En kort kommentar om induktionsproblemet

Alla som studerar filosofi stöter förr eller senare på det så kallade induktionsproblemet. Problemet går ut på hur man kan berättiga generaliseringar ur ett begränsat antal observationer. Problemet är att induktionsprincipen inte går att härleda medelst deduktion eller genom erfarenhet.

Försöker man härleda det rent deduktivt skulle det se ut ungefär så här:”Premisser: 1. Metall X1 utvidgades när den upphettades vid tillfället t1. 2. Metall X2 utvidgades när den upphettades vid tillfället t2. n. Metall Xn utvidgades när den upphettades vid tillfället tn. Slutsats: Alla metaller utvidgas när de upphettas.” Och detta sägs inte vara en logiskt giltig slutsats. Varför? ”Oavsett hur många observationer av utvidgade metaller som vi har att arbeta med, dvs oavsett hur stort talet n må vara i vårt exempel, så kan det inte finnas någon logisk garanti mot att ett visst stycke metall vid något tillfälle kan tänkas krympa när det upphettas. Det ligger ingen motsägelse i påståendena att alla kända exempel på upphettning av metaller resulterat i utvidgning och att ‘alla metaller utvidgas vid upphettning’ är falskt.” (Vad är vetenskap egentligen?, A F Chalmers, s 55). Det ges egentligen ingen förklaring till varför det inte vore en motsägelse, givet allt vi vet om metaller. Och givet allt vi vet om metaller anser jag att vi är fullt ut berättigade att säga att det hör till metallers natur att utvidgas när de upphettas, varför det faktiskt är fråga om en motsägelse att hävda att motsatsen är möjlig. Men författaren verkar, precis som Hume före honom, systematiskt ignorera en sådan självklarhet som identitslagen. Medan Hume till min kännedom inte ger någon som helst motivering för att evadera att tingen har en identitet som bestämmer vad deras beteende och vad som är logiskt möjligt för dem eller inte, så bjuder Chalmers på en motivering:

Detta enkla förhållande [att det inte är en logisk motsägelse att hävda att metaller kan krympa om de upphettas] belyses av ett ganska ruggigt exempel som tillskrivits Bertrand Russell. Det handlar om en kalkon som under sin första morgon på kalkonfarmen märkte att han blev matad klockan 9. Sedan den erfarenheten upprepats varje dag i flera veckor, kände sig kalkonen tryggt kunna dra slutsatsen ”jag blir matad klockan 9 på morgonen”. Den slutsatsen befanns dock vara definitivt falsk, då kalkonen på julafton i stället för att matas fick halsen avskuren. Kalkonen resonemang ledde honom från ett antal sanna observationer till en falsk slutsats, vilket tydligt visar hur resonemang är ogiltigt ur logisk synpunkt. (Ibid)

Detta är ganska talande. Det är nästan som om Chalmers tror att hans läsare är ungefär lika korkade som kalkonen i berättelsen ovan. Notera hur han ignorerar den helt avgörande skillnaden mellan det metafysiskt givna och det människotillverkade som ett slags bevis för att det också är ”logiskt möjligt” för metaller att helt plötsligt börja krympa när de upphettas. Människor har fri vilja, så det fanns därför ingenting som gjorde det nödvändigt för bonden att slakta kalkonen just den där dagen. Han kunde, om han ville, struntat i att slakta kalkonen, eller att slaktat något djur överhuvudtaget. Eller så kunde han, om han av någon anledning föredrog det, slaktat ett annat djur i kalkonens ställe. Men varför ta upp detta exempel som om det vore det minsta lilla relevant? Metaller har ingen fri vilja. Metallers beteende är, som sagt, bestämt av deras natur, deras identitet. På grund av hur metaller är beskaffade, är det inte alls logiskt möjligt för dem att helt plötsligt ”få för sig” någonting annat än att utvidgas när det upphettas. Metallers beteende är, till skillnad från t ex mänskligt beteende, inte öppet för någons fria vilja eller nycker eller preferenser eller fantasier. Nej, metaller är vad de är och vad de är bestämmer också vad som är och inte är logiskt möjligt beträffande dem.

