Det finns folk som har en del minnesluckor. Det finns de som har glömt bort mjältbrandsattackerna som USA utsattes för strax efter den 11 september 2001. Även om ingen stat låg bakom just den attacken – även om man kan ifrågasätta det – så gav det amerikanerna en mycket klar uppfattning om hotet från länder såsom ett fientligt och terrorsponsrande Irak. I dessa attacker så fanns det så mycket mjältbrand som under mer ideala omständigheter skulle kunna döda upp till 100 000 människor. Precis som terroristerna som attackerade USA den 11 september 2001 hade ”otur” i den meningen att de ”bara” lyckades döda 3000 amerikaner, så tycktes även dessa terrorister haft ”otur” då ”endast” fem dog. På Weekly Standards blogg påminns vi även av hur Bill Clinton ett par år efter sarinattackerna i Japan 1995, använde sig av denna händelse för att förklara hur man ska förstå problemet med Irak. Clinton sade:

think about it in terms of the innocent Japanese people that died in the subway when the sarin gas was released [by the religious cult Aum Shinrikyo in 1995]; and how important it is for every responsible government in the world to do everything that can possibly be done not to let big stores of chemical or biological weapons fall into the wrong hands, not to let irresponsible people develop the capacity to put them in warheads on missiles or put them in briefcases that could be exploded in small rooms. And I say this not to frighten you.

Det är uppenbarligen lätt för somliga att glömma allvaret i det hela. Och medan somliga gör sitt bästa för att glömma och förtränga och lägga allt detta bakom sig, håller just nu terroristerna på att planera nya attacker. Så länge fienden inte är besegrad, lär USA attackeras igen. Och nästa attack lär också vara ännu värre än den förra.

Jan Björklund (fp) har idag skrivit en jättebra debattartikel om regeringens hyckleri i frågan om de stigande elpriserna och om vad som verkligen krävs för att priserna på el ska gå ned:

Om Mona Sahlin menar allvar med att vi nu i stället borde eftersträva lägre elpriser, så är vi från folkpartiet beredda att hjälpa till. Det skulle då behövas tre saker:

1) Stoppa alla höjningar av skatt på el, trots regeringens överenskommelser med miljöpartiet.

2) Avreglera elproduktionen. Ofta sägs att ”den svenska elmarknaden är avreglerad”. Rent nonsens.

Det som är avreglerat är försäljningsledet, hushållen kan få sin el distribuerad av olika aktörer. Själva produktionen är genomreglerad. Det är i princip totalförbud att bygga nya elkraftverk för alla energislag som skulle kunna vara lönsamma. De enda som får byggas är de som garanterat är olönsamma.

3) Sverige behöver följa Finland. Efterfrågan på el kommer att öka ännu mer om vi ska avveckla oljeberoendet.

Samtidigt har nästan ingen ny elproduktion tillkommit på årtionden. Sverige behöver inte bara behålla sina kärnkraftverk, vi kommer att behöva bygga nya.

Väl talat Björklund!

Uppdatering: Jag blev så uppmuntrad och glad av vad jag läste att jag kände mig manad att läsa igenom folkpartiets energipolitiska motion. Egentligen borde jag inte ha blivit särskilt överraskat; jag borde ha vetat bättre.

För som jag borde vetat redan i förväg, var det en ganska värdelös motion där folkpartiet hävdade att man trots allt måste reglera och förbjuda utbyggnaden av det ena och det andra, bland annat med hänsyn till Kyotoavtalet. Det är detta som folkpartiet kallar för en ”rationell” och ”liberal” energipolitik. Ursäkta mig men ”liberal” energipolitik?! Liberal my ass! *suck*

Därutöver hävdade fp att energibranschen lider av för dålig konkurrens och att staten därför måste intervenera för att skapa en bättre konkurrens. Gissa vad det är för teori som ligger till grund för detta sätt att tänka? Som alltid annars: teorin om perfekt konkurrens.

Göran Persson sade nyligen att

skatterna är viktiga. Skatterna behövs, men de borde gå till rätt saker.

Låt mig därför vända mig till alla er som jobbar i välfärden och offentlig sektor. Till er som jobbar i sjukvården, äldreomsorgen, skolan eller polisen. Ni som behövs för att vår välfärd och trygghet ska fungera.

