Förödande formuleringar

Carl Svanberg3 kommentarer

Jag såg alldeles nyss på SVT Agenda. De lät Göran Rosenberg, Katrine Kielos och Johan Norberg kommentera finanskrisen. Att Rosenberg och Kielos kom med bisarra kommentarer kom inte som en chock direkt. Den som istället fick mig att reagera var Johan Norbergs insats. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Kanske borde jag veta bättre, men jag blev faktiskt besviken.

Norbergs ”svar” började med att påpeka att finansmarknaden alltid drabbas av kriser. Varför? Därför att finns en irrationell flockmentalitet. Det finns, beroende på den exakta kontexten, ett litet korn av sanning i detta. Men det är en i sammanhanget mycket trivial poäng och om man inte har tid att förklara exakt vad man menar med detta, då borde man inte säga detta alls. Så istället för att ge allmänheten ett argument för den fria marknaden, gav Norberg intrycket av att marknaden faktiskt är irrationell. Hur ska detta göra någon det allra minsta övertygad om att en fri marknad är en bra idé?

Att marknaden beter sig ”irrationellt” beror ju framför allt på att staten tvingar eller rentav uppmuntrar människor till att bete sig irrationellt: låna ut pengar som de inte har, låna ut till människor som inte kan betala tillbaka lånen, köpa upp dåliga lån, subventionera allt detta med en lågräntepolitik och statliga garantier, etc. Det finns oärliga, irrationella affärsmän som mer än gärna försöker utnyttja dessa statliga program till sin egen kortsiktiga fördel. Men det säger sig själv att om det inte vore för dessa statliga program, skulle dessa affärsmän aldrig haft en chans att vara så här irrationella och kortsiktiga på skattebetalarnas bekostnad.

Under resten av programmet blev det, tyvärr, bara värre. När Kielos sade att finansmarknaden har misslyckats med att allokera risker rätt, då nickade Norberg instämmande. Varför? Jag vet inte. Norberg påpekade visserligen statens roll, men antydde genom sina formuleringar att statens roll inte var helt avgörande, utan endast bidragande. Norberg sade: ”De [politikerna, riksbankschefer och myndigheter] hjälpte till att blåsa upp bubblan lika mycket [som marknaden], ja ännu mer [än marknaden] genom att pressa ned räntor, genom att pumpa ut subventioner, till folk som inte var kreditvärdiga i bostadssektorn, och liknande”.

Vad Norberg borde ha sagt är att den grundläggande orsaken till finanskrisen är den omfattande statliga inblandningen i ekonomin. Han borde och kunde ha gjort det alldeles glasklart att vi inte har någon fri marknad, att vi har en reglerad marknad, och att krisen är orsakad av regleringarna. Detta är den absolut viktigaste poängen som man bör göra idag, vid varje tillfälle man får. Men på grund av hur han valde att formulera sig blev svaret, för att parafrasera Ronald Reagan, något i stil med: ”The government is not the solution to our problem … Period”. Istället för ett passionerat och kompromisslöst försvar för kapitalismen fick vi en pragmatisk, ”middle of the road”-utläggning som knappast lär övertyga någon.

Vilka slutsatser kommer folk att dra av detta? I den mån folk uppfattar Norberg som representativ för kapitalismens vänner, kommer folk att tro att de har blivit ödmjuka pragmatiker som har inga riktiga svar krisen annat än att beklaga att statens byråkrater trots allt bara är människor som kan fela lika mycket som marknadens aktörer, varför de inte borde tillåtas ta över ekonomin helt och hållet. Med andra ord kommer man att ge folk rätt att tro att lösningen inte är en fri marknad, utan endast en modifiering av dagens blandekonomi.

Varför sade Norberg vad han sade? Jag vet inte. Menade han det? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Under premissen att det ”bara” var fråga om mycket olyckliga formuleringar, var det ändå förödande formuleringar. Detta var inget annat än ett rent retoriskt självmål – och det var mycket smärtsamt att se.

Skaffa er ett liv

Carl Svanberg4 kommentarer

Nyligen läste jag detta:

Government-guaranteed home mortgages, especially when a negligible down payment or no down payment whatever is required, inevitably mean more bad loans than otherwise. They force the general taxpayer to subsidize the bad risks and to defray the losses. They encourage people to “buy” houses that they cannot really afford. They tend eventually to bring about an oversupply of houses as compared with other things. They temporarily overstimulate building, raise the cost of building for everybody (including the buyers of the homes with the guaranteed mortgages), and may mislead the building industry into an eventually costly overexpansion. In brief in the long run they do not increase overall national production but encourage malinvestment.

Man skulle kunna tro att detta skrevs av en pro-kapitalistisk debattör, i det senaste numret av Forbes eller Wall Street Journal. Men det skrevs faktiskt redan 1946 av en mycket prominent förespråkare av den fria marknaden: Henry Hazlitt! Så mycket för att kapitalismens vänner inte varnade för den statligt arrangerade finanskrisen. Så mycket för att kapitalismens vänner inte kunde förutse sviterna av den statligt arrangerade fastighetsbubblan. Så mycket för att kapitalismens vänner skulle vara det minsta överraskade av det vi ser idag.

Ingen förutom de mest verklighetsfrånvända mytomanerna (t ex Göran Rosenberg och Göran Greider), har väl missat hur ekonomen Peter Schiff varnade för finanskrisen? Idag varnar han också för den keynesianska ”stimulans”politik som Obama och världens regeringar föreslår i syfte att möta den ekonomiska krisen som de själva orsakade genom att ”stimulera” fram omfattande lån av det slag som Hazlitt beskriver i citatet ovan.

Vad kommer att hända, om några år, när det visar sig att dessa ”stimulans”paket inte fungerade? Om historien säger oss någonting, då säger den oss att de anti-kapitalistiska mytomanerna kommer att påstå att de pro-kapitalistiska ekonomerna inte ”varnade” oss och att fiaskot av den nya statligt arrangerade krisen, är ett ”bevis” för att den ”fria marknaden” har misslyckats ”ännu en gång”. Precis som de en gång i tiden ignorerade sådana som Peter Schiff, ignorerar de idag sådana som Stefan Karlsson.

Varför lyssnar inte folk på varningarna? Därför att de som borde lyssna vet inte vad de håller på med. Det slutgiltiga beviset för att ingen vet vad de håller på med är den amerikanska centralbankens beslut att sänka sin ränta till 0%. Om orsaken till krisen var att den amerikanska centralbanken ”stimulerade” fram för mycket ohållbara lån, hur ska då detta vara en ”lösning”? Vad man försöker göra är att man försöker släcka en eld med bensin. Och vem som helst förstår att det inte fungerar.

Vad man gör är att man försöker rädda och underhålla en sjuk del av ekonomin, som aldrig hade haft en chans att expandera på detta ohållbara vis på en fri marknad, genom att tvinga den friska delen av ekonomin att offra sig för ”räddnings”- och ”stimulans”paket. Hur finansieras de? Genom skatter eller också genom den omfattande inflation, som den amerikanska centralbanken just nu gör sitt allra yttersta för att producera.

Det finns naturligtvis inget sunt förnuft i detta. Ingen moral heller. Med vilken rätt tvingar man ansvarsfulla att offra sig för de oansvariga? Med samma ”rätt” som alltid tvingar de oskyldiga att lida för de skyldigas skull: ingen alls. Hur kommer de undan med detta? Därför att politiker och tyckare levererar samma ursäkter som de alltid levererar: ”det allmännas bästa”, ”landets bästa”, ”nationens välfärd”, ”du ska älska din nästa”, etc.

