Anna Sjödin skrev för ett par dagar sedan en i sedvanlig ordning oärlig debattartikel i SvD. Den är oärlig på så många nivåer att det är svårt att hålla reda på alla lögnerna. Temat är de reglerna för ungdomar i Frankrike.

Miljontals irrationella fransmän har protesterat och demonstrerat emot arbetsgivarens rätt att sparka vem han vill, när han vill, oavsett motivering. Vilket betyder att de i drivor har gått ut för att demonstrera emot principen om individens rättigheter.

Att arbetsgivaren har rätt att sparka vem han vill, är egentligen inte ett dugg märkligare än att jag som abonent till t ex Bredbandsbolaget har rätt att säga upp det när helst jag så behagar (såvida kontraktet inte säger något annat). Det är i båda fallen ett uttryck för individens rätt till liv, frihet och egendom; och för principen om individen som ett självändamål.

Företag och arbetsgivare behöver inte moraliskt motivera eller ursäkta sin existens genom att förse andra människor med arbete bara för de är i behov av ett arbete. Det är detta som massorna i Frankrike kräver. Och naturligtvis ska även SSU ifrågasätta det. Sedan undrar de varför deras företagsklimat är helt värdelös, varför deras ekonomi är sedan år tillbaka i stagnation, varför deras arbetslöshet är hög, i synnerhet bland ungdomar. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Evasionerna som demonstranterna måste ha gjort sig skyldiga till är enorma. I en intervju för någon vecka sedan läste jag i Metro en intervju med en av de ungdomar som demonstrerade i Frankrike. Han eller hon (jag minns inte vilket) frågade sig indignerat: ”Varför ska inte vi få några jobb?” Det verkar inte gå upp för denna unga människa att orsaken är just deras hat till frihet, deras fullständiga ovilja att erkänna och respektera individens rättigheter, vilket i detta fall uttrycks i deras vägran att erkänna och respektera arbetsgivarnas rättigheter.

Varför regleringar som gör det svårare för folk att få sparken också gör dem mindre attraktiva på arbetsmarknaden skapar arbetslöshet, för ungdomar i synnerhet, är inget mysterium. Säg att du enligt lag inte fick säga upp din städhjälp eller barnvakt eller målare eller whatever, nästan hur inkompetent eller olämplig han eller hon än visar sig vara? Skulle du då våga anställa någon? Nej, naturligtvis inte.

Betyder detta att man säger att alla ungdomar är dumma i huvudet och hopplöst inkompetenta? Nej, det betyder bara att man inte vill ta några onödiga risker. Och eftersom ungdomar som saknar arbetslivserfarenheter är de redan från början i en sämre situation än andra. Naturligtvis bör man inte bara göra det lättare att sparka ungdomar, man borde göra det lättare att sparka vem som helst. Det vore det enda rättvisa.

Vad är det då för oärliga påståenden som Anna Sjödin gör? Den värsta anklagelsen är att Centerns förslag som i mångt och mycket liknar det franska, är ”ungdomsfientlig”. Det är är oärligt eftersom denna politik kan och lär resultera i jobb för ungdomar. Hur kan detta då vara ungdomsfientligt? Det enda som är ungdomsfientligt är den politik som idag gör över en miljon svenskar arbetslösa i Sverige, vilket naturligtvis inkluderar många ungdomar. Men om detta säger inte Sjödin ett ord. Men det blir värre:

Högern tänker inte framåt. Nej, istället söker de sina lösningar i dammig konservativ politik från de äldsta historieböckerna. De vill att vi ska låta marknadskrafterna sköta sig själva helt på egen hand.

Det är inget nytt och inte ett dugg förvånande. Den borgerliga drömmen är som vanligt att alla ska klara sig på egen hand och aldrig råka ut för problem som de inte kan lösa själva.

Sen att verkligheten inte ser ut så struntar de i. Vi har sett konsekvenserna där denna politik har prövats. Mindre anställningstrygghet och välfärd gör att arbetslösheten dröjer sig kvar samtidigt som utslagningen och otryggheten breder ut sig.

Vad handlar trygghet om? Jag ska nu vara så ”fräck” att jag ska citera mig själv:

Det handlar om att kunna försörja sig. Om att kunna köpa det man behöver och vill ha. Om man blir arbetslös blir det för många genast mycket svårare att försörja sig. Och eftersom det är så svårt att finna ett nytt arbete så är tanken på att förlora sitt arbete en mardröm för många. Men vad är det som gör att det är så svårt idag att finna ett nytt arbete? Dvs vad är det som gör det till en mardröm för många att förlora sitt arbete? Det är det faktum att vi idag har en ofri arbetsmarkand. Det är detta som har gjort det oerhört svårt eller rentav omöjligt för många att finna ett nytt arbete. Så den ”trygga” arbetsmarknaden är i själva verket inte trygg alls. Så går det när man offrar friheten för tryggheten – man slutar upp med ingetdera. Så vad som krävs för att få en trygg arbetsmarknad och en äkta ekonomisk trygghet är etablerandet av en fri arbetsmarknad. Ty när man vet att man har den ekonomiska frihet som krävs för att man ska kunna konkurrera på arbetsmarknaden vet man också med sig att det inte längre är hela världen om man skulle bli av med sitt arbete. Det är äkta trygghet. (”Det moraliska idealet: En fri arbetsmarknad”.)

Vad värre är att hon faktiskt påstår att en friare arbetsmarknad inte fungerar. Men då ignorerar hon bland annat det faktum att länder som har en ”trygg” och genomreglerad arbetsmarknad har mycket högre arbetslöshet än länder som inte har det, som t ex Irland och USA (som båda har mer eller mindre full sysselsättning). Hon ignorerar också att det är just ”välfärden” som själv bidrar till att skapa och hålla uppe arbetslösheten. Det är delvis så att alla de skatter som krävs för att finansiera denna välfärd ser till att företag aldrig startas och att företag som finns inte kan anställa eller investera så mycket som de hade gjort om skatterna var lägre. På detta sätt skapar välfärdsstatens arbetslöshet. Men det är inte på detta sätt som ”välfärden” skapar arbetslöshet. Höga ersättningsivåer till arbetslöshetsförsäkringen skapar indirekt en minimumlön, vilket som alltid skapar arbetslöshet. När det inte lönar sig för människor att arbeta, kommer de naturligtvis inte att se någon större vits med att börja arbeta. Och när det lönar sig för människor att arbeta, då är det ofta till löner som gör att det inte lönar sig för företagen att anställa dem. På detta sätt skapar ”välfärden” inte bara arbetslöshet, den ser även till att hålla den uppe på väldigt höga nivåer. Den värsta evasionen i det Anna Sjödin säger är hennes lösning på massarbetslösheten:

Vi vet också att vägen till fler jobb inte går genom uppsägningar utan genom att göra det lättare för företag att anställa. Därför vill vi socialdemokrater satsa offensivt för att få in unga på arbetsmarknaden.

I år införs regler i Sverige som innebär att unga som varit arbetslösa i mer än sex månader kostar företagen hälften så mycket att anställa. Resten subventioneras solidariskt av skattebetalarna så att unga kan få in en fot i arbetslivet.

…

Eftersom vi tycker att småföretag ska gynnas sänker vi arbetsgivaravgiften för enmansföretag som vill anställa.

För det första är det ironiskt att socialdemokrater som alltid annars avskyr sänkta skatter, och som i andra sammanhang säger att det inte har någon som helst betydelse för t ex sysselsättningen, nu är så desperata att de t o m föreslår sänkta skatter på arbete för ungdomar och sänkta arbetsgivaravgifter för enmansföretag.

För det andra är det värt att notera att dessa förslag inte räcker på långa vägar. Det tycks t ex inte gå upp för Sjödin att om förutsättningen för att någon ska vilja anställa en ungdom är att det är tillräckligt billigt, och om man gör att det blir lika dyrt som vanligt efter sex månader, så kommer en sådan åtgärd, på sin höjd, att ha ytterst kortsiktiga effekter. Detta är därför inget seriöst förslag. Detta är inte ens en halvmesyr.

För det tredje är det intressant att Sjödin inte verkar reagera över det hon själv säger, när hon säger att den svenska arbetsmarknaden och det svenska företagsklimatet är så dåligt att det krävs subventioner för att få företagen till att anställa unga människor. Detta är nästan en ”freudiansk felsägning”.

Det är uppenbart att SSU och socialdemokratin är intellektuellt bankrutt när de känner sig tvungna att föreslå små och på lång sikt obetydliga sänkta skatter som deras ”lösning” på massarbetslösheten.