Sveriges problem är inte att vi har för många som jobbar med att vårda våra sjuka, ge våra gamla omsorg, våra unga utbildning eller som bekämpar brott. Tvärtom.

Förlåt, det där var inte Göran Persson. Det var Gunilla Carlsson från de nya moderaterna.

Inget de nya moderaterna kommer med är särskilt överraskande nu för tiden. Vi har blivit vana vid deras realpolitiska förräderi och pragmatiska horande. Nu senast var det Gunilla Carlsson som kom med följande utspel på Agenda: ”25 miljarder extra till välfärden”. Det heter att modeterna vill satsa mer på ”välfärden” än vad vår socialdemokratiska regering har föreslagit. ”ÄNTLIGEN!” Eller? *rysk stämning*

Som sagt, är det någon som undrar varför politik är så tråkigt? Och är det verkligen någon som tror att moderaternas nya politik kommer att föra oss mot ett mera ”liberalt” Sverige?

När jag läste detta fick det mig att tänka en sak jag läste för länge sedan, nämligen de fyra ställningstaganden som man som MUF medlem sägs ta ställning för. De är: för individens frihet; mot politiskt förtryck och tvång. För varje människas ansvar för sin framtid; mot förmynderi och politisk klåfingrighet. För mångfald och respekt för olikheter; mot intolerans och likriktning. Och slutligen, för en fri marknad och en värld utan gränser; mot murar och regleringar. Det står alltså att man som medlem i MUF tar ställning för en fri marknad. Så här långt är allting lugnt. Men exakt var står det att man tar ställning för välfärdsstaten som sådan? Eller, för den delen, för en större och växande ”moderat” välfärdsstat? Jag bara undrar…

LO har just nu en kampanj som syftar till att informera människor varför kollektivavtal är så bra och viktigt. Man kan fråga sig varför. Det finns ju tyvärr inget parti i riksdagen som kan tänka sig att rucka på de lagar som ger fackföreningarna makten att mer eller mindre tvinga på företagen kollektivavtal. I vilket fall som helst är det budskap som LO vill förmedla ganska sensationellt. På kampanjens hemsida söker LO besvara frågor och reda ut vad de menar är missförstånd. En av dessa frågor lyder: ”Jag är arbetslös, hur hjälper kollektivavtal mig?” Så här svarar LO:

Kollektivavtalen hjälper även dig utan jobb. Det garanterar nämligen att du som arbetslös inte behöver krypa för arbetsgivarna och ta ett jobb för en ovärdig lön. När du kommer tillbaka till arbetsmarknaden har du rätt till samma avtal som dina kollegor, trots att du varit arbetslös. Kollektivavtal skyddar mot lönedumpning. Utan kollektivavtal skulle lönerna sjunka drastiskt i tider av hög arbetslöshet. Det skulle inte vara bra för varken dem med arbete, eller dem utan.

Detta betyder att LO nu öppet medger att kollektivavtalen inte hjälper de arbetslösa ett dugg, detta i och med LO här rak på sak säger att kollektivavtalen gör det omöjligt för de arbetslösa att lönekonkurrera.

Varför blir så många muslimer i arabvärlden terrorister? Den traditionella – men fullständigt felaktiga – teorin är att Israel och USA själva inledde med oprovocerat, omotiverat, illvilligt våld som resulterar i att oskyldiga araber blir dödade. Varje sådan bomb leder till, säger denna teori, skapandet av tusentals terrorister. Och vore det inte för dessa bomber, skulle terroristerna inte skapas. Slutsatsen är därför att ett ”krig mot terrorismen” är ”kontraproduktivt”, och att pacifism, kompromisser, förhandlingar, förlåtelse, etc är ”lösningen”. I verkligheten är det emellertid som så att varje sådan eftergift, ovilja att militärt göra slut på terroristerna och staterna som sponsrar dem, är vad som föder tusentals och åter tusentals terrorister.