Med anledning av alla tillgängliga fakta, börjar jag snart tro att keynesianismen numera måste betraktas som en av nödvändighet oärlig idé. Jag kan inte alls förstå hur någon seriös ekonom, eller tänkande människa överhuvudtaget, kan tro på detta keynesianska vansinne, utan att medvetet blunda för fakta och medvetet överge förnuftet. Bevisen är och har länge varit överväldigande för alla som gjorde ansträngningen att studera dem. Se på Den stora depressionen. Se på 1970-talets stagflation. Se på de senaste 20 åren i Japan. Att obildade, lättimponerade människor gick på Keynes retorik och logiska felslut, för nästan hundra år sedan, är en sak. Men vilken ursäkt har dagens keynesianer som utger sig för att vara ”ekonomer”? Vilken ursäkt har sådana som Paul Krugman?

Det sista världens ekonomier behöver just nu är mer statlig ”stimulans”. Vad världens behöver är frihet från statlig ”stimulans”. Om våra politiker verkligen vill ”göra” någonting för ekonomin, och om det verkligen finns några politiker som har kvar sitt sunda förnuft, då har jag ett råd: lämna ekonomin i fred. ”Stimulera” inget. ”Uppmuntra” inget. ”Rädda” inget. Sluta vara i vägen. Sluta gynna en del grupper på bekostnad av andra. Sluta ”omfördela” pengar. Sluta underbalansera budgeten. Sluta reglera. Sluta kontrollera. Sluta tvinga. Eller uttryckt mer positivt: gör inget. Gå hem. Spela tvspel. Läs en bok. Lyssna på musik. Skaffa er ett liv. Då gör ni mycket mer för ekonomin, än ni kan föreställa er.

Den inflaterade vänstern

Carl Svanberg6 kommentarer

Det finns många som idag ”gottar” sig över finanskrisen. Varför? Därför att de ser det som ett bevis för kapitalismens slutgiltiga misslyckande. En del gör öppet jämförelser med Sovjetunionens kollaps. En del säger att de liberaler som ännu inte har gett upp illusionen om den fria marknaden, bevisar att de är lika verklighetsfrånvända dogmatiker, precis som alla de kommunister som vägrar inse att Sovjetunionens kollapsa bevisade kommunismens totala misslyckande. En av dem är Göran Rosengren, men han är långt ifrån ensam. Mentaliteten som vi ser här är denna: ”Det enda jag läser är samma bortförklaringar som kommunister säger när dom påstår att kommunismen är det bästa samhället och att det aldrig har provats.”

Är de som kommer med denna mentalitet ärliga? Verkligen inte. Beviset för detta är att de som ställer denna fråga aldrig tycks vilja ställa sig den uppenbara följdfrågan: Är det sant? Nej. Det är uppenbarligen inte sant att vi lever och verkar under någon fri och oreglerad kapitalism. Det är inget annat än en ren lögn att påstå en sådan sak. Det hör inte bara till allmänbildningen; alla som var uppmärksamma under tiden de gick i den offentliga skolan (som inte finns under ren laissez-faire kapitalism), får lära sig att vi lever i en blandekonomi. Det vill säga i en ekonomi med en blandning av kapitalism och socialism. Och lärde man sig inte det i skolan, lär man sig det bara genom att leva. Det är inte heller svårt att bevisa att den fria kapitalistiska delen av ekonomin mår bra och fungerar alldeles utmärkt, medan de förslavade socialistiska delarna av ekonomin mår dåligt och fungerar ganska dåligt. Det hör också till allmänbildningen att de länder som lät och låter ekonomin helt kontrolleras av staten, var och är otroligt fattiga. Jämför det gamla socialistiska öst med det semi-kapitalistiska väst. Det finns hur många sådana här jämförelser som helst. Det finns hur mycket ekonomisk data som helst. Det finns hur mycket ekonomiska teorier som helst som kan förklara detta.

Ett ytterligare bevis för att de som ger uttryck för denna mentalitet inte är det minsta lilla ärliga, är det faktum att de aldrig har några bevis. De pratar löst och vagt om ett kvartssekel av ”nyliberalism”, men de ger aldrig några exempel på vad de menar. Har det sänkts en del skatter? Ja. Har en del privatiseringar genomförts? Ja. Har en del avregleringar genomförts? Ja. Men det betyder inte på långa vägar att vi har övergett vår blandekonomi till fördel för laissez-faire kapitalism. Det betyder bara att balansen mellan den socialistiska delen av ekonomin och den kapitalistiska delen av ekonomin har ändrats lite. Värt att notera är att alla dessa förändringar världen över har uteslutande varit till det bättre. Men detta evaderar anti-kapitalisterna. Vad de också evaderar är att man utan problem kan bevisa att dagens ekonomiska kris, liksom alla andra större ekonomiska kriser, var orsakade av statens inblandning i ekonomin.

Vi har en statlig centralbank som har fört en lågräntepolitik vilket uppmuntrade folk att låna mer än vad de skulle ha gjort om räntan sattes av den fria marknaden. Detta spädde också på efterfrågan på fastigheter vilket orsakade fastighetsbubblan. Vi har det faktum att den statliga centralbanken verkar som bankernas bank, som ett slags skyddsnät för hela bankväsendet som, tillsammans med sådant som statliga insättningsgarantier, minimerade riskerna för bankväsendet, vilket skapar moral hazard-beteenden. Vi har lagar som Community Reinvestment Act som tvingade banker att låna ut till folk som egentligen inte hade råd med det. Vi har de statliga bolåneinstituten som hade till uppdrag att låna ut så mycket som möjligt till så många som möjligt, hur dåliga deras förutsättningar för att betala tillbaka lånen än var. USA har dessutom en modern historia av hur staten på olika sätt har gjort vad de har kunnat för att rädda bankerna från deras dåliga affärer. Savings & Loans-krisen slutade med att staten betalade allting och har sedan dess tjänat som ett prejudikat för framtida bankkriser. Men när bankerna vet att staten kommer att rädda dem, med skattebetalarnas pengar, då kommer det endast att uppmuntra dem till att ta ännu större risker. Det finns fler exempel på hur statliga regleringar och ingrepp på marknaden har orsakat den nuvarande krisen. Detta är inte kapitalismens kris, detta är blandekonomins kris.

Hur har den anti-kapitalistiska attacken gått till egentligen? Det började med att de låtsades som att vi lever i en laissez-faire kapitalistisk ekonomi. Sedan började de låtsas om att det inte fanns någon ekonom eller pro-kapitalistisk debattör som kunde förutse, förstå eller förklara dagens fenomen. (Detta trots att det i verkligheten har funnits hur många som helst som inte bara kunde förutse, förstå och förklara det vi ser, de hade dessutom funnits i decennier, och varnat för exakt detta i många år.) När de till slut tvingas erkänna dessa ekonomer och pro-kapitalister, och att de har verklighetens fakta på sin sida, vad gör de då? Jo, då avfärdar de alltihopa som ”bortförklaringar”. Slutsats? De var aldrig intresserade av fakta. De ville aldrig lyssna.

Hur kan de ursäkta denna ovilja att lyssna till fakta? Denna vägran att se sanningen? Det är deras anti-ideologiska mentalitet. Har ni inte lagt märke till att de gärna vill placera sig mellan socialister och kapitalister? Har ni tänkt på att de gärna jämför dagens kapitalister med tidigare socialister? Göran Rosengren skrev nyligen att ”nyliberalismens ideologer, likt en gång kommunismens” har ”visat stor färdighet i konsten att bortförklara ideologins problem med verklighetens brister”. De vill gärna framställa sig själva som om de vore utan en ideologi. Vad de säger är: ”Vi låter oss inte färgas av någon ideologi”. Vad de menar är: ”Vi har inga illusioner längre”.

