Det finns de som vill hävda att moralprinciper, såsom rättigheter, är helt meningslösa. De vill hävda att det finns fördelar med att kränka principer, rättigheter, etc. De vill använda denna fördel som ett argument emot kapitalism, rättigheter och objektivismen. De kan gå med på att det inte finns några fördelar med att systematiskt genomföra ”tillräckligt stora” kränkningar av individens rättigheter (mord, socialism, etc). Men de envisas inte desto mindre med att det åtminstone kan finnas fördelar med det på marginalen för en enskild individ. Deras resonemang är så här: Om jag stjäl lite grann, då kommer det endast att ha en marginell inverkan på mitt offer, att det är praktiskt taget obetydligt, men för mig kan det faktiskt vara tillräckligt betydelsefullt, varför det lönar sig. Alltså är det rationellt att stjäla under sådana här omständigheter.

Men detta sätt att resonera håller inte. Varför?

1. Vikten av moralprinciper. När man gör det går man från en princip till en annan. I detta fall går man från principen om individens rättigheter och principerna för mänsklig överlevnad, till ”principer” som är helt oförenliga med dessa principer. Detta får konsekvenser eftersom det betyder att det de gör är faktiskt dåligt och skadligt, i längden, inte bara för deras offer (om än bara lite) utan även för de påstådda förmånstagarna. De säger, utan att vara medvetna om det, i princip: ”_Lite_ gift har ingen dött av!” Sedan konkluderar de att det är ”praktiskt” att ta lite gift, på marginalen. Men de ignorerar och evaderar det faktum att de samtidigt åstadkommer en gradvis, men inte desto mindre verklig förstörelse för dem (och alla andra), på marginalen. (Och om folk tycker detta är ”trams”, då kan man ju lika väl rekommendera folk att aldrig någonsin spara pengar eftersom en låg ränta är ”bara” en gradvis, om än verklig, ökning av ditt sparade kapital. Eller ta en sådan sak som att handla ett paket cigaretter dagligen eller, som jag gjorde för ett par år sedan, 1,5 liter coca cola om dagen. Jag upplevde det som att det endast fanns fördelar för mig, på marginalen, om jag såg på den njutning jag fick ut av att dricka coca cola dagligen. Men jag ignorerade eller evaderade den precis lika verkliga, men marginella, försämringen av min figur och hälsa som följde.)

2. The Broken Window Fallacy. Man försöker gärna påskina att fördelarna är större än nackdelarna (för offret) och att det därför lönar sig. Men det beror på att man endast fäster blicken på de direkta konsekvenserna; man ignorerar de indirekta som man inte ser för tillfället. Jämför med inflation som kan ske gradvis och som kan gynna somliga till en början, men på sikt missgynnar alla. Många bäckar små gör till slut stor skada, men detta tar lång tid för att folk ska se det, och därför tror de att de kommer att komma undan med livet i behåll.

3. Slippery slope. Folk som vill strunta i rationella moralprinciper använder alltid argumentet att skadan bara är marginell, att deras offer därför klarar av det, och givet alla påstådda ”fördelar” med att exempelvis kränka individens rättigheter på ”marginalen”, är det en ”no brainer” vad man bör göra. Men eftersom man har övergett alla rationella principer, och nu vägleds av rakt motsatta principer, och dessutom tror att man kan vinna något på det, då blir det väldigt lätt så (vilket massor med historiska exempel visar på), att man tar ytterligare ett steg, sedan ytterligare ett steg, och till slut är skadan allomfattande. Ta som exempel momsens historia i Sverige. Momsen var från början bara en liten temporär skatt, men idag utgör den en väldigt hög skatt på allt vi handlar och likaså en väldigt stor inkomst för staten. Varje höjning motiverades just eftersom ”skadan” för den föregåenden höjningen var så marginell eller ”osynlig” (eftersom konsekvenserna inte syntes förrän långt senare). De ignorerar också att eftersom de har övergett principen om individens rättigheter, med allt det innebär, öppnar man upp även för att andra än en själv ska kunna lobba för politikerna om sina ”intressen” som skadar andra direkt, dem själva inkluderade. Och det finns absolut ingenting de kan säga emot dessa människor som ju bara använder samma argument som de själva använder sig av: ”Det är bara 5% skatt, du klarar det.” Men när hundra lobbygrupper slåss om våra pengar betyder dessa 5% snart betydligt mer.

4. Inkonsekvens. Det faktum att de inte vill vara konsekventa och löpa hela linan ut är ett bevis för att de inser att deras policy egentligen är självmordsmässig. Ta t ex de som förespråkar statliga minimumlöner. De förnekar ofta att det har skadliga effekter, att det t ex skapar arbetslöshet med alla problem det innebär för de arbetslösa och alla andra. Men om de nu är så säkra på det varför föreslår de då inte bara att man höjer minimumlönen för alla så att alla tjänar 1 000 000 i timmen? Poängen är att på marginalen är skadan lika verklig, bara inte lika omfattande. Men bara för att den inte är lika omfattande betyder inte att den inte existerar. Jämför även med en irrationell inflationspolitik som ingen vill konsekvent tillämpa (eftersom det skulle innebära att hela det ekonomiska systemet kollapsade) eller med skatter (ingen vill ha 100% skatt eftersom det skulle förstöra ekonomin), etc. Jämför även med tullar. Den företagare som skyddas av tullar kan endast vinna på det, på kort sikt, så länge man inte är konsekvent med politiken. Dvs så länge man inte inför tullar på allt och alla och så länge han fortfarande kan köpa bättre produkter från alternativ inom samma bransch som han själv är verksam inom. Men notera att när man väl har övergett principen som förbjöd tullar och andra statliga interventioner, då finns det inte längre någonting som stoppar andra från att lobba till sig samma tullar, vilket placerar honom i en position där han blir tvungen att låta sig vårdas av dåliga läkare (som ju endast är verksamma eftersom de skyddas från av konkurrensen av bättre läkare), eller köpa sina egna undermåliga produkter (eftersom han har blivit skyddad från konkurrensen av bättre alternativ), eller köpa otroligt dyra och fula kläder (eftersom de dåliga klädproducenterna har blivit skyddade från de bättre), etc.

5. Värden är objektiva. En annan viktig poäng som ofta ignoreras här är att värden är objektiva, inte intrinsikala eller subjektiva. De som antar att det finns några verkliga fördelar eller värden av att t ex införa skatter på rika för att förse de fattiga förortsbarnen med ”gratis” utbildning, gör det ofta med utgångspunkten att det antingen är ett egenvärde i att sjukvården är gratis (intrinsikalism) eller också för att de bara känner att det är ett värde (subjektivism). Men så är det inte. Om det inte har något värde för offren, då har det inget värde alls. Och eftersom skattebetalarna betalar under tvång är det inte uttryck för en värdering; en värdering är inte möjlig under tvång. Tvång och förnuft är oförenliga med varandra och av exakt samma anledning är också tvång och värden oförenliga med varandra; man kan inte tvinga någon till att acceptera någonting som ett värde under hotet av en pistol; en pistol är lika lite ett argument för detta som för något annat.