Men alldeles bortsett från allt detta, och alldeles bortsett från det faktum att denna teori inte kan förklara varför t ex Vietnamkriget inte skapade några västfientliga terrorister från Sydostasien, så bygger denna teori, från början till slut, på en allvarlig förvrängning av fakta. Närmare bestämt bygger den på en felaktig uppfattning om vad det är här som är orsak och vad det är som är verkan. Därmed utesluter teorin alla möjligheter att uppnå en genuin förståelse för vad som är orsaken till denna konflikt. Detta visar på att teorins föreståndare, som inte säger sig vilja försvara terroristerna utan endast vilja ”förstå” sig på dem, egentligen bara är ute efter att ursäkta deras terrorism. För om de verkligen brydde sig om att ”förstå” sig på konfliktens orsak och kärna, vilket är nödvändigt inte bara för att förstå varför dessa människor hatar oss i väst så mycket, utan även för att förstå vad som inte är lösningen till denna konflikt (pacifism, diplomati, etc), då hade de inte så avsiktligen ägnat sig åt att evadera just vad som är orsak och vad som är verkan här.

Orsaken är förstås fundamentalistisk islam. Och det sägs ju att de ”moderata” muslimerna utgör den överväldigande majoriteten av alla muslimer. Fienden är därför bara denna lilla grupp av ”extremister”. Därför måste vi, hur vi än väljer att bekämpa islamisk terrorism, ta hänsyn till detta faktum.

Nu kan vi ju alltid diskutera hur det kommer sig att de ”moderata” muslimerna är så tysta, eller varför de egentligen bara är ”moderata” när det gäller medlen men inte ändamålen (global teokrati), eller om det egentligen är möjligt för en muslim att vara ”moderat”. Vi kan även fråga oss huruvida det ens är viktigt, i slutändan, om majoriteten av alla muslimer i Mellanöstern är extrema eller bara ”moderata”, detta då det ändå är den extrema toppen i varje rörelse eller nation som bestämmer, och inte de moderata massorna som ju endast passivt följer strömmen eller också aktivt agerar. Osv. Men även om vi för argumentets skull antar att det är möjligt för en muslim att vara genuint ”moderat”, så återkommer vi oundvikligen till frågan om huruvida dessa utgör en stor majoritet av muslimerna. För om de verkligen utgör en stor överväldigande majoritet, då är ju möjligheterna för att vinna detta krig mycket större och lättare än vad man hade kunnat hoppas på.

Hur ser det då ut? Jag såg nyligen en i sanning mycket avslöjande intervju med tre förre detta terrorister. Den bild de målade upp var att araber i Mellanöstern mer eller mindre från det att de är barn till det att de är vuxna, blir uppfostrade av hela samhället, att hata judar och väst. De blir uppfostrade så av sina föräldrar, av skolorna, av moskéerna. Detta är, som en av dem sade, en del av deras kultur. Det är inte som så att folk bara en dag bestämmer sig för att ”gå med i en terrorgrupp”, de drivs snarare in i dem, som om det vore en tradition, av förväntningar från omgivningen, ungefär på samma sätt som en del kan drivas till att konfirmera sig av äldre konservativa släktingas förväntningar, här i Sverige.

En av dessa fd terrorister, som föddes och växte upp i en del av amerika där nästan alla var araber, berättade att mer eller mindre samma sak äger rum där som i Mellanöstern. Ungefär samma sak har vi ju sett i Storbritannien och det resulterade som bekant i slaktandet av 52 oskyldiga människor den sjunde juli 2005. Och opinionsundersökningar, säger en av dem, visar också att en majoritet av den muslimska befolkningen stöder militant och totalitär islam. En majoritet stöder Osama bin Laden, Hamas, Hezbollah. Vi talar om ”60-75%”, bereonde på vilket land vi talar om, i Mellanöstern, sade en av dem. Om dessa herrar har rätt, utgör de påstådda ”massorna” av ”moderata” muslimerna endast en fiktion, precis på samma sätt som de neokonservativas tro på ”demokratin” som lösningen på terrorismen.

Dessa fd terrorister poängterar också att om terroristerna får som de vill, kommer de bara att bli ännu mer aggressiva. Men framför allt poängterar de att även om det är bra att man försöker informera allmänheten i Mellanöstern om att USA och väst inte är fienden, så måste vi i väst vara aggressiva när det kommer till att försvara oss. En av dem sade till och med att även om han tyckte invasionen av Irak var helt rätt, så har Bush varit alldeles för mesig sedan dess och att kriget kunde ha varit slut för länge sedan om det inte vore just för att han är så mesig.

