Idag “vet” alla att fri invandring inte fungerar. Alla “vet” att invandringen måste “stramas åt”. Om detta är nästan alla från höger till vänster överens. Men om detta har “alla” fel. Tro det eller ej, men jag vidhåller att fri invandring är idealet.

Hur kan jag säga en sådan sak? På allvar?

Jag förstår din reaktion. För visst är det så att Sveriges invandringspolitik har fört med sig en lång lista av “invandrade” problem, problem som är så många och omfattande att det är nästan omöjligt att blunda för: islamisering, terrorism, moralpoliser, könssegregering, påtvingade barnäktenskap, slöjtvång, hedersmord, sexuella trakasserier och (grupp)våldtäkter, brottslighet och otrygghet, klanbråk och gängkrig, rasism och antisemitism, “utsatta områden” och “no go”-zoner, bilbränder, granatexplosioner, skjutningar, upplopp, välfärdskostnader som ruinerar skattebetalarna. . . Jag kan fortsätta.

Detta är verkliga, allvarliga och växande problem. Ändå var det många som in i det längsta förnekade att problemen ens fanns. Och när det visade sig vara omöjligt då gjorde de sitt bästa på att förminska problemen.

Och istället för att sakligt diskutera problemens natur och vidd så har alldeles för många förespråkare av fri invandring ägnat sig åt att brunsmeta alla som vägrar att blunda. Genom sina högljudda och ofta hysteriska protester har de insinuerat att “Bara rasister ondgör sig över gruppvåldtäkter!” “Bara främlingsfientliga oroar sig över skjutningar och granatexplosioner!” “Bara Sverigedemokrater ojar sig över hedersmord!” (Och sedan undrar ofta samma människor varför så många i ren desperation vände sig till det enda partiet som inte stoppar huvudet i sanden.)

Den fria invandringens förespråkare har alltså ofta varit sina egna värsta fiender. Deras tendens att förminska eller förneka de “invandrade” problemen har tyvärr gjort invandringsdebatten helt skruvad.

Nu tror många att vi bara har ett alternativ: Antingen inser vi fakta och överger den fria invandringen som ett naivt ideal eller också fortsätter vi att ignorera fakta och håller fast vid den fria invandringen som en dogm.

Med andra ord, så tror många att man måste vara en “faktaresistent” fanatiker för att hålla fast vid tron på den fria invandringen—då alla sansade “realister” inser att den måste regleras bort.

Varför har de då känt ett sådant behov av att förneka verklighetens obekväma fakta? En faktor är att de är rädda för att bli för att bli anklagade för rasism. De är alltså rädda för att få smaka på sin egen medicin.

Men en annan bidragande faktor är att invandringsdebatten har formats av utilitaristiska argument.

Utilitarismen är väsentligen en moralfilosofi enligt vilken det goda är det som leder till den största möjliga “nyttan” för det största möjliga antalet. En handling är således god (eller ond) beroende på om man kan räkna fram en “nyttokalkyl” som visar på en “nettovinst” (eller “nettoförlust”).

Så om “nyttokalkylerna” visar att Sverige gör en “samhällsvinst” på att på att begränsa (eller stoppa) invandringen, då följer det att vi bör begränsa (eller stoppa) invandringen.

Hur denna “nettokalkyl” påverkar den enskilde individen, som vill flytta till Sverige, har enligt detta synsätt ingen betydelse. Samhällets, Sveriges, folkets eller nationens bästa går, enligt detta utilitaristiska synsätt, före individens bästa. Utilitarism är kollektivism.

Vi kan se detta kollektivistiska synsätt i att en stor del av debatten berör statistik om invandringens nettovinster och -förluster. Företrädarna för “stängda gränser” menar att invandringen är en “nettoförlust” för Sverige medan företrädarna för “öppna gränser” menar att invandringen är en “nettovinst” för Sverige.

Men för att detta utilitaristiska argument för “öppna gränser” ska hålla är det helt avgörande att alla plus mer än tar ut alla minus.

Men vad händer då om det blir svårt att bevisa en sådan “samhällsvinst”? Vad om för varje plus som Centerpartiet lägger till, kan Sverigedemokraterna dra bort minst lika många minus? Ingen vän till fri invandring vill gärna sluta upp med att säga: “Å ena sidan har vi fått islamisk terrorism och gruppvåldtäkter. Men å andra sidan har vi också har fått pizza och Zlatan!”

En sådan obscen “nyttokalkyl” är onekligen svår att sälja in. Det är då betydligt enklare att förminska eller förneka invandringens “minus”-poster och samtidigt passa på att ständigt anklaga sina meningsmotståndare för att vara “främlingsfientliga”, “rasister” och/eller Sverigedemokrater.

Det är på detta vis som den svenska invandringsdebatten är hopplöst “riggad” av kollektivismen. Och det är därför som debatten ser ut som den gör och vi är där vi är.

Men det måste inte vara så här.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler och överväganden ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.