Arvet från Olof Palme

Det har konstaterats att svenska ungdomar inte vet så mycket om Olof Palmes politik. Detta får en naturligtvis att ställa frågor om kvaliteten i den offentliga utbildningen. På ett sätt är detta i och för sig en bra nyhet, eftersom detta betyder att den unga generationen förmodligen inte är lika hjärntvättad i socialdemokratisk propaganda som man skulle kunna tro. Men denna okunskap kan även tjäna socialdemokraterna eftersom det är ju svårare att förstå varför Olof Palme var en lika dålig socialdemokrat som alla andra, om man inte vet vad det var för sorts politik han stod för. Så vad stod Olof Palme för?

Johnny Munkhammar summerar arvet från Olof Palme:

…många av Sveriges största problem skapades under hans tid. Han var emot allt det som sedan gjorde Sverige bättre. Han var med om att införa det extrema skattetrycket, den reglerade arbetsmarknaden, de stora offentliga monopolen och bidragen som vi i huvudsak ännu lever med. På grund av ett kompakt och komplett pointresse för ekonomisk filosofi och politik och en vilja att rida på en stark vänstervåg förde han Sverige in i en återvändsgränd.

Försöket att via s k löntagarfonder konfiskera det svenska näringslivet och i praktiken införa det dåvarande jugoslaviska ekonomiska systemet var bara toppen på ett socialistiskt isberg. Tack och lov avvärjdes detta och andra marknadsekonomiska reformer har förbättrat Sveriges läge något.

Expressens ledare (den 28:e februari 2006):

Olof Palmes politiska gärning är djupt problematisk. Han var en opportunistisk politiker som piskade upp ett samhällsklimat och drev en politik som inte var bra för Sverige. Göran Persson har själv flera gånger konstaterat att den ekonomiska kräftgången efter 1970 till stor del var hemmagjord och att Sverige bedrev en politik som inte höll långsiktigt. De borgerliga regeringarna 1976 till 1982 var tveklöst också ansvariga, men Olof Palme var det i allra högsta grad.

De problem som exploderade under 90-talskrisen byggdes upp under 25 år. De ständiga skattehöjningarna, den starkt expanderande offentliga sektorn, de oansvariga lönerörelserna och de återkommande devalveringarna skapade tillsammans ekonomiska obalanser som till slut äventyrade Sveriges status som industrination.

Under 80-talet misslyckades Palme helt med att se att en ny tid var på väg och han bekämpade alla de liberala reformer som sedan genomfördes på 90-talet och som i dag gör svensk ekonomi så vital.

Och Ulf Nilsons kolumn ”Palme gjorde oss likriktade”:

Palme uppfann ingenting men spetsade och förgrovade.
S behövde (som Gunnar Myrdal slog fast) inte socialisera företagen. Man socialiserade människorna. En hel rad beslut (det viktigaste lagen om särbeskattning 1971) gjorde det mer eller mindre nödvändigt för b å d a makarna i ett äktenskap att arbeta utanför hemmet.

I stället för att ta hand om sina egna barn hemma, tar man hand om andras på dagis, sas det. En klyscha, men inte helt osann. Barnen blev samhällets egendom, inte föräldrarnas. Och kvinnorna fångades (fastslog till och med en FN-rapport) i låglönefällan.

Samtidigt skapades städerna om, rent fysiskt, så att Konsum låg på ena sidan torget, Ica på den andra. Mitt emellan låg Försäkringskassan, ofta stans flottaste byggnad.

Ständigt högre skatter minskade medborgarnas rörelsefrihet. Fler och fler blev bidragsberoende och beroende av tjänstemän beroende av beroende. Fler och fler. Och fler.

Förvaltningen blev en maktmaskin i enpartistatens tjänst. Likriktning och elitstyre (och vilken jävla elit, dessa funktionärer!) uppfanns inte av Palme. 30-talets samhällsingenjörer är ansvariga, men situationen förvärrades under hans tid; vi fick en skola där man ingenting lär sig, en vård präglad av köer och en äldreomsorg som – framför allt vad det gäller kvinnor – är för hemsk att beskrivas.

Palme gjorde ingenting för att främja individualism och oberoende. I stället bidrog han, själv intellektuellt vig, till konformism och överdriven samsyn. Kollektivet über alles!

Och slutligen vill jag citera ett av Henrik Unnés debattinlägg:

Palme var … nihilist

Han ville utplåna allt som är av värde. Han ville utplåna de mest produktiva samhällsmedlemmarnas förmögenheter med sin fördelningspolitik. Han ville utplåna friheten genom att främja socialismen i Tredje världen. Han ville utplåna de duktigaste barnens intelligens genom att skapa en förnuftsfientlig skola. Han ville utplåna skönheten genom att stödja den moderna konsten. Han ville utplåna sanningen genom att få till stånd en statlig kontroll av massmedian. Han ville utplåna motståndarnas självaktning genom att utsätta dem för gliringar och infamiteter.

Palme var kort sagt en ond människa.

Har staten rätt att förslava?

Anders Gustafsson skrev nyligen en artikel i nättidningen Captus. Captus beskriver sig själva på detta sätt:

Captus Tidning är ett forum för intellektuell borgerlig idédebatt som i första hand syftar till att ge unga och talangfulla frihetliga skribenter möjligheten att exponera sina idéer och sitt skrivande. Captus Tidning utkommer varje vecka och är en av Sveriges mest lästa intellektuella debattidningar.

Så det är uppenbarligen ingen större överraskning att Captus inte bryr sig om vad det är de publicerar. Innehållet ska innehålla, får man förmoda, ”borgerliga” idéer, värderingar och åsikter. Men vad betyder det? Uppenbarligen betyder det inte ett kompromisslöst moraliskt försvar av individualism och frihet som värden. Anders Gustafssons artikel bevisar det.

I denna artikel säger sig Gustafssons vilja argumentera emot värnplikten. Det var rubriken som lockade mig att läsa den: ”Värnplikten – Slaveri eller solidaritet?”. Och som väntat var det också en intressant läsning. Inte för att Gustafsson sade någonting som var sant eller vettigt, utan för att jag inte kunde tro att man skulle kunna publicera en sådan här artikel i Captus. I denna artikel argumenterar en person för att staten har rätt att förslava människor. Detta i en ”borgerlig” tidning. De flesta borgerliga debattörer och politiker skulle inte våga säga en sådan sak explicit, även om de implicit tycks dra samma slutsats i och med de försvarar och till och med vill expandera välfärdsstaten. Gustafsson gör det som om han inte alls förstår vad som är kontroversiellt med ett sådant påstående.

Värt att notera är att det förs ingen som helst explicit diskussion om solidaritet i själva artikeln; förmodligen beror det på att man inte kan försvara slaveri med hänvisning till någon ”solidaritet”, för hur ska man då förklara den fullständiga avsaknad av ”solidaritet” till slavarna som ett sådant försvar skulle innebära?

Gustafsson inleder sin artikel med ett ”förtydligande”:

Värnplikt är inte, som många nyliberal [sic] anser, en form av slaveri. Även om det endast skulle existera en nattväktarstat i Sverige skulle det finnas ett behov av en försvarsmakt för att skydda landet från yttre och inre fiender. På samma sätt som staten har rätt att med våld stjäla medborgarnas pengar (skatt) så har staten rätt att med våld stjäla deras tid och kraft (värnplikt). Om man anser att staten har rätt att ta något ifrån medborgarna varken tid eller pengar, så kommer man onekligen hamna i en position där det enda man kan försvara är anarko-kapitalism. Eftersom det troligