Kategori: Filosofi

Kristdemokraternas ytliga flörtande med den mörka medeltidens ideal

Carl SvanbergLämna en kommentar

Kristdemokraternas Ebba Busch, Tuve Skånberg och Per Landgren skrev för några dagar sedan en omdiskuterad debattartikel i Dagen. Artikeln är intressant men också ytlig dvs ofilosofisk och ohistorisk. Författarna argumenterar för att vi har kristendomen att tacka för västerlandets frihet och välstånd. Så naturligtvis har de helt fel på så gott som varje punkt.

De börjar med att ge grekerna och romarna en del av äran för västvärldens människovänliga tillvaro. Men idéerna som de ger grekerna och romarna äran för är avslöjande. De säger att grekerna uppfann idén om “det gemensamma goda”. De säger alltså att grekerna ska ha äran för att ha uppfunnit kollektivismen. (När det bara är objektivister som använder frasen “det gemensamma goda” för att syfta på “det som är gott för samtliga individer” finns det ingen grund för någon välvilligare tolkning.)

Kom ihåg att kollektivismen är idén att gruppen är standarden för gott och ont. Det som är bra för gruppen är det goda och det som är dåligt för gruppen är det dåliga. Individen ska, enligt kollektivismen, leva och offra sig för gruppen. Hon ska vara ett medel för gruppens ändamål. Hon har ingen rätt att leva för sin egen skull utan endast som ett offerdjur. Kollektivism, som ju är en form av altruism, är grunden för nästan alla diktaturer, inte minst de senaste tvåhundra åren.

Platon är kollektivismens fader så det är på sätt och vis passande att ge de gamla grekerna äran för denna onda lära. Platons argument för filosofernas diktatur följer samma mönster som kristendomens argument för prästernas diktatur: Sinnevärlden är overklig. Den verkliga världen är en annan dimension, Formvärlden, och vi kan bara lära känna formerna, de abstrakta idéerna, medelst mystisk intuition, inte medelst sinnena och förnuftet. Och det är bara ett fåtal filosofer har lärt sig att komma i kontakt med den verkliga världen, och bekanta sig med Det godas form, vilket gör dem unikt lämpade att härska över oss som kungar. Det är inte svårt att se hur alla teokratier ursäktas med samma argument.

Att författarna skriver som de gör kan bero på enorm okunskap. Men det kan också vara avsiktligen. Den ytliga nivån på deras analys gör det svårt att avgöra. De använder sig av fraser och begrepp utan hänsyn till vare sig definitioner eller deras idéhistoriska bakgrund.

Den andra idén som författarna ger grekerna och romarna äran för är demokratin. Men vad är demokrati? Det är idén om majoritetens oinskränkta makt. Det är alltså en form av kollektivism som säger att majoritetens önskan bestämmer vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, lagligt och olagligt. I en riktig demokrati finns det inga gränser för vad majoriteten kan göra. Demokrati är, som marxisterna korrekt påpekade, en form av diktatur: majoritetens diktatur. Om majoriteten vill döda individen för att hon har kontroversiella åsikter då är det fritt fram för majoriteten att göra så. Om majoriteten vill förslava individen för “det gemensamma goda” är det vad som gäller. När majoriteten slår näven i bordet är det rätt. Demokrati är uppenbarligen oförenlig med principen om individens frihet.

En fråga: Varför vill författarna prisa de gamla grekerna och romarna för extremt destruktiva idéer som kollektivismen och demokratin men inte logikens fader, Aristoteles, vars filosofiska bidrag lade grunden till den vetenskapliga och industriella revolutionen och som ju tillsammans gav oss de senaste tvåhundra årens välståndsexplosion?

Efter att ha hyllat två idéer som leder till och rättfärdigar totalitära diktaturer skuttar de raskt vidare till att hylla den kristna människosynen och etiken. De ska ha “inspirerat till samhällen som bygger på frihet, lag och rätt – inte den starkes rätt”. Det är nog ingen slump att de försiktigt säger att kristendomen ska ha “inspirerat” till fria samhällen, för det finns absolut inget stöd för idén att kristendomen någonsin har rättfärdigat fria samhällen. De cirka 1000 åren som kristendomen hade total kulturell och politisk makt präglades av diktatur, förtryck, träldom.

