Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern

One of the methods used by statists to destroy capitalism consists in establishing controls that tie a given industry hand and foot, making it unable to solve its problems, then declaring that freedom has failed and stronger controls are necessary. — Ayn Rand

I min artikel “Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen” skrev jag att den svenska högern ofta agerar som socialismens PR-män när det kommer till sjukvården. (Med “högern” menar jag, förresten, de som huvudsakligen stöder individens frihet och kapitalism.)

Trots att de säger sig stå för marknadsekonomi, privat ägande, vinstintresset och konkurrens, tycks de vara helt ovilliga och/eller oförmögna att förespråka sjukvårdskapitalism. Sjukvården, säger de, ska vara “solidariskt finansierad över skattsedeln” som det eufemistiskt heter. Vilket alltså betyder att “sjukvården ska vara socialistisk”.

Men det är inte bara det att många högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer vägrar att argumentera för en kapitalistisk sjukvård; de allra flesta försöker till och med försvara och skönmåla den bristfälliga socialistiska sjukvården.

Under socialistisk sjukvård kontrollerar staten kostnaderna vanligtvis genom priskontroller och/eller ransoneringar. Således råder det alltid en artificiell, statligt planerad brist på sjukvård. Ett vanligt uttryck för denna brist är att folk tvingas att köa för vården precis som folk tvingas att köa för praktiskt taget allt i socialistiska länder.

Som jag förklarade i min förra artikel, så försöker högern ursäkta och rationalisera låga kvaliteten inom den socialistiska sjukvården genom att antyda att sjukvårdskvantiteten inte har en inverkan på sjukvårdskvaliteten—som om kvantitet och kvalitet inte hänger ihop. Säg det till dem som lider och dör på grund av bristen på sjukvård. Hur bra är vård som ransonerats bort?

Om man köper att ransoneringen av sjukvårdens kvantitet inte påverkar vilken sorts vård man får eller om man får den alls, fundera då på vad det innebär. Plötsligt finns det inga brister som socialisterna inte längre kan ursäkta eller motivera. I Venezuela skulle t ex socialisterna kunna skryta om att deras dagligvarubutiker och sjukvård och allt annat minsann är i världsklass: problemet är bara den omfattande bristen på allt. “Om du väl får tag på den där toalettrullen eller det där målet för dagen”, skulle de kunna säga, “då kommer du genast att inse att socialismen är det bästa som har hänt er!”

Så varför kommer då så många högerpolitiker, -debattörer och -sympatisörer till den socialistiska sjukvårdens räddning? Varför kan de inte förmå sig att opinionsbilda för sjukvårdskapitalism?

I grunden finns det två sammanhängande skäl. Det mest grundläggande är att de, precis som 99% av befolkningen, tror på fel moral: osjälviskhetens moral dvs altruismen. (Om altruismen är fel, vad är då alternativet? Egoismen.)

Högern tror som nästan alla andra att om människor behöver något då är de också, i enlighet med altruismens logik, berättigade till det. Människor behöver sjukvård, så de har rätt till sjukvård; de behöver utbildning, så de har rätt till skola; de behöver ekonomisk trygghet, så de har rätt till alla möjliga bidrag (inklusive bidrag som kallas för socialförsäkringar och pensioner); osv., osv., osv. Det är därför de inkonsekvent förespråkar välfärds- och omfördelningspolitik; det är också därför de motsägelsefullt förespråkar och försvarar sjukvårdssocialismen.

Men altruismen har inte hindrat den svenska högern från att i andra sammanhang förespråka en någorlunda pro-kapitalistisk (och anti-altruistisk) politik. Så det finns en ytterligare faktor som jag tror är ganska avgörande här. Och det är att högern har, som 99% av befolkningen, inte en susning om hur USAs sjukvård fungerar. Detta är viktigt eftersom så gott som alla—från höger till vänster—har fått för sig att USA representerar den fria sjukvårdsmarknaden. Så de tror att USA visar hur sjukvårdskapitalism fungerar. Därför tror de också att detta är vad du kan vänta dig om sjukvårdskapitalismen införs i Sverige.

Detta är fel.

Om du känner dig träffad då är detta inget att skämmas över—amerikanerna har inte heller en susning om hur deras system fungerar. Men okunskapen om USAs sjukvård är så extremt stor att den hämmar högern i sjukvårdsdebatten.