Religiösa friskolor (1)

I Expressen den 19:e april argumenterar Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna, för att man bör förbjuda religiösa friskolor. Detta inlägg kom bara tre dagar efter Mette Fjelkner skrev en debattartikel om saken i DN. Sturemark kommer med många bra poänger. Men jag anser inte att han är särskilt konsekvent i sitt sätt att resonera. Sturkmark säger att vi måste ”ställa oss frågan: Vad ska vi lära våra barn? Alla barn har rätt till en erfarenhetsbaserad och naturlig världsbild i skolundervisningen, utan inslag av magi och övernaturliga väsen. De vetenskapliga hypoteser som har störst stöd i våra empiriska erfarenheter ska utgöra grund för undervisningen. Men den vetenskapliga hypotesen med störst empiriskt stöd är att världen är naturlig och inte övernaturlig. Givetvis måste undervisningen i den skattefinansierade skolan bygga på denna hypotes.” Jag delar inte riktigt denna ståndpunkt. Inte bara för att barn faktiskt inte har någon rätt till utbildning. Mina invändningar är mer fundamentala.

Jag anser att religiösa friskolor bör vara lagliga, men de bör absolut inte vara offentligt finansierade. Om föräldrarna vill att deras barn ska gå i en religiös skola, då får de betala det själv. Att tvinga mig och andra som inte delar samma eller ens någon religiös övertygelse att via skatten betala för deras undervisning är en kränkning av min religions- och yttrandefrihet.

Hur ska man förhålla sig till att barn blir indoktrinerade i religiösa dogmer? Det är naturligtvis dåligt för barn såväl som vuxna att de villigt eller motvilligt tar till sig religiösa idéer och värderingar. Men det är inte skäl i sig själv att förbjuda det. Barn som har vuxit upp i religiösa förhållanden är, när de blir vuxna, och givet att de lever i ett fritt samhälle, alltid förmögna att börja tänka kritiskt, att ifrågasätta de religiösa dogmerna. Denna förmåga upphör aldrig. Det är en fråga om fri vilja och allt de måste göra för att börja ifrågasätta sina religiösa trosföreställningar är att de utövar sin fria vilja. Detta betyder inte att det kan finnas ett socialt tryck i omgivningen som gör att det inte är särskilt populärt att ifrågasätta de religiösa dogmerna, men så länge ingen utsätter dig för våld eller tvång, finns det faktiskt inget annat än andra människors ogillande som står i vägen. Och det är inget genuint hinder för kritiskt tänkande; om och när någon bestämmer sig för att överhuvudtaget tänka, då kommer andras ogillande inte att ha någon som helst betydelse för hur man tänker. Det enda som naturligtvis ska vara förbjudet det är att under hotet av våld tvinga barn att ta till sig religiösa dogmer.

Låt mig även påpeka att det är inte bara religiösa dogmer som är dåliga för barn såväl som vuxna. Det finns även en och annan sekulär och, skulle för jag förmoda, ”humanistisk” föreställning som får dåliga konsekvenser om man tar dem åt sig. Jag tänker nu närmast på sådana falska och dåliga idéer som subjektivism, skepticism, multikulturalism, altruism, kollektivism, socialism, rasism, determinism, ekologism, osv. I den mån människor accepterar dem och söker leva efter dem, får det nästan uteslutande dåliga följder för den enskilde individen. Men Sturmark verkar inte ha något emot att barn indoktrineras i dessa idéer i våra offentliga skolor. Det har däremot jag, och, skulle jag tro, en och annan religiös. Men jag vill ändå inte förbjuda några föräldrar från att finansiera privata skolor som lär ut dessa idéer och av samma anledning vill jag inte förbjuda religiösa friskolor. För så länge varken föräldrar eller skolan med våld försöker tvinga på dessa idéer på barnen, har ingen kränkning av någons rättighet skett, och då finns det ingen anledning att förbjuda det. Man har rätt att tycka illa om smörjan som barnen lär sig. Man kan med all rätt klandra somliga föräldrar för deras dåliga omdöme. Men det finns ingen anledning att förbjuda föräldrarna från att förse deras barn med den utbildning som de av någon anledning tror är bäst för dem. Så länge ingen bevisbar skada kan påvisas, och så länge inget form av våld mot barnen har förekommit, finns det, som sagt, ingen objektiv grund för något förbud.