Jag vet inte hur många som minns det men strax före Irakkriget bröt ut, testade USA en ny bomb på som kallades för MOAB eller: ”The Mother of all Bombs”. Det var det amerikanska försvarets största konventionella bomb och den vägde 10 ton. Syftet med att testa denna bomb inför världens ögon var naturligtvis att ”psyka” irakierna. (Ni kan läsa mer om detta här.) Idag läste jag i Investor’s Business Daily att USA nu planerar att göra något liknande:

On Friday, just one day after the U.N. statement, Iran was scheduled to begin war games along the Persian Gulf. In case you missed the significance of this, Rear Adm. Mohammad Dehghan helpfully provided the context: ”Some 80% of the Persian Gulf’s oil is shipped out of this strait, over which Iran has dominant and accurate control.” Sounds like a not-so-thinly veiled threat to us.

With the U.N.’s failure to act and an apparent willingness to let Iran get nuclear arms, we’re not optimistic. If Iran keeps postponing its day of reckoning, one day we’ll all awake to a new reality: An unhinged, extremist Muslim country will have a nuclear bomb for use against Israel, its neighbors or, possibly, Europe or the U.S.

The Pentagon, as a counter to Iran’s bluster, announced Thursday it will explode a 700-ton bomb in the Nevada desert that will send a mushroom cloud over Las Vegas. It’s part a new generation of weapons to destroy deep bunkers holding nuclear, chemical or biological weapons — the kind analysts believe Iran is developing. (Min kursivering.)

Så det verkar ju som om USA åtminstone överväger att plocka Iran. Men tiden är knapp. USA har inte råd att ge Iran flera år. Man får i detta sammanhang inte heller glömma bort att en seger i Irak lär kräva att man sätter stopp för Iran som ju på olika sätt understöder terroristerna i Irak. Så hur man än ser på saken har Bush inget val. Inte om han vill vinna.

Precis som terroristerna i Irak till stor del får sitt stöd från Syrien och Iran, så får terroristerna i Afghanistan till stor del sitt stöd från Pakistan. Pakistan är inte en allierad i kriget mot terrorismen. Pakistan är inte en del av lösningen. Pakistan är snarare en del av problemet. I en väldigt intressant Vanity Fair-artikel, ”America’s Forgotten War” av Sebastian Junger, avslöjas mycket detaljerat Pakistans inblandning i Talibanernas fortsatta krig i Afghanistan:

Surviving Taliban and al-Qaeda forces fled across the border into Pakistan and sought refuge in the supposedly ”lawless” tribal areas along the Afghan border. Their presence in his country forced Pakistani president Pervez Musharraf to make a choice: he could either round up all the Taliban and al-Qaeda elements and provoke the ire of religious extremists at home or leave them alone and provoke the ire of the United States. In a brilliant move, he decided to do both.

Every few months, it seems, the ISI catches some al-Qaeda figure—Ramzi bin al Shibh, Khaled Sheikh Mohammed, Abu Zubaydah—and hands him over to the United States. These operations don’t cost Musharraf much politically, because the foreign jihadists are not particularly beloved in Pakistan. In return, the ISI seems to receive some degree of indulgence from the United States when it comes to the Taliban. Since 9/11, not a single mid- or high-ranking commander of the Taliban has been turned over to the United States. The official explanation for this—one repeated by both Washington and Islamabad—is that the Pakistani military is simply not powerful enough to control the scattered Pashtun tribes of the border area where the Taliban are located. And if they did attempt it, President Musharraf would be quickly toppled by an uprising of Islamic radicals.

This vision of a Pakistan teetering on the brink of anarchy simply doesn’t square with reality, however. In recent parliamentary elections, no candidate, including Islamic radicals, got more than 11 percent of the vote—hardly a threat to a military dictator. And the Pakistani military is configured to repulse a land invasion from India that would involve airpower, armored divisions, and hundreds of thousands of men; the idea that they cannot control Pashtun tribal areas that start a few hours’ drive from Islamabad is laughable. And even if that were true, Taliban commanders are hardly hiding in caves up in the mountains; they live in villas in the suburbs of Quetta. They use cell phones, they drive cars, they go to mosques—they are easy to find, in other words. The Pakistani government is simply choosing not to.

Meanwhile, an average of nearly two American soldiers now die every week in Afghanistan—proportionally almost the same casualty rate as in Iraq, where there are seven times as many troops. They are being killed by Taliban fighters who are recruited, financed, and trained in Pakistan and whose commanders have ongoing relationships with elements of the Pakistani military. To put this in context, consider that in 1983 Hezbollah agents with links to the Iranian government drove a truck bomb into the U.S. Marine barracks in Beirut, Lebanon, and killed 241 servicemen. Now imagine that same scenario but with Iran as an American ally rather than as her sworn enemy. You have just imagined the current situation with Pakistan. (Min kursivering.)

