Personalismen—en kanalisering av Ellsworth Tooheys själ

Jag skrev nyligen en artikel i vilken jag förklarar varför Kristdemokraternas ideologi, personalismen, mynnar ut i familjedyrkan, en form av mini-kollektivism. Och jag visste att jag sannolikt skulle få en del reaktioner på det jag skrev. Så därför tänkte jag nu ge er ytterligare belägg för att personalismen är precis så hårresande som jag säger. Om möjligt är den faktiskt ännu värre.

När jag gjorde lite research för den artikeln stötte jag på saker som fick klockorna att stanna. Jag såg på Kristdemokraternas Facebook-sida detta:

Vi fokuserar inte på individ eller kollektiv, utan allt där emellan.

I veckan publicerade tidningen DN en text av den amerikanske författaren och journalisten David Brooks om personalism som ett alternativ till den kollektivism och individualism som lett fel.

Personalismen är en grundfilosofi i kristdemokratin. Och när du läser texter som denna, eller går i tankebanor om att liberalismens individualism och socialismens kollektivism lett fel, då ska du veta att det bara är KD i svensk politik som står för ett alternativ.

Personalismen framhäver till skillnad från individualismen och kollektivismen de gemenskaper eller grupper som personen är en del av som den främsta källan till den personliga utvecklingen. I kristdemokraters strävan efter ett gott samhälle bortser vi inte från individ och kollektiv, men fokuserar mer på de gemenskaper som finns däremellan; en livskamrat, familj, arbetskamrater, vänner, grannar, kyrkor, företag, föreningar och välgörenhetsorganisationer.

Till skillnad från liberaler och socialister tror vi kristdemokrater inte på någon utopi om hur samhället ska bli. Det finns inget facit att sikta mot. Vi agerar istället utifrån goda värderingar. Det finns inga perfekta människor och inga perfekta samhällen.

VI ÄR SAMHÄLLSBYGGARE

Kristdemokraterna är ett idéparti. Gillar du våra idéer? Bli en av oss.

Så vad var det för artikel som Kristdemokraterna höjde till skyarna? Vad är det för budskap som de vill att vi tar till oss? DN publicerade en översättning av David Brooks kolumn i New York Times den 28 juni, 2018. Denna artikel börjar med att Brooks säger att människor är komplicerade varelser som inte kan placeras i fack.

Vår kultur tenderar att reducera oss på olika sätt. Vår förståelse för oss själva och andra blir ytlig. Lösningen heter “personalism”. För er som är bekanta med Ayn Rands The Fountainhead vill jag att ni läser detta och funderar på om David Brooks, och hans resonemang, för tankarna till en viss karaktär:

Personalism is a philosophic tendency built on the infinite uniqueness and depth of each person. Over the years people like Walt Whitman, Martin Luther King, William James, Peter Maurin and Wojtyla (who went on to become Pope John Paul II) have called themselves personalists, but the movement is still something of a philosophic nub. It’s not exactly famous.

Personalism starts by drawing a line between humans and other animals. Your dog is great, but there is a depth, complexity and superabundance to each human personality that gives each person unique, infinite dignity.

Visst. Människor, och deras personlighet, är djupare och mer komplicerade än djur och detta bidrar till att göra varje person unik. Hur vi går härifrån till “oändlig värdighet” är inte klart, men låt gå för detta för denna gång.

Despite what the achievement culture teaches, that dignity does not depend on what you do, how successful you are or whether your school calls you gifted. Infinite worth is inherent in being human. Every human encounter is a meeting of equals. Doing community service isn’t about saving the poor; it’s a meeting of absolute equals as both seek to change and grow.

Detta är religion, inte förnuft. Detta är tro, inte fakta och logik. Det finns ingen grund för detta och kan och bör därför avfärdas utan vidare, som om ingenting har sagts. Alla är inte likar. Alla är inte lika mycket värda. Alla har inte samma värde eller värdighet.

Men varför säger han ändå detta? Varför tror han religiöst på detta? Vad tjänar det för syfte? Tja, syftet är att rättfärdiga det som kommer och som vanligt finns det inga världsliga skäl, inga rationella eller logiska för att tro på detta. Så vi måste börja med att grunda allt på trosartiklar.

The first responsibility of personalism is to see each other person in his or her full depth. This is astonishingly hard to do. As we go through our busy days it’s normal to want to establish I-It relationships — with the security guard in your building or the office worker down the hall. Life is busy, and sometimes we just need to reduce people to their superficial function.

But personalism asks, as much as possible, for I-Thou encounters: that you just don’t regard people as a data point, but as emerging out of the full narrative, and that you try, when you can, to get to know their stories, or at least to realize that everybody is in a struggle you know nothing about.

Det är oklart varför vi ska göra detta eller vad poängen är. Men givet sammanhanget tror jag att poängen är att vi ska “inse” att alla andras liv och besvär är lika intressanta och viktiga som våra egna. Vi ska inte tro att våra egna liv och besvär är viktigare för oss än totala främlingars. Allt handlar inte bara om dig själv; andra människor har också problem som är lika verkliga och viktiga för dem som dina är för dig. Städerskan är inte bara en städerska, en främling i mängden. Hon är en människa med problem och känslor. Precis som du. Så sluta tro att allt kretsar kring dig och dina bekymmer. Sluta tro att du är så mycket viktigare än främlingar. De är också människor. Personer, inte bara “städerskor” eller “brevbärare” vad det nu må vara. Bara genom att reducera andra till en egenskap kan vi göra oss blinda inför den andre som en person, som en människa med allt det innebär.

Detta är det ena budskapet här. Det andra budskapet är att vi ska sluta se på kärlek och vänskap som något man måste förtjäna. Alla är lika mycket värda. Vi är alla likar. Ingen är viktigare eller värdefullare än någon annan. Så alla förtjänar samma vänskap, kärlek och omsorg bara genom att finnas till. Det är alltså den kristna, ovillkorliga (altruistiska dvs självuppoffrande) “kärleken” som de vill bereda vägen för här:

The second responsibility of personalism is self-gifting.

Detta är inget annat än en eufemism för självuppoffring.

Twentieth-century psychologists like Carl Rogers treated people as self-actualizing beings — get in touch with yourself. Descartes tried to separate individual reason from the bonding emotions. Nikolai Berdyaev said that tends to turn people into self-enclosed monads, with no doors or windows.

Så han börjar med att ställa upp en massa falska alternativ: Det är antingen personalism eller “självförverkligande”, individens förnuft som skilt från de förenande känslorna och individer som avskärmade “monader”.

Självförverkligande är fel; förnuftet är överskattat; individen ska ses som en del av en helhet, ett fragment i ett större sammanhang, en “gemenskap”. Ett metafysiskt och moraliskt överordnat kollektiv.

Personalists believe that people are “open wholes.” They find their perfection in communion with other whole persons. The crucial questions in life are not “what” questions — what do I do? They are “who” questions — who do I follow, who do I serve, who do I love?

Detta betyder att personalister ser på individen som sektmedlemmar som väntar på att bli fulländade genom andra. Och därför handlar inte livet om att ha rätt relation till verkligheten och vad man ska göra med sitt liv, utan vem man ska följa, tjäna och älska. Personalismens filosofi blottar kollektivistens själ. Den artikulerar Ellsworth Tooheys filosofi.

The reason for life, Jacques Maritain wrote, is “self-mastery for the purpose of self-giving.” It’s to give yourself as a gift to people and causes you love and to receive such gifts for others. It is through this love that each person brings unity to his or her fragmented personality. Through this love, people touch the full personhood in others and purify the full personhood in themselves.

Att leva för andra, tjäna andra, ge sig dvs offra sig för andra, är meningen med livet (“the reason for life”):

The third responsibility of personalism is availability: to be open for this kind of giving and friendship. This is a tough one, too; life is busy, and being available for people takes time and intentionality.

Att du har fullt upp med ditt liv—dina värden, intressen och syften—är minsann ingen ursäkt. Det ändrar inte på att du har en plikt att vara “öppen” för att ge dig själv åt andra. Att offra dig för andra.

Brooks fortsätter bland annat med att ställa upp en oärlig konflikt mellan “auktoritär kollektivism” och en halmgubbe-version av individualismen som han kallar för “radikal individualism”. Det finns inga företrädare för denna “radikala individualism” som, enligt Brooks karakterisering “uses the group to serve the interests of the self”. Så jag har bara två saker att säga: 1. När en filosofi endast kan göra sig själv mer attraktiv genom att förvränga alternativen (i det här fallet individualismens), vad säger det då om filosofin och företrädare? 2. Det är ingen slump att han skriver just “auktoritär kollektivism”. Fundera på varför.

Det finns inte någon vits med att fortsätta granska denna kanalisering av Ellsworth Tooheys själ. Det finns inte heller någon vits med att låtsas som att personalismen är ett riktigt, än mindre rationellt, alternativ till kollektivismen eller individualismen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.