Varför är insulin så dyrt i USA?

Omni rekommenderade nyligen sina läsare ett reportage i Washington Post som handlar om hur insulin nu kan kosta mer än 10 000 SEK i månaden. Det är alltså så dyrt att några diabetiker inte längre har råd med det. Hur kommer detta sig?

Den konventionella tesen att det går så här när de “giriga” läkemedelsbolagen får sätta sina profiter före mänskliga behov. Och jag är rädd för att de allra flesta som bara läser Omnis sammanfattning och möjligen snabbt skummar igenom Washington Posts artikel kommer att dra slutsatsen att något är fel med den “oreglerade” kapitalismen i USA och att statliga priskontroller och subventioner är lösningen.

Sanningen är den motsatta, nämligen att USAs höga insulinpriser beror på statens inblandning.

När en specifik marknad inte tycks fungera som alla andra, då lär nationalekonomi ut att det första man ska titta på om man vill ha en förklaring är om det finns några statliga tvångsingrepp som antingen tvingar individen att gå emot sitt rationella egenintresse eller också skapar perversa möjligheter och incitament.

Och visst finns flera statliga tvångsingrepp som alla bidrar till att artificiellt fördyra insulin och andra läkemedel i USA. Men här och nu tänker jag bara koncentrera mig på tre, nämligen USAs motsvarighet till läkemedelsverket (FDA) reglerar bort billiga “generiska” alternativ; USAs statligt skapade och finansierade sjukvårdsförsäkrings-systemet ger läkemedelsbolagen möjligheten och incitamentet att sätta artificiellt höga priser; och sist men inte minst, statliga priskontroller i omvärlden tvingar upp priserna i USA.

Staten förbjuder billigare insulin
Det är konventionellt dvs intellektuellt bekvämt att klandra de höga insulinpriserna på läkemedelsindustrins patent. Läkemedelsbolagen tar nämligen ständigt fram nya och något bättre versioner av insulin som de också patenterar. Detta gör det möjligt för dem att fortsätta att ta bra betalt. (Nej, patent är inte som en del libertarianer och socialister påstår “statliga monopol”, de är en form av privat egendom dvs ett uttryck för rätten till egendom. Att undergräva eller avskaffa läkemedelsbolagens rätt till egendom är inte bara omoraliskt utan också opraktiskt då det kommer att motverka skapandet av nya och bättre läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv.)

Men om man tänker efter inser man snabbt att det inte går att skylla de höga priserna på patent.

Det finns billiga “generiska” versioner av nästan alla läkemedel. Det beror på att när patenten löper ut, då kan andra producenter göra billiga kopior. Konkurrensen hårdnar och priserna tenderar att falla. Men det finns inga “generiska” insulin. Varför? Det beror bland annat på att biologiska läkemedel som insulin än så länge regleras annorlunda än icke-biologiska som aspirin.

FDA tvingar alla som vill producera billigare “generiska” versioner av biologiska läkemedel som insulin att först spendera flera miljarder på tester. Men då “generiska” versioner inte kan patenteras blir det svårt för många att riskera flera miljarder. Detta slipper man däremot om man producerar icke-biologiska läkemedel som aspirin.

Så medan det finns många billiga “generiska” versioner av många andra läkemedel, finns det än så länge inga billigare “generiska” versioner av insulin. Och det beror alltså på att FDAs regleringar gör det ekonomiskt olönsamt att producera det.

Sjukvårdsförsäkringarna skapar perversa incitament
I USA är läkemedelsbolagens största “kunder” inte enskilda patienter som betalar för sina läkemedel ur egen ficka, utan stora privata eller statliga sjukvårdsförsäkringar. Så när amerikaner köper insulin, då har priset inte satts av vad folk kan betala ur egen ficka. Nej, det har istället förhandlats fram mellan läkemedels- och försäkringsbolagen.