Som en religion är kristendomen grundligt oförenlig med frihet. Den kristna människosynen i synnerhet. Enligt den kristna människosynen är människan en rutten, syndig, låg varelse. Hennes sinnen och förnuft ljuger och leder henne till synd. De går inte att lita på. För kunskap måste människan vända sig till den enda som vet: Gud. Individen är oförmögen att leva efter eget huvud. Varför vore det bra och önskvärt att ge en sådan hemsk varelse någon frihet? Utan Gud, vår allvetande och allsmäktige härskare, är individen inget.

Kristendomen förespråkar lydnad, inte frihet. Vi ska lyda Gud. Låta hans vilja ske. Vi är bara skådespelare i Guds pjäs. Guds vilja är standarden för gott och ont. Att lyda Gud är gott, att trotsa Gud är ont. Kristendomen går ut på att vi ska lyda den store diktatorn i skyn. Lyd eller brinn i helvetet. Så kristendomen leder logiskt till precis vad historien vittnar om: auktoritärism.

Det finns fler aspekter av kristendomen som krockar med individens frihet som ett ideal. Alla totalitära diktaturer kan och har, som sagt, rättfärdigats på den kristna etikens essens: altruismen eller osjälviskhetens moral. Individen ska leva och offra sig för andra. Hon är inget självändamål utan ett medel för andras ändamål: Gud eller i dess sekulära motsvarighet Kollektivet. Och ja, socialismen/kommunismen, nazismen/fascismen är inget annat än sekulära religioner. De ersatte Gud med Kollektivet (proletariatet, folket, rasen, nationen, “allmänhetens bästa”, etc.). Som sekulära religioner bygger de på tro dvs känslor, inte förnuftet. (Som materialister förnekar de det viljestyrda förnuftets existens eller förmåga och då är man en implicit mystiker i och med man säger att ens begrepp inte bygger på fakta och logik utan på atomernas rörelser eller någon annan determinerad process.) Så det är inte undra på att de bloddrypande resultaten förskräcker.

Det är skrattretande att se Busch, Skånberg och Landgren skriva att det var övertygelsen “om en kärleksfull, personlig och offervillig Gud som skapat människan till sin avbild, gav förutsättningarna till allmänna deklarationer om människovärde och mänskliga rättigheter”. Om man på allvar vill ge kristendomen äran för att ha skapat dagens mestadels fria “liberala demokratier” måste man åtminstone försöka bortförklara den totala avsaknaden av frihet under kristendomens kulturella och politiska höjdpunkt.

Några tyckare försökte bortförklara den enorma motsägelsen som författarna inte ville konfrontera. De påpekade att kristendomen gav oss idén om individens själ som verklig och viktig. Denna idé är sann och riktig och kristendomen ska ha ett erkännande för detta bidrag. Men vad tyckarna inte kunde förklara är varför denna insikt inte fick den kristna världen att röra sig ens en millimeter mot friheten under de 1000 år då kyrkan åtnjöt närmast total makt.

I verkligheten var det först när kristendomens makt och betydelse började förtvina, och folk inte längre tog religionen på samma allvar, som människans befrielse påbörjades. Det stora steget mot individens frigörelse kom med Upplysningen som avfärdade kristendomens auktoritära världsbild och människosyn. Den vetenskapliga revolutionen bevisade förnuftets enorma kraft och potential och detta ledde till en vördnad för individen som förnuftsvarelse. Det var först i denna icke-religiösa kontext som idén om den enskilde individens själ, eller rättare sagt förnuftiga själsförmögenhet, blev betydelsefull. Upplysningens förkämpar insåg att människor måste vara fria för att kunna tänka och handla förnuftigt. Och eftersom hon, tvärtemot den kristna människosynen, kan leva efter eget huvud är hon också lämpad och förtjänt av denna frihet.

Det är inte bara den kristna människosynen och etiken rättfärdigar auktoritärism, utan den religiösa tron som sådan. Vad gör man med de som tror fel? Som tror på fel Gud? Som förnekar Gud? I och med det inte är en fråga om rationell övertygelse baserad på fakta och logik, måste man tvinga på dem fel- eller icke-troende sin tro. Söker man sprida sin tro eller bygga ett samhälle på sin tro måste man förr eller senare ta till våld. Kätteri möttes med straff, inte argument. Blasfemi möttes med döden, inte fakta. Apostasi var en själslig om inte världslig dödsdom. Inkvisitionen bekämpade feltroende med terror och tortyr. Många brändes på bål. Så de mest religiösa perioderna domineras av ofrihet. Och konflikter. Oräkneliga människor har mördat varandra eftersom de har trott fel.