Om man förbjuder föräldrarna från att försöka uppfostra sina barn i enlighet med sina värderingar, då förbjuder man i praktiken vissa idéer. Då förbjuder man människor från att agera utifrån deras eget moralomdöme. Är det meningen att staten ska börja indoktrinera folket i ”acceptabla” moralomdömen? Är det meningen att man ska hamna i fängelset för handlingar motiverade av fel moralomdömen, även om ingen blir skadad? Även om ingens rättighet har blivit kränkt? Jag menar att sådana förbud är helt omotiverade och öppnar upp vägen för enormt godtyckliga lagar. Det är och ska naturligtvis vara förbjudet att initiera bruket av våld – oavsett orsak. Men så länge inget våld har initierats, finns det absolut ingen anledning att börja fängsla människor. Och jag tycker inte att det är ett dugg ”humant” att faktiskt kränka de religiösa människornas rätt att tro på vad de vill, och på ett fredligt sätt utöva sin religion, sprida sin religion, och fostra sina barn i enlighet med sin religion, precis som Sturmark har rätt att fostra sina barn i enlighet med hans humanistiska värderingar, med allt det kan tänkas innebära.

Hur man inte ska bekämpa en tandvårdsreglering

Det är bra och förståeligt att tandläkare protesterar när regeringen vill införa en prisreglering inom tandvården. Detta är ett typiskt populistiskt socialistförslag som naturligtvis kommer precis i tid inför ett val. Tusentals år av mänsklig historia talar emot alla former av prisregleringar. Prisregleringar innebär, beroende på vilken riktning man väljer, antingen att man skapar ett överflöd (prisgolv) eller att man skapar ett underskott (pristak). I vilket fall som helst får det många skadliga effekter för ekonomin.

Det finns det ingenting som kan berättiga sådana regleringar på moraliska grunder. Det finns inget som kan berättiga att staten ska tvinga oss att acceptera ett visst pris, varken som säljare eller som kunder. Att reglera priser är således en kränkning av individens rättigheter. När staten bestämmer vilket pris jag som säljare måste ha, då är det inte bara en kränkning av min rätt till egendom, eller min rätt till frihet, det är faktiskt en kränkning av min rätt till liv. Rätten till liv är omöjlig att praktisera konsekvent om man inte också har en konsekvent rätt till egendom.

Idén bakom denna prisregleringar är naturligvis denna: de behövande har rätt till tandvård, alltså ska den vara tillgänglig för de behövande. Men priserna på marknaden för tandvård är för hög för somliga. Därför måste staten göra något; den måste sätta stopp för tandläkarnas ”girighet” och istället låta behovet av tandvård reglera priserna. Den underliggande premissen är given: altruismen. Men det finns ingen som på rationella grunder har kunnat motivera altruism av detta slag. Det är därför synd, men inte ett dugg oväntat, att tandläkarna vänder sig till samma altruism för att motivera sina icke-altruistiska priser. Tandläkarna skriver i dagens SvD följande:

Den mest uppenbara är att det kommer att uppstå brist på tandvårdspersonal, vilket i sin tur leder till ökade köer och att många inte får den tandvård de behöver i tid. Tandvårdslagens intentioner om lika vård till hela befolkningen kommer att motverkas.

Fri prissättning på tandvård infördes så sent som 1999. Priserna hade länge varit oförändrade och speglade inte de faktiska kostnaderna inom vuxentandvården. Effekten blev slitna lokaler, omodern utrustning och försämrad arbetsmiljö.

Investeringarna sjönk, liksom antalet sökande till yrkesutbildningar inom tandvård. Många tandläkare valde att lämna landet.

Avregleringen bidrog till att lösa problemen. Den kraftiga prisökningen under de första åren var ett uttryck för den eftersläpning som prisregleringen hade orsakat. De senaste åren har prisutvecklingen stabiliserats.

Argumenten för fria priser är många. Ett är att det är möjligt för patienten att välja mellan olika alternativ till olika kostnader.

Med en prisreglering går det varken att konkurrera genom att erbjuda tandvård till lägre pris eller ta mer betalt och erbjuda en tjänst som är bättre.

Efter avregleringen har utvecklingen gått i rätt riktning. Konkurrensen och valfriheten har ökat. Vi har i dag en väl fungerande tandvård – en viktig förklaring till den goda svenska tandhälsan, som under de senaste 30 åren stadigt förbättrats.