Och eftersom läkemedelsbolagen inte måste övertyga dig, med din begränsade plånbok, att betala tusentals SEK per månad för din insulin, utan med försäkringsbolagen som ju kan sprida kostnaderna på hundratusentals eller miljontals kunder. I värsta fall kan de dessutom marginellt höja sina premier. Så läkemedelsbolagen har stora möjligheter och starka incitament för att inleda sina förhandlingar med försäkringsbolagen genom att inledningsvis sätta ett så högt pris som möjligt. Det är med andra ord precis som när man säljer ett hus: man börjar med att sätta priset en bra bit över vad man slutar med. Så de kanske börjar med, säg, 20 000 SEK innan det till slut förhandlas ned till, säg, 10 000 SEK.

Den försäkrade patienten “isoleras” vanligtvis från denna förhandling och har därför få eller inga incitament för att finna billigare alternativ. Om patienten överhuvudtaget betalar något då är det bara mellanskillnaden på vad läkemedelsbolaget tar och vad försäkringen täcker, säg, 3000 SEK.

Ju mer patienterna “isoleras” från förhandlingarna, desto större möjligheter och starkare incitament har också läkemedelsbolagens för att inleda sina förhandlingar med ett så högt pris som möjligt, då de vet att patienternas betalningsförmåga att inte är så viktigt. (Men om man är en av de få som inte är (fullt) försäkrade, då märker man förstås problemet när man plötsligt står där och själv måste betala hela summan på 10 000 SEK. Samma problem kan också uppstå om man har en försäkring med hög självrisk för läkemedelskostnader.)

Att diabetiker behöver insulin för att överleva förklarar inte läkemedelsbolagens höga priser. Alla behöver mat för att överleva men ingen bagare skulle någonsin få för sig att sälja bröd för tusentals kronor. Bagarna vet att de måste sätta priser som folk kan betala ur egen ficka. Detsamma är sant om läkemedel. Insulin skulle varit betydligt billigare om läkemedelsbolagen satte sina priser efter vad folk kan betala, inte efter vad försäkringsbolagen kan betala.

Därför är det här viktigt att komma ihåg att USAs sjukvårdsförsäkringssystem är, från början till slut, en statlig monstrositet. (För detaljer, se lästipsen här.) Så i den mån detta system ger läkemedelsbolagens en möjlighet och ett incitament att ta ut betydligt högre priser för sina läkemedel än vad de någonsin skulle kunna göra om de sålde sina läkemedel direkt till kunder som betalade ur egen ficka, följer det att skulden för denna situation först och främst ligger på statens inblandning, inte den icke-existerande fria marknaden.

Omvärldens priskontroller
Ännu en statlig faktor som artificiellt driver upp läkemedelspriserna i USA, inklusive priset på insulin, är omvärldens priskontroller.

För att amerikanska läkemedelsbolag ska få sälja sina läkemedel t ex här i Europa måste de först förhandla fram sina priser med staten. Eftersom staten bestämmer om de överhuvudtaget ska få sälja sina läkemedel kan den ofta tvinga dem att kraftigt sänka sina priser. I Europa gör vi detta för att kunna hålla nere på statens läkemedelssubventioner.

För att kompensera vad de förlorar på att sälja till omvärlden passar de amerikanska läkemedelsbolagen på att höja priserna i USA där prissättningen än så länge är friare. På detta sätt tvingas amerikaner att subventionera omvärldens snåla och parasiterande välfärdsstater. Som en följd blir en del läkemedel ibland så dyra att några amerikaner inte längre har råd med dem och därför kanske dör som följd.

Ingen förtjänar att behandlas som slavar som tvingas jobba gratis åt andra—allra minst de som skapar de läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv. Nej, som alla andra har de rätt att leva för sin egen skull, som ett självändamål—inte som ett medel för andras ändamål. Därför bör läkemedelsproducenter försöka tjäna så mycket pengar som de bara kan. De amerikanska läkemedelsbolagen gör därför helt rätt i att ta igen på karusellerna vad de, så att säga, förlorar på gungorna.

