Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

• Free Market Revolution: How Ayn Rand’s Ideas Can End Big Government av Don Watkins och Yaron Brook
• Equal Is Unfair: America’s Misguided Fight Against Income Inequality av Don Watkins och Yaron Brook
• In Pursuit of Wealth: The Moral Case for Finance av Don Watkins och Yaron Brook
• Och sist men inte minst: In Defense of Selfishness av Peter Schwartz