Enligt denna mentalitet har ideologier inget med verkligheten att göra. Ideologier är skapade av människor och allt de gör är att de färgar vår syn på världen. Att ha en ideologi är således att vara förblindad. Detta synsätt gör det också möjligt för våra anti-kapitalistiska intellektuella att hitta på en egen värld där deras anti-kapitalistiska fantasier stämmer. Sedan kan de säga att det bara är i världen såsom den ”framträder” för oss som staten är orsaken till den ekonomiska krisen. I den ”verkliga” världen, såsom den ”egentligen” är, lever vi redan i en helt oreglerad kapitalism. När vi sedan kommer med förklaringar avfärdas det ”bortförklaringar” orsakade av vår ideologiserade begreppsapparat. När de sedan vägrar ge några exempel eller bevis på vad de menar, då tar de det som ytterligare ett bevis för att vi har en ideologi och därför måste vara förblindade. Denna anti-ideologiska mentalitet är, så klart, ytterst ett uttryck för Kants filosofi.

Men som Mattias Svensson korrekt påpekade gör inte ideologiska glasögon oss förblindade. Det är med hjälp av våra glasögon som vi kan se och förstå världen klart och tydligt. Och precis som med vanliga glasögon, mäter vi värdet av våra ideologiska glasögon mot verklighetens fakta. Dåliga glasögon hjälper oss inte se eller förstå saker och ting klart och tydligt, men det gör bra glasögon.

Enligt denna anti-ideologiska mentalitet blir vi ”klarsynta” först när vi överger all ideologi, alla principer, alla idéer, alla (abstrakta) värden. Att stå för någonting, vare sig det är kommunism eller kapitalism, är att ha fel, att ta ett litet steg från verkligheten. Att stå för inget, det är ”stort” och insiktsfullt. Följaktligen bestämde sig dagens vänster för att sluta stå för någonting överhuvudtaget. Det är också detta som gör dagens attacker från vänstern ännu mer motbjudande än många tidigare attacker. Dagens vänster vet att socialismen inte fungerade. Men istället för att acceptera att deras ideologiska motståndare hade rätt, dvs att kapitalismen fungerar, valde de att avfärda alla ideologier. (Det är precis som om de bestämde sig för att världen måste vara och förbli obegriplig, om socialismen inte kan fungera.)

Notera därför att de inte föreslår en återkomst av kommunismen. Istället pratar de löst och vagt om ”samhällets återkomst”. Men vad betyder det? Mer av dagens blandekonomi. Det är knappast en ny, radikal vision. Det vi ser är inte en återkomst av Karl Marx, i första hand, utan en återkomst av John Maynard Keynes. Vänstern har alltså inga riktiga förslag. De har ingenting att erbjuda istället för kapitalism och frihet. Och de vet det. Så vad betyder allt detta? Om du är en läkare som rekommenderar en patient vad hon bör göra för att undvika en hjärtattack, eftersom du vill rädda hennes liv, då kommer du inte att få ut någon skadeglädje av att se henne långsamt döda sig själv genom att vägra följa dina råd. Men om en läkare inte har någon bot alls att erbjuda, och ändå skrattar allt vad han kan åt sin döende patient, då vet vi att det är en nihilistisk skadeglädje som ligger bakom. Detta är dagens vänster.

Dagens vänster är inga idealistiska socialister. Dagens vänster är bara anti-kapitalistiska nihilister. De är inte för någonting, bara emot kapitalism och frihet. Detta är faktiskt en god nyhet, för detta betyder att trots att vänsterns attack mot kapitalism nu är större än någonsin, är den i ett annat avseende lättare än någonsin att bekämpa. Detta just eftersom dagens vänster står för absolut ingenting. Dagens vänster är precis som de bubblor staten orsakar i vår ekonomi; bara luft. Så fort man sticker hål i dem, pyser luften snabbt ur dem. Allt man behöver göra är att be dem om bevis. När du hör dem börja ifrågasätta allt du säger, med anledning av att du har idéer och värderingar att erbjuda, då vet du att de ogiltigförklarar dig, inte för att du skulle ha fel, utan för att du inte är intellektuellt bankrutt. Ju snabbare detta blir klart för dig och alla andra, desto snabbare kommer den nihilistiska vänsterns dragningskraft att försvinna.

Those who fight for the future, live in it today

Carl Svanberg2 kommentarer

Miljörörelsens argumentation vilar till stor del på begreppet ”ekosystem”. Vad är ett ekosystem? En vanlig ordboksdefinition lyder: ”ekosystem”: ”ett biologiskt samhälle av interagerande organismer och deras fysiska omgivning.” Enligt denna definition är vad som helst, inklusive hela jorden, en del av ett ekosystem eller ett ekosystem. Varför är detta begrepp, ”ekosystem”, så viktigt för miljörörelsen? De som talar om ekosystem vill förmedla att allt här på jorden hänger samman i någon mening. Hur ett djur kan leva beror på hur andra djur lever i samma omgivning. Slutsatsen som miljöaktivisterna vill få oss att dra är alltså denna: Om vi inte tänker på miljön, då kommer andra djurs omgivning att påverkas. Då påverkas andra djur. Det i sin tur påverkar andra djur, som i sin tur påverkar andra djur. Som i sin tur, till slut, på något sätt, påverkar oss människor. Därför, säger de, ligger det i vårt rationella egenintresse att inte blunda för hur vi alla sitter i samma båt. Därför bör vi tänka på den ”biologiska mångfalden”: om vi alla är väsentligen beroende av varandra, då är alla arter lika viktiga för vår överlevnad. Människans intressen och behov är, i längden, inte viktigare än några andra levande varelsers intressen och behov. Ska vi överleva, måste vi se till att alla andra överlever också, genom att tänka på andra. Detta är deras argument.

Mer konkret betyder detta sluta producera, sluta handla, sluta resa. Vilket i förlängningen betyder sluta leva med en modern industricivilisation. Vilket i förlängningen betyder att miljarder människor som under förindustriell tid inte hade en chans att leva bortom sin 30 års dag, måste ge upp den möjligheten. Redan här blir det tydligt hur miljöaktivisterna väger mänskligt liv: att andra levande varelser ska behöva maka på sig för våra intressen och behov är inget de tänker på; de tänker endast på att vi ska maka på oss för andra. Att det kommer sluta i att miljontals om inte miljardstals dör, rör uppenbarligen inte miljöaktivisterna ryggen. Så mycket för att de ”egentligen” bara bryr sig om människans långsiktiga överlevnad. Så mycket för att de ”egentligen” bara är ute efter ”en harmoni med naturen” eller en ”hållbar utveckling”. Hållbar för vem? Inte för människor, den saken är säker.

Finns det ekosystem? Ja. Men följer det för den sakens skull att människan måste ”rätta sig i ledet” och börja ”respektera” naturen? Nej. Varför? Därför att de antar en sak som definitivt inte stämmer, nämligen att ekosystem är konstanta, oföränderliga, perfekta harmonier som endast kan rubbas av människans inblandning i naturen samt att alla försök att rubba denna perfekta harmoni, endast kan sluta illa. Detta är definitivt inte sant. Naturen är inte konstant. Det finns en hel vetenskap som förklarar otaliga förändringar och otaliga fenomen som helt vilar på denna förändring, nämligen evolution. Och att arter utrotas beror inte bara på ”interaktionen” mellan organismer, en ”interaktion” som aldrig kan beskrivas som en ”harmoni”, det beror förstås också på att den fysiska omgivningen ständigt förändras. Det finns också en hel vetenskap som söker redogöra för dessa fenomen, nämligen geologi.