$ $ $

Så vem eller vad kan vi klandra för USAs artificiellt höga insulinpriser? Möjligen statens skadliga tvångsingrepp på den ofria marknaden, inte de “giriga” läkemedelsbolagen på den icke-existerande fria marknaden.

Hur många Moderater vill lägga ned välfärdsstaten?

Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern

One of the methods used by statists to destroy capitalism consists in establishing controls that tie a given industry hand and foot, making it unable to solve its problems, then declaring that freedom has failed and stronger controls are necessary. — Ayn Rand

I min artikel “Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen” skrev jag att den svenska högern ofta agerar som socialismens PR-män när det kommer till sjukvården. (Med “högern” menar jag, förresten, de som huvudsakligen stöder individens frihet och kapitalism.)

Trots att de säger sig stå för marknadsekonomi, privat ägande, vinstintresset och konkurrens, tycks de vara helt ovilliga och/eller oförmögna att förespråka sjukvårdskapitalism. Sjukvården, säger de, ska vara “solidariskt finansierad över skattsedeln” som det eufemistiskt heter. Vilket alltså betyder att “sjukvården ska vara socialistisk”.

Men det är inte bara det att många högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer vägrar att argumentera för en kapitalistisk sjukvård; de allra flesta försöker till och med försvara och skönmåla den bristfälliga socialistiska sjukvården.

Under socialistisk sjukvård kontrollerar staten kostnaderna vanligtvis genom priskontroller och/eller ransoneringar. Således råder det alltid en artificiell, statligt planerad brist på sjukvård. Ett vanligt uttryck för denna brist är att folk tvingas att köa för vården precis som folk tvingas att köa för praktiskt taget allt i socialistiska länder.

Som jag förklarade i min förra artikel, så försöker högern ursäkta och rationalisera låga kvaliteten inom den socialistiska sjukvården genom att antyda att sjukvårdskvantiteten inte har en inverkan på sjukvårdskvaliteten—som om kvantitet och kvalitet inte hänger ihop. Säg det till dem som lider och dör på grund av bristen på sjukvård. Hur bra är vård som ransonerats bort?

Om man köper att ransoneringen av sjukvårdens kvantitet inte påverkar vilken sorts vård man får eller om man får den alls, fundera då på vad det innebär. Plötsligt finns det inga brister som socialisterna inte längre kan ursäkta eller motivera. I Venezuela skulle t ex socialisterna kunna skryta om att deras dagligvarubutiker och sjukvård och allt annat minsann är i världsklass: problemet är bara den omfattande bristen på allt. “Om du väl får tag på den där toalettrullen eller det där målet för dagen”, skulle de kunna säga, “då kommer du genast att inse att socialismen är det bästa som har hänt er!”

Så varför kommer då så många högerpolitiker, -debattörer och -sympatisörer till den socialistiska sjukvårdens räddning? Varför kan de inte förmå sig att opinionsbilda för sjukvårdskapitalism?

I grunden finns det två sammanhängande skäl. Det mest grundläggande är att de, precis som 99% av befolkningen, tror på fel moral: osjälviskhetens moral dvs altruismen. (Om altruismen är fel, vad är då alternativet? Egoismen.)

Högern tror som nästan alla andra att om människor behöver något då är de också, i enlighet med altruismens logik, berättigade till det. Människor behöver sjukvård, så de har rätt till sjukvård; de behöver utbildning, så de har rätt till skola; de behöver ekonomisk trygghet, så de har rätt till alla möjliga bidrag (inklusive bidrag som kallas för socialförsäkringar och pensioner); osv., osv., osv. Det är därför de inkonsekvent förespråkar välfärds- och omfördelningspolitik; det är också därför de motsägelsefullt förespråkar och försvarar sjukvårdssocialismen.