Vad gäller villfarelsen att den kristna läran ska ha bidragit till att berika massorna till en sådan grad att dagens fattiga är i många avseenden rikare än gårdagens miljardärer vill jag påminna om att kristendomen som religion knappast uppmuntrade någon till att samla förgängliga skatter här på jorden eller älska pengar och det goda livet de kan köpa oss. Kristendomens 1000 år kännetecknades som bekant av extrem fattigdom och stagnation. Och den kristna altruistiska etiken implicerar den fattigdoms-fördelande socialismen, inte den välstånds-genererande kapitalismen.

Buschs, Skånbergs och Landgrens artikel tar upp ett problem som måste bekämpas, nämligen postmodernismen dvs den kantianska subjektivismen. Men alternativet till kantiansk subjektivism är inte “de kristna traditionerna” och deras skadliga “praktik” utan en andra renässans för förnuftet och därmed den enskilde människan. Ändå är det “kristen människosyn och etik”, som ju gav oss den 1000 år långa mörka auktoritära medeltiden, som författarna lovsjunger.

Är profiter moraliska?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nå? Innan jag svarar på frågan, vill jag bara först förklara min frånvaro. Varför har det varit så rysligt tyst här? Det korta svaret är att jag, som vanligt, har varit extremt upptagen.

Jag har ägnat tid åt att medförfatta två essäer till en doktorsavhandling i affärsetik. Och nu har vårt hårda arbete äntligen har börjat löna sig. För några dagar sedan publicerades nämligen vår essä, “Is there Such a Thing as a Good Profit? Taking Conventional Ethics Seriously”, i ansedda Philosophia: Philosophical Quarterly of Israel. Ett utdrag:

This paper will show that if we take conventional ethics seriously, then there is no moral justification for business profits. To show this, we explore three conventional ethical theories, namely Christian ethics, Kantian ethics and Utilitarian ethics. Since they essentially reject self-interest, they also reject the essence of business: the profit motive. To illustrate the relationship, we will concretize how the anti-egoist perspective expresses itself in business and business ethics. In business, we look at what many businesses regard as proof of their virtue. In business ethics, we look at what many business ethicists say about the relationship between morality and self-interest and, thus, the profit motive. Ultimately, we will argue that conventional ethics can, at most, only justify the means of business (i.e., aspects of running a business), but not the end of business (i.e., profits).

Och: ”This paper will show that conventional ethics is fundamentally incompatible with self-interested business profits. Accordingly, we submit that many feel that business profits are either, at best, amoral or, at worst, immoral.”

Essän handlar alltså om att om vi tar den konventionella altruistiska moralen på allvar, då följer det att profiter och vinstintresset saknar ett moraliskt rättfärdigande.

Missförstå mig inte. Som en förespråkare av egoism anser jag självfallet att profiter är moraliska. I essän föreslår vi därför också att en möjlig väg ut ur denna situation är överväga en egoistisk affärsetik.

Livet kräver vinster, inte förluster. Livet beror alltså på samma själviskhet som vinstintresset motsvarar. Att vara emot vinstintresset är därför ytterst att vara emot livet själv.

Sedan tåls det att upprepas att affärsmän arbetar för sina förtjänster precis som alla andra. De är profitarbetare, inte lönearbetare. Affärsmän förtjänar sina profiter genom att starta, organisera och effektivisera arbetsdelningen i ekonomin. De gör detta genom att starta och driva företag. Företag som tjänar pengar genom att sälja varor och tjänster för massorna köper eftersom det berikar dem.

Affärsmännens arbete är dock väsentligen intellektuellt, inte fysiskt. De är, så att säga, hjärnorna bakom hela operationen. Då affärsmännen startar och driver företag är de också de fundamentala producenterna. De är nämligen de som sätter allt i rörelse.

Låt mig avsluta med en tankeväckande analogi: Arbetare är för affärsmännen vad verktygen är för arbetarna. De hjälper affärsmännen i deras arbete precis som verktygen hjälper arbetarna i deras arbete. Det vore irrationellt att förneka att arbetarna förtjänar sina löner bara för att de tar hjälp av verktyg. Det vore lika irrationellt att förneka att affärsmännen förtjänar sina vinster bara för att de tar hjälp av arbetare.

Filosofi och journalism

Carl SvanbergLämna en kommentar

Hur kommer det sig att så många journalister är icke-objektiva? Den mest grundläggande förklaringen är att de har en falsk filosofi. Det vill säga, en filosofi som inte stämmer överens med verkligheten. Men istället för att granska sina premisser vinklar de sin rapportering så att den stämmer bättre överens med deras falska filosofi.

