”Beslöjad”

Carl Svanberg3 kommentarer

I DN kom det häromdagen en lång artikel om svenska tjejer som har konverterat till islam. Den har rubriken ”Beslöjad”; och den rubriken säger egentligen allt. Det finns massor med saker man kan kommentera i denna hemska artikel om detta deprimerande fenomen. Men en sak som jag tyckte var lite underligt var följande. En vän, Amanda, till en av dessa tjejer, Elin, säger:

– Min pappa är från Turkiet och min före detta man från Bosnien. De tycker att Elin är extrem. Vi bor ju i Sverige och människor kan känna sig hotade, säger de. Speciellt med tanke på hur islam ofta framställs. (Min kursivering.)

Vad hade Elin sagt i en tidigare intervju?

Vill du ha sharialagar i ditt samhälle?
– Självklart.

Och en kvinna ska kunna stenas till döds om hon är otrogen?
– En kvinna eller en man. Men i praktiken sker det nästan aldrig, eftersom det krävs fyra vittnen. Jag skulle önska att det fanns en muslimsk stat på jorden där man dömde efter sharialagarna, en av Gud instiftad lag, men det gör det inte.

Nej, inga skäl att känna sig hotad här inte, den lilla oskyldiga tösen vill ju bara införa en totalitär teokrati. Så nu ska vi inte vara ”fördomsfulla”, och låta oss ”luras” av hur islam ofta ”framställs” i vår ”islamofobiska” kultur…

”The Unlearned Lesson of Katrina”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Robert Tracinski har skrivit en ny kolumn:

In the press coverage of the first anniversary of Hurricane Katrina, we expect a fair bit of the usual throwing around of blame for political advantage, but to my surprise that has not been the main theme of the coverage (though Ted Kennedy couldn’t resist a crudely partisan tirade). Instead, the dominant theme of the anniversary coverage is what is not being mentioned. Having reported the wrong story about the flooding of New Orleans one year ago, the press is trying to protect its distortion by excising from history the events that gave many Americans their greatest shock.

What shocked many of us was not the hurricane itself, nor the response of the federal government–outrage against the Bush administration was cultivated later. What shocked us first was the response of the people of New Orleans themselves: the immediate looting, the collapse of the city government as demoralized local police walked off the job in the middle of an emergency, and the thousands of people wallowing in squalor while demanding that someone else come to help them. These are the facts that the mainstream media has downplayed or just plain ignored.

Läs hela!

Ännu en seger för förnuftet, vetenskapen och livet

Carl SvanbergLämna en kommentar

När irrationella religiösa människor startar krig (t ex Mellanöstern), bekämpar livsbefrämjande vetenskap (forskning med embryonala stamceller) och medicin (”Plan B”) och begår självmord på grund av att de har fått ”uppenbarelser” (se förra inlägget), kan man bli deprimerad. Inte minst tanke på allt annat dumt som händer i världen. Men det finns även goda nyheter. Häromdagen möttes jag av en väldigt god nyhet. Världsliga rationella vetenskapsmän har nu lagt grunden för vad som verkar vara ett botemedel för cancer. Är detta inte underbart? För de som har missat det, läs mer här.

Religion är dumt

Carl SvanbergLämna en kommentar

WND:

An evangelist who tried replicating Jesus’ miracle of walking on water has reportedly drowned off the western coast of Africa.

Pastor Franck Kabele, 35, told his congregation he could repeat the biblical miracle, and he attempted it from a beach in Gabon’s capital of Libreville.

”He told churchgoers he’d had a revelation that if he had enough faith, he could walk on water like Jesus,” an eyewitness told the Glasgow Daily Record.

”He took his congregation to the beach saying he would walk across the Komo estuary, which takes 20 minutes by boat. He walked into the water, which soon passed over his head and he never came back.”

Nog för att religion är irrationellt, men detta är ju bara tragiskt. Och komiskt. Tragikomiskt?

”Demokratisk socialism” inte frihetlig

Carl Svanberg3 kommentarer

Johnny Munkhammar förklarar i sin senaste kolumn hur socialdemokraterna mer eller mindre har blivit ett med staten, och att Sverige därmed, i praktiken håller på att gradvis förvandlas till en fullskalig diktatur. Eller, som somliga säger, en ”enpartistat”. Detta är ett bra exempel på hur det inte kan finnas någon ”frihetlig” form av socialism; att en ”demokratisk” socialism inte medför någon frihet.