En annan av dem betonar att man måste få folket i Mellanöstern att inse att de faktiskt är ansvariga för deras handlingar, och att deras handlingar därför kommer att ha konsekvenser. Så om de stöder terrorism mot väst, får de räknar med krig och med att de själva och alla de bryr sig om kan komma att dö till följd av ett sådant krig. Samma fd terrorist tar upp Israel som ett exempel: Israel är känt för att vara ett land som besvarar attacker på ett hänsynslöst sätt. Även om vi hör om attacker i Israel då och då, så hör vi inte om de hundratals attacker som också har blivit stoppade av Israel.

Det är inte undra på att programledaren inte riktigt vet hur han ska gå vidare eller hur han ska bemöta dem med nya ”tuffa” frågor. Och när han väl gör det, så slänger han sig endast med tomma pacifistslogans, som dessa fd terrorister vederlägger utan några som helst svårigheter. Jag skulle utgå ifrån att västvärldens intellektuella och politiska ledare, George Bush inkluderad, skulle bli lika paffa och svarslösa om de fick ta del av vad dessa herrar har att säga. Tragiskt nog.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Och det märks. För idag protesterar 20 kvinnliga vd:ar i en DN debattartikel mot regeringens planer på att införa lagstiftad könskvotering i näringslivet. Och det är, måste jag säga, en ovanligt stark protest. De tar ett ovanligt ställningstagande inte bara emot den kollektivism och orättvisa som könskvoteringar innebär. De tar också ett tydligt ställningstagande för äganderätt och näringsfrihet.

De inser att feminismen bara är en form av könskollektivism och som därför är förnedrande för kvinnor. De inser att idén om ”kollektiva rättigheter” inte går att förena med idén om individuella rättigheter (!). (Detta får mig att undra om dessa kvinnor nyligen har läst sin Ayn Rand.) Debattartikeln avslutas med:

Hur ska en ägares, eller en väljares, individuella rätt att välja vilken kandidat som den önskar förenas med kravet på att varje grupp ska få sin kollektiva rättvisa uppfylld? Svaret är att det inte går. Kollektiv rättvisa och individuell rättvisa är inte förenliga. Och att påstå att diskriminering måste användas för att mota diskriminering är inte heller ett argument som bär. En orättvisa upphävs inte av en annan, två begångna fel gör inte att rätt skipas.

Word!

En del som vill försvara de stora förändringarna i moderaternas politik brukar ju ofta hävda att Reinfeldt är, precis som SSU:arna säger, nämligen en ”ulv i fårakläder”. Reinfeldt har bara genomfört dessa förändringar eftersom han vill kunna vinna valet. Inte för att han verkligen står för detta. På sikt vill han göra det som Bo Lundgren och Carl Bildt m fl också ville. Men inte till en början. Först handlar det om att ”bygga upp ett förtroende”. Visa att man är ”regeringsduglig”. Men är det verkligen sant? Vad har vi för anledning att tro det?

Trots att det inte finns mycket som talar för denna välvilliga tolkning av Reinfeldts nya ”moderater”, så kan vi ju ändå för argumentets skull anta att så trots allt är fallet. Men om så nu är fallet, då måste man ju fråga sig vad det i så fall är som driver Reinfeldt till att säga följande om den borgerliga alliansens privatiseringspolitik:

Vår idé är inte att allt ska säljas. Vattenfall skulle troligen bara köpas upp av en utländsk storägare, som fortsätter att ta ut överpriser, sa moderatledaren Fredrik Reinfeldt (Metro 20060307, sidan 7).

Vad jag menar är att om Reinfeldts ”strategiska”, ”pragmatiska”, ”realpolitiska” förändringar är just det, kosmetiska förändringar för att vinna regeringsmakten – till varje pris – varför känner sig då Reinfeldt sig motiverad att slänga sig med en sådan här uppenbar socialistisk retorik? Det är en sak att man i sin makthunger och feghet drar sig för att inta kontroversiella ståndpunkter som man ändå inte kan försvara, utan att riskera att opinionen sviker en. Det är en helt annan sak att man därutöver tar till en retorik som istället antyder att marknadsekonomi, när allt kommer omkring, nog inte är en särskilt bra idé.