När det kommer till sjukvårdsdebatten behöver högern ett kunskapslyft. Så vad jag tänkte göra idag är att helt enkelt bespara er en massa tid och besvär genom att samla ihop några artiklar, essäer, och rapporter som tillsammans ger dig den intellektuella ammunition som du kommer att behöva för att konsekvent verka för individens frihet och kapitalism.

Dessa artiklar, essäer och rapporter kommer inte bara att göra er immuna mot vänsterns okunskap, myter, propaganda, desinformation och rena lögner om USAs sjukvård. De kommer dessutom att förse er med ett överflöd av praktiska och—viktigast av allt—moraliska argument mot socialistisk sjukvård och för kapitalistisk sjukvård.

Men innan jag kommer till listan, låt mig först etablera bakgrunden.

Det som mer än något annat gör USAs sjukvård avskräckande är just att den är så extremt dyr. Räkningarna som folk ofta får betala är ofta obscena och mardrömslika. Men varför är då vården så rysligt dyr i USA?

Enligt vänstern beror detta på att “Sådan är kapitalismen”. USA visar vad som händer när de otyglade marknadskrafterna får verka fritt. Detta är vad du kan förvänta dig när profiten styr över vården, istället för upplysta och altruistiska politiker och byråkrater. Då slutar vi med att folk blir ruinerade över brutna ben eller barnfödslar. “Vi vill inte ha det som i USA!” skriker vänstern.

Vad som förvånar och frustrerar mig är att jag har aldrig sett en enda högerpolitiker, -debattör eller -sympatisör rätta de som helt felaktigt och lögnaktigt påstår att USAs dyra vård beror på den fria marknaden. Nej, den vanligaste reaktionen är att man instämmer med vänsterns felaktiga och lögnaktiga beskrivning och bestämt skriker tillbaka, “Nej, vi vill inte ha det som i USA! [Länge leve sjukvårdssocialismen!!!]”

Om fler högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer gjorde sig besväret att läsa på då hade de vetat att USAs sjukvård har i nästan 100 år misshandlats av massvis med statliga tvångsingrepp. De hade vetat att det är på grund av dessa tvångsingrepp som vården har blivit så dyr. De hade vetat att USAs sjukvård endast bevisar vad som händer när staten tvingar fram en ofri sjukvårdsmarknad.

Med denna bakgrund etablerad, låt mig nu gå igenom min korta lista av självstudiematerial. Denna lista är på inget sätt uttömmande. Vad jag har valt att samla här ska förstås som en grundkurs i ämnet. Men om du tar till dig materialet då kommer du se att USAs sjukvård är ett statligt skapat och finansierat monster:

  • “Health Care is Not a Right” av Leonard Peikoff
    I denna artikel förklarar Peikoff varför sjukvård inte är en rättighet. Han går också kortfattat igenom hur statens inblandning driver upp sjukvårdskostnaderna. Finns också på video här:

Varför tjatar jag om altruismens ondska?

Det kortaste möjligaste svaret är: Därför att jag brinner för kapitalismen, det enda moraliska sociala systemet som finns. Det enda sociala systemet som ger oss frihet och rättvisa. Det enda sociala systemet som har lyft oss ur fattigdomen och gjort det möjligt för miljarder människor att tillhöra en växande global medelklass, som idag åtnjuter en levnadsstandard som skulle göra 1920-talets miljardärer gröna av avundsjuka. Fler människor än någonsin är inte bara vid liv, utan lever bättre liv än någonsin förut—allt tack vare kapitalismen (eller vad som är kvar av den).

Trots att kapitalismen är precis så underbar som jag säger, är det nästan ingen som kan eller vill ge kapitalismen ett logiskt hållbart moraliskt försvar. Och det beror på att nästan alla förlitar sig på den konventionella moralen som alla har blivit itutade i sedan barnsben. Föräldrar, släkt och vänner, lärare och präster, universitetsprofessorer och konstnärer—alla säger, i enlighet med alla ledande religioner och filosofier, att det moraliska idealet är att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. De förespråkar med andra ord altruism. Och saken är den att altruism är, från början till slut, logiskt och moraliskt oförenlig med kapitalismen. Kapitalismen som ju bygger på principen om individens rättigheter—idén att individens liv tillhör henne och att det moraliska målet är att sträva efter sin egen lycka—ger individen friheten att frodas som en rationell egoist. Det vill säga, att främja sitt eget rationella intresse. Att förverkliga sin egen rationella lycka.

