En god nyhet

Carl SvanbergLämna en kommentar

Svenskt näringsliv rapporterar att efter ”en fyra månader lång samrådsperiod har EU-kommissionen offentliggjort sin syn på behovet av en modernare arbetsrätt i Europa. Kommissionen föreslår gemensamma principer för flexicurity för att främja konkurrenskraft, sysselsättning och arbetstillfredsställelse”.

Om flexicurity, dvs det system som de har i Danmark, implementerades i hela EU, då skulle det göra arbetsmarknaden i Europa och Sverige bättre.

En del invänder så klart mot flexicurity. De säger att det inte fungerar så bra som det ibland sägs. Medan det är sant att ungefär lika många går på bidrag i Danmark som i Sverige, råder det ändå ingen tvekan om att arbetslösheten är lägre och att det är lättare att få ett jobb i Danmark än i Sverige. Ungdomsarbetslösheten var 2006 ca 24% i Sverige vilket kan jämföras med att den var ca 8% i Danmark. Och det är ju i första hand ungdomar som drabbas av lagar som LAS.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig EU-kommissionens uppmaning att arbeta fram en svensk flexicuritymodell. Detta vore nämligen ett litet men mycket välkommet steg i rätt riktning.

Platon och Bush

Carl SvanbergLämna en kommentar

Vad har Platon med Bushadministrationens neokonservatism att göra? John David Lewis skrev för tre år sedan en artikel, ”Opposing Platonic Conservatism: A Matter of Values”, som förklarade hur neokonservatism faktiskt är en platonsk ideologi. Dr Lewis är dock inte ensam i att ha identifierat detta faktum. Filosofen Simon Blackburn har nyligen skrivit en bok om Platons Staten där detta faktum behandlas. Den heter Plato’s Republic och kom ut förra året. På Amazon.com skriver Publishers Weekly:

Hitler, totalitarianism and neoconservatism can’t be blamed solely on ”time and circumstance, land, food, guns, and money, the economic and social forces,” he argues, so it may be that Socrates’ utopian republic, ruled by philosopher-kings, may also have influenced the world in the worst possible way. Blackburn explores the themes that support such an argument, from Socrates’ defense of the right of armies to conquer and colonize, to his extolling the benefits of a caste system.

I en intervju med författaren för denna nya bok för Salon.com kan man läsa:

Former Deputy Secretary of Defense Paul Wolfowitz actually took courses on Plato from Strauss at the University of Chicago; other neoconservative hawks with Straussian genes include Richard Perle, Zalmay Khalilzad, the former U.S. ambassador to Afghanistan and Iraq and current ambassador to the U.N.; and Bill Kristol, neocon pundit and co-founder of the Weekly Standard.

In his new book,”Plato’s Republic,” Simon Blackburn re-explores the seminal work. The professor of philosophy at the University of Cambridge in England (yes, the professor of philosophy — in England, Blackburn explains, professor really means head of the department), Blackburn was from 1990 until 2001 the Edna J. Koury distinguished professor of philosophy at the University of North Carolina. He’s also written for the New Republic and the New York Times Book Review; this is his ninth book. Salon spoke with Blackburn to get his perspective on why Plato is a hit with modern American conservatives, and what the ancient Greek philosopher might think of George W. Bush’s flight suit.

Intervjun är inte så givande som man skulle kunna tro; jag hade i alla fall förväntat mig mycket mer. Jag tyckte att en del av Blackburns svar var ytliga och konstiga. En del fann jag direkt intetsägande. Så om man verkligen vill förstå hur Platon influerar de neokonservativa bör ni istället läsa John D Lewis artikel.

Men det är ändå lite roligt inte ens humeaner som Simon Blackburn kan låta bli att se att det finns åtminstone någon koppling mellan abstrakt filosofi från ca 2500 år före Kristus, till de händelser som idag skapar rubriker världen över. Filosofi sätter ordningen; filosofi är den främsta faktorn i människans historia.