Men altruismen har inte hindrat den svenska högern från att i andra sammanhang förespråka en någorlunda pro-kapitalistisk (och anti-altruistisk) politik. Så det finns en ytterligare faktor som jag tror är ganska avgörande här. Och det är att högern har, som 99% av befolkningen, inte en susning om hur USAs sjukvård fungerar. Detta är viktigt eftersom så gott som alla—från höger till vänster—har fått för sig att USA representerar den fria sjukvårdsmarknaden. Så de tror att USA visar hur sjukvårdskapitalism fungerar. Därför tror de också att detta är vad du kan vänta dig om sjukvårdskapitalismen införs i Sverige.

Detta är fel.

Om du känner dig träffad då är detta inget att skämmas över—amerikanerna har inte heller en susning om hur deras system fungerar. Men okunskapen om USAs sjukvård är så extremt stor att den hämmar högern i sjukvårdsdebatten.

När det kommer till sjukvårdsdebatten behöver högern ett kunskapslyft. Så vad jag tänkte göra idag är att helt enkelt bespara er en massa tid och besvär genom att samla ihop några artiklar, essäer, och rapporter som tillsammans ger dig den intellektuella ammunition som du kommer att behöva för att konsekvent verka för individens frihet och kapitalism.

Dessa artiklar, essäer och rapporter kommer inte bara att göra er immuna mot vänsterns okunskap, myter, propaganda, desinformation och rena lögner om USAs sjukvård. De kommer dessutom att förse er med ett överflöd av praktiska och—viktigast av allt—moraliska argument mot socialistisk sjukvård och för kapitalistisk sjukvård.

Men innan jag kommer till listan, låt mig först etablera bakgrunden.

Det som mer än något annat gör USAs sjukvård avskräckande är just att den är så extremt dyr. Räkningarna som folk ofta får betala är ofta obscena och mardrömslika. Men varför är då vården så rysligt dyr i USA?

Enligt vänstern beror detta på att “Sådan är kapitalismen”. USA visar vad som händer när de otyglade marknadskrafterna får verka fritt. Detta är vad du kan förvänta dig när profiten styr över vården, istället för upplysta och altruistiska politiker och byråkrater. Då slutar vi med att folk blir ruinerade över brutna ben eller barnfödslar. “Vi vill inte ha det som i USA!” skriker vänstern.

Vad som förvånar och frustrerar mig är att jag har aldrig sett en enda högerpolitiker, -debattör eller -sympatisör rätta de som helt felaktigt och lögnaktigt påstår att USAs dyra vård beror på den fria marknaden. Nej, den vanligaste reaktionen är att man instämmer med vänsterns felaktiga och lögnaktiga beskrivning och bestämt skriker tillbaka, “Nej, vi vill inte ha det som i USA! [Länge leve sjukvårdssocialismen!!!]”

Om fler högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer gjorde sig besväret att läsa på då hade de vetat att USAs sjukvård har i nästan 100 år misshandlats av massvis med statliga tvångsingrepp. De hade vetat att det är på grund av dessa tvångsingrepp som vården har blivit så dyr. De hade vetat att USAs sjukvård endast bevisar vad som händer när staten tvingar fram en ofri sjukvårdsmarknad.

Med denna bakgrund etablerad, låt mig nu gå igenom min korta lista av självstudiematerial. Denna lista är på inget sätt uttömmande. Vad jag har valt att samla här ska förstås som en grundkurs i ämnet. Men om du tar till dig materialet då kommer du se att USAs sjukvård är ett statligt skapat och finansierat monster:

  • “Health Care is Not a Right” av Leonard Peikoff
    I denna artikel förklarar Peikoff varför sjukvård inte är en rättighet. Han går också kortfattat igenom hur statens inblandning driver upp sjukvårdskostnaderna. Finns också på video här:

Varför tjatar jag om altruismens ondska?