Faktum är att nästan alla levande varelser som någonsin har existerat har blivit utrotade, helt utan människans inblandning. Utrotningar innebär slutet för en del levande varelser. Men för andra innebär det en början. Ayn Rand noterade att i samband med att nästan allt liv på jorden utrotades tillsammans med dinosaurierna, innebar det inte på något sätt slutet för allt levande. Det innebar en chans för levande varelser som inte hade samma chans under tiden dinosaurierna dominerade, nämligen däggdjuren. Det är helt enkelt inte sant att bara för att det finns något samband mellan alla levande varelser och vår fysiska omgivning, skulle det medföra att den biologiska mångfalden är något vi till varje pris måste bevara, för vår egen långsiktiga överlevnads skull. Den slutsatsen följer uppenbarligen inte av verklighetens fakta. Och nästa gång man hör miljöaktivisterna skrika om behovet av att offra mänsklig välfärd för den biologiska mångfaldens skull, då bör man påminna sig själv om hur mycket faktisk vetenskap de faktiskt blundar inför.

Faktum är att om det är någon varelse som är allra minst beroende av andra levande varelser för sin egen överlevnad, så är det just människan. Alla andra levande varelser måste anpassa sig till sin omgivning för att överleva. De som inte kan anpassa sig dör. Det måste inte människan och skulle hon försöka sig på en sådan sak, då skulle det få förödande konsekvenser. Försök bara föreställa er konsekvenserna av att försöka överleva utan att exploatera naturen, utan genom att ”anpassa sig” till naturen så som den är, utan mänsklig ”manipulering” av något slag. Försök föreställa er en värld utan läkemedel, teknik, bilar, mat, bostäder, energi, kläder, och så vidare. Detta är inget som ”växer på träd”. Nej, allt människor behöver för att måste vi producera, men för att producera det måste vi förstå världen. För att förstå världen måste vi tänka, vi måste använda oss av vårt förnuft. Ta bara en sådan enkel sak som mat: Vi har inga instinkter som talar om för oss vad vi kan äta eller hur vi får tag på vår föda eller om vi måste tillreda den och hur vi i så fall gör det eller om vi kan spara vår föda till senare och i så fall hur vi gör detta. Etc. Människan kan och bör alltså anpassa naturen efter hennes behov med hjälp av förnuftet.

Massvis med djurarter har under miljontals år dött ut eftersom de inte kunde anpassa sig till klimatförändringar. Det finns inget som säger att människan måste gå samma öde till mötes. Bevisligen har människan framgångsrikt överlevt kraftiga klimatförändringar, inklusive den senaste istiden, en förändring av klimatet som var mycket större än de värsta prognoserna FN:s klimatpanel kan producera med hjälp av sina ”klimatmodeller”. Då ska man dessutom komma ihåg att dessa människor gjorde det under förutsättningar som var mycket sämre än de vi har idag. Då hade vi inte modern vetenskap eller modern teknologi. Men det är inte de kommande klimatförändringarna som är problemet, enligt miljörörelsen, utan människans industri, fabriker, välstånd, teknologi och vetenskap. Varför? Därför att det är ju detta som gör att vi kan vara så framgångsrika här på jorden.

Allt prat om ”ekosystem” och människans ”plikt” att offra sig för den ”biologiska mångfaldens skull”, är inget annat än ett utslag för egalitarianism. Det är inte någon kärlek till naturen som driver dem; det är endast ett hat för mänskligheten för att hon är framgångsrik – och människan är framgångsrik, i den utsträckning hon väljer att vara människa, dvs rationell. Precis som allt annat nihilistiskt hat behöver det en rationalisering; ytterst få människor kan leva med detta rena hat inom sig. Miljörörelsens rationalisering är vida känd vid det här laget: det är människans förnuft som gav oss industrin och det är industrin som gav oss den globala uppvärmningen.

Allt prat om att ”respektera” naturen är egentligen inget annat än ytterligare ett uttryck för ett hat mot förnuftet. Ett av många bevis för detta är inte bara miljörörelsens skepticism och rena fientlighet till människans framgångar – som är en följd av människans framgångsrika bruk av förnuftet – utan också det faktum att det enda villkor miljörörelsens ideologer godkänner mänsklig närvaro på jorden, är om henne går med på att överge förnuftet och börja leva som alla andra djur, dvs på den varseblivningsmässiga nivån. Hon får använda verktyg, men endast mycket primitiva sådana; inte mer sofistikerade än andra djurs. Hon får jaga djur, men endast de hon kan fånga med hjälp av sina primitiva verktyg. Hon får äta vad naturen ”ger” henne, men inte vad hon kan ”ta” från naturen med hjälp av förnuftet. Hur många människor tror ni kommer att finnas kvar om vi ska överleva utan att använda oss av förnuftet? Som vanligt är allt hat för förnuftet ytterst ett uttryck för ett hat mot människan.

Det finns en hel uppsjö av filosofer som i århundraden, om inte årtusenden, har gjort sitt yttersta för att rota denna skepticism och fientlighet mot förnuftet. (David Hume och Immanuel Kant är de största bovarna här.) Men på ett ännu mer fundamentalt plan är miljörörelsens hat mot förnuftet ett uttryck för en specifik metafysik. Lägg märke till att de tycks tro att om det inte vore för människan, skulle livet i naturen utgöras av en ”harmoni” och att människans synd är att vi inte förenar oss med denna naturliga ”hållbara” ordning. Vår synd är att vi försöker motarbeta den, till vår egen fördelning, med hjälp av vårt förnuft.

Denna mentalitet är inte på något sätt isolerad till miljörörelsen. Ta de som motsätter sig och som länge motsatte sig modern läkekonst eftersom det strider mot Guds intentioner. Ta de som motsätter sig genmanipulering av samma anledning. För att inte tala om de religiösa som motsätter sig artificiella preventivmedel eller abort eller dödshjälp. Vi får inte leka Gud, säger de. I princip säger miljörörelsen samma sak. Vi får inte leka Gud betyder här: vi får inte påverka den naturliga ordningen; vi får inte på något sätt rubba ”ekosystemen” eller påverka klimatet – som om dagens ”ekosystem” eller klimat är det perfekta och idealiska. Om vi leker Gud och strider mot Guds intentioner, då kommer vi att straffas av Gud och brinna i helvetet, säger de religiösa. Om vi strider mot naturen, då kommer naturen att slå tillbaka, säger miljörörelsen. I ljuset av detta blir det ännu mer uppenbart att bakom allt prat om vetenskap och fakta, grundar sig miljörörelsens ekosystemargument på en väsentligen religiös metafysik. Miljörörelsens protester är, visar det sig, den äldsta protesten av dem alla. Den mest icke-vetenskapliga, vidskepliga och irrationella av dem alla: en protest mot människans ”arrogans” mot Gud eller de ”andar” som styr över naturen.