Notera hur de försöker försvara sig. De försvarar inte sin rätt att ta ut så höga priser de bara kan, de försöker istället förklara sina priser av att priserna tidigare inte motsvarade de faktiska kostnaderna, vilket säkert är alldeles sant. De motiverar det med att investeringarna sjönk och att många inte ville jobba inom tandvården, vilket också säkert är alldeles sant. De hänvisar till tandvårdslagens intentioner, som ju syftar till samma ändamål som regeringens förslag om en prisreglering, nämligen ”lika vård till hela befolkningen”. Jag säger inte att dessa tandläkare är dumma eller omoraliska, så klart. De vet förmodligen bara inte bättre. Men det är också synd. Om våra tandläkare hade haft samma civilkurage och försvarat sina profiter och höga löner, som t ex en stolt LO-arbetare, då skulle ingen våga sig på dem. Men när de gör så här, då avslöjar dem att de är moraliskt avväpnade och nu är det fritt fram att på altruistiska grunder göra anspråk på deras tjänster.

Bra och dåligt

SvD:

President George Bush vägrar utesluta atomvapen om diplomati misslyckas med att lägga band på Irans kärnkraftsambitioner. Det sade USA-presidenten i går.

George Bush sade att han ska samtala om Irans kärnkraftsaktiviteter med Kinas president Hu Jintao som besöker USA den här veckan. Det var då Bush gav beskedet att han inte utesluter atomvapen i konflikten.

– Alla alternativ är möjliga. Vi vill lösa denna fråga med diplomati och vi anstränger oss för att göra det.

Det är bra att Bush inte utesluter kärnvapen. Det är däremot otroligt dåligt att han fortfarande tror att diplomati kommer att stoppa Iran. Bush borde lära sig av historien och inse att diplomati är hopplöst.

Tystnad

Den låga aktiviteten här beror på att jag helt enkelt inte har haft något speciellt att säga på sistone. Det har (med väldigt få undantag) inte hänt något särskilt i världen eller i Sverige, som har dragit till sig mitt intresse. Jag har också varit lite upptagen med mina studier och min uppsats. Jag har förvisso även jobbat på ett par nya artiklar, som jag med tiden kommer att publicera på min hemsida (en som handlar om Marx explaoteringsteori och en som handlar om teorin om perfekt konkurrens). Den delkurs jag läser just nu handlar om kunskapsteori och vetenskapsteori. Herregud, så mycket konstiga saker filosoferna har för sig. När jag har hunnit smälta denna kursen (som snart är slut), då kan det hända att jag kanske kommer med lite kommentarer om detta.

Krig mot Iran

Jag har, på den här bloggen, flera gånger argumenterat för nödvändigheten och rättfärdigheten i att gå i krig mot Iran. Iran ett stort och växande hot mot Israel, USA, och västvärlden i övrigt. Iran sponsrar sedan decennier tillbaka islamisk terrorism mot väst, Israel och USA i synnerhet. Iran styrs av religiösa fanatiker som i åratal har hotat att förinta Israel och USA. Detta hot har på sistone upprepats mer och mer. Iran försöker aktivt skaffa sig kärnvapen och ni kan kallt räkna med att de kommer att använda den, utan någon som helst tvekan, så fort de bara kan.

En del hävdar att det kommer att ta dem flera år till innan de har sin första bomb och att vi därför har ”tid” att lösa denna konflikt med hjälp av diplomati. Dessa människor lär sig visst ingenting av historien. När ett land – ett land som Iran – inte bryr sig om hot från omvärlden, då finns det inte längre några andra praktiska eller moraliska alternativ än krig. Dessa människor ignorerar också att diplomati varken fungerade med Nazityskland, eller med Irak, eller med Nordkorea. Det enda som vinner på diplomati är våra fiender. Ingen annan.

Med anledning av detta vill jag göra er uppmärksamma på två artiklar som jag nyligen har kommit i kontakt med. Den första heter ”The faithful hour has arrived” och är skriven av Caroline Glick. Den andra heter ”Time to Fight the Real War” och är skriven av Robert Tracinski.