Det kortaste möjligaste svaret är: Därför att jag brinner för kapitalismen, det enda moraliska sociala systemet som finns. Det enda sociala systemet som ger oss frihet och rättvisa. Det enda sociala systemet som har lyft oss ur fattigdomen och gjort det möjligt för miljarder människor att tillhöra en växande global medelklass, som idag åtnjuter en levnadsstandard som skulle göra 1920-talets miljardärer gröna av avundsjuka. Fler människor än någonsin är inte bara vid liv, utan lever bättre liv än någonsin förut—allt tack vare kapitalismen (eller vad som är kvar av den).

Trots att kapitalismen är precis så underbar som jag säger, är det nästan ingen som kan eller vill ge kapitalismen ett logiskt hållbart moraliskt försvar. Och det beror på att nästan alla förlitar sig på den konventionella moralen som alla har blivit itutade i sedan barnsben. Föräldrar, släkt och vänner, lärare och präster, universitetsprofessorer och konstnärer—alla säger, i enlighet med alla ledande religioner och filosofier, att det moraliska idealet är att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. De förespråkar med andra ord altruism. Och saken är den att altruism är, från början till slut, logiskt och moraliskt oförenlig med kapitalismen. Kapitalismen som ju bygger på principen om individens rättigheter—idén att individens liv tillhör henne och att det moraliska målet är att sträva efter sin egen lycka—ger individen friheten att frodas som en rationell egoist. Det vill säga, att främja sitt eget rationella intresse. Att förverkliga sin egen rationella lycka.

I ekonomiska termer tar sig denna egoism bland annat sig i uttryck i vinstintresset. Det är därför vinstintresset alltid attackeras då alla vet att det, på altruistiska grunder, är moraliskt oförsvarbart. Det är därför framgångsrika företag alltid fördöms för att de inte betalar högre löner åt sina arbetare—stora vinster tyder på att företagen och deras ägare inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför ekonomisk ojämlikhet alltid fördöms av anti-kapitalister—stora rikedomar tyder ju på att samhällets mest produktiva medlemmar inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför som så kallade högerpartier som Moderaterna inte kan moraliskt försvara skattesänkningar för högproduktiva och lägger nästan all vikt på att sälja in något enklare som skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare.

Det är därför som socialister och anti-kapitalister ständigt fördömer kapitalismen på moraliska grunder: den gör all denna egoistiska “synd” möjlig; den tvingar nämligen inte människor att offra sig för andra, att leva för och att slava för andra. Kapitalismen är det enda sociala system som gör sociala framsteg möjliga utan att någon måste offra eller offras. Det är bland annat just därför så många hatar kapitalismen.

De mest konsekventa och medvetna altruisterna—inklusive de första kristna sekterna—alltid har förespråkat socialism och bekämpat kapitalism. Marxismen är egentligen inget annat än en sekularisering av den kristna altruismen. Den marxistiska sloganen, “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, är inget annat än en parafrasering av Bibelns altruistiska budskap. Vänstern har den altruistiska moralen på sin sida. Det är därför de är passionerade och moraliskt aggressiva medan högern är passiva och moraliskt defensiva. Tror du mig inte? Titta noga på hur högern försöker försvara skattesänkningar till “de rika” och neddragningar i välfärdspolitiken. Om du tittar noga kommer du att se hur otroligt ömklig deras argumentation är. Den övertygar absolut ingen.

Ja, socialismen är inget annat än det politiska förverkligandet av altruismen—ett socialt system som omsätter slaveriets moral till slaveriets ekonomi. Ett socialt system som förnekar och systematiskt kränker individens rättigheter och som tvingar individen att offra sig för andra. (Välfärdsstaten är ett urvattnat uttryck för samma orättvisa slavmoral. I sin essens går den ju ut på att tvinga de mer produktiva individerna att offra sig för de mindre produktiva; att tvinga de rationella, ansvarsfulla och långsiktiga att offra sina välförtjänta pengar för till förmån för de irrationella, ansvarslösa och kortsiktiga.)