Otroligt

Carl Svanberg5 kommentarer

Detta är något av det dummaste jag har hört i hela mitt liv. Jeffrey Tucker, redaktör för Mises.org, säger att brottslingar kan tjäna oss på marknaden. Hur då? Jo, genom att vara brottslingar kan de förvärva förmågor som de förmodligen inte skulle kunna förvärva på andra hederliga sätt – förmågor som vi sedan kan ha nytta av. Tuckers egna exempel är biltjuvar som smidigt kan öppna bilar när vi själva har varit dumma nog att låsa in nycklarna i bilen eller lär oss hur vi ska förbättra säkerheten på bilarna.

Direkt ur hästens mun:

A skill gained from, mostly likely, years spent doing things they should not have been doing, now put to service in a way that is beneficial and profitable to the human community of civilized people.

It’s hardly the only example. We can think of the number of computer hackers now serving large companies to the benefit of everyone, or toughs who might otherwise be hurting people who play sports, or people with a penchant for guns and violence now serving as security guards or bouncers. There are many ways in which skills associated with criminality can serve a productive purpose.

Imagine a world without market-based opportunities to serve. These people would be social parasites instead of producers who are valued by others for their contribution. The more the division of labor expands, and capital is accumulated in a context of the freedom to trade, the more opportunities there are for civilizing what would otherwise be destructive impulses.

There are the effects of markets that are impossible to quantify but they have a grand impact on the culture in turning people away from crime and toward peaceful forms of human engagement.

They can also teach us a few things about security holes that exist in the world we inhabit. In the same way that a hacker can provide a good test against holes in program code, the crowbar kids at the rental place showed me something important: if you are worried about the security of your automobile, you need to do more than lock your car.

Men vänta lite… OM DET INTE HADE FUNNITS NÅGRA J-VLA BILTJUVAR TILL ATT BÖRJA MED HADE VI ALDRIG BEHÖVT HA NÅGRA NYCKLAR!!!!!

Om detta inte bara är ett uttryck för ren dumhet, så är det i varje fall ett sällsynt extremt exempel på ”context-dropping”. Och jag känner inte Jeffrey Tucker, så jag tänker nog ge honom ”the benefit of the doubt” här.

Ammunition mot Michael Moore

Carl Svanberg4 kommentarer

Med anledning av Michael Moores nya propagandafilm Sicko, vill jag uppmärksamma ett gäng artiklar. Den första är ”Health Care Is Not A Right” av Leonard Peikoff. Den andra är ”No Right to ‘Free’ Health Care” av Onkar Ghate.

Den tredje är ”Michael Moore’s Sickness” av Rick Lowry. Ett utdrag:

Cuban health care works only for the select few: if you are a high-ranking member of the party or the military and have access to top-notch clinics; or a health-care tourist who can pay in foreign currency at a special facility catering to foreigners; or a documentarian who can be relied upon to produce a lickspittle film whitewashing the system.

Ordinary Cubans experience the wasteland of the real system. Even aspirin and Pepto-Bismol can be rare, and there’s a black market for them. According to a report in the Canadian National Post: ”Hospitals are falling apart, surgeons lack basic supplies and must reuse latex gloves. Patients must buy their sutures on the black market and provide bed sheets and food for extended hospital stays.”

How could it be any different when Cuba embarked on a campaign of economic self-sabotage with the revolution of 1959? It went from third in per capita food consumption in Latin America to near the bottom, according to a State Department report. Per capita consumption of basic foodstuffs like cereals and meat actually has declined from the 1950s. There are fewer cars (true of no other country in the hemisphere), and development of electrical power has trailed every other Latin American country except Haiti.

But the routine medical care, we’re supposed to believe, is superb.

Den fjärde är ”Michael Moore’s Shticko” av Michael C. Moynihan. Ett utdrag:

Sicko also introduces us to Diane, whose brain tumor operation was initially denied by Horizon BlueCross because it didn’t consider her condition ”life threatening.” She eventually received treatment, but ”not without battling the insurance companies,” Moore says.

Jack Szmyt found himself in a similar situation. After waiting two months for his initial diagnosis—he too had a brain tumor—Szmyt was told that it would be another month until doctors could start the necessary treatment. Rather than wait in a queue, he borrowed $30,000 from a friend, and flew to a private clinic in Germany. Had he not sought private treatment abroad, his German doctor said, he would likely have died. When contacted by the media, his insurer, again the Swedish government, said it didn’t consider the assigned waiting period ”unreasonable.”