I dessa artiklar, framför allt Tracinskis, presenteras argumenten för varför ett krig mot Iran måste ske, och varför vi inte har någon mer tid för diplomati. Den bild de målar upp är i sanning skrämmande. Någon kanske vill säga att jag och andra krigshetsare överdriver. Det anser inte jag. Alla som har följt utvecklingen i världen sedan Irans president Mahmoud Ahmadinejad fick makten vet att vi har att göra med ett monster i ordets fulla innebörd.

Glick har helt rätt när hon skriver följande: ”If we accept Bush’s definition of the aims of the war, then five years on, the inescapable conclusion is that the US and its allies, such as they are, are losing this war and losing it badly.” Varför? Läs hennes artikel här.

Tracinski har även han helt rätt när han skriver: ”Four and a half years after September 11—which was supposed to awaken us to the threat of devastating attacks by state-sponsored terrorists—America is finally beginning to confront the world’s largest and most dangerous state sponsor of terrorism: the Islamic Republic of Iran.

For the past week, newspapers and magazines have been filled with discussion of possible military action against Iran. The debate, so far, is between those who merely want to ”threaten” the use of force, and those who argue that the Iranian threat is illusory. No one is yet willing to face the fact that Iran is already at war with the United States—and that Iran is the central enemy we have to defeat if we are going to win the War on Terrorism.” Läs resten av hans artikel här.

Många som vill betona hotet från Iran påpekar gärna att Ahmadinejad för ett tag sedan sade att man borde ”radera ut Israel från kartan”. Jag vill bara här påpeka att Ahmadinejad också har sagt att han också har en vision om ”en värld utan Amerika”. Lägg nu ihop ett och ett, så förstår ni att han menar allvar. Ni förstår också att detta monster inte kommer att tveka vid att använda kärnvapen mot USA och Israel, så fort han bara kan. Detta monster måste bort och det nu…

Vänsterblaskan Expressen slår till igen

Expressen sägs ju vara en ”höger”tidning. Men precis som många andra ”höger”tidningar såsom SvD och DN verkar redaktionen och deras journalister ha för avsikt att åtminstone leva upp till någon slags minimumkvot av vänsterpropaganda. De spyr t ex ut anti-kapitalism genom sina artiklar om elmarknaden. Och nu ger de sig på moderaterna.

De kritiserar så klart inte moderaterna för deras vänstersväng. Nej, istället vill de ”avslöja” partiet som ett ”rikemansparti”. Vad är deras bevis? De har bland annat kollat upp vilken lön partiets riksdagsgrupp har. Och som väntat har de samma årslön som alla riksdagsmän, ca 600 000 kr. Att dessa människor har råd att köra relativt fina bilar är inte ett dugg konstigt. Det har ju alla riksdagsmän. Om detta är ett bevis, då får man ju förmoda att inte ens kommunisterna i riksdagen är några ”arbetare”. Ett annat ”bevis” de har är att deras samlade förmögenhet ligger på 180 miljoner kronor, men av dessa tillhör 140 miljoner EN person, nämligen Per Westerberg.

Bra journalistik, verkligen. Michael Moore skulle vara stolt. Det roliga är att detta ”avslöjande” är inte verket av en journalist, utan flera stycken. Så det är verkligen en kraftansträngning som har gjorts för att förverkliga denna artikel.

Jag bryr mig inte om detta för att jag bryr mig om hur moderaterna framstår i medierna, jag bryr mig bara om detta eftersom jag tycker det är märkligt hur så kallade ”höger”tidningar om och om igen får för sig att göra allt de kan för svärta ned kapitalismen och den så kallade högern. SvD och DN är inte mycket bättre. Att vara till höger om Aftonbladet säger absolut ingenting. Nej, sanningen är att det inte finns någon rikstäckande dags- eller kvällstidning som står till höger i Sverige.

Miljöpartiets människofientliga politik

Jag vill inleda denna diskussion med ett citat:

Människan är en sårbar del av ett känsligt ekologiskt system där allt hänger samman. Försiktighetsprincipen innebär att vi måste hantera naturen med stor varsamhet och vara ödmjuka inför vår egen ofullständiga kunskap om alla dess samband. Vi människor måste ta ansvar för att förvalta jordens resurser i balans med naturen så att den biologiska mångfalden bevaras. Vi anser att allt liv har ett värde i sig, oberoende av dess nytta för människan. När människan håller sig inom de ramar naturen ger finns grunden för goda livsförutsättningar och en hållbar välfärd. (Min kursivering.)