Assar Lindbeck observerar i sin debattartikel är det ju knappast så att man biter den hand som föder en:

Ett andra skäl varför det är viktigt med växling vid makten är att många som är starkt beroende av politiska beslut blir rädda för att stöta sig med ”permanenta” makthavare. Man biter inte gärna den hand som föder en. Ämbetsmän kan exempelvis inte undgå att tänka på sin karriär. För många år sedan försökte jag uttrycka saken med en aforism: ”Det finns inget tystare än en ämbetsman klättrande i sin karriärstege”. Det gäller inte längre. I dag har många av de klättrande ämbetsmännen blivit förkunnare av regeringspolitik.

Att göra sig själv beroende av andra människor, i synnerhet om vi talar om politiker, är att göra sig själv till en ofri människa.

Men det är inte bara ämbetsmän som är starkt beroende av politikers välvilja. Organisationer får ofta makt och subventioner av staten. Företag behöver ofta tillstånd, och får i många fall också specifika förmåner av staten. Forskare behöver anslag antingen direkt genom regeringsbeslut (exempelvis via statsbudgeten) eller via fonder med politiska representanter. Kultur och medier är också starkt beroende av politikers välvilja, inte minst tv och radio som behöver koncessioner. Allt detta föder konformism, som förvärras vid långa regeringsinnehav. Den politiska korrekthetens förlamande slöja läggs över samhällsdebatten när samma parti år efter år sitter vid makten – oavsett vilket parti det är.

Detta är för övrigt ett exempel på att en blandekonomi gradvis växlar mer mot diktatur – eller också mot inbördeskrig och anarkism. I Sverige rör vi oss långsamt mot diktatur.

Problemet är i första hand inte, som somliga säger, ett långt maktinnehav i sig. Problemet är att politiken, som de långvariga makthavarna företräder, syftar till att staten ska lägga sig i praktiskt taget allt. Ett långvarikt maktinnehav av genuina liberaler, hade inte alls haft samma inverkan.

Det hela följer bara logiskt av sakens natur. Man kan nämligen inte ha någon politisk frihet utan ekonomisk frihet. Ju mer staten stryper den senare, desto mindre måste den förra bli. Kom ihåg att för varje krona staten tar av oss i skatt för att finansiera den socialdemokratiska staten, blir det en krona mindre över till vår egen opinionsbildning.

Dagens last

Carl Svanberg5 kommentarer

I Frankrike säger affärsmännen ifrån. Nima Sanandaji har skrivit en bra artikel om hur affärsmännen i Franrike lämnar landet på grund av landets välfärdspolitik som straffar de mest produktiva med höga skatter. Sanandaji visar dock att välfärdspolitiken inte bara straffar de mest produktiva, de straffar även de med låga inkomster genom att göra så att det lönar sig lite att arbeta. Resultatet är hög arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk stagnation. Det finns med andra ord lite rättvisa här i världen.

Uppdatering: Stefan Karlsson citerar en artikel som berättar om hur tyskarna flyr landet på grund av de omfattande regleringarna och skatterna i landet. En tysk lärare som citeras i artikeln berättar att hon lämnade Tyskland för Frankrike! Det säger väl egentligen allt? ;)

Jobbspöket. Gårdagens ledare i Expressen säger inte mycket nytt, men det den säger tål att upprepas:

Och Persson är givetvis övertygad om att arbetslösheten – den öppna – kommer att falla till 4 procent under hösten.

Tänk, så lägligt.

Eller som Konjunkturinstitutets chef, Ingemar Hansson, syrligt konstaterar för TT: ”Det är klart att det går att komma ner till 4 procent om man till exempel förtidspensionerar 50 000 arbetslösa eller ytterligare drar upp Ams-åtgärderna kraftigt.”

Så cyniskt som det är sant.

Ny nätnattväktare. Per-Olof Samuelsson konstaterar att Tännsjös mördaretik idag omsätts i Kina. Men när man säger sanningen, då kommer mördaretikens försvarare (?) och kallar en för ”korkskalle” och ”kretin”.

De ”moderata” muslimerna. En vän till mig, Joakim Henriksson, tipsade mig om en artikel av Michael Bowers i vilken han redogör för hur muslimerna ställer sig till terrorism, Osama bin Laden, kvinnors rättigheter, etc. Slutsatsen är att de där ”moderata” muslimerna knappast utgör den överväldigande majoritet som man ofta hör talas om i debatten, men som exempelvis aldrig har demonstrerat på våra gator och torg för Israels oförytterliga rätt att försvara sig mot islamiska terroristgrupper som Hamas eller Hizbollah.