Denna primitiva mentalitet till naturen är egentligen bara logisk när man tänker efter. Den illustrerar filosofins roll klart och tydligt. Mer specifikt illustrerar den att metafysik och epistemologi, liksom all annat, hänger samman. En viss metafysik och en viss epistemologi har oundvikligen vissa normativa implikationer. När man förkastar och överger förnuftet blir människor oförmögna att handskas med tillvaron. Följaktligen blir världen inte en plats med möjligheter, utan en plats med ständiga bekymmer och orosmoln som hopar sig. Och istället för att förlita sig på att fria människor kan lösa sina problem om man bara ger dem en chans, föreslår man våld och tvång i form av skatter och regleringar som ”lösningen” på alla problem. Men det är ingen ”lösning” och de blir aldrig nöjda.

Deras rädsla för att naturen ska ”slå tillbaka” är ett uttryck för en generell rädsla för hela existensen; en metafysisk rädsla som kommer av att man har övergett sitt förnuft. Alla som någonsin har känt att de har tagit för mycket vatten över huvudet kan få en känsla för den allomfattande rädsla dessa människor känner. Skillnaden är dock den att människor som överger förnuftet har också övergett det enda som kan ta dem upp till ytan, förnuftet, och känslan av att de håller på att gå under är därför ständigt närvarande.

Men det finns grader i deras rädsla. Den rädsla som nuet ger upphov till kan dessa människor uthärda upp till en viss punkt. Vad de däremot inte alls kan uthärda är vad som kanske väntar bakom nästa hörn. Vad de räds allra mest är alltså framtiden. Att tänka på framtiden kräver begreppsligt tänkande. Men när man väl överger förnuftet, blir tankar på framtiden overkliga. Framtiden blir således ett mörkt territorium som man gärna undviker om man får.

(Tragiskt nog ”skyddar” denna oförmåga att tänka på de framtida, och i allra högsta grad fasansfulla konsekvenserna av miljörörelsens agenda, många av miljörörelsens bättre, yngre och mer oskyldiga entusiaster. Dessa unga är resultatet av ett utbildningsväsende som massproducerar människor som inte kan tänka begreppsligt eller principiellt. Tyvärr är de också alldeles för dåligt utbildade för att någonsin kunna se igenom de lögner och överdrifter miljörörelsen kommer med. Det värsta, och mest cyniska här, är att de unga först blir indoktrinerade i ohederlig och vilseledande miljöpropaganda i skolan och i medierna. Sedan när de är lagom hjärntvättade och lagom livrädda för framtiden, då är de redo att värvas av miljörörelsen, där de sedan aktivt jobbar för att förstöra sin egen framtid.)

Således försöker de stoppa framtiden. Hur kan man ”stoppa” framtiden från att hända? Genom att motarbeta alla framsteg, genom att börja prata om ett ”nolltillväxtsamhälle”, genom att ifrågasätta värdet av en ständigt högre levnadsstandard, genom att börja prata om en ”hållbar utveckling”. Detta innefattar sådana saker som att vi endast äter det som odlas i vår närhet, att vi inte importerar god och nyttig mat från länder på andra sidan jorden, att vi överväger att förbjuda eller begränsa inrikesflyget, att vi inte ens försöker stoppa världssvälten genom att förbjuda eller på andra sätt begränsa användandet av genmanipulering. Tror ni det verkligen är en slump att de inte vill föda några barn? Det är ett säkert sätt att stoppa framtiden för mänskligheten. (Vilken samvetsgrann människa skulle verkligen vilja föda ett barn i den ”framtid” som miljöaktivisterna vill skapa?) Hur ofta hör ni inte denna mentalitet säga att vi behöver mer forskning innan vi kan släppa gentekniken fri? Hur ofta hör vi inte denna mentalitet uttrycka att eftersom vi inte vet de långsiktiga effekterna av att använda sig av en viss kemikalie eller en viss teknologi, så är det bäst att låta bli tills vidare? Hur ofta försöker de inte ursäkta sina försök att stoppa utvecklingen genom att hänvisa till försiktighetsprincipen?

När man läser dagstidningarna kan man ibland dras med i miljörörelsens rädsla för framtiden. Inte för att man köper deras propaganda. Inte för att man tror på att jorden kommer att gå under på grund av ”människans destruktiva sätt”. Inte för att man är det minsta lilla orolig för klimatförändringarna. Utan helt enkelt för att man är rädd för att miljörörelsen kommer att få ännu större gehör för deras idéer och deras förslag än vad de redan har fått. I den mån miljörörelsen får igenom sin agenda, får vi också en framtid som ytterst få av oss vill leva i. Det är lätt att känna sig uppgiven när man ser allt detta och tänker på morgondagen. Låt mig därför avsluta här med att berätta om en mycket rolig och inspirerande upplevelse jag nyligen hade. För det finns faktiskt skäl att tro på framtiden. Anledningen är de unga som ännu tänker på framtiden, som fortfarande bryr sig om idéer. Jag vet för jag träffade nyligen ett helt gäng av dem.

I lördags blev jag inbjuden av MSU för att hålla en föreläsning med temat: Varför ni behöver bry er om filosofi. (Inofficiellt var temat: Varför ni behöver Ayn Rand.) Trots att det var mestadels 16-17-18 åringar, trots att det var kl 11 på en lördagsförmiddag, trots att det var ”dagen efter” och trots att vi pratade om relativt abstrakt filosofi, upplevde jag min publik som genuint intresserad och nyfiken. När jag kom dit var jag orolig för att en del poänger skulle vara svåra att få hem. Men jag hade fullständigt underskattat dem och för detta skäms jag. Tvärtom gick det mesta hem mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig. (Min enda ursäkt här är att jag är alldeles för van vid akademiska filosofer och hos dem går nästan ingenting hem.) Det är lätt hänt att man förlorar perspektivet och glömmer bort att många unga normalintelligenta människor, som inte har hunnit bli förstörda av universitetsstudierna, har kvar en stor dos av vanligt aristoteliskt sunt förnuft och således är väldigt emottagliga för fakta och logik. Det blev en mycket uppskattad föreläsning. Jag möttes av skratt och applåder. Jag kände mig mycket välkommen och respekterad.

Vad dessa unga människor gjorde fullständigt konkret för mig, för första gången på mycket länge, var den fullständiga innebörden av något Ayn Rand sade en gång: ”Those who fight for the future, live in it today”. Vad jag såg var idealism som man ofta bara ser hos just unga människor som dessa. Deras unga, oskyldiga, hoppfulla ansikten var faktiskt en inspirerande sak att bevittna. Ni anar inte hur mycket detta möte gladde mig. Tack.

Rädda kapitalismen från ekonomerna

Carl Svanberg10 kommentarer

Det råder ingen tvekan om att sedan Obama valdes till USA:s president har vänstern blivit fräckare. Det syns inte bara i deras retorik, utan även i deras ”logik”. En gång i tiden skulle det ha funnits ett gäng ekonomer som i den offentliga debatten skulle fördöma våra politiker för deras ekonomiska politik. Men jag har under de senaste månaderna noterat att antalet ekonomer som säger ifrån kan räknas med fingrarna. Detta trots att det som världens ledare föreslår faktiskt är rena galenskaperna. Om något beklagar de sig bara på att politikerna inte går långt nog i sin galenskap. Jag tar detta som ännu en verifiering att universiteten inte förmår att producera så värst många rationella ekonomer. De allra flesta ekonomer som kommer ut från universiteten verkar inte förstå sig på ämnet alls. Vi vet det eftersom de begår ju de mest grundläggande av felslut och de gör det på löpande band.

