Lyckans villkor (Del 3)

Det är värt att notera att de irrationella lyckosökarnas ”glädje” nästan uteslutande utgörs av eskapism eller av att försöka förfalska verkligheten.

Låt oss ta en diktator som ett annat exempel. Vad är det diktatorn värdesätter? Det är makt över andra människor. Varför är det viktigt för honom att ha denna makt? Därför att han är liksom den simpla tjuven oförmögen att överleva. Varför det? Därför att han, precis som bankrånaren, inte heller använder sitt förnuft. Detta gör honom maktlös precis lika inför naturen och därmed drabbad av samma metafysiska rädsla. Vad han försöker åstadkomma genom att skaffa sig makt över andra människor är att förfalska verkligheten; han försöker få det till att han faktiskt är en människa förmögen att leva och detta gör han som ett försök att skaffa sig lite självaktning. För den här sortens maktmänniskor räcker det inte med att parasitera på andra människors välstånd; de kräver lydnad – ovillkorlig lydnad. Ayn Rand skrev:

A mystic is driven by the urge to impress, to cheat, to flatter, to decieve, to force that omnipotent consciousness of others. ”They” [de rationella människor som är i stånd att handskas med naturen] are his only key to reality, he feels that he cannot exist save by harnessing their mysterious power and extorting their unaccountable consent. ”They” are his only means of perception and, like a blind man who depends on the sight of a dog, he feels he must leash them in order to live. To control the consciousness of others becomes his only passion; power-lust is a weed that grows only in the vacant lots of an abandoned mind.

Every dictator is a mystic, and every mystic is a potential dictator. A mystic craves obedience from men, not their agreement. He wants them to surrender their consciousness to his assertions, his edicts, his wishes, his whims – as his consciousness is surrendered to theirs. He wants to deal with men by means of faith and force – he finds no satisfaction in their consent if he must earn it by means of facts and reason. Reason is the enemy he dreads and, simultaneously, considers precarious; reason, to him, is a means of deception – and only their causeless belief or their forced obedience can give him a sense of security, a proof that he has gained control of the mystic endowment he lacked. His lust is to command, not to convince: conviction requires an act of independence and rests on the absolute of objective reality. What he seeks is power over reality and over men’s means of perceiving it, their mind, the power to interpose his will between existence and consciousness, as if, by agreeing to fake the reality he orders them to fake, men would, in fact, create it. (The Ayn Rand Lexicon, s 122-123.)

Men det enda han får av att uppnå lite makt över andra människor är en tillfällig lättnad från den kroniska terror – metafysiska rädsla – som annars plågar honom. Han blir i själva verket aldrig lycklig. Det är därför han aldrig blir nöjd. Så länge han är fundamentalt maktlös inför naturen kommer han aldrig att bli nöjd eller lycklig. Och då ska vi inte glömma bort att det finns andra omfattande problem som ständigt ger en diktator skäl att vara plågad av oro och paranoia. Men till detta återkommer vi senare.

Ta missbrukaren av droger. Vad de försöker undfly är verkligheten för att uppnå en tillfällig lättnad. Men inte blir de lyckliga. Dels beror det på att deras missbruk är självdestruktivt. Så deras ”glädje” är allt annat än motsägelsefri. Dels beror det på att deras missbruk inte löser deras problem. Så många av dem känner sig tvungna att söka hjälp för att göra sig fria från missbruket och ta itu med vad det var som gjorde att de kände ett behov av att försöka undfly verkligheten till att börja med. Dels är denna lättnad på grund av sakens natur av en tillfällig sådan. Deras drogade tillstånd varar ju inte för evigt. (Principen är förstås exakt densamma för missbrukaren av alkohol.)

Ta personen som försöker fejka till sig en självkänsla genom att missbruka sex. Det är självfallet inget fel i att ha sex, och framför allt är det inget fel i att ha sex ofta. Men det är inte lämpligt att ha sex i hopp om att det ska ge dig en självkänsla. Vem du väljer att ha sex med säger en hel del om dig själv och din självbild, dvs din självkänsla. Så en person som försöker uppnå lycka genom att missbruka sex börjar i fel ända. De försöker i regel uppnå någon form av självkänsla genom att ha sex. (Se på sexmissbrukare.) Men självkänsla kommer inte av att ha massor med sex med allt som rör sig. Det kommer av att vara kapabel att leva och att veta att man är kapabel att leva. Folk som försöker uppnå självkänsla genom att ha sex ägnar sig egentligen bara åt en form av eskapism och kommer därför aldrig att verkligen bli lycklig. (Det är därför de aldrig blir nöjda utan bara fortsätter och vill ha mer och mer.) Och det som får dem till att vilja ”fly” undan är det faktum att de inte är lyckliga och inte har någon självkänsla. Ta t ex en man som har ett dåligt självförtroende på grund av hans impotens eller ålder och som genom att ligga med den ena efter den andra unga tjejen försöker han uppnå en självkänsla. Men det fungerar inte, det är därför han fortsätter förgäves, och ett självdestruktivt missbruk uppstår. För att han ska kunna njuta till fullo av sex måste han först ha en självkänsla. Sexet är nämligen en kroppslig hyllning av hans självkänsla, av hans övertygelse av att han förtjänar lycka på jorden. Det är en konkretisering av att han är värdig och kapabel att leva. Det är därför folk som väljer att ha sex med vem som helst, även de oattraktiva (själsligt och/eller kroppsligt) avslöjar hur de ser på sig själva. De som ligger med horor i syfte att uppnå en självkänsla gör sig själv till en hora, inte bara i kroppen, utan även i själen. För vad som ”horas” ut är själen; ens egen syn på sig själv. Observera att de som ofta har sex i syfte att uppnå självkänsla ofta lider just av en dålig självkänsla och att vad de ägnar sig åt är inget annat än sexmissbruk, och att de inte mår bättre av att missbruka sex. Faktum är att sexmissbrukare i regel mår fruktansvärt dåligt av deras missbruk. (Det är också värt att notera att missbrukare i största allmänhet är människor som känner att deras liv saknar ett övergripande syfte.)

Vad är det för mönster vi kan börja skönja redan nu? Det är att den påstådda ”glädje” och ”lycka” som de irrationella lyckosökarna säger sig uppnå är inte en genuin form av lycka. Det är, för att låna en jämförelse av Leonard Peikoff, mer att jämföra med den lättnad som uppstår när man slutar slå huvudet i väggen. De påstådda lyckosökarna drivs mer av rädsla för lidande; rationella människornas lycka drivs av en kärlek till värden. Varför handlar det bara om en tillfällig lättnad från deras kroniska rädsla? Varför blir de aldrig riktigt lyckliga? Även om vi bortser från det faktum att deras ”värden” inte bara tenderar att krocka med varandra – varför de ofta plågas av frustrationer och ångest även när de väl lyckas med att nå sina värden – så krockar de dessutom med verkligheten – varför deras ”lycka” är allt annat än fri från motsägelser vilket kan förklara varför deras ”lyckligaste” dagar nästan uteslutande följs av en smärtsam bakfylla.

(Del 4 kommer förresten senare idag eller imorgon.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.