Such examples suggest that Moore’s depiction of European-style medicine as an easy panacea for America’s problems is rather more complicated than presented.

Den femte är What is Interventionism?” av George Reisman. Denna artikel är visserligen lång, men väldigt nyttig att läsa. Om ni är för lata bör ni i varje fall läsa detta utdrag som behandlar just sjukvård.

[T]he government imposes medical licensing, which keeps down the supply of physicians and artificially increases their rates, making their services unaffordable by people who otherwise could have afforded them. Then, in an effort to alleviate this problem, it encourages employer-financed medical ”insurance” so-called, which has the effect of making the cost of medical care seem virtually free to growing numbers of workers. This is a system which should be understood not as any actual kind of insurance, but as the collectivization of medical costs. Because of the lack of cost of medical care to the individual under this arrangement, the demand for medical services begins to grow without limit.

Physicians cash in on the system by ordering more and more tests and procedures that may be of some benefit to their patients, but which they would not have ordered if they knew the patients themselves would have to pay for them and could not afford to do so. Soon physicians become exposed to malpractice suits for failing to order such tests and procedures and even for taking a patient’s financial circumstances into account at all. They then begin practicing ”defensive medicine,” ordering still more tests and procedures in order to protect themselves from such suits. And malpractice insurance premiums grow ever higher.

In this process, the cost of medical care is driven beyond the reach of more and more people who lack so-called medical ”insurance.” To deal with this problem, the government goes on to establish the programs of ”Medicare” and ”Medicaid.” The effect of these programs is to drive up the costs of medical care still further and to expose anyone who remains outside the system of so-called medical ”insurance” to financial ruin should he need any significant medical care.

Finally, in order to limit the rise in costs, the government more and more seizes control of what doctors and hospitals are allowed to do and how they are to do it. This is the point we are at today in medical care.

Slutligen vill jag tipsa om en väldigt bra hemsida som heter Free Market Cure. Där kan man hitta massor av fakta och statistik som kan vara intressant och användbar. Det finns inte bara en del bra artiklar där, det finns dessutom fyra kortfilmer som argumenterar för sjukvårdskapitalism och mot den sjukvårdssocialism som Michael Moore förordar.

UPPDATERING: Jag kom på två andra artiklar som jag också skulle vilja rekommendera. Nämligen ”Socialized Medicine Is Wrong For Colorado” av Paul S Hsiesh och ”Health Care’s A Mess–So What’s the Solution?” av Michael J Hurd.

Kulturpolitik är jobbigt

Carl SvanbergLämna en kommentar

Min kompis Therese Boström skriver lite om sitt första halvår som ledamot i kulturnämnden i Helsingborg. Ett kort utdrag:

Det är ingen överdrift att säga att min närvaro i nämnden har väckt starka känslor under våren. Mest tagna har delar av femklövers ledamöter blivit. Att sossarna reaktioner inte har varit lika starka, förklaras lättast genom att de förhoppningsvis förväntar sig att femklövern ska driva borgerlig politik.

Hon kommer framöver att skriva mer om sina upplevelser. Och utifrån vad jag har fått höra, finns det mycket kvar att berätta.

Ny essätävling

Carl SvanbergLämna en kommentar

Även denna sommar kommer Timbro i samarbete med Captus, att anordna en essätävling.

Uppgiften är som följer: Beskriv hur din favorittänkare hade tagit sig an – kritiserat, analyserat eller löst – någon av vår tids frihetsinskränkningar. Du bör utgå ifrån en liberal frihetsdefinition (Se exempelvis liberalismen.com), men får gärna använda tänkare från andra idétraditioner i de fall du finner dessa ha en bättre samhällsanalys eller lösning på den konkreta frihetsinskränkningen. Skriv en essä på 8 000 – 12 000 tecken. I vinstpotten finns 10.000 kronor till segraren, 5.000 kronor för andraplats och 2.500 kronor för tredjeplats. Sista insändningsdag är den 15 augusti.

Mattias $vensson skriver mer om tävlingen här.