Detta är ett citat ur miljöpartiets program. Vad betyder detta? Detta betyder att miljöpartiet anser att naturen – växter och djur – har ett intrinsikalt värde, dvs ett värde i sig, dvs ett värde oberoende av huruvida det har ett värde för oss människor. Detta betyder att man betraktar naturen som något ”heligt” och som vi människor inte får påverka eller utnyttja för att det ska tjäna våra egna behov, våra liv, och vår lycka.

Vi vill bygga ett samhälle där ekonomin utgår från sociala och ekologiska hänsyn, ett samhälle där resurser fördelas rättvist och där hänsyn tas till djurens välfärd och naturens begränsningar. Det innebär att vi sätter den ekologiska balansen och människors och djurs välbefinnande före kortsiktig ekonomisk vinning. Ekonomisk utveckling måste ske inom naturens ramar, utan att människor slits ut. Vi anser därför att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.

Detta betyder – inom kontexten av att naturen har ett intrinsikalt värde – att man betraktar människan och människor som mindre värda än naturen, och att man därför hellre ser till att den ”biologiska mångfalden” bevaras, även om det sker till priset av att några enstaka människoliv får offras. Så om valet står mellan att skapa materiellt välstånd som gör det möjligt för fler människor att överleva, och fler människor att leva bättre och rikare liv, och att något utrotningshotat djur ska få överleva, väljer miljöpartiet hellre det senare, även om det på marginalen innebär att några människor kommer att få leva med en sämre levnadsstandard, eller i värsta fall, en del människor får ge upp livet helt och hållet.

Observera att de praktiska konsekvenser av deras politik inte alls syftar till att ta någon hänsyn till människans välbefinnande. Ty är man emot skapandet av materiellt välstånd (dvs ekonomisk tillväxt i ”konventionell” mening), då är man emot mänsklig välfärd, och är man emot det, då är man också emot mänskligt välbefinnande. Det är inte en slump att de betonar att all ”ekonomisk utveckling” (ett uttryck som de lämnar helt odefinierat) måste ske ”inom naturens ramar”, och att de sätter ”den ekologiska balansen” och djurs välbefinnande framför ekonomisk tillväxt, något som de utan vidare motivering avfärdar som en ”kortsiktig” ekonomisk vinst. Det syns också i andra mer konkreta frågor såsom energifrågan. Dessa människor har redan med hjälp av deras samarbete med regeringen fört en mycket människofientlig politik som har inneburit en så kallad grön skatteväxling. Denna politik har inneburit att elpriserna har stigit, vilket har gjort att människors levnadsvillkor har försämrats drastiskt. När folk till följd av de stigande elpriserna måste välja mellan att konsumera mindre av allt annat, bara för att de ska ha råd med den allt dyrare elen, då försämras människors levnadsstandard i praktiken.

Under rubriken ”Djurens rättigheter” fortsätter de:

Människan måste respektera djurs naturliga beteenden och skapa förutsättningar för dem att leva efter sina naturliga mönster. I dag behandlas djur mer som handelsvaror än som kännande varelser. Människan har ett moraliskt ansvar att skapa ett samhälle som värdesätter och tar hänsyn till djuren. I ett samhälle som respekterar och är solidariskt med djur har djuren rätt att få utlopp för sina naturliga beteenden och de slipper utsättas för lidande.

Att de betraktar ”allt liv” som intrinsikalt värdefullt, betyder inte att de betraktar människors liv som intrinsikalt värdefulla. Varför inte? Därför att om människan har ett värde i sig själv, oberende av vår relation till naturen i övrigt, då skulle det inte finnas någon anledning att ta någon speciell hänsyn till allt annat liv i naturen (växterna och djuren). Men de betonar just att naturen har ett värde oavsett vilken nytta den har för oss, dvs obereonde av vilket värde den har för oss människor. Detta betyder att de underordnar oss allt annat liv.

Så när man, givet denna kontext, läser att de anser att djur har rättigheter som innebär att vi ska verka för att djur ska slippa att lida för vår skull – detta med motiveringen att allt som har en förmåga att uppleva smärta har rättigheter – då säger man uppenbarligen att människans liv är mindre värt än djurens. För om djur har rättigheter, då betyder det att vi inte har rätt att t ex döda djur för att tjäna våra behov. Det betyder att vi inte har rätt att t ex utsätta djur för eventuellt plågsamma försök för att framställa mediciner som kan förbättra eller i bästa fall även rädda människors liv.