Kriget i Afghanistan är tyvärr bortglömt. Det är ett krig än idag kräver en närvaro av ungefär 20 000 amerikanska soldater i landet och som har kostat de amerikanska skattebetalarna miljardtals kronor. Det är ett krig som varje vecka skördar amerikanska liv. Om det inte vore för USA:s pragmatiska förhållande till Pakistan, så skulle detta krig vara slut för länge sedan. Detta är ännu ett bevis för hur pragmatism är inte praktiskt. Pragmatism är tvärtom mycket dödligt.

Läs även Robert Tracinskis artikel ”Time’s Up For Pakistan”.

Det har gått tre år sedan kriget mot Irak inleddes. Man kan på olika grunder ifrågasätta huruvida detta kriget var värt besväret. Man kan beklaga sig över hur oerhört omoraliskt och patetiskt Bushadministrationen har fört kriget, hur de hanterade ockupationen, hur de låter kollektivister och islamister ta över landet, etc. Man kan med rätta säga att USA borde ha gått efter Iran istället för Irak. Allt detta är legitim kritik.

Sedan finns det kritik som jag menar inte är legitim. Det är en kritik som säger att Irak aldrig utgjorde ett hot till att börja med. Det enda som skulle göra en sådan kritik legitim är det faktum att om det nu stämde att Irak aldrig utgjorde ett hot, då skulle det i sanning vara altruistiskt av USA och därmed omoraliskt att invadera Irak. Det är ju en kränkning av individens rättigheter att skicka iväg amerikanska soldater på meningslösa krig som inte tjänar landets – och därmed soldaternas – säkerhet. Men denna invändning är inte legitim. Den håller inte. För Irak utgjorde ett hot.

Om hotet från Irak har jag och många andra skrivit spaltmeter efter spaltmeter om. Journalisten Stephen F Hayes från The Weekly Standard har i otaliga artiklar t ex grundligen visat att Irak hade starka kopplingar till al-Qaida och många andra terroristorganisationer och i sin bok The Connection: How al Qaeda’s Collaboration with Saddam Hussein Has Endangered America.

Vad gäller Iraks massförstörelsevapen finns det massvis saker att säga. En del säger att Iraks massförstörelsevapen fortfarande finns gömda någonstans i Irak. En del säger istället att de flyttades till Syrien. En del säger att de förstördes redan i början av 1990-talet. Jag menar att det i slutändan är helt irrelevant som vad som hände med dem. För så länge Irak hade förmågan och intentionen att återigen skaffa sig dessa vapen så hade man rätt att betrakta Irak som ett hot. Och Irak hade mycket intentionen och kapaciteten att så fort sanktionerna hade lyfts återigen börja producera massförstörelsevapen av olika slag.

Men det finns naturligtvis de som även ifrågasätter att Irak hade denna förmåga. Därför vill jag citera James Laceys artikel ”The Threat Saddam Posed” (som tyvärr inte finns i sin helhet på Internet). För den summerar nämligen på ett bra sätt varför denna kritik inte håller:

For almost three years, the anti-war protesters have kept up the drumbeat: “Bush lied and people died.” Because weapons of mass destruction (WMD) were not found in Iraq, an endless stream of commentators continues to declare that Saddam Hussein was not the serious threat the administration claimed him to be. The critics usually go even further, and assert that sanctions and the destruction of WMD facilities by U.N. investigators had done so much damage to WMD infrastructure that it would have taken Saddam years to rebuild it even to a minimal capacity.

But these claims ignore huge amounts of contrary evidence; and most of this evidence can be found in the final report of the Iraqi Survey Group (ISG) — the very same report that many critics hold up as proof positive that Iraq was not a WMD threat. The evidence found by the ISG (an investigative commission set up by the Bush administration after the invasion of Iraq) confirms that Saddam was preparing to rapidly reconstitute his WMD program the moment he broke out of sanctions, which — given the frayed state of the coalition against him — would inevitably have happened. Not only did Bush not “lie”; the critics themselves are guilty of selectively citing evidence and of ignoring facts inconvenient to their argument. The ISG report, as well as the other evidence that continues to come to light, demonstrates that Saddam couldn’t be trusted with the apparatus of a modern state, which he would have turned quickly back to producing WMD as soon as circumstances allowed.

Consider just one datum: According to the report, Saddam had the capability to start anthrax production within one week of making the decision to do so, and thereafter to produce over ten tons of weaponized anthrax a year. If even 1 percent of that amount — 200 pounds — were released into the air over Washington, D.C., Congress’s Office of Technology Assessment estimates that up to 3 million people would die…

I rest my case!