Man tar vad man har

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag tänker inte stöda den nya kampanjen för fri företagsamhet. Och jag tycker inte heller att du eller någon annan sann vän av kapitalismen ska göra det. Varför? Jo, därför att om kapitalismen och friheten ska ha en chans i Sverige, eller någon annanstans, måste den försvaras med rationell moralisk bas. Altruismen är inte en sådan bas. Kollektivism är inte en sådan bas. Andrahandsmentaliteten är inte en sådan bas. Ändå är det på dessa hopplösa grunder som Svenskt näringsliv nu försöker slå ett slag för den fria företagsamheten. Detta är dömt att misslyckats för kapitalismen till sin natur är individualistisk och egoistisk; inte kollektivistisk och atruistisk.

Från den metafysiska till den etiska aspekten är de filosofiska premisserna bakom kampanjen för fri företagsamhet hopplöst korrupta. Man kan ta del av dem i en gräslig krönika som går att läsa här.

Detta är den metafysiska premissen, detta är synen på människan:

Människan är den besatta apan. Ingen människoapa skulle få för sig att plocka löss ur pälsen på en och samma individ ett helt liv. Homo sapiens är den monogama schimpansen. Ingen annan av jordens 250 primater skulle sitta timme efter timme, dag efter dag för att knacka fram den perfekta stenyxa de tyckt sig se inne i en gammal sten. Från övriga släktingars synpunkt sett är detta sjukligt, galenskap, resultatet av bestämda förändringar i vår hjärna. Men det är denna besatthet som är grunden för den fria människans enastående kreativitet. (Mina kursiveringar.)

För somliga är detta kanske bara ett uttryck för en slags humor. Men i vår kultur är det omöjligt att avgöra. Jag tycker i vilket fall som helst inte att det är ett dugg roligt.

Och detta sägs vara drivkraften bakom den kreativa människan:

Vi är gjorda för att utöva detta skapande i en grupp, för en grupp. Ursprungligen handlade det om den lilla samlargruppen på 20-30 personer på vandring mellan Afrikas öppna horisonter. Det är det livet vi genetiskt är gjorda för. Vår starkaste drivkraft är att få omgivningens respekt. För att få den kan vi offra livet. Isoleras vi från vårt sammanhang, får vi inte chansen att göra andra människor glada, längtar vi döden.

Jag antar att man nästan måste förlita sig på ”vetenskap” om människans gener och evolution för att skriva en sådan sak; för ingen introspektion i världen kan någonsin rättfärdiga en sådan omskrivning av verklighetens fakta beträffande den kreativa människans natur. I övrigt hänvisar jag till The Fountainhead.

Krönikan fortsätter:

För några miljoner år sedan gjorde en urmoder den uppfinning som för alltid ändrade evolutionens gång. Tidigare homininer hade redan ställt sig upp på två ben. Då frigjordes händerna och man kunde bära hem mat att dela med familjen. Ett stort steg, men inte tillräckligt. Det är inte många nötter, rötter, meloner eller frukter som får plats i två händer. Än värre för den som har en unge hängande om halsen. Någon gav inte upp, någon var besatt nog att inte ge sig förrän hon hittat den perfekta lösningen: handväskan! I ett djurskinn slängt över ryggen kunde en enskild samlare nu bära tjugo kilo mat. Det gjorde ett utvidgat samarbete lönsamt. Maten tog man hem till en hemmabas för alla att dela.

Så föddes det mänskliga samarbetet, unikt i djurriket genom att det kan vara altruistiskt, inte endast för den egna omedelbara nyttan, och mer än för bara de egna ungarnas, egna genernas, väl.

Krönikan avslutas med följande magvändande ord:

Företagsamhet för allas väl har varit Homo sapiens väg. Begreppet alla har under historiens gång vuxit från samlargruppen till klanen, till stammen, till nationen, till samfundet. Vår arts överlevnad kommer att hänga på om vi lyckas globalisera vårt vi.

Jag trodde först inte mina ögon, men Svenskt näringsliv har verkligen lyckats överträffa sig själva denna gång.

”Don’t bother to examine a folly – ask yourself only what it accomplishes”, säger skurken, Ellsworth Toohey, i The Fountainhead. För att förstå vad det är som får Svenskt näringsliv att sanktionera en krönika som denna måste vi börja med att konstatera ett par saker.