I ekonomiska termer tar sig denna egoism bland annat sig i uttryck i vinstintresset. Det är därför vinstintresset alltid attackeras då alla vet att det, på altruistiska grunder, är moraliskt oförsvarbart. Det är därför framgångsrika företag alltid fördöms för att de inte betalar högre löner åt sina arbetare—stora vinster tyder på att företagen och deras ägare inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför ekonomisk ojämlikhet alltid fördöms av anti-kapitalister—stora rikedomar tyder ju på att samhällets mest produktiva medlemmar inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför som så kallade högerpartier som Moderaterna inte kan moraliskt försvara skattesänkningar för högproduktiva och lägger nästan all vikt på att sälja in något enklare som skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare.

Det är därför som socialister och anti-kapitalister ständigt fördömer kapitalismen på moraliska grunder: den gör all denna egoistiska “synd” möjlig; den tvingar nämligen inte människor att offra sig för andra, att leva för och att slava för andra. Kapitalismen är det enda sociala system som gör sociala framsteg möjliga utan att någon måste offra eller offras. Det är bland annat just därför så många hatar kapitalismen.

De mest konsekventa och medvetna altruisterna—inklusive de första kristna sekterna—alltid har förespråkat socialism och bekämpat kapitalism. Marxismen är egentligen inget annat än en sekularisering av den kristna altruismen. Den marxistiska sloganen, “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, är inget annat än en parafrasering av Bibelns altruistiska budskap. Vänstern har den altruistiska moralen på sin sida. Det är därför de är passionerade och moraliskt aggressiva medan högern är passiva och moraliskt defensiva. Tror du mig inte? Titta noga på hur högern försöker försvara skattesänkningar till “de rika” och neddragningar i välfärdspolitiken. Om du tittar noga kommer du att se hur otroligt ömklig deras argumentation är. Den övertygar absolut ingen.

Ja, socialismen är inget annat än det politiska förverkligandet av altruismen—ett socialt system som omsätter slaveriets moral till slaveriets ekonomi. Ett socialt system som förnekar och systematiskt kränker individens rättigheter och som tvingar individen att offra sig för andra. (Välfärdsstaten är ett urvattnat uttryck för samma orättvisa slavmoral. I sin essens går den ju ut på att tvinga de mer produktiva individerna att offra sig för de mindre produktiva; att tvinga de rationella, ansvarsfulla och långsiktiga att offra sina välförtjänta pengar för till förmån för de irrationella, ansvarslösa och kortsiktiga.)

Om du tror att altruism bara handlar om att vara “snäll” eller “hjälpa andra”, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Kan en egoist, som jag själv, någonsin ha skäl för att vara snäll eller hjälpa andra? Ja, egoistiska skäl. Om så, då följer det att egoism är detsamma som altruism—vilket betyder att något är allvarligt fel med hur du definierar och, därför, tänker om egoism och altruism.

Om du tror att altruism tillåter dig att bestämma vem du ska offra dig åt, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Om det goda är att offra sig för andra, därför att deras behov kräver din uppoffring för att tillgodoses, då spelar det ingen som helst roll huruvida du vill offra dig eller inte. Du ska offra dig för dem, punkt slut. Vad du vill har, enligt altruismen, ingen som helst moralisk relevans. Att bara offra sig för dem du gillar eller tycker om är alldeles för egoistiskt. Och att offra sig för andra för att det får dig att tillfälligt känna dig som en “bättre” osjälvisk människa, är också alldeles för egoistiskt. Det tyder på att du inte har offrat dig tillräckligt—det finns ett alldeles för stort utrymme för dig och dina värderingar. Jesus påpekar att det finns inget moraliskt berömvärt med att bara “göra gott” för dem man tycker är förtjänta av sin hjälp. Kant håller med: endast när det tar emot, och gör ont, har din uppoffring möjligen moralisk vikt.

En sann altruist offrar sig för andra för det är vad en altruist ska göra—vad du, som altruist, vill är helt ovidkommande. En god altruist offrar sin egen vilja, omdöme, idéer och värderingar; en god altruist låter andra bestämma vem du ska offra dig för och hur.

Enligt altruismens logik följer det att det är själva uppoffringen som räknas. Och ju mindre andra förtjänar det, desto större uppoffring—så ju större uppoffringen är, desto mer moraliskt förpliktigande. Som en god altruist ska du sätta totala främlingars behov framför familj och vänner; svurna fienders som hatar dig och vill dig illa framför dina nära och kära; oansvariga knarkare framför otursamma offer; dina barns våldtäktsmän och mördare framför dina trevliga grannar; och så vidare.

