggande känslor, lust och olust. Spinoza skriver: ”Lust (laetitita) är människans övergång från mindre till större fullkomlighet. Olust (tristitia) är människans övergång från större till mindre fullkomlighet.” Och:
En affekt är i den mån den hänför sig till själen, en idé genom vilken själen hos sin kropp bejakar en större eller mindre kraft att existera än förut. Om alltså själen påverkas av någon affekt, erhåller kroppen samtidigt en affektion genom vilken dess förmåga att verka ökas eller minskas.
Det är därför som Spinoza menar att människor som handlar på ett sätt som är oegennyttigt också handlar på ett sätt som strider mot människans natur. Men detta implicerar också en annan sak, nämligen att vad som är gott eller ont inte är en fråga om fakta. Dvs värden är inte uttryck för en relation mellan verkligheten och hur det objektivt sett tjänar människans liv. Nej, detta är en tanke som Spinoza uttryckligen förnekar:
Av allt detta framgår att vi inte strävar, vill eller begär något därför att det är gott utan att vi anser att det är gott därför att vi eftersträvar, vill eller har en drift eller ett begär efter det. (Min kursivering.)
Detta ska nu inte tas som att Spinoza försvarar eller förespråkar en form av irrationell egoism. Men det verkar i varje fall stå klart att Spinoza inte anser att frågan om värden är en fråga om fakta. Och jag anser naturligtvis att hans redogörelse är fullständigt felaktig. I verkligheten är det vår uppfattning av någon som (objektivt sett) ett värde, som gör att vi också har ett begär att sträva efter det. Men om detta är Spinozas syn på saken, då uppstår ett problem. Det verkar nämligen nu som att det Spinoza säger inte bara är felaktigt, det är dessutom ett motsägelsefullt synsätt. För lite senare skriver nämligen Spinoza följande:
Vidare gäller att vi aldrig kan åstadkomma att vi inte skulle behöva yttre ting för vår tillvaros bibehållande och att vi aldrig kan leva utan kommunikation med yttervärlden. Det finns något utanför oss som är nyttigt för oss och därför eftersträvansvärt. Av detta åter är det bästa vi kan tänka oss det som helt överensstämmer med vår natur.
Så det verkar vara som så att vi anser att något är gott för oss eftersom vi strävar efter det (begär implicerar värden) samtidigt som vi anser att det verkar finnas där ute som som är gott vilket gör det eftersträvansvärt (värden implicerar begär). Jag är inte säker på hur exakt man ska förstå Spinoza. Antingen är det jag som har missat någonting, eller också är detta en verklig, och ovanligt explicit, motsägelse i Spinozas filosofi.
Är det någon som har något förslag på hur man ska förstå Spinoza? Är det någon som anser att jag har missförstått Spinoza filosofi? Eller är det någon som kanske bara har någon annan reflektion att dela med sig?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 