Det är alldeles riktigt att kapitalismen är det enda system som genererar störst välfärd åt största möjliga antal. Detta faktum gör många förvirrade. Varför? Därför att de allra flesta använder ordet ”altruism” för att beteckna saker som i själva verket inte har något med altruism att göra, nämligen människokärlek och välvilja.

De flesta har fått för sig att alternativet vi står inför är huruvida vi är otrevliga dvs sadistiska egoister eller ”välvilliga” dvs altruistiska masochister. Alternativet är emellertid falskt. Olyckligtvis känner de flesta inte till det tredje rationella alternativet: den sanna egoist som lever för sig själv och av egen kraft. (Se The Fountainhead för en konkretisering av denna sanna egoism.)

Följaktligen drar många, helt felaktigt, slutsatsen att allmänhetens goda levnadsstandard som ju definitivt är en följd av kapitalismens välvilliga natur, också måste vara produkten av att människans ”välvilliga” dvs altruistiska natur måste ha främjats av kapitalismen. Inget kan vara längre ifrån sanningen. Och detta vet alla utan att vi behöver göra en grundlig undersökning.

Det är faktiskt pinsamt att man ska behöva påpeka det, men kapitalister jobbar inte gratis. De söker profiter. De söker tjäna förmögenheter. (Och att kapitalisterna återinvesterar merparten av kapital för att producera mer och göra ännu större profiter i framtiden är i slutändan irrelevant, för det råder ändå ingen tvekan om att kapitalisternas lust att producera skulle vara betydligt mindre om de inte fick göra någon profit alls.) Alla vet detta. Även Svenskt näringsliv.

Det är därför uppenbart att Svenskt näringsliv inte har en moralisk bas att stå på. De verkar medvetna om att kapitalismen måste försvaras. Men eftersom de inte har upptäckt objektivismens etik, försöker de motivera kapitalismen på altruistiska och kollektivistiska grunder. Men detta är en fundamentalt sett hopplös uppgift. Kapitalism och altruism är nämligen fullständigt oförenliga med varandra. Altruism betyder nämligen inte välvilja; det betyder att man har en skyldighet att offra sig för andra; att slava för andra; att leva för andra. Det betyder att du har ingen rätt att leva såvida du inte frivilligt tar på dig rollen som en slav. Hur kan man förena en moral som altruismen med principen om individens rättigheter? Hur kan man förena en moral som altruismen med profitbegäret? Svaret är så klart att det kan man inte. Om altruismen är idealet, då är kapitalismen omoralisk.

Det enda Svenskt näringsliv försöker åstadkomma här är att gå ifrån den moraliska diskussionen; de inser direkt att alla sådana diskussioner är hopplösa givet deras premisser. De försöker istället förvandla människan till ett kollektiviskt-altruistiskt djur som njuter av att leva för andra, att skapa för andra, att tjäna andra. Sedan försöker de på denna basis härleda kapitalismens välvilliga natur.

Länge fick vi höra att socialismen inte kunde fungera för att människan är egoist (dvs för att hon trots allt vill leva). Numera försöker alltså Svenskt näringsliv rätta sina ideologiska föregångare, genom att på fullaste allvar säga att kapitalismen är ett system som gagnar människans liv och välbefinnande, eftersom människorna trots allt är altruistiska kommunistmänniskor – i synnerhet företagaren – som mer än gärna viger sitt liv åt stammen, åt gruppen, åt vårt ”vi”. Den enda skillnaden är tydligen, om vi ska tro Svenskt näringsliv, att kommunisterna trodde att de kunde tvinga fram altruismen ur människorna. ”Nej”, svarar Svenskt näringsliv, ”för att människans sanna altruistiska natur ska komma fram måste man, så klart, släppa henne fri från skatter och regleringar som håller hennes kreativa offervilja tillbaka!”

