Enligt Ayn Rands filosofi, objektivismen, är människans liv standarden för värden och moral. Så här skriver Rand:

The standard of value of the Objectivist ethics—the standard by which one judges what is good or evil—is man’s life, or: that which is required for man’s survival qua man.

Och:

The standard of value of the Objectivist ethics—the standard by which one judges what is good or evil—is man’s life, or: that which is required for man’s survival qua man.

Since reason is man’s basic means of survival, that which is proper to the life of a rational being is the good; that which negates, opposes or destroys it is the evil.

Så det som främjar människans liv är det goda, bra, och moraliska; det som hämmar människans liv är det onda, dåliga och omoraliska. Pro-liv är gott, anti-liv är ont. Detta kan också formuleras som att det som främjar människans välfärd är det goda.

Med tanke på detta kan det komma som en överraskning att objektivismen avfärdar välfärdsstaten som en omoralisk institution. Är inte hela poängen med välfärdsstaten att främja just mänsklig välfärd? Så hur kan man då säga att välfärdsstaten hämmar människans liv? På vilket sätt är välfärdsstaten “anti-liv”?

Vad som följer är långt ifrån objektivismens fullständiga moraliska argument mot välfärdsstaten. Nej, vad som följer är bara en liten bråkdel av argumentet. För att vara mer precis erbjuder jag bara ett av många sätt att tänka på den här typen av frågor; ett ramverk som gör det enklare för fler att se varför objektivismen säger att välfärdsstaten är anti-välfärd dvs anti-liv.

När objektivismen säger att välfärdsstaten är anti-liv, då betyder det inte nödvändigtvis att välfärdsstaten bokstavligen skördar offer. Det är inte så det ska tolkas. Nej, enligt objektivismen räcker med att något hämmar vår mänskliga överlevnad för att det ska, med människans liv som standard, räknas som ett ont. Det måste alltså inte till att folk direkt och bokstavligen dör för att något ska utvärderas negativt.

Men detta är bara en del av förklaringen. En annan viktig del är att de allra flesta som försvarar och beundrar välfärdsstaten för dess påstådda förmåga att främja mänsklig välfärd lider av bristande fantasi. De är ovana vid att granska sina premisser eller tänka utanför ramarna. En del av svaret ligger alltså i Frédéric Bastiats insikt om skillnaden mellan det man ser och det man inte ser. Låt mig citera Bastiat på denna punkt:

In the department of economy, an act, a habit, an institution, a law, gives birth not only to an effect, but to a series of effects. Of these effects, the first only is immediate; it manifests itself simultaneously with its cause — it is seen. The others unfold in succession — they are not seen: it is well for us, if they are foreseen. Between a good and a bad economist this constitutes the whole difference — the one takes account of the visible effect; the other takes account both of the effects which are seen, and also of those which it is necessary to foresee. Now this difference is enormous, for it almost always happens that when the immediate consequence is favourable, the ultimate consequences are fatal, and the converse. . .

“Det vi ser” är den subventionerade sjukvården; den avgiftsfria skolan; bidrag och statliga “pensioner”. Men de flesta tänker inte längre än så. De anstränger inte sin abstrakta tankeförmåga för att fatta “det vi inte ser”; en värld där de “fattigaste” har tio gånger högre inkomster, tre gånger längre livstid, bättre och billigare utbildning och sjukvård, osv.

I Economics in One Lesson pratar Henry Hazlitt inte om välfärdsstaten utan om värdet av att bygga en bro med skattepengar, men principen är exakt densamma:

For every dollar that is spent on the bridge a dollar will be taken away from taxpayers. If the bridge costs $1,000,000 the taxpayers will lose $1,000,000. They will have that much taken away from them which they would otherwise have spent on the things they needed most.

Therefore for every public job created by the bridge project a private job has been destroyed somewhere else. We can see the men employed on the bridge. We can watch them at work. The employment argument of the government spenders becomes vivid, and probably for most people convincing. But there are other things that we do not see, because, alas, they have never been permitted to come into existence. They are the jobs destroyed by the $1,000,000 taken from the taxpayers. All that has happened, at best, is that there has been a diversion of jobs because of the project. More bridge builders; fewer automobile workers, radio technicians, clothing workers, farmers.

But then we come to the second argument. The bridge exists. It is, let us suppose, a beautiful and not an ugly bridge. It has come into being through the magic of government spending. Where would it have been if the obstructionists and the reactionaries had had their way? There would have been no bridge. The country would have been just that much poorer.

Here again the government spenders have the better of the argument with all those who cannot see beyond the immediate range of their physical eyes. They can see the bridge. But if they have taught themselves to look for indirect as well as direct consequences they can once more see in the eye of imagination the possibilities that have never been allowed to come into existence. They can see the unbuilt homes, the unmade cars and radios, the unmade dresses and coats, perhaps the unsold and ungrown foodstuffs. To see these uncreated things requires a kind of imagination that not many people have. We can think of these non-existent objects once, perhaps, but we cannot keep them before our minds as we can the bridge that we pass every working day. What has happened is merely that one thing has been created instead of others.

För varje krona som slukas av välfärdsstaten, finns det mindre kapital över för investeringar i företag som berikar oss genom att producera varor och tjänster, skapar många nya jobb, med högre löner, bättre villkor och förmåner, för att inte tala om ett flöde av innovationer som fusionsenergi, överljudsflygplan för massorna, boten för hjärtsjukdomar, cancer och alzheimers, massproduktion av mänskliga kroppsdelar, osv. Med tanke på hur många biljoner som välfärdsstaterna världen runt har slukat genom åren är min uppskattning om hur mycket mänsklig välfärd vi har gått miste om extremt konservativ.