Om du tror att altruism bara handlar om att vara “snäll” eller “hjälpa andra”, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Kan en egoist, som jag själv, någonsin ha skäl för att vara snäll eller hjälpa andra? Ja, egoistiska skäl. Om så, då följer det att egoism är detsamma som altruism—vilket betyder att något är allvarligt fel med hur du definierar och, därför, tänker om egoism och altruism.

Om du tror att altruism tillåter dig att bestämma vem du ska offra dig åt, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Om det goda är att offra sig för andra, därför att deras behov kräver din uppoffring för att tillgodoses, då spelar det ingen som helst roll huruvida du vill offra dig eller inte. Du ska offra dig för dem, punkt slut. Vad du vill har, enligt altruismen, ingen som helst moralisk relevans. Att bara offra sig för dem du gillar eller tycker om är alldeles för egoistiskt. Och att offra sig för andra för att det får dig att tillfälligt känna dig som en “bättre” osjälvisk människa, är också alldeles för egoistiskt. Det tyder på att du inte har offrat dig tillräckligt—det finns ett alldeles för stort utrymme för dig och dina värderingar. Jesus påpekar att det finns inget moraliskt berömvärt med att bara “göra gott” för dem man tycker är förtjänta av sin hjälp. Kant håller med: endast när det tar emot, och gör ont, har din uppoffring möjligen moralisk vikt.

En sann altruist offrar sig för andra för det är vad en altruist ska göra—vad du, som altruist, vill är helt ovidkommande. En god altruist offrar sin egen vilja, omdöme, idéer och värderingar; en god altruist låter andra bestämma vem du ska offra dig för och hur.

Enligt altruismens logik följer det att det är själva uppoffringen som räknas. Och ju mindre andra förtjänar det, desto större uppoffring—så ju större uppoffringen är, desto mer moraliskt förpliktigande. Som en god altruist ska du sätta totala främlingars behov framför familj och vänner; svurna fienders som hatar dig och vill dig illa framför dina nära och kära; oansvariga knarkare framför otursamma offer; dina barns våldtäktsmän och mördare framför dina trevliga grannar; och så vidare.

Om du tycker att att altruismen låter som en fruktansvärd moralfilosofi—ja, som en orättvis och destruktiv morallära—då har du rätt. För det är precis vad den är. Men det blir bara uppenbart om man grundligen och kritiskt granskar altruismens natur. Men man kan inte inse altruismens ondska om man om och om igen intalar sig att det bara betyder “välvilja” och “var snäll mot andra” eller “hjälpa andra” eller “offra sig för dem man tycker om på sina egna själviska villkor”. Man måste definiera sina begrepp klart och tydligt—onda idéer och rörelser kan endast överleva genom begreppslig förvirring och oklarhet. Altruisterna vill inte att vi tänker klart och tydligt. Om du vill bidra till en bättre samhällsdebatt, börja då med att sluta ge altruismen en begreppslig livlina; sluta genast med att rädda altruismen undan en grundlig och kritisk granskning genom att sudda ut viktiga begreppsliga distinktioner.

Så ja, jag argumenterar mot altruismen och för egoismen eftersom jag värderar kapitalismen, frihet, rättvisa, och den fantastiskt rika och underbara värld som den har skapat. Och om du, som säger dig stå till “höger”—som säger sig till stå för kapitalism, individualism och rättvisa—också tar idéer på allvar, då bör du genast sluta försvara och skönmåla altruismen, och bidra till att attackera och svartmåla egoismen.

“Korporativistiska” Sverige?

När jag säger att vi som förespråkar riktig kapitalism dvs laissez-faire kapitalism, måste sluta låta anti-kapitalistiska kollektivister komma undan med att beskriva Europas och Nordens ekonomier som “socialistiska”, då får jag ibland höra att det kanske vore bättre att kalla våra ekonomier för “korporativistiska”. Jag delar inte den uppfattningen.

Vad är “korporativism”? Enligt Wikipedia är det en form av étatism:

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo ‘göra till kropp’, ytterst av corpus ‘kropp’) är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.

Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell. Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende.

“Korporativism” är med andra ord “fascism”.

Om socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och därför i praktiken kontrolleras av staten, då är fascismens väsentliga karaktärsdrag att produktionsmedlen kontrolleras och därför i praktiken ägs av staten. Under fascism består privat egendom endast de jure, inte de facto. Egendom är alltså bara privat på pappret, inte i realiteten. I realiteten är det, precis som under socialism, staten som bestämmer.

Är då Sveriges ekonomi “korporativistisk” dvs fascistisk? Uppenbarligen inte.

När man bildar, definierar och tillämpar begrepp, då måste man identifiera det väsentliga karaktärsdraget som förklarar eller orsakar flest unika egenskaper. Ta t ex begreppet “människa”: ett rationellt djur. Detta är en bra definition eftersom det är människans förnuftsförmåga som förklarar eller orsakar flest egenskaper unika för oss människor: logiskt tänkande, begreppsligt tänkande, språk, vetenskap, teknologi, humor, konst, filosofi, osv.

Så när vi ska logiskt kategorisera en ekonomi som t ex Sveriges, då måste vi resonera på samma sätt. Och om vi gör det, då ser vi också att när produktionsmedlen ägs privat och kontrolleras av (mestadels fria) enskilda individer, då förklarar eller orsakar det flest egenskaper unika för en kapitalistisk ekonomi: avancerad arbetsdelning, fritt utbyte, vinstintresset, marknadspriser, konkurrens, massproduktion, hög och stigande levnadsstandard, osv.

Tittar vi på Sveriges blandekonomi, då ser vi också att dessa kapitalistiska inslag dominerar. Så med hänsyn till samtliga fakta är det klart varför Sveriges blandekonomi bör logiskt kategoriseras som en i grunden kapitalistisk ekonomi.

Om man ändå envisas med att kategorisera Europas och Nordens ekonomier som fascistiska, då måste man (om än oavsiktligt) släta över en fundamental skillnad mellan en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi som t ex Sverige och en genuint fascistisk ekonomi som t ex Nazityskland eller Fascistitalien: att staten kontrollerar ekonomin.

Med detta avses inte att staten, då och då och här och där, lägger näsan i blöt. Nej, med detta avses total statlig kontroll. Det är därför “privat ägande” av produktionsmedlen endast är en formell illusion—eller mer ärligt: en nominell lögn—under fascism.

Låt oss konkretisera skillnaden: Måste du, idag, vänta på statens order innan du får chansen att sköta ett företag? Nej, du kan välja att på eget initiativ starta och driva ditt eget företag. Om du på eget initiativ startar och driver eget, då börjar du knappast med att vänta på att staten ska ge dig order om vad du ska producera, hur du ska producera det, hur mycket du ska få producera, vilka du ska få anställa, vilka löner de ska ha, vilka priser du ska ta, och vad du ska göra med den eventuella vinsten. Det beror på att vi inte är statliga slavar under en fascistisk ekonomi.

Ja, olika statliga tvångsingrepp kan hämma oss. Men att bråka med och försöka jobba runt sådana tvångsingrepp är (upp till en viss kritisk punkt) inte detsamma som att slaviskt lyda under total statlig kontroll. Att betala skatter och följa rådande regelverk är inte detsamma som att tvingas underkasta sig statens femårsplan.

Om man i strid med verklighetens fakta ändå väljer att likställa en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi med “korporativism” eller fascism, då bidrar man inte bara till den anti-kapitalistiska mytbildningen, man antyder också, vare sig man vill det eller inte, att Venezuela borde överge socialismen och istället satsa på fascismen!

Vi som står för individualism och kapitalism har inte råd med sådant begreppsligt slarv.