Det senaste exemplet på detta är Robert H Frank, ekonom vid New Yorks University. Inte bara försvarar Frank Obamas keynesianska finanspolitik, vilket är en katastrof i sig själv. Han föreslår faktiskt att man nu, mitt i den ekonomiska krisen, borde höja skatten för höginkomsttagarna i USA, för att på så vis finansiera ytterligare ökning av statlig konsumtion. Motiveringen är att höginkomsttagarna dels inte spenderar lika mycket av sina inkomster som låg- och medelinkomsttagare, och dels fortsätter de att spendera det lilla de gör för att de är mindre villiga än andra grupper att sänka sin levnadsstandard när de väl har uppnått den.

Frågor som keynesianska universitetsekonomer aldrig ställer sig: Varför tror han att det är praktiskt ur att straffa landets mest produktiva medborgare? Tror han att detta inte har några konsekvenser på längre sikt? Vad hände med rättvisan? Tror han verkligen att orättvisa lönar sig? Vad hände med individens rättigheter? Har förmögna människor ingen rätt till sin egendom?

Om man skulle ställa dessa frågor till en sådan här ekonom, skulle han se ut som ett frågetecken. Möjligen skulle han svara: ”Jo, men det där är teoretiska överväganden. Nu har vi en akut kris. Vi har helt enkelt inte råd att tänka på teorier eller principer. Låt oss istället vara realistiska och praktiska.” Sedan skulle han se ut som ett självgott frågetecken. Detta är nämligen abstrakta överväganden som mainstreamekonomer sällan eller aldrig tänker på. Allt de tänker på är det de ser. Och vad de ser, är förstås, de jobb som den ökade efterfrågan i ekonomin skapar, men inte de jobb som förstördes eller aldrig blev till på grund av denna kapitalförstörande konsumtion.

Denna ekonom förstår sig således inte på betydelsen av sparande, kapitalackumulering eller investeringar. Han tror, som alla andra keynesinfluerade mainstreamekonomer, att konsumtionen, inte produktion, är det viktigaste. Han tror, därför, att vi kan alla bli ”rikare”, genom att i rask takt äta upp den säd som krävs för att producera nästa års skörd. Han tror, med andra ord, att vi alla kan bli rikare, genom att förstöra välstånd. Somligas oförmåga att se detta är ett uttryck för den konkretbundna mentaliteten. Det är denna mentalitet som gör människor oförmögna att se ”det man inte ser”. Det vill säga att se bortom konkreterna för stunden. Det vill säga att se de långsiktiga konsekvenserna. För att se sådant krävs det att man kan tänka begreppsligt; att man kan tänka i termer av principer.

Den konkretbundenhet vi ser här är självfallet ingen olyckshändelse. Den filosofiska källan här är framför allt Platon. Dessa ekonomer förlitar sig inte på sina abstrakta ”modeller”, för de är ju ”modeller” och förväntas, som alla andra abstrakta ”modeller”, aldrig svara mot verkligheten fullt ut. (Det finns en viss platonsk sanning här: många av de ”modeller” som dagens ekonomer förlitar sig på har i sanning inte ett dyft med verkligheten att göra. Ett mycket bra exempel här är teorin om perfekt konkurrens.) De hyser således en generell aversion mot abstrakt tänkande som sådant, vilket förstås innefattar långsiktigt tänkande, vilket de för det allra mesta är totalt oförmögna till. Detta är emellertid ett faktum som inte bekymrar dem det allra minsta eftersom deras läromästare, Keynes, själv gav den värsta och mest cyniska rationaliseringen av dem alla för att undgå att tänka bortom ögonblicket: ”I det långa loppet är vi alla döda”.

Ekonomer som Robert H Frank är definitivt representativ. Därför kan vi konstatera att när kapitalismen nu utsätts för en omfattande attack, en attack som inte har varit så här stark på många, många år, då vet vi att ekonomerna inte kommer att vara till någon nytta. Snarare tycks de ha bestämt sig för att hjälpa till att klandra och förstöra kapitalismen. Ska vi rädda kapitalismen måste vi alltså vara beredda på att rädda den från ekonomerna. Det är tragiskt men sant.

För att rädda ekonomin och kapitalismen krävs det inte att vi börjar handla svenskt, som någon obildad opportunistisk luffare i regeringen sade. Nej, vad som krävs är, som jag har sagt många gånger förut, inget mindre än en filosofisk revolution. Men alla har inte tid eller lust för att hjälpa till att skapa denna revolution. Därför är det lätt att bli uppgiven när man läser tidningarna och följer debatten. Men det är inte hopplöst. Man kan göra något för att påverka och förändra på lång sikt. Jag vet för jag träffar ständigt på människor som jag tydligen påverkar på ett sätt som jag inte kunde förutse. Ayn Rand hade rätt, du vet aldrig när du når rätt människa vid rätt tillfälle.

Så vad kan ni då göra om ni vill göra något? Här är ett tips inför Julen: ge bort bra böcker till nära och kära, till människor i er närhet som har visat ett genuint intresse för idéer. Ge bort böcker som The Fountainhead och Atlas Shrugged av Ayn Rand, eller The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein, eller Economics in One Lesson av Henry Hazlitt, eller Loving Life av Craig Biddle, eller Markets Don’t Fail! av Brian P Simpson. (För fler boktips besök www.AynRandBookstore.com.) Att ge bort bra böcker, är ett av de enklaste, billigaste och mest effektiva sättet att sprida rationella idéer och därmed förändra kulturen till det bättre.

Om ni inte tror mig, vill jag bara påminna en del av mina läsare (och ni vet vilka ni är), att om det inte vore för att jag fick en viss bok i julklapp, skulle jag kanske inte sitta här, flera år senare och skriva detta just nu.

Dagens dos av sunt förnuft

Carl Svanberg2 kommentarer

Jim Rogers (via Division of Labor):

Why are we bailing out Citibank? Why are 300 million Americans having to pay for Citibank’s mistakes? The way the system is supposed to work, Mark: People fail. And then the competent people take over the assets from the failed people, and then you start again with a new stronger base. What we’re doing this time is, they’re taking the assets from the competent people, giving them to the incompetent people, and saying ”Okay, now you can compete with the competent people.” So everybody’s weakened: the whole nation is weakened, the whole economy is weakened. That’s not the way it’s supposed to work. … All these homeowners who did nothing wrong are now being forced to pay for the people who did crazy things …

Dagens dos av nihilism

Carl Svanberg4 kommentarer

Med anledning av den nya fredagen den 13:e filmen (via Wikipedia):

A study was conducted by California State University’s Media Psychology Lab, on the psychological appeal of movie monsters, which surveyed 1,166 people nationwide (United States), with ages ranging from 16 to 91. It was published in the Journal of Media Psychology. Many of the characteristics associated with Jason Voorhees were appealing to the participants. In the survey, Jason was considered to be an ”unstoppable killing machine.” Participants were impressed by the ”cornicopic feats of slicing and dicing a seemingly endless number of adolescents and the occasional adult.” Out of the ten monsters used in the survey — which included Vampires, Freddy Krueger, Frankenstein’s monster, Michael Myers, Godzilla, Chucky, Hannibal Lecter, King Kong, and the Alien — Jason scored the highest in all the categories involving killing variables. Further characteristics that appealed to the participants included Jason’s ”immortality, his apparent enjoyment of killing and… his superhuman strength.”

Ett av de ”främsta argumenteten”

Carl Svanberg5 kommentarer

Via Henrik Sundholm blev jag uppmärksammad på Anders Ekman artikel ”Egoismen – en dålig etisk idé”. Eftersom Ekman har studerat en hel del filosofi vid universitetet är jag inte särskilt förvånad över vad det är jag ser. Jag drog mig länge för att kommentera detta, men eftersom jag ändå inte kunde låta bli, tänker jag bara dyka rakt in i Ekmans resonemang.