Detta kommer av uppenbara skäl inte att fungera. Allt som krävs för att detta resonemang ska falla ihop som det ”vetenskapliga” korthus det är, är att någon vänligt men bestämt påpekar att en hel del människor trots allt är ganska egoistiska av sig. (Därmed inte sagt att de är några konsekventa eller explicita egoister.) Affärsmännen, kapitalisterna, företagarna, skaparna, tänkarna, uppfinnarna och många fler därtill – alla är de egoister. De är mer egoister än resten av mänskligheten – och för detta ska vi vara tacksamma. (Se The Fountainhead och Atlas Shrugged.) Deras natur kräver det av dem: att tänka och skapa är egoistiskt. Att producera välstånd är egoistiskt, säger sig själv.

”Man tar vad man har”. Om så, vad annat bevisar detta än att Svenskt näringsliv inte har något att ta av? Denna kampanj kommer att misslyckas med att försvara kapitalismen och den fria företagsamheten. Och den kommer att misslyckas precis av samma anledning som samtliga föregångare till den var tvungna att misslyckas. De misslyckades eftersom det inte fanns en rationell moralisk bas att vända sig till.

Om Svenskt näringsliv menar allvar, då vet de vad de måste göra. De måste vända sig till Ayn Rand. Endast Ayn Rands filosofi objektivismen kan förse Svenskt näringsliv med det de behöver: en rationell moralisk bas för kapitalismen. Så frågan är: När ska de lära sig av sina misstag? När ska de ta till sig Ayn Rands budskap?

Bör vi andra vara hopplösa? Absolut inte. Allt detta egentligen säger oss är att man är mer än gruvligt naiv om man sätter alltför stora förhoppningar på att organisationer som Svenskt näringsliv kan ge ett varaktigt intryck på kulturen och därmed det där dåliga ”klimatet” som företagarna lever i.

Skatt och krig

Carl Svanberg13 kommentarer

I olika sammanhang får jag ofta höra från libertarianer att Irakkriget var fel. Inte för att det var en lögn (”ett krig mot islamisk terror”). Inte för att det är hopplöst att sprida frihet i Mellanöstern. Inte för att demokrati inte är detsamma som frihet. Inte för att spridandet av demokrati i Mellanöstern endast främjar fienden (islamisterna). Inte för att det utfördes av fel skäl (sprida demokrati) och på fel sätt (”just war theory”). Nej, istället opponerar de sig emot kriget för att det kostar skattepengar.

Och visst är det en synd. Det är som att strö salt i såret att utöver det altruistiska uppoffrandet av soldater för en omoralisk sak, så ska man dessutom tvingas ge upp ofattbara summor av pengar för denna omoraliska sak. Men det är inte riktigt så dessa libertarianer tänker.

Libertarianerna jag talar om tänker istället så här: eftersom individen har rätt till egendom, och eftersom skatt innebär att folk tvingas betala pengar till staten, är skatt stöld. Det är alltså en kränkning av individens rättigheter. Det är därför fel, omoraliskt, oförsvarbart. Strikt talat är detta sant. Skatt är stöld. Det är omoraliskt. Det är en kränkning av individens rättigheter.

Hur ska man då förhålla sig till detta? Svaret är enkelt: staten bör finansieras frivilligt. Och ja, jag tror att detta kommer att fungera alldeles utmärkt. Jag tror inte att det kommer vara några som helst problem. Nej, jag anser självklart inte att det skulle fungera idag. Det måste till många förändringar innan avskaffandet av skatten är aktuellt. Inte minst måste kulturen förändras. Som Ayn Rand påpekade vore en sådan reform den sista reformen i övergången till ett helt fritt samhälle, inte den första.

Statens enda legitima roll är att skydda individens rättigheter. Så även om skatt förvisso är fel, är skatt för att finansiera de delarna av statens om ägnar sig åt detta (polis, domstol och försvar), inget att klaga över. Möjligen kan man klaga över att inte tillräckligt mycket pengar går till polis, domstol och försvar.

Alla rationella människor inser att deras frihet förutsätter en nattväktarstat och att det därför är i deras egenintresse att finansiera den. Det är därför frivillig finansiering inte kommer att vara ett problem i ett fritt och rationellt samhälle; rationella egoister betalar gladeligen för en sådan stat.