Om du tycker att att altruismen låter som en fruktansvärd moralfilosofi—ja, som en orättvis och destruktiv morallära—då har du rätt. För det är precis vad den är. Men det blir bara uppenbart om man grundligen och kritiskt granskar altruismens natur. Men man kan inte inse altruismens ondska om man om och om igen intalar sig att det bara betyder “välvilja” och “var snäll mot andra” eller “hjälpa andra” eller “offra sig för dem man tycker om på sina egna själviska villkor”. Man måste definiera sina begrepp klart och tydligt—onda idéer och rörelser kan endast överleva genom begreppslig förvirring och oklarhet. Altruisterna vill inte att vi tänker klart och tydligt. Om du vill bidra till en bättre samhällsdebatt, börja då med att sluta ge altruismen en begreppslig livlina; sluta genast med att rädda altruismen undan en grundlig och kritisk granskning genom att sudda ut viktiga begreppsliga distinktioner.

Så ja, jag argumenterar mot altruismen och för egoismen eftersom jag värderar kapitalismen, frihet, rättvisa, och den fantastiskt rika och underbara värld som den har skapat. Och om du, som säger dig stå till “höger”—som säger sig till stå för kapitalism, individualism och rättvisa—också tar idéer på allvar, då bör du genast sluta försvara och skönmåla altruismen, och bidra till att attackera och svartmåla egoismen.

“Korporativistiska” Sverige?

När jag säger att vi som förespråkar riktig kapitalism dvs laissez-faire kapitalism, måste sluta låta anti-kapitalistiska kollektivister komma undan med att beskriva Europas och Nordens ekonomier som “socialistiska”, då får jag ibland höra att det kanske vore bättre att kalla våra ekonomier för “korporativistiska”. Jag delar inte den uppfattningen.

Vad är “korporativism”? Enligt Wikipedia är det en form av étatism:

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo ‘göra till kropp’, ytterst av corpus ‘kropp’) är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.

Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell. Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende.

“Korporativism” är med andra ord “fascism”.

Om socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och därför i praktiken kontrolleras av staten, då är fascismens väsentliga karaktärsdrag att produktionsmedlen kontrolleras och därför i praktiken ägs av staten. Under fascism består privat egendom endast de jure, inte de facto. Egendom är alltså bara privat på pappret, inte i realiteten. I realiteten är det, precis som under socialism, staten som bestämmer.

Är då Sveriges ekonomi “korporativistisk” dvs fascistisk? Uppenbarligen inte.

När man bildar, definierar och tillämpar begrepp, då måste man identifiera det väsentliga karaktärsdraget som förklarar eller orsakar flest unika egenskaper. Ta t ex begreppet “människa”: ett rationellt djur. Detta är en bra definition eftersom det är människans förnuftsförmåga som förklarar eller orsakar flest egenskaper unika för oss människor: logiskt tänkande, begreppsligt tänkande, språk, vetenskap, teknologi, humor, konst, filosofi, osv.

Så när vi ska logiskt kategorisera en ekonomi som t ex Sveriges, då måste vi resonera på samma sätt. Och om vi gör det, då ser vi också att när produktionsmedlen ägs privat och kontrolleras av (mestadels fria) enskilda individer, då förklarar eller orsakar det flest egenskaper unika för en kapitalistisk ekonomi: avancerad arbetsdelning, fritt utbyte, vinstintresset, marknadspriser, konkurrens, massproduktion, hög och stigande levnadsstandard, osv.

Tittar vi på Sveriges blandekonomi, då ser vi också att dessa kapitalistiska inslag dominerar. Så med hänsyn till samtliga fakta är det klart varför Sveriges blandekonomi bör logiskt kategoriseras som en i grunden kapitalistisk ekonomi.

Om man ändå envisas med att kategorisera Europas och Nordens ekonomier som fascistiska, då måste man (om än oavsiktligt) släta över en fundamental skillnad mellan en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi som t ex Sverige och en genuint fascistisk ekonomi som t ex Nazityskland eller Fascistitalien: att staten kontrollerar ekonomin.

Med detta avses inte att staten, då och då och här och där, lägger näsan i blöt. Nej, med detta avses total statlig kontroll. Det är därför “privat ägande” av produktionsmedlen endast är en formell illusion—eller mer ärligt: en nominell lögn—under fascism.

