Det finns många som idag ”gottar” sig över finanskrisen. Varför? Därför att de ser det som ett bevis för kapitalismens slutgiltiga misslyckande. En del gör öppet jämförelser med Sovjetunionens kollaps. En del säger att de liberaler som ännu inte har gett upp illusionen om den fria marknaden, bevisar att de är lika verklighetsfrånvända dogmatiker, precis som alla de kommunister som vägrar inse att Sovjetunionens kollapsa bevisade kommunismens totala misslyckande. En av dem är Göran Rosengren, men han är långt ifrån ensam. Mentaliteten som vi ser här är denna: ”Det enda jag läser är samma bortförklaringar som kommunister säger när dom påstår att kommunismen är det bästa samhället och att det aldrig har provats.”

Är de som kommer med denna mentalitet ärliga? Verkligen inte. Beviset för detta är att de som ställer denna fråga aldrig tycks vilja ställa sig den uppenbara följdfrågan: Är det sant? Nej. Det är uppenbarligen inte sant att vi lever och verkar under någon fri och oreglerad kapitalism. Det är inget annat än en ren lögn att påstå en sådan sak. Det hör inte bara till allmänbildningen; alla som var uppmärksamma under tiden de gick i den offentliga skolan (som inte finns under ren laissez-faire kapitalism), får lära sig att vi lever i en blandekonomi. Det vill säga i en ekonomi med en blandning av kapitalism och socialism. Och lärde man sig inte det i skolan, lär man sig det bara genom att leva. Det är inte heller svårt att bevisa att den fria kapitalistiska delen av ekonomin mår bra och fungerar alldeles utmärkt, medan de förslavade socialistiska delarna av ekonomin mår dåligt och fungerar ganska dåligt. Det hör också till allmänbildningen att de länder som lät och låter ekonomin helt kontrolleras av staten, var och är otroligt fattiga. Jämför det gamla socialistiska öst med det semi-kapitalistiska väst. Det finns hur många sådana här jämförelser som helst. Det finns hur mycket ekonomisk data som helst. Det finns hur mycket ekonomiska teorier som helst som kan förklara detta.

Ett ytterligare bevis för att de som ger uttryck för denna mentalitet inte är det minsta lilla ärliga, är det faktum att de aldrig har några bevis. De pratar löst och vagt om ett kvartssekel av ”nyliberalism”, men de ger aldrig några exempel på vad de menar. Har det sänkts en del skatter? Ja. Har en del privatiseringar genomförts? Ja. Har en del avregleringar genomförts? Ja. Men det betyder inte på långa vägar att vi har övergett vår blandekonomi till fördel för laissez-faire kapitalism. Det betyder bara att balansen mellan den socialistiska delen av ekonomin och den kapitalistiska delen av ekonomin har ändrats lite. Värt att notera är att alla dessa förändringar världen över har uteslutande varit till det bättre. Men detta evaderar anti-kapitalisterna. Vad de också evaderar är att man utan problem kan bevisa att dagens ekonomiska kris, liksom alla andra större ekonomiska kriser, var orsakade av statens inblandning i ekonomin.

Vi har en statlig centralbank som har fört en lågräntepolitik vilket uppmuntrade folk att låna mer än vad de skulle ha gjort om räntan sattes av den fria marknaden. Detta spädde också på efterfrågan på fastigheter vilket orsakade fastighetsbubblan. Vi har det faktum att den statliga centralbanken verkar som bankernas bank, som ett slags skyddsnät för hela bankväsendet som, tillsammans med sådant som statliga insättningsgarantier, minimerade riskerna för bankväsendet, vilket skapar moral hazard-beteenden. Vi har lagar som Community Reinvestment Act som tvingade banker att låna ut till folk som egentligen inte hade råd med det. Vi har de statliga bolåneinstituten som hade till uppdrag att låna ut så mycket som möjligt till så många som möjligt, hur dåliga deras förutsättningar för att betala tillbaka lånen än var. USA har dessutom en modern historia av hur staten på olika sätt har gjort vad de har kunnat för att rädda bankerna från deras dåliga affärer. Savings & Loans-krisen slutade med att staten betalade allting och har sedan dess tjänat som ett prejudikat för framtida bankkriser. Men när bankerna vet att staten kommer att rädda dem, med skattebetalarnas pengar, då kommer det endast att uppmuntra dem till att ta ännu större risker. Det finns fler exempel på hur statliga regleringar och ingrepp på marknaden har orsakat den nuvarande krisen. Detta är inte kapitalismens kris, detta är blandekonomins kris.

Hur har den anti-kapitalistiska attacken gått till egentligen? Det började med att de låtsades som att vi lever i en laissez-faire kapitalistisk ekonomi. Sedan började de låtsas om att det inte fanns någon ekonom eller pro-kapitalistisk debattör som kunde förutse, förstå eller förklara dagens fenomen. (Detta trots att det i verkligheten har funnits hur många som helst som inte bara kunde förutse, förstå och förklara det vi ser, de hade dessutom funnits i decennier, och varnat för exakt detta i många år.) När de till slut tvingas erkänna dessa ekonomer och pro-kapitalister, och att de har verklighetens fakta på sin sida, vad gör de då? Jo, då avfärdar de alltihopa som ”bortförklaringar”. Slutsats? De var aldrig intresserade av fakta. De ville aldrig lyssna.