Välfärdsétatism vs kapitalism. Stefan Karlsson illustrerar, återigen, på ett klockrent sätt skillnaden mellan välfärdsstaten Sverige och den fria marknadens Estland. Kapitalismen är verkligen, som Ayn Rand en gång uttryckte det, framtidens system – om det är tänkt att mänskligheten ska ha en framtid. I detta samband vill jag också uppmärksamma George Reismans senaste inlägg. Det visar nämligen tydligt hur statliga interventioner i ekonomin gör vår levnadsstandard sämre.

”Radikala reformer hos Folkpartiet”. Munkhammar höll igår ett bra anförande för Folkpartiets arrangemang i riksdagen om företagande. Med någon enstaka reservation håller jag med om allt han sade. Detta tal bekräftar åtminstone för mig att Munkhammar är den bästa liberala mainstreamdebattören i Sverige idag.

Ideologins styrka

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag såg alldeles nyss Lars Ohlys utfrågning på SVT. Min spontana reaktion är att Ohly gjorde väldigt bra ifrån sig. Han sade inte en enda vettig sak under hela timmen, men det var inte det jag tänkte på. Vad som ständigt slår mig när jag lyssnar på Ohly är hans förmåga att kunna svara kortfattat, sammanhängande och konsekvent på frågor. Han kan till och med svara med enkla ”Ja” eller ”Nej”.

I ett mer rationellt samhälle vore detta inte en så sällsynt företeelse som det är i dagens pragmatiska Sverige. Vad är det som gör att Ohly har denna ”förmåga”? Det är ideologins styrka och kraft. Det råder ingen som helst tvekan om att Ohly drivs av en stark ideologisk övertygelse. Ohly är en människa som tar sina idéer på allvar – i den mån en marxist nu kan ta idéer på allvar. Det finns inte många som honom och det är synd.

Kom inte här och säg att Ohly bekräftar att ideologi är farligt och opraktiskt. Bara för att Ohlys kommunism får farliga och opraktiska konsekvenser betyder inte att man ska avfärda teorier, ideologier och principer som sådana som farliga eller opraktiska. (Det är alltid lika fascinerande att höra människor så otroligt stöpta i filosofiska vanföreställningar, såsom pragmatismen, uttryckligen avfärda betydelsen av filosofiska idéer och politiska ideologier, på strikt filosofiska grunder.) Att somliga idéer är falska i teorin, som kommunismen, och därför får förödande konsekvenser i praktiken, är inget argument emot ideologi som sådant. Det finns nämligen rationella idéer, filosofi, ideologi och principer.

Folket gillar klara besked. De gillar ”Ja” eller ”Nej”; inte för att de tror på ”enkla lösningar”, utan för att de vill veta vart en politiker vill föra landet. De gillar inte eviga diskussioner om tekniska detaljer. De vill inte fästa sin blick vid ett träd, eller ibland inte ens det, utan blott en liten gren till ett träd. De vill se skogen; de vill se helheten; de vill veta var vi i det stora hela är på väg.

Men nu lever vi tyvärr i ett pragmatiskt Sverige. Så det ligger i sakens natur att politikerna ska fästa blicken på detaljerna och låta de ideologiska klyftorna mellan höger och vänster reduceras till långdragna diskussioner om huruvida vi ska ha 70% a-kassa eller 80%.

Pragmatismen gör att politikerna i sin ovilja att handskas med praktiska problem medelst principer ofta känner sig tvungna att avgränsa problemet till just sådana små tekniska frågor. Problemet är dock det att anledningen till varför man inte kan lösa problemen när man har reducerat frågan till en sådan omfattning, är att man fortfarande inte kan lösa det. Inte utan principer, ideologi och teori. Det är därför som Ohly vet vad han ska svara, medan de andra politikerna ofta måste trassla ur sig otroligt komplicerade härvor av kompromisser och nödlösningar.

Ohly framstår som handlingskraftig; om han bara hade fått mandatet att genomföra sin politik. De övriga framstår, hur engagerade de än är i tonen, som närmast handlingsförlamade i jämförelse. Sådan är kraften och styrkan av ideologi.