Låt oss konkretisera skillnaden: Måste du, idag, vänta på statens order innan du får chansen att sköta ett företag? Nej, du kan välja att på eget initiativ starta och driva ditt eget företag. Om du på eget initiativ startar och driver eget, då börjar du knappast med att vänta på att staten ska ge dig order om vad du ska producera, hur du ska producera det, hur mycket du ska få producera, vilka du ska få anställa, vilka löner de ska ha, vilka priser du ska ta, och vad du ska göra med den eventuella vinsten. Det beror på att vi inte är statliga slavar under en fascistisk ekonomi.

Ja, olika statliga tvångsingrepp kan hämma oss. Men att bråka med och försöka jobba runt sådana tvångsingrepp är (upp till en viss kritisk punkt) inte detsamma som att slaviskt lyda under total statlig kontroll. Att betala skatter och följa rådande regelverk är inte detsamma som att tvingas underkasta sig statens femårsplan.

Om man i strid med verklighetens fakta ändå väljer att likställa en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi med “korporativism” eller fascism, då bidrar man inte bara till den anti-kapitalistiska mytbildningen, man antyder också, vare sig man vill det eller inte, att Venezuela borde överge socialismen och istället satsa på fascismen!

Vi som står för individualism och kapitalism har inte råd med sådant begreppsligt slarv.

Sluta bidra till socialisternas propaganda

För ett par veckor sedan såg jag en presentation av Gloria Álvarez, en “libertariansk” pratradiovärd och tv-personlighet från Guatemala som reser runt för att upplysa om socialismens totalitära och livsfientliga natur. I sin presentation gjorde hon en poäng som verkligen stack ut för mig. Vad hon förklarade var att många i Latinamerika ser på hur rikt Europa är. Framför allt ser de på de nordiska länderna som inspirerande föredömen.

 

Problemet är att många beskriver Europa och de nordiska länderna som exempel på “socialism”. Detta är problematiskt av åtminstone två skäl: 1. Det är fel. 2. Det hjälper socialisternas sak.

Socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och kontrolleras av staten. Således är ingen ekonomi i Europa är socialistisk. Nej, Europas ekonomier är så kallade blandekonomier. Det vill säga, i grunden kapitalistiska ekonomier där nästan alla produktionsmedel ägs och kontrolleras av privata individer som sköter dem på egna initiativ, om än stympade i varierande omfattning av skadliga statliga tvångsingrepp som skatter, subventioner, “bidrag”, offentlig skola, och så vidare.

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Individualismens och kapitalismens vänner bör istället följa den danske statsministerns Lars Løkke Rasmussen goda exempel. Varje gång någon påstår eller insinuerar att länder som Norge, Danmark, Sverige eller Finland är “socialistiska” bör vi vänligt men bestämt förklara hur det ligger till. Vi bör förklara att vi är i grunden kapitalistiska ekonomier. Det är därför vi är så rika; det är därför vi har det så bra här—och om det inte vore för alla hämmande tvångsingrepp i ekonomin, då skulle vi vara ännu rikare och kunna ha det ännu bättre.

Socialdemokraterna borde genast sluta kalla sig för socialister

Jag köpte häromdagen en ny bok av ekonomen George Reisman. Trots dess komiskt långa titel MARXISM/SOCIALISM, A SOCIOPATHIC PHILOSOPHY CONCEIVED IN GROSS ERROR AND IGNORANCE, CULMINATING IN ECONOMIC CHAOS, ENSLAVEMENT, TERROR, AND MASS MURDER: A CONTRIBUTION TO ITS DEATH, är detta ett seriöst och intellektuellt verk.

Med tanke på att västerlandets intellektuella fortsätter att försvara socialismen (se t ex New York Times som publicerade en motbjudande artikel med titeln “Happy Birthday, Karl Marx. You Were Right!”) och de “demokratiska socialisternas” relativa framgångar i USA (se t ex Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez) är bokens budskap tyvärr aktuell.

Som bokens titel antyder är detta en uppgörelse av socialismen och marxismen. I boken går Reisman bland annat igenom:

  • Vad socialismen egentligen går ut på
  • Varför den marxistiska exploateringsteorin är falsk
  • Varför profiter är den ursprungliga och primära inkomstkällan, inte löner
  • Hur kapitalismen driver upp reallönerna, kortar arbetstimmarna, avskaffade barnarbete, och förbättrar arbetsvillkoren
  • Varför socialismen leder till slaveri, terror och massmord

Och mycket, mycket mer.

För läsare av George Reismans tidigare böcker och artiklar finns det inte så mycket nytt här. Men det som är gammalt tål att upprepas. Och det som är nytt är riktigt bra.