Hur är egentligen det tänkt att man ska förstå den konkreta innebörden av att respektera djurens rätt till att få ”utlopp för sina naturliga beteenden” eller att leva efter sina ”naturliga mönster”?

Betyder detta att djuren har rätt att döda andra djur (som också har rättigheter?) liksom människor, eftersom det är ett utlopp för deras ”naturliga beteenden”? I så fall är miljöpartiet inkonsekventa och motsägelsefulla. Varför har djur rätt att döda andra djur (trots att det resulterar i lidande), men inte vi människor? Eller menar de att djuren har precis som vi en rätt att kränka andras rättigheter? Men det finns ingen sådan rättighet; att göra anspråk på en sådan rätt är att göra anspråk på en motsägelse. Det är antingen det eller så tycker de kanske att det är en rationell position att fängsla djur som har begått mord på andra djur och människor.

Eller betyder det ”bara” att djur har rätt att bete sig som sig själva, i sin naturliga miljö, och att slippa oss människor? Om så, då betyder det inte desto mindre att vi människor inte har några rättigheter. Att de anser att djur har rätt att få leva i fred, men att vi människor inte har rätt att exploatera dem som en ”handelsvara” för att tjäna våra liv, är bara logiskt givet deras premiss om att naturen har ett intrinsikalt värde. Nej, detta är inte en fråga om huruvida vi människor gör rätt i att plåga eller döda djur utan att det fyller ett syfte för oss. Frågan är om vi har rätt att plåga eller döda djur, om vi kan få ut något värde av det (mat, kläder, mediciner, smink, osv). Antingen har vi det, eller så har vi det inte. Om vi har rätt till liv, då har vi det. Om vi inte har rätt att göra det, då har vi inte heller rätt till liv.

Att miljöpartiet är emot ekonomisk tillväxt och industrisamhället – som är orsaken till vår höga och ständigt stigande levnadsstandard och som har gjort det möjligt för miljarder människor att leva bortom femårsdag – och att de därför tar ett tydligt ställningstagande emot mänsklig välfärd och mänskligt välbefinnande är illa nog. Men observera vad de höjer upp som ett alternativ och som ett ideal:

Självtillit innebär att kunna lita till sina grundläggande resurser och möjligheter. Småskalig, lokal och decentraliserad produktion måste öka på bekostnad av centralisering. Länder, regioner och människor ska ta tillvara lokala möjligheter att klara av basförsörjning av mat och energi. Motmakten till en allt mer skenande globaliserad ekonomi ligger i ett starkt lokalsamhälle som producerar och konsumerar sina egna livsmedel. Människan har behov av delaktighet, insyn, ansvar och gemenskap och kan inte reduceras till en egoistisk aktör på en marknad. Självförvaltning och kooperativa organisationsformer är viktiga medel för att i större utsträckning ta till vara hela människan som individ och social varelse.

Jo, det är förstås en värld och ett samhälle utan arbetsfördelning, där vi alla lever i små hippiekollektiv och försöker överleva genom självförsörjning. Det var så här människor spenderade sina korta, smutsiga liv före industrisamhället. Då jobbade vi dessutom mycket längre och mycket hårdare, allt bara för att överleva. Jag tror inte de flesta ens kan föreställa sig hur mycket sämre och fattigare deras liv kommer att vara om miljöpartiet en dag fick som de ville. (Nu tror jag inte att de kommer att lyckas i detta avseende, men det är illa nog att de ens går ut med det som om det vore ett ideal.) Miljontals människor som har fått en chans att leva, kommer inte att ha den i det samhälle som miljöpartiet drömmer om. Svält i stor omfattning kommer att återigen att bli ett problem i det tidigare industrialiserade väst. Fattigdom och misär som vi inte har sett på flera hundra år kommer att återigen bli en del av vardagen. Att detta är deras ideal säger egentligen allt om miljöpartiet och deras hat för människan.