Jag såg förresten nyligen också dokumentären ”Utmanaren” som handlar om Fredrik Reinfeldt. Den var intressant. Det kom i alla fall fram en del saker som jag inte alls kände till (eftersom jag är för ung). Tydligen var MUF ”nyliberala” redan tidigt på 1990-talet. En annan sak som jag inte kommer ihåg var att det var förre moderatledaren Bo Lundgren som släppte fram moderaternas nya ”chefsekonom” Anders Borg och Fredrik Reinfeldt själv.

Dokumentären påminner oss också om att Fredrik Reinfeldt, som ekonomisk talesman för moderaterna, så sent som 2002, förespråkade samma politik som han snabbt övergav strax efter han själv blev ledare. Detta får ju i alla fall mig att undra över hur ”djupt” hans liberala (?) värderingar egentligen sitter. Vi vet ju också att han utgav sig för att vara nyliberal (i den goda bemärkelsen) i början av 1990-talet. Kanske var det så att Reinfeldt inte hade svårt att sälja ut moderaternas politik för lite meningslös makts skull – just eftersom ingenting alls stod på spel för honom personligen. Har man inga värderingar själv, tar det ju inte heller emot att bara slänga allt över bord som kan stå i vägen för honom i marschen till Rosenbad.

Programmet påminner oss också om vad det är för slags förändringar i innehållet av moderaternas politik sedan Reinfeldt blev ledare. Det handlar om att minska storleken på skattesänkningarna från ca 130 miljarder kronor till ca 50 miljarder kronor. Det handlar om att det är ”orättvist” att höginkomsttagarna fick ta större del av deras skattesänkningar än andra. Det handlar om att inte ”riva upp” den så kallade arbetsrätten. Det handlar om att inte bråka med LO, utan tvärtom börja fjäska inför dem, att försvara den ”svenska modellen” med kollektivvatal. Det handlar till råga på allt om att satsa på kommunal verksamhet, om att öka de offentliga utgifterna. Allting summeras med att en statsvetare konstaterar att de enda skillnaderna mellan moderaterna och socialdemokraterna nu för tiden finns i retoriken; vad gäller själva politiken är det mest en fråga om teknikaliteter. Berättaren i programmet konstaterar själv att den stora skiljelinjen mellan moderaterna och socialdemokraterna ligger just i att moderaterna är ”moderata”, dvs lite mer återhållsamma i samma socialdemokratiska politik.

Och en del undrar varför folk tycker politik är tråkigt. Att det inte spelar någon roll vem som vinner. Ja, jag undrar varför…

I en ny bok, En av oss?, skriven av Mats Wiklund, intervjuas bland annat Fredrik Reinfeldt och många i hans närmaste krets. Frågan som Wiklund ställer sig är huruvida Reinfeldts förvandling av moderaterna är äkta. Wiklund säger till DN:

– Jag ville framför allt få reda vilka drivkrafter han hade, säger Mats Wiklund. Och ja, jag tror att det här är på allvar. Det är konkreta förändringar i politiken och inte kosmetika för att vinna valet. Man kan inte göra sådant här som pr-trick.

Men om så, hur får han då ihop det med följande?

Wiklund tecknar bilden av en moderatledare som är ointresserad av ideologi, en pragmatiker som gillar psykologi mer än skatteteknik.

I opinionsmätningarna får Fredrik Reinfeldt hittills goda betyg, men valet är det enda riktigt intressanta testet. Fast om tonvikten nu är att göra moderaterna valbara kanske den långsiktiga planen är mer radikal?

– Jag tror inte att han vet vart han ska, säger Mats Wiklund. Han talar om att vinna 2006 för att kunna vinna 2010. Nu ska de framför allt sköta det här bra, med både hängslen och livrem. (Min kursivering.)

Det där sista tror jag inte bara är sant, jag tycker också det säger allt om Reinfeldt som person: en maktlysten människa; en människa som är ute efter politisk makt för maktens skull.