Så rationella egoister klagar därför inte på Irakkriget för att de måste betala skatt för att finansiera militären eller krig mot Irak. Om kriget mot Irak hade utförts av rätt skäl och på rätt sätt, då hade det inte funnits några goda skäl att klaga alls. (Förresten skulle kriget mot Irak vara avsevärt billigare om det hade genomförts under korrekta premisser.) Jag tycker, ärligt talat, att detta är ett mycket dåligt argument emot Irakkriget.

Med detta sagt hoppas jag nu att ingen ska förväxla min syn på saken med en del libertarianers syn på saken. Men med tanke på hur svårt det är för somliga att läsa vad man faktiskt skriver, är det nog ett ganska hopplöst önskemål från min sida. Nåja, man gör vad man kan. Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt.

*Suck*

Carl Svanberg1 kommentar

Runeberg har gjort mig riktigt besviken. I sitt senaste nyhetsbrev finns det en diskussion om debatten mellan mig, Stefan Karlsson och Dick Erixon. Tyvärr är analysen EXTREMT bristfällig. Jag har redan skrivit ihop ett svar på nästan alla … [tar ett djupt andetag] … påståenden, men just nu är jag alldeles för förbannad för att jag ska kunna publicera svaret. Jag måste nämligen först censurera det. Om jag nu överhuvudtaget publicerar det. För jag har kommit fram till att det enda sätt man kan göra så kreativa tolkningar av vad jag och andra objektivister säger, är om man inte läser vad vi skriver. Och vad är då vitsen med att jag skriver ännu ett inlägg i saken om ändå ingen tänker läsa vad jag faktiskt skriver? [Tar ännu ett djupt andetag och räknar till tio].

*suck*

Verkligheten då?

Carl Svanberg4 kommentarer

Dagens citat kommer ifrån statsminister Fredrik Reinfeldt:

Det här är politik när det är som bäst. Man fångar upp väsentliga samhällsproblem, lyssnar på människors oro, tar till sig fakta som visar att klimatutmaningen är på riktigt och utformar en politik för att göra något åt det.

Detta är pragmatismen när den är som ”bäst” (eller, snarare, när den är som värst). Notera i vilken ordning Reinfeldt valde att ta ställning till denna fråga.

SvD:s P J Anders Linder kommenterar:

Miljöpolitiken får fyra sidor, ”fler och växande företag” får en halv. Så prioriterar moderaternas partistyrelse i det programförslag som Fredrik Reinfeldt presenterade i dag. Är det en slump? Eller betyder det att moderaterna numera anser att de gröna frågorna är åtta gånger viktigare än förutsättningarna för vårt välstånd?

Ingetdera, är min tro. Däremot skulle jag inte bli förvånad ifall partiledningen är åtta gånger mer angelägen att vässa sin miljöpolitiska än sin näringspolitiska profil. I höstas fick Fredrik Reinfeldt upp ögonen för kraften i klimatfrågan och bestämde sig snabbt och skickligt för att bli en aktiv i stället för passiv spelare. I en mätning i senaste Fokus (22/2007) belönas han rentav med en andraplats bland partiledarna när det gäller allmänhetens förtroende i frågan.

Vad står det förresten i det där handlingsprogrammet? ”Forskare och akademiker kan diskutera detaljer men att mänskligheten påverkar miljön råder det närmast konsensus kring” (s 5). Med andra ord: om vi (moderater) kan vinna på att ”känna in” vad folket känner och sedan svara på människors oro, alldeles oavsett vad de där oeniga forskarna tjafsar om, då är detta säkert sant eftersom det ”fungerar” för oss.

Verkligheten då? Ska ändå inte verkligheten bestämma vad som är sant? ”Oh, sluta vara så opraktisk nu!”

Det kommer kanske att ta tid för pragmatikern Reinfeldt att inse hur oerhört opraktisk han är (om han aldrig lär sig). En annan pragmatiker, nämligen vår arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, lär sig emellertid just nu den hårda vägen. Det verkar nämligen som att hans masterexamen i företagsekonomi kommer ifrån Fairfax University, ett bluffuniversitet i USA. Jag kan inte säga att jag är chockad. I ett parti där verkligheten numera är förhandlingsbar och ”appearance is everything” är den vägledande premissen, är det svårt att bli förvånad. Beröm till Friktion som ligger bakom detta scoop.