Vad som behövs i Sverige är mer ideologer. Fler politiker och debattörer som tar sina och andras idéer på allvar; som vet vad som står på spel. Mer principer, färre kompromisser. Det skulle inte bara göra debatterna mer fruktsamma, det skulle även göra dem mer intressanta att lyssna på. Det skulle också producera mer handlingskraftiga politiker. Eftersom Sverige behöver stora reformer inom praktiskt taget varje tänkbart område, vore det, i den mån vi nu talar om rationella principer och idéer, också väsentligen bättre politiker än de vi har nu.

Den sekulära högern

Carl SvanbergLämna en kommentar

Robert Tracinskis senaste artikel, ”The Secular Right”, är en väldigt bra artikel. Den riktar sig i första hand till amerikanska läsare, detta eftersom diskussionen förs inom ramen för vad som är typiskt för amerikansk inrikespolitik. Det handlar om striden mellan den ”sekulära” vänstern och den religiösa högern.

Det handlar om hur denna strid är en falsk dikotomi, att den bygger på den falska föreställningen om att den sekulära vänstern på något sätt är företrädare för förnuftet och att förnuftet säger subjektivism medan den religiösa högern istället företräder normer, värderingar och moral. Men detta är, som sagt, en falsk dikotomi. Det finns ett tredje korrekt alternativ: en sekulär höger.

Ayn Rand är förstås den filosofiska basen till en sådan sekulär och rationell höger. Och det är därför extra roligt att Tracinskis kolumner blir publicerade på en angenäm hemsida som RealClearPolitics. Det är ett gott tecken; det vore nämligen ett förödande tecken för högern om de i protest till Tracinski och Rand vägrade publicera artiklar som denna.

Tracinski skriver:

We all know the basic alternatives that form the familiar ”spectrum” of American politics and culture.

If a young person is turned off by religion or attracted by the achievements of science, and he wants to embrace a secular outlook, he is told–by both sides of the debate–that his place is with the collectivists and social subjectivists of the left. On the other hand, if he admires the free market and wants America to have a bold, independent national defense, then he is told–again, by both sides–that his natural home is with the religious right.

But what if all of this is terribly wrong? What if it’s possible to hold some of the key convictions associated with the right, being pro-free-market and supporting the war, and even to do so more strongly and consistently than most on the right–but still to be secular? What if it’s possible to reject the socialism subjectivism of the left and believe in the importance of morality, but without believing in God?

Läs hela!

Lars Ohly är en tokstolle

Carl Svanberg4 kommentarer

Vänsterpartiet vill återinföra ATP. Bortsett från alla brister med ATP som man kan påtala, varför man borde sträva efter att fullständigt privatisera pensionerna, så gjorde Lars Ohly innan idag ett mycket bisarrt uttalande beträffande premiepensionen: ”Det blir en orättvisa med premiepensionen eftersom det finns de som har mer kunskap om hur de ska placera sina pensionspengar”.

Det är ju i själva verket precis tvärtom. Det är ju själva essensen av rättvisa att folk som har gjort sig besväret att ta reda på mer fakta, och som på basis av denna fakta därför kan göra mer informerade val av pensionsfonder, har större chanser att göra större vinster. Det är i själva verket som så att om man försöker stoppa dem eller på något sätt snuva dem på deras vinster genom att t ex lägga ned hela systemet eller beskatta deras avkastning, då gör man sig själv skyldig till en enorm orättvisa.

Mycket svag utveckling på arbetsmarknaden

Carl SvanbergLämna en kommentar

Konjunkturinstitutet via SR:

– Den senaste siffran, som gäller juli månad, låg mycket nära det målet, men det berodde mest på att 95 000 personer fått sommarjobb. Konjunkturinstitutet tror att sysselsättningen sjunker igen under hösten när sommarjobbarnas anställningar tryter.

Och TCO:

– Vi har sett att det under det första halvåret har sysselsättningen inte ökat så mycket som många kanske har trott. Vi tror att sysselsättningen totalt kommer att öka med lite över 60 000 i år. Då är det långt kvar till sysselsättningsmålet på 80 procent, säger Lena Hagman, som är chefsekonom på TCO.

Detta är verkligen katastrof.

Uppdatering: DN:

Enligt Mats Dillén finns det en teoretisk chans att sysselsättningen i augusti når 80 procent, även om det inte är särskilt sannolikt. Därefter kan man dock vara ganska säker på att sysselsättningen sjunker kraftigt. Att den är så hög under sommaren beror på att många studerande sommarjobbar, samtidigt som de som har semester naturligtvis också räknas som sysselsatta.