Ekman skriver: ”Först och främst skall skiljas mellan psykologisk egoism, dvs. _det faktum_ att vi människor ofta handlar i vårt egenintresse. Vi skyddar någon för att skydda oss själva, vi äter mat för att vi vill ha det, vi ger presenter för att bli omtyckta av andra m.m. Detta är ren psykologi, och har egentligen inga etiska implikationer överhuvudtaget (eller med andra ord; av satsen ‘vi är egoister’ följer inte ‘vi bör moraliskt sett vara egoister’) . Om vi skulle göra detta till en etisk lära, skulle det däremot röra sig om etisk egoism: Den rätta handlingen är då den där du gynnar ditt egenintresse.” (Min betoning.)

För det första: Psykologisk egoism är falsk. Det finns inga sådana här faktum om människans psykologi som garanterar att vi är egoister. Vi kan observera att väldigt många människor beter sig inte egoistiskt. Kanske majoriteten beter sig inte egoistiskt. Eller i varje fall inte någonstans i närheten av så egoistiska som de borde – om de verkligen satte värde på sitt liv och sin lycka. Ta alla som alla som väljer att leva som brottslingar, alla som väljer att supa och knarka bort sina liv, alla som väljer att späka sig själva av religiösa skäl, alla som väljer att göra som alla andra vill att de ska göra, alla de som inte ens vet hur man bör äta rätt och som därför blir sjukligt feta och oattraktiva, alla de som röstar för etatism. Etc. Historien är fylld av självdestruktiva människor för att inte tala om självdestruktiva nationer. Ta Stalin och Hitler. Ta Sovjetunionen och Nazityskland. Eller för att ta ett mer aktuellt exempel, Robert Mugabe och Zimbabwe.

Den primära orsaken till att många tror på psykologisk egoism är för att de förväxlar egoistiskt handlande med motiverat handlande. Därför säger ibland fördomsfulla anti-egoister att mördare är egoister. Varför? De var motiverade att begå mord. Eller också säger de att människor som offrar sig själva för andra var egoister. Varför? För de var motiverade att offra sig för andra. Men detta är som Ayn Rand identifierade en primitiv ekvivokation. Att man vill göra någonting betyder inte nödvändigtvis att det är egoistiskt. Det är verklighetens fakta satt i relation till en rationellt validerad standard – människans liv qua människa – som etablerar vad som rent faktiskt tjänar ditt liv och främjar din lycka; vad som objektivt sett är egoistiskt. Inte dina känslor eller begär.

En ytterligare faktor man bör tänka på här är att känslor är inte orsakslösa. Känslor är ett uttryck för _värderingar_, inte tvärtom. Alla kan verifiera detta faktum genom att utöva lite introspektion eller genom att observera sådana saker som att dina och andras känslomässiga reaktioner på saker och ting ändrar sig när vår kunskap och våra värderingar ändras.

Ett exempel (som jag lånar från Craig Biddle): Tre kvinnor vaknar, mår illa och kräks. En kvinna blir glad eftersom hon lyssnade noga under sexualundervisningen och vet att detta är ett tecken på att hon kan vara gravid. Hon längtar så efter att få barn och har försökt så länge med att bli gravid. En kvinna blir bara irriterad eftersom hon lyssnade inte särskilt noga under sexualundervisningen. Hon tror därför att bara hon har blivit sjuk. En kvinna blir skräckslagen och ledsen eftersom hon var uppmärksam under sexualundervisningen och vet att detta kan vara ett tecken på en graviditet. Men hon vill inte ha barn och på av hennes djupa religiösa övertygelser vill hon inte heller begå abort. Det som orsakade deras vitt skilda känslomässiga reaktioner var deras kunskaper och deras värderingar.

Ett annat exempel: Många som inte vet någonting om Ayn Rand är ofta mycket fientliga mot henne. Men när de väl börjar studera henne seriöst och med respekt, tenderar många att omvärdera henne och deras känslomässiga rekationer följer därefter. Istället för hat och förakt, får många respekt för henne. De delar kanske inte hennes slutsatser, men de känner inte någon generell illvilja gentemot henne längre. Och de som ser henne som det stora filosofiska geni hon var, de gick från likgiltighet inför hennes existens om vilket de visste inget, till en mycket genuin beundran. Det som orsakar de känslomässiga reaktionerna här är vår kunskap och våra värderingar.

Poängen är att de allra flesta av oss mer eller mindre indoktrineras i altruism från barnsben. Jesus sade det. Hume sade det. Kant sade det. Hegel sade det. Marx sade det. Praktiskt taget alla inflytelserika filosofer och tänkare säger och har sagt det. Det framhävs praktiskt taget över allt: böcker, filmer, musik, serietidningar. Är det då konstigt att många också får ett känslomässigt som svarar på altruismen? Naturligtvis inte. Men så länge folk inte ifrågasätter sina värderingar, eller sin kultur som spyr ut denna altruism, och omvärderar det hela, med vägledning från Ayn Rand, kommer inte heller deras känslor att följa efter.

Eftersom de allra flesta dessutom är ganska dåliga på att ägna sig åt introspektion (vilket inte är ett metafysiskt eller moraliskt omdöme här, utan bara en journalistisk beskrivning av läget), är det inte konstigt att många inte identifierar sina implicta eller explicita värderingar som uttryck för sin kunskap eller sina värderingar. Känslor kommer snabbt och automatiskt. Det är därför lätt hänt att många inte ser vad som är orsak och vad som är verkan här och att de därför drar helt fel slutsats, nämligen samma slutsats som David Hume drog, att känslorna är orsaken till moralen.

För det andra: Om psykologisk egoism vore sann, då skulle det förstås meningslöst att rekommendera någon moral överhuvudtaget, inklusive en egoistisk moral. Ändå vill Ekman rekommendera oss att avstå från egoismen. (Det är sant att många psykologiska hedonister och egoister historiskt sett har gått just från slutsatsen att vi är egoister till att vi därför bör vi vara egoister. Vad de menade med detta var ju förstås att det är meningslöst att rekommendera någonting annat om vi ändå bara kommer agera egoistiskt.)

Saken är den att vi behöver moral eftersom vi _inte_ vet vad det är vi _bör_ göra för att överleva. Men om moralen var medfödd, vore det meningslöst att rekommendera vad det är vi bör göra. Om egoismen, dvs ”omoralen” var medfödd, då vore det precis lika meningslöst att rekommendera någon ”moral”. Likaså hade det varit meningslöst att rekommendera människor att avstå från ”omoralen” om altruismen var medfödd. Detta för oss till nästa punkt i Anders Ekmans analys: psykologisk altruism.

Psykologisk altruism är precis lika mycket nonsens som psykologisk egoism. Ekman hänvisar här till en massa förmodad ”vetenskap” som bevisar absolut ingenting. Varför? Förutom att ekvivokationen är i princip densamma här, så kan och bör vi notera två saker till, nämligen a) altruism är _inte_ detsamma som välvilja och b) om vi gör lite enkla observationer av oss själva, andra och mänsklighetens historia, kan vi se att det finns ingen medfödd moral eller medfödd kunskap.

Vi föds tabula rasa. När vi är barn vet vi så gott som ingenting om någonting. Vi vet detta om oss själva genom att tänka tillbaka på vår barndom och påminna oss om allt vi har lärt fram tills nu. Vi kan också observera detta hos andra barn. I synnerhet inte en sådan abstrakt sak som moralfilosofi. Men med tiden lär vi oss. Vi har fri vilja – ett annat faktum vi kan verifiera hos oss själva genom att observera hur vi själva gör val – vilket förklarar varför jag, liksom alla andra, kan från början till slut välja alla mina värderingar.