Hur kan de ursäkta denna ovilja att lyssna till fakta? Denna vägran att se sanningen? Det är deras anti-ideologiska mentalitet. Har ni inte lagt märke till att de gärna vill placera sig mellan socialister och kapitalister? Har ni tänkt på att de gärna jämför dagens kapitalister med tidigare socialister? Göran Rosengren skrev nyligen att ”nyliberalismens ideologer, likt en gång kommunismens” har ”visat stor färdighet i konsten att bortförklara ideologins problem med verklighetens brister”. De vill gärna framställa sig själva som om de vore utan en ideologi. Vad de säger är: ”Vi låter oss inte färgas av någon ideologi”. Vad de menar är: ”Vi har inga illusioner längre”.

Enligt denna mentalitet har ideologier inget med verkligheten att göra. Ideologier är skapade av människor och allt de gör är att de färgar vår syn på världen. Att ha en ideologi är således att vara förblindad. Detta synsätt gör det också möjligt för våra anti-kapitalistiska intellektuella att hitta på en egen värld där deras anti-kapitalistiska fantasier stämmer. Sedan kan de säga att det bara är i världen såsom den ”framträder” för oss som staten är orsaken till den ekonomiska krisen. I den ”verkliga” världen, såsom den ”egentligen” är, lever vi redan i en helt oreglerad kapitalism. När vi sedan kommer med förklaringar avfärdas det ”bortförklaringar” orsakade av vår ideologiserade begreppsapparat. När de sedan vägrar ge några exempel eller bevis på vad de menar, då tar de det som ytterligare ett bevis för att vi har en ideologi och därför måste vara förblindade. Denna anti-ideologiska mentalitet är, så klart, ytterst ett uttryck för Kants filosofi.

Men som Mattias Svensson korrekt påpekade gör inte ideologiska glasögon oss förblindade. Det är med hjälp av våra glasögon som vi kan se och förstå världen klart och tydligt. Och precis som med vanliga glasögon, mäter vi värdet av våra ideologiska glasögon mot verklighetens fakta. Dåliga glasögon hjälper oss inte se eller förstå saker och ting klart och tydligt, men det gör bra glasögon.

Enligt denna anti-ideologiska mentalitet blir vi ”klarsynta” först när vi överger all ideologi, alla principer, alla idéer, alla (abstrakta) värden. Att stå för någonting, vare sig det är kommunism eller kapitalism, är att ha fel, att ta ett litet steg från verkligheten. Att stå för inget, det är ”stort” och insiktsfullt. Följaktligen bestämde sig dagens vänster för att sluta stå för någonting överhuvudtaget. Det är också detta som gör dagens attacker från vänstern ännu mer motbjudande än många tidigare attacker. Dagens vänster vet att socialismen inte fungerade. Men istället för att acceptera att deras ideologiska motståndare hade rätt, dvs att kapitalismen fungerar, valde de att avfärda alla ideologier. (Det är precis som om de bestämde sig för att världen måste vara och förbli obegriplig, om socialismen inte kan fungera.)

Notera därför att de inte föreslår en återkomst av kommunismen. Istället pratar de löst och vagt om ”samhällets återkomst”. Men vad betyder det? Mer av dagens blandekonomi. Det är knappast en ny, radikal vision. Det vi ser är inte en återkomst av Karl Marx, i första hand, utan en återkomst av John Maynard Keynes. Vänstern har alltså inga riktiga förslag. De har ingenting att erbjuda istället för kapitalism och frihet. Och de vet det. Så vad betyder allt detta? Om du är en läkare som rekommenderar en patient vad hon bör göra för att undvika en hjärtattack, eftersom du vill rädda hennes liv, då kommer du inte att få ut någon skadeglädje av att se henne långsamt döda sig själv genom att vägra följa dina råd. Men om en läkare inte har någon bot alls att erbjuda, och ändå skrattar allt vad han kan åt sin döende patient, då vet vi att det är en nihilistisk skadeglädje som ligger bakom. Detta är dagens vänster.

Dagens vänster är inga idealistiska socialister. Dagens vänster är bara anti-kapitalistiska nihilister. De är inte för någonting, bara emot kapitalism och frihet. Detta är faktiskt en god nyhet, för detta betyder att trots att vänsterns attack mot kapitalism nu är större än någonsin, är den i ett annat avseende lättare än någonsin att bekämpa. Detta just eftersom dagens vänster står för absolut ingenting. Dagens vänster är precis som de bubblor staten orsakar i vår ekonomi; bara luft. Så fort man sticker hål i dem, pyser luften snabbt ur dem. Allt man behöver göra är att be dem om bevis. När du hör dem börja ifrågasätta allt du säger, med anledning av att du har idéer och värderingar att erbjuda, då vet du att de ogiltigförklarar dig, inte för att du skulle ha fel, utan för att du inte är intellektuellt bankrutt. Ju snabbare detta blir klart för dig och alla andra, desto snabbare kommer den nihilistiska vänsterns dragningskraft att försvinna.