Man måste dock inte vända sig till “det man inte ser” för att förstå hur mycket välfärdsstaten på olika sätt underminerar människors välfärd.

För det första kan vi se att välfärdsstaten gör oss fattigare. Det är därför de större och mer “generösa” välfärdsstaterna i Europa är fattigare än den mindre och “snålare” välfärdsstaten USA. Ja, USAs “fattiga” är i många avseenden ungefär lika rika som Europas medelklass. I en del avseenden är de faktiskt rikare. Som exempel njuter USAs “fattiga” av en större betydligt större boyta än Europas icke-fattiga. All historisk och global erfarenhet visar konsekvent att ju mer frihet vi har, desto rikare är vi. Ju rikare vi är, desto längre, friskare, och bättre liv kan vi leva. Nordamerika och Västeuropa blev rika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dvs långt före välfärdsstaten. Det är ingen slump. Vi hade aldrig kunnat utradera den absoluta fattigdomen och skapa en bred medelklass som är rikare än gårdagens miljardärer, om våra ekonomier redan på 1800-talet hade krossats under vikten av dagens välfärdsstater med deras höga skatter och utgifter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, osv. Dagens fantastiska välståndsöverflöd hade då förblivit “det vi inte ser”.

Välfärdsstater tenderar—via den jobbförstörande kombinationen av höga skatter, höga bidrag och subventioner, regleringar och statligt uppbackade fackföreningar—att skapa arbetslöshet och bidragsberoende. På detta sätt dömer välfärdsstaten många människor till ett liv i utanförskap—tomma, passiva och meningslösa liv. Att inte kunna försörja sig av egen kraft förstör människors självkänsla—ett grundläggande, psykologiskt behov. Välfärdsstatens offer må inte lida av någon uppenbar materiell nöd; de lider däremot av en omfattande spirituell nöd. Bidragsberoendet och utanförskapet gör folk deprimerade och självmordsbenägna. En del börjar “självmedicinera” med alkohol och droger. Många av dessa subventionerade själar går en säker död till mötes; kropparna begravs senare. I den mån välfärdsstaten orsakar detta, underminerar den människors liv och lycka.

Beroende på vilken välfärdsstat man råkar hamna i kommer några att få sina liv förstörda av statliga skolmonopol som misslyckas med att lära barn att läsa, skriva och räkna. Andra kommer att få sina liv förkortade av den statliga sjukvårdens oundvikliga ransoneringar. Som en direkt följd av denna ransonering är det många som lider och dör i vårdköer. Helt i onödan.

Sedan finns det också några välfärdsstater som—på grund av de perversa ekonomiska incitament som de skapar—har nästan ruinerats fullständigt. Resultatet är misär, inte välfärd. Se till exempel Greklands öde under 2010-talet. Många välfärdsstater kommer sannolikt att ha tuffa tider framför sig då den demografiska utvecklingen innebär att det finns många fler som kommer att försörjas av statliga “pensioner” (bidrag) än vad det finns arbetare att plundra med skatter. Detta måste inte leda till finansiell bankrutt (a la Grekland), men det måste leda till att någon tvingas till att offra sin levnadsstandard. Antingen kommer skatterna att höjas eller kommer pengarnas värde att inflateras bort eller kommer “pensionerna” att sänkas. Sannolikt kommer vi att drabbas av lite av varje.

Vad detta visar är att vi måste inte använda vår abstrakta tankeförmåga för att se bortom här och nu för att se hur destruktiv välfärdsstaten är. Det finns redan många saker vi kan se här och nu också.

Med detta sagt, vill jag nu gå tillbaka där jag började, nämligen att vi objektivister säger att välfärdsstaten är anti-liv. Detta ska alltså inte förstås som att vi menar att den direkt och bokstavligen måste leda till död och lidande. Nej, för att se detta räcker gott och väl med att se att den hämmar mänsklig välfärd genom att beröva oss “det som vi inte ser”.

Låt mig avsluta med en analogi: Det finns många kroniska sjukdomar varav några är dödliga. Till exempel diabetes eller HIV. Men tack vare kapitalismen finns det många läkemedel och behandlingar som gör att vi idag kan leva med dem. Detta är bra. Men hur bra det än är att dessa människor idag kan leva med sina sjukdomar så är det ju ingen som kan förneka att det vore bättre om de inte blev sjuka till att börja med. Då skulle de ju slippa spendera så mycket tid, pengar och energi på att behandla dem. De skulle istället kunna spendera all denna tid, pengar och energi åt att leva ännu längre och bättre liv.

Välfärdsstaten är som en kronisk sjukdom. En kronisk sjukdom är dålig (anti-liv) även om den inte dömer dig till död och lidande. Välfärdsstaten är också dålig (anti-liv) även om den inte dömer dig till död och lidande. Som en kronisk sjukdom tvingar välfärdsstaten oss att offra “det vi inte ser” (dvs mer välstånd dvs ett rikare och bättre liv dvs mer välfärd) för “det vi ser” (välfärdsstatens förtryckande skatter, regleringar, paternalism dvs själsdödande ofrihet, stagnation och bidragsberoende). Detta är illa nog.

Så trots att detta är långt ifrån objektivismens fullständiga moraliska argument mot välfärdsstaten (jag har bara skrapat lite på ytan), hoppas jag ändå att ni nu kan lite bättre förstå varför objektivismen har en sådan negativ syn på välfärdsstaten.