Men detta gör dem inte nödvändigtvis oärliga. Hur kommer detta sig? Den enskilt bästa förklaringen på detta fenomen kommer från filosofen Harry Binswanger:

A worldview–i.e., a philosophy–is not normally something people look at, but something they look through. A philosophy is a frame of reference for understanding and dealing with the concretes (and middle-level abstractions) we confront in life. It takes a special act of reflection and abstraction to make a philosophy an object of cognition, rather than a means of cognition–i.e., to make it a “what” rather than a “how.”

Unreflective people, which definitely includes journalists, are not aware that they have a philosophy at all. But they are inescapably aware of philosophies different from their own. So liberal journalists think that they are not using any philosophy, they are just looking at and describing events “non-ideologically.” But when they see conservatives coming to what strikes the liberal journalists as “weird” conclusions, they know that the conservatives are led to them by their political philosophies.

I have likened this general phenomenon to the issue of regional accents. Nobody thinks he speaks with an accent. He thinks he just speaks “plain.” But he sure is aware of accents that differ from his own. So a Brooklynite hearing a Texan speak is very aware of the Texan having an accent. But that Brooklynite doesn’t think he has any accent–unless he has been repeatedly told he does by non-Brooklynites.

Läs hela här.

Jorden är . . . platt?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nej, jorden är givetvis inte platt. Men nu när jag har er uppmärksamhet vill jag tipsa om en kort video som går igenom varför jorden omöjligen kan vara platt.

Det som gör videos som denna så bra är att den (oavsiktligen) konkretiserar en viktig metafysisk princip inom objektivismen, nämligen att världen är en förenad helhet. (Det finns en uppföljare till denna video som också är ganska underhållande. Faktum är att YouTube är full med videos som metodiskt vederlägger alla “argument” för att jorden är platt samt visar vilka observationer som bevisar att jorden är rund.)

Videon visar att om man går med på en motsägelse då kommer ganska snabbt att resultera i hundratals ytterligare motsägelser. Eftersom världen är en sammanhängande helhet går det inte att förneka en aspekt av verkligheten utan att det också krockar med alla andra aspekter av verkligheten.

Därför följer en annan viktig epistemologisk princip inom objektivismen, nämligen att vår kunskap måste vara en logiskt förenad helhet. Den epistemologiska implikationen är att objektiv kunskap kräver att vi jobbar på att integrera vår kunskap. (Integrera betyder att vi jobbar på att verifiera att det vi lär oss idag är logiskt förenligt med allt annat vi vet.)

Det som är så fascinerande med just de som tror att “jorden är platt” är att deras enskilt främsta “argument” är att jorden ser platt ut. Förutom att den inte alls ser platt ut (om man t ex tittar på båtar och andra objekt som försvinner från botten och uppåt när de går bortom horisonten) så är detta argument endast plausibelt (för ett ögonblick) om man ignorerar allt annat som direkt strider mot denna slutsats.

Exemplet med “jorden är platt” visar dels att observationer av verkligheten är inte alltid tillräckliga för att kunna dra logiska slutsatser. Nej, som detta sorgliga exempel visar förutsätter objektivt tänkande, dvs motsägelsefritt och verklighetsbaserat tänkande, att vi också integrerar (logiskt förenar) våra observationer med allt annat vi vet.

Vill du bli en bättre (rationell) tänkare? Då vill jag tipsa om följande material:

Nationalekonomins begränsningar

Carl SvanbergLämna en kommentar

1946 skrev Ayn Rand ett brev till Leonard Read, med anledning av grundandet av Foundation for Economic Education (FEE):

The mistake is in the very name of the organization. You call it The Foundation for Economic Education. You state that economic education is to be your sole purpose. You imply that the cause of the world’s troubles lies solely in people’s ignorance of economics and that the way to cure the world is to teach it the proper economic knowledge. This is not true—therefore your program will not work. You cannot hope to effect a cure by starting with a wrong diagnosis.

The root of the whole modern disaster is philosophical and moral. People are not embracing collectivism because they have accepted bad economics. They are accepting bad economics because they have embraced collectivism. You cannot reverse cause and effect. And you cannot destroy the cause by fighting the effect. That is as futile as trying to eliminate the symptoms of a disease without attacking its germs.

