Med anledning av den nya fredagen den 13:e filmen (via Wikipedia):
A study was conducted by California State University’s Media Psychology Lab, on the psychological appeal of movie monsters, which surveyed 1,166 people nationwide (United States), with ages ranging from 16 to 91. It was published in the Journal of Media Psychology. Many of the characteristics associated with Jason Voorhees were appealing to the participants. In the survey, Jason was considered to be an ”unstoppable killing machine.” Participants were impressed by the ”cornicopic feats of slicing and dicing a seemingly endless number of adolescents and the occasional adult.” Out of the ten monsters used in the survey — which included Vampires, Freddy Krueger, Frankenstein’s monster, Michael Myers, Godzilla, Chucky, Hannibal Lecter, King Kong, and the Alien — Jason scored the highest in all the categories involving killing variables. Further characteristics that appealed to the participants included Jason’s ”immortality, his apparent enjoyment of killing and… his superhuman strength.”
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Vilket är det mest objektivistiska monstret då?
Min röst faller på vampyrer eftersom det ”finns” vampyrer, exempelvis Blade, som valt bort att mörda/infektera människor, dvs någon form av förnuft. Inte för att jag funderat så mycket över hans moral, men alternativen verkar värre: Psykopatiska mördare, en zombie, en muterad dinosaurie, en jätteapa och parasiter från rymden…
Hannibal Lecter är väl den ende på den listan som har en verklighets baserad beteendeprofil. Så ifrån ett psykologiskt perspektiv så är han den ende som är intressant i mitt tycke.
Jag har aldrig begripit mig på slasherfilm, och Jason-filmerna är för tusan det sämsta i denna redan dåliga kategori. (Okej, är jag på rätt humör kan jag skratta mig hes åt ”Braindead”…) Jag vet inte om det är rätt att kalla det nihilism, att folk gottar sig åt våldspornografisk film. De kan säkert ha mycket starka – och rätt sunda – moraliska övertygelser. De struntar bara i att tillämpa dem på filmvalet, eftersom filmens styggelser ändå är på låtsas. Och låtsasvåld kan man väl låta sig roas över? Nå, jag roas inte alls av Jasons meningslösa ”gå runt i skogen med en mancheta”-våld. Han saknar motiv, han saknar förnuft. Han är nästan ett slags robot. Framför allt är han ointressant som filmkaraktär.
Hannibal Lecter är desto mer intressant. En djupt psykologisk karaktär, någon som gör det onda för det ondas egen skull – och erkänner det. Märk väl att ”intressant” inte betyder ”beundransvärd”. Bara att filmerna ger upphov till intellektuella frågeställningar, både inom filosofins och psykologins ramar. Det kan man knappast säga om Jason-filmerna.
Men Lecter är väl inte lika mycket humor som Jason?
Jag har bara sett lite av nån Lecter-rulle och inget med Jason, men det är vad jag gissar :-)