Reisman argumenterar t ex för att socialdemokraterna inte är socialister. De sämre socialdemokraterna är nämligen för fega för att göra vad som krävs för att införa socialismen; och de bättre är för moraliska: ett väpnat rån på en omfattande skala.

En implikation av detta är enligt Reisman att:

Unless and until the social democrats abandon the use of the word “socialist” to describe themselves, they are in the position of giving aid and comfort to a philosophy and a system of government that is responsible for untold human misery and the deaths of tens of millions of innocent people. There is nothing that can justify this.

Resismans nya bok MARXISM/SOCIALISM är fullspäckad med intellektuell ammunition mot marxister och socialister. Liksom Reismans mästerverk Capitalism: A Treatise on Economics, är den ett måste för alla frihetens och kapitalismens vänner.

Photo by energepic.com from Pexels

Finanskrisen tio år senare: “laissez-faire” lögnen

Då det är tio år sedan finanskrisen 2008 vill jag tipsa denna artikel av ekonomen George Reisman, “The Myth that Laissez Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Jag håller inte med om allt, men jag håller med om det väsentliga:

The news media are in the process of creating a great new historical myth. This is the myth that our present financial crisis is the result of economic freedom and laissez-faire capitalism.

The attempt to place the blame on laissez faire is readily confirmed by a Google search under the terms “crisis + laissez faire.” On the first page of the results that come up, or in the web entries to which those results refer, statements of the following kind appear:

“The mortgage crisis is laissez-faire gone wrong.”

“Sarkozy [Nicolas Sarkozy, the President of France] said `laissez-faire’ economics, `self-regulation’ and the view that `the all-powerful market’ always knows best are finished.”

“`America’s laissez-faire ideology, as practiced during the subprime crisis, was as simplistic as it was dangerous,’ chipped in Peer Steinbrück, the German finance minister.”

“Paulson brings laissez-faire approach on financial crisis….”

“It’s au revoir to the days of laissez faire.”[1]

Recent articles in The New York Times provide further confirmation. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Laissez-faire capitalism has a definite meaning, which is totally ignored, contradicted, and downright defiled by such statements as those quoted above. Laissez-faire capitalism is a politico-economic system based on private ownership of the means of production and in which the powers of the state are limited to the protection of the individual’s rights against the initiation of physical force. This protection applies to the initiation of physical force by other private individuals, by foreign governments, and, most importantly, by the individual’s own government. This last is accomplished by such means as a written constitution, a system of division of powers and checks and balances, an explicit bill of rights, and eternal vigilance on the part of a citizenry with the right to keep and bear arms. Under laissez-faire capitalism, the state consists essentially just of a police force, law courts, and a national defense establishment, which deter and combat those who initiate the use of physical force. And nothing more.

The utter absurdity of statements claiming that the present political-economic environment of the United States in some sense represents laissez-faire capitalism becomes as glaringly obvious as anything can be when one keeps in mind the extremely limited role of government under laissez-faire and then considers the following facts about the present-day United States.

Läs hela här.

“Er Sverige et sosialdemokratisk paradis? (Del 2)”

Idag publicerade Vegard Hovland Ottervig, som sköter AynRand.no, den andra och sista sammanfattningen min kurs “What about Sweden?” som jag återgav vid Oslo Objectivist Conference 2018. Tillsammans med del 1, så utgör detta en bra sammanfattning av min kurs. Ett kort utdrag:

Sosialisme har fått æren for Sveriges suksess i årene før 1970, men hva er grunnen til dette? Partiet Sosialdemokratene hadde makten mellom 1930-tallet og 1976. Sosialisme er som kjent et system hvor staten eier og kontrollerer alt, men Sverige er en blandingsøkonomi – hvor de friere delene dominerte siden 1900. Dette er hva Ludwig von Mises kalte en «hemmet markedsøkonomi», eller «forkrøplet kapitalisme».

Sosialdemokratene som var ved makten klandret alltid kapitalisme for alle problemer, men holdt seg unna ren sosialisme på grunn av pragmatisme og stemmesanking. Det var likevel dette partiet som introduserte velferdsstaten.

De tolererte den kapitalistiske delen av Sverige, ettersom noen tross alt måtte mate velferdsstaten. Av denne grunn var det lave skatter i lang tid hos söta bror. Selskaper fikk en rekke fordeler som skattekreditter og fradrag, slik at de kunne vokse seg store og fete – slik at staten igjen kunne overta dem senere.

Läs resten här. Och när ni ändå är igång, ta då gärna en titt på Ottervigs sammanfattning av Petter Sandstads föredrag om “det godtyckliga”.