Marxist (collectivist) economics have been blasted, refuted and discredited quite thoroughly. Capitalist (or individualist) economics have never been refuted. Yet people go right on accepting Marxism. If you look into the matter closely, you will see that most people know in a vague, uneasy way, that Marxist economics are screwy. Yet this does not stop them from advocating the same Marxist economics. Why?

Hat tip: Ed Thompson.

Photo by Analise Benevides on Unsplash

Descartes onda demon och konspirationsteorier

Carl SvanbergLämna en kommentar

ARIs Ben Bayer skrev för ett tag sedan en bra artikel, “An Alternative to Conspiracism’s Foolish Illusions”, om konspirationsteorier och Ayn Rands syn på saken. Medan jag läste den började jag osökt att tänka på Descartes demon. Vad är kopplingen?

Alla som någonsin har stött på konspiratoriska knäppskallar vet att det är helt meningslöst att diskutera med dem. De kommer att tro på sina “teorier” alldeles oavsett vad du än säger. Hur många bevis och argument du än kommer med, har de alltid ett svar eller flera svar: “Jo, men det är PRECIS vad de vill få dig att tro! Förstår du inte det? Dina så kallade ‘bevis’ är fejk! Det är ‘hittepå’. Detta kan bara betyda en sak: Antingen har du fejkat ‘bevisen’ i vilket fall du är en del av konspirationen! Eller också har du, i din blåögda naivitet, fallit för deras trick! Och nu har de dig i ditt grepp! VAKNA!”

Poängen är att vad du än säger kommer de att fortsätta att expandera konspirationens omfattning så att allt du säger tjänar som ytterligare “bevis” för den. Det är därför som det är ett enormt slöseri med tid att försöka motbevisa konspiratoriska knäppskallar.

Detta fick mig att tänka på Descartes onda demon. Descartes ville finna en säker, grund för all kunskap, ett axiom, ur vilket han sedan, steg för steg, kunde deducera fram den ena sanningen efter den andra. Vad är detta axiom? “Att han är ett tänkande ting”. Han kom fram till detta genom att avfärda allt som han kunde tvivla på och till slut fanns bara den introspektiva insikten om att han tänker och tvivlar kvar.

Vid något skede, på vägen dit, funderar Descartes på vad som skulle följa om det fanns en ond demon som ständigt lurade oss till att bland annat tro att det finns en extern verklighet? I så fall måste jag ändå finnas, menar Descartes, om än som ett lurat ting.

Men detta är, enligt en lång rad skeptiker, ingen lösning: “Ja, detta är precis vad den onda demonen vill få dig att tro! Det finns väl ändå inget som utesluter att din ‘klara’ självmedvetenhet endast är en fortsättning på den onda demonens illusion? Tänk Matrix. Jag kan i varje fall föreställa mig att så är fallet, så det är definitivt logiskt möjligt, inte sant?”

När du väl har öppnat dörren för demonen, och allt tvivel den göder, då är det så gott som omöjligt att stänga dörren igen.

Men vad var det som öppnade dörren? Det godtyckliga.

Det var Descartes godtyckliga tvivel. Descartes skäl för att tvivla är väsentligen: “Är det inte möjligt att X är falskt? I så fall kanske det också är falskt?” Det är alltså ur ett “MÖJLIGT” eller “KANSKE” som dessa tvivel härleds. Frågan är dock: Varför tror du att det är “möjligt”? På vilka grunder? Vad berättigar detta “kanske”?

Tvivel måste motiveras. Det måste finnas ett skäl för att tvivla på att X är fallet. Det måste finnas bevis eller logiska argument. Att tro på X utan skäl är dåligt. Att tvivla på X utan skäl är, av samma anledning, lika dåligt.

Att tro utan fakta och logik är religion. Att tvivla utan fakta och logik är skepticism. Psyko-epistemologiskt så hänger religion och skepticism ihop; i båda fallen går man nämligen på sina känslor, inte på fakta och logik.

När man “tänker” med sina känslor då är det vanligt att sker det snabba hopp mellan godtyckligt tvivel om X och en lika godtycklig tro på Z. Det är därför de konspiratoriska knäppskallarna har en tendens att snabbt gå från att godtyckligt tvivla på en sak (“Månlandningen är fejk!”) för att i nästa ögonblick lika godtyckligt tro på en annan (“Jorden är platt!”). Och om man tror på en konspirationsteori, då brukar man ofta tro på tio ytterligare.