Jag saknade inte bara medfödda värderingar eller normer, jag valde alla mina värderingar och normer och jag gjorde det genom ett aktivt val. Under min uppväxt snappade jag upp saker från min omgivning, precis som alla andra. Men under min tonår började jag läsa Ayn Rand och i samband med detta började jag explicit omvärdera allt jag hade snappat upp fram tills dess. Jag har gjort mitt yttersta för att radera alla altruistiska premisser hos mig. Jag vill nog påstå att det finns inte en uns av altruism kvar hos mig. En bedrift som jag är mycket stolt över.

Alla människor föds utan moral, precis som alla människor föds utan kunskap. Visserligen väljer de allra flesta bara sina värderingar genom att passivt snappa upp de idéer som florerar i kulturen. Men det gör det inte deras val overkliga, endast sämre motiverade. Så jag totalt avfärdar de påstådda ”vetenskapliga” bevisen för någon form av medfödd moral, vare sig den är altruistisk eller egoistisk. Jag är ett av hur många levande motbevis som helst för att någon medfödd moral inte existerar. (Till de som har lust att säga att min approach här är ”ovetenskaplig”, svarar jag med att säga att filosofins primat råder.)

Detta för oss till Ekmans kritik mot ”den renodlade egoismen”. Han skriver: ”Så _ett av de främsta argumenten mot den renodlade egoismen_ (i t.ex. Ayn Rands tappning) är att människan inte en antingen-eller-varelse. Människan är inte enbart en egoist, och inte heller enbart en altruist. Hon är en komplex varelse med en blandning av lite av varje, mer eller mindre.” (Min betoning.) Om vi nu emellertid kan avfärda premissen att det finns en liten dos av psykologisk egoism och psykologisk altruism hos människan, och det kan vi definitivt, då faller förstås också ett av Ekmans ”främsta argument” mot Ayn Rand, utan att vi behöver göra mer. Detta är ett mycket bra exempel på hur en falsk metafysik leder till en falsk etik. (Detta är också ett bra exempel på att filosofier har en struktur och därför kan du göra mycket stor skada genom att göra slut på filosofins rötter: dess metafysik och epistemologi.)

Resten av Ekmands artikel är bara uttryck för mycket dålig epistemologi. Det är inte värt ett svar. (Om någon undrar varför det Ekman säger är uttryck för mycket dålig epistemologi, och ni själva inte kan lista ut det, då är ni mer än välkomna att fråga, så ska jag förklara när jag har tid och lust.) Så gott som alla invändningar Ekman kommer med har Ayn Rand och andra objektivistiska filosofer svarat på om och om igen, på ett mycket grundligt sätt. Om Ekman var en seriös och ärlig filosof, skulle han bemöda sig med att studera Ayn Rands verkliga argument. Hade han gjort det, då skulle han insett hur fullkomligt grundlösa hans spekulationer är.

Om Ekman, eller någon annan filosofistudent, läser detta då rekommenderar jag honom eller henne att börja med att läsa Ayn Rands romaner The Fountainhead och Atlas Shrugged. Sedan bör hon läsa dels introduktionen och dels essän ”The Objectivist Ethics” publicerad i The Virtue of Selfishness. Det finns fler essäer i den boken av värde, men dessa saker bör man läsa som ett absolut minimum. Om ni inte har tid eller lust att läsa Ayn Rands romaner, då rekommenderar jag er att som ett absolut minimum komplettera er läsning av Rand med Tara Smiths böcker Viable Values och Ayn Rand’s Normative Ethics.

Förändring?

Carl Svanberg10 kommentarer

Klara besked från Obama”administrationen” (via Little Green Footballs):

The Obama Administration will call on Americans to serve in order to meet the nation’s challenges. President-Elect Obama will expand national service programs like AmeriCorps and Peace Corps and will create a new Classroom Corps to help teachers in underserved schools, as well as a new Health Corps, Clean Energy Corps, and Veterans Corps. Obama will call on citizens of all ages to serve America, by developing a plan to require 50 hours of community service in middle school and high school and 100 hours of community service in college every year.

Hur lyder rationaliseringen för detta perversa förslag? Obama förklarar:

When you choose to serve — whether it’s your nation, your community or simply your neighborhood — you are connected to that fundamental American ideal that we want life, liberty and the pursuit of happiness not just for ourselves, but for all Americans. That’s why it’s called the American dream.

Obama vänder här helt upp och ned på de principer som USA grundades på. USA grundades på principen om individens rättigheter: rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka. Men USA:s grundare talade om rätten till handling, inte om rätten till föremål.

”Rätten” till ett föremål kan endast sluta i slaveri: rätten till sjukvård innebär ju ”rätten” att förslava läkare eller också ”rätten” att deltidsförslava alla andra som ska tvingas betala dina sjukvårdskostnader. Obama menade tydligen allvar när han om och om igen talade om vikten och värdet av att amerikanerna ska offra sig för samhället.

Detta förslag visar på Obama”administrationens” sanna essens. När han offentligt nominerades vid demokraternas konvent sade Obama: ”That’s the promise of America – the idea that we are responsible for ourselves, but that we also rise or fall as one nation; the fundamental belief that I am my brother’s keeper; I am my sister’s keeper”. Tidigare i somras sade Obama: ”Now understand this – believing that change is possible is not the same as being naïve. Go into service with your eyes wide open, for change will not come easily. On the big issues that our nation faces, difficult choices await. We’ll have to face some hard truths, and some sacrifice will be required – not only from you individually, but from the nation as a whole”. Och: ”We may disagree on certain issues and positions, but I believe we can be unified in service to a greater good. I intend to make it a cause of my presidency, and I believe with all my heart that this generation is ready, and eager, and up to the challenge”.

Fel sorts etik leder till fel sorts politik. Behövs det ett tydligare exempel på att altruismen är den moralfilosofiska förklaringen till att statens makt ständigt ökar på bekostnad av individens frihet?

Det är dock svårt att säga om Obama verkligen menar allvar. Det finns nämligen redan tecken på att Obama”administrationen” har börjat få kalla fötter. Kanske var det tillräckligt många som reagerade över Obamas närmast totalitära anspråk på människors liv och frihet? Bloggen Little Green Footballs har i alla fall lagt märke till att Obama”administrationen” nu har ändrat sina formuleringar:

The Obama Administration will call on Americans to serve in order to meet the nation’s challenges. President-Elect Obama will expand national service programs like AmeriCorps and Peace Corps and will create a new Classroom Corps to help teachers in underserved schools, as well as a new Health Corps, Clean Energy Corps, and Veterans Corps. Obama will call on citizens of all ages to serve America, by setting a goal that all middle school and high school students do 50 hours of community service a year and by developing a plan so that all college students who conduct 100 hours of community service receive a universal and fully refundable tax credit ensuring that the first $4,000 of their college education is completely free.

Denna förändring är till det bättre, men inte mycket bättre. Förslaget bygger fortfarande på premissen att staten har rätt att först ta medborgarnas pengar genom skatt och sedan får du bara tillbaka dem om du tjänar samhället. Implikationen är att staten äger dina pengar och ditt liv; du har nämligen ingen rätt att använda dina pengar som du själv vill, för dina egna personliga syften och mål, utan endast om du gör som staten vill kan du få använda dem som staten vill. Sålunda ingen större förändring.