Denna människofientliga linje vill miljöpartiet fortsätta med om de vinner valet. Inte bara det. Miljöpartiet tänker göra vad de kan för att hamna i en koalitionsregering med socialdemokraterna. Om så blir fallet, då kan vi nog kallt räkna med att de får ett ännu större inflytande och därmed en ännu större möjlighet att föra en människofientlig politik. Och jag anser verkligen att miljöpartiets politik är så oerhört människofientlig att man genom att rösta bör verka för att få dem ur riksdagen eller i varje fall göra dem mindre inflytelserika. Faktum är att jag anser att miljöpartiets destruktiva inflytande är ett av de främsta skälen, kanske det allra främsta, till varför man bör verka för en borgerlig regering i höst. Inte för att en borgerlig regering generellt sett är särskilt attraktiv, utan för att det är det enda sättet man säkert kan sätta stopp för miljöpartiet.

Ayn Rand och musik

Då och då stöter jag ihop med människor som envisas med att säga att Ayn Rand trodde på ”objektivt bra musik”. Jag vet inte var de har fått det ifrån, men var de än har fått det ifrån så har de inte fått det ifrån Ayn Rand själv. Min egen gissning är att folk får det ifrån andra okunniga Randhatare till nyliberaler som i sin tur av ren illvilja bara hittade på det. För varje gång jag hör folk säga detta är det just från folk som är nyliberaler, som är okunniga om Ayn Rand, och som sedan använder just detta som ett skäl att avfärda henne, eller i alla fall för att förhålla sig skeptiskt till henne som tänkare.

Ayn Rand menade att det idag inte finns några kriterier för vad som utgör objektivt bra musik. Hon lade emellertid fram en hypotes för vad ett sådant kriterium skulle kunna vara, men det var som sagt bara en hypotes. Jag tänker inte gå in på hypotesen här (den är ganska komplicerad), utan nöjer mig med att kortfattat citera vad Rand hade att säga om objektiva estetiska omdömen beträffande musik:

In listening to music, a man cannot tell clearly, neither to himself nor to others — and, therefore, cannot prove — which aspects of his experience are inherent in the music and which are contributed by his own consciousness. He experiences it as an individble whole, he feels as if the magnificent exaltation were there, in the music — and he is helplessly bewildered when he discovers that some men do experience it and some do not. In regard to the nature of music, mankind is still on the perceptual level of awareness.

Until a conceptual vocabulary is discovered and defined, no objectively valid criterion of esthetic judgement is possible in the field of music. (”Art and Cognition”, The Romantic Manifesto, s 55.)

Där har ni det, svart på vitt.

Naturligtvis kan vi bedöma t ex musikaliska prestationer och musiker på strikt tekniska grunder såsom hur bra de är på att spela sina instrument. Men det är inte detsamma som att döma musikens estetiska värde. Vi kan t ex inte säga sådana saker som att det känslomässiga innehållet i en låt är bättre än i en annan låt.

Denna helt felaktiga föreställning om Ayn Rand används naturligtvis för att även smutskasta henne som person. Det finns t ex berättelser om hur folk som inte delade hennes musiksmak blev utfrysta eller retade. Men detta stämmer inte i verkligheten. I verkligheten är det som så att personer som Alan Greenspan och Leonard Peikoff inte alls hade samma smak som hon, utan att de fick lida något för det. Det är i detta sammanhang värt att notera att den främsta källan för den här sortens anklagelser är Barbara Brandens The Passion of Ayn Rand. Vi vet numera också vilken lögnhals Barbara Branden var.

Om man inte håller med Ayn Rand är det OK, men man bör vara ärlig i sin kritik. Man bör grunda sin oenighet med henne på fakta, inte på illvilliga rykten, eller på vad ens nyliberala kompis har sagt eller hittat på. Man bör ta reda på fakta först.

Vad är fel med fransmännen?

Dr Hurd säger som det är:

What’s wrong with so many of the French? They want the good life. They produce wonderful food, wine, cheese and other products enjoyed the world over. Many French want the results of the good life without the conditions that foster business and productivity. They want socialism, without having to call it socialism–and without the standard results of socialism: economic stagnation followed by decline.

When I look at the shouting, screaming protestors in France right now, I don’t feel inspired by idealistic advocates of freedom. I see a bunch of pissed off young people, egged on by their college professors in many cases, who want the benefits of freedom without any of the costs. No wonder they hate the Americans. The United States reminds them they could have a richer and even more comfortable society, if they were willing to work for it. This is not a reminder to which they take kindly.