Det är ingen slump att en överväldigande majoritet av alla som tror att jorden är platt också tror att det ligger bakom en global konspiration som syftar till att hjärntvätta oss alla till att istället tro att jorden är platt. Det är ingen slump att konspirationsteorierna flödar i det extremt religiösa Mellanöstern.

Det som ligger till grund för knäppskallarnas konspirationsteorier är att de vid något skede öppnade dörren för det godtyckliga. Och när de väl öppnade den dörren, då är det omöjligt att stänga den igen med fakta och logik. För precis som Descartes demon kan de alltid komma tillbaka och säga, “Kanske dina bevis är fejk? Kanske de där vetenskapsmännen är en del av konspirationen? Är det inte möjligt att fejka bilder? Är det inte möjligt att muta vetenskapsmän?” (Och ur dessa känslobaserade godtyckliga “kanske” och “möjligt”, går de sedan till följande känslobaserade trosartikel: “Visst är det så.”)

Det gäller att aldrig öppna dörren för det godtyckliga. Det bästa svaret är därför att ignorera det som om inget har sagts. På den här punkten får Leonard Peikoff får sista ordet: “The reason is that, cognitively speaking, nothing has been said. One cannot allow into the realm of cognition something that repudiates every rule of that realm.” Och lite längre fram: “An assertion outside the realm of cognition can impose no cognitive responsibility on a rational mind, neither of proof nor of disproof. The arbitrary is not open to either; it simply cannot be cognitively processed. The proper treatment of such an aberration is to refrain from sanctioning it by argument or discussion.” (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, ss. 164-165, 168-169.)

€ € €

För den som vill veta mer om dåliga epistemologiska idéer som det godtyckliga, skepticism, och hur de har en avgörande roll i människans liv, rekommenderar jag följande material för självstudier:

Photo by Analise Benevides on Unsplash

Kort om den filosofiska orsaken till den svenska skolans förfall

Carl SvanbergLämna en kommentar

Vid Quilette skriver Magnus Henrekson och Johan Wennström om den svenska skolans förfall. Författarna klandrar framför allt den “socialkonstruktivistiska” pedagogik som numera dominerar den svenska skolan:

This approach contends that knowledge and reality are subjectively constructed, which implies that knowledge cannot be transferred from teacher to student . . . Instead, students should be given freedom of choice in their learning and work independently to acquire supposedly general skills such as creativity and critical thinking, which are considered more durable than ‘facts’ arbitrarily arranged in core subjects.

Enligt den “socialkonstruktivistiska” pedagogikens “logik” ska lärarna inte ägna sig åt att lära eleverna tonvis med väsentliga fakta och kunskaper. Istället är det tänkt att okunniga elever ska själva eller tillsammans med andra “lära sig” genom att fumla sig fram till “kunskap”. Den obildade ska alltså leda den obildade. Med en sådan irrationell pedagogik är den svenska skolans tillstånd inget mysterium.

Jag minns förresten själv hur det var när jag gick i skolan på 1990-talet. Det var ofta så illa att jag tvingades kompensera för den bristande “undervisningen” genom att ägna oräkneliga timmar åt fakta- och kunskapsintensiva självstudier i skolans bibliotek.

Samma “socialkonstruktivistiska” pedagogik har, som väntat, haft samma destruktiva inverkan i t ex USA, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Så detta är inget unikt för Sverige. Vad som möjligen är unikt för Sverige är hur snabbt skolan har förfallit.

För exempel, bevis och detaljer råder jag nyfikna att bland annat läsa Seven Myths about Education av Daisy Christodoulou och God utbildning och dålig: Internationella exempel av Inger Enkvist. Ni kan också lyssna på Leonard Peikoffs klassiska Ford Hall Forum-föredrag “The American School: Why Johnny Can’t Think”:

Vad är denna “socialkonstruktivistisk” pedagogik uttryck för? I filosofiska termer, är den naturligtvis ett uttryck för subjektivism.

Subjektivism är idén att verkligheten är en produkt av medvetandet. Medvetandet upptäcker, enligt detta synsätt, inte verkligheten; det skapar den.

Om subjektivismen är riktig, då följer det förstås att det inte finns någon objektiv verklighet eller objektiv kunskap för lärare att lära ut, varför det enda som återstår är för elever att själva (eller tillsammans) “skapa” sin egna (eller gemensamma) subjektiva “sanning”.

Den svenska skolans förfall utgör därför ännu en dramatisk illustration av vilken avgörande betydelse fundamentala dvs filosofiska idéer har för världen vi lever i.