Sluta bidra till socialisternas propaganda

För ett par veckor sedan såg jag en presentation av Gloria Álvarez, en “libertariansk” pratradiovärd och tv-personlighet från Guatemala som reser runt för att upplysa om socialismens totalitära och livsfientliga natur. I sin presentation gjorde hon en poäng som verkligen stack ut för mig. Vad hon förklarade var att många i Latinamerika ser på hur rikt Europa är. Framför allt ser de på de nordiska länderna som inspirerande föredömen.

 

Problemet är att många beskriver Europa och de nordiska länderna som exempel på “socialism”. Detta är problematiskt av åtminstone två skäl: 1. Det är fel. 2. Det hjälper socialisternas sak.

Socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och kontrolleras av staten. Således är ingen ekonomi i Europa är socialistisk. Nej, Europas ekonomier är så kallade blandekonomier. Det vill säga, i grunden kapitalistiska ekonomier där nästan alla produktionsmedel ägs och kontrolleras av privata individer som sköter dem på egna initiativ, om än stympade i varierande omfattning av skadliga statliga tvångsingrepp som skatter, subventioner, “bidrag”, offentlig skola, och så vidare.

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Individualismens och kapitalismens vänner bör istället följa den danske statsministerns Lars Løkke Rasmussen goda exempel. Varje gång någon påstår eller insinuerar att länder som Norge, Danmark, Sverige eller Finland är “socialistiska” bör vi vänligt men bestämt förklara hur det ligger till. Vi bör förklara att vi är i grunden kapitalistiska ekonomier. Det är därför vi är så rika; det är därför vi har det så bra här—och om det inte vore för alla hämmande tvångsingrepp i ekonomin, då skulle vi vara ännu rikare och kunna ha det ännu bättre.

Socialdemokraterna borde genast sluta kalla sig för socialister

Jag köpte häromdagen en ny bok av ekonomen George Reisman. Trots dess komiskt långa titel MARXISM/SOCIALISM, A SOCIOPATHIC PHILOSOPHY CONCEIVED IN GROSS ERROR AND IGNORANCE, CULMINATING IN ECONOMIC CHAOS, ENSLAVEMENT, TERROR, AND MASS MURDER: A CONTRIBUTION TO ITS DEATH, är detta ett seriöst och intellektuellt verk.

Med tanke på att västerlandets intellektuella fortsätter att försvara socialismen (se t ex New York Times som publicerade en motbjudande artikel med titeln “Happy Birthday, Karl Marx. You Were Right!”) och de “demokratiska socialisternas” relativa framgångar i USA (se t ex Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez) är bokens budskap tyvärr aktuell.

Som bokens titel antyder är detta en uppgörelse av socialismen och marxismen. I boken går Reisman bland annat igenom:

  • Vad socialismen egentligen går ut på
  • Varför den marxistiska exploateringsteorin är falsk
  • Varför profiter är den ursprungliga och primära inkomstkällan, inte löner
  • Hur kapitalismen driver upp reallönerna, kortar arbetstimmarna, avskaffade barnarbete, och förbättrar arbetsvillkoren
  • Varför socialismen leder till slaveri, terror och massmord

Och mycket, mycket mer.

För läsare av George Reismans tidigare böcker och artiklar finns det inte så mycket nytt här. Men det som är gammalt tål att upprepas. Och det som är nytt är riktigt bra.

Reisman argumenterar t ex för att socialdemokraterna inte är socialister. De sämre socialdemokraterna är nämligen för fega för att göra vad som krävs för att införa socialismen; och de bättre är för moraliska: ett väpnat rån på en omfattande skala.

En implikation av detta är enligt Reisman att:

Unless and until the social democrats abandon the use of the word “socialist” to describe themselves, they are in the position of giving aid and comfort to a philosophy and a system of government that is responsible for untold human misery and the deaths of tens of millions of innocent people. There is nothing that can justify this.

Resismans nya bok MARXISM/SOCIALISM är fullspäckad med intellektuell ammunition mot marxister och socialister. Liksom Reismans mästerverk Capitalism: A Treatise on Economics, är den ett måste för alla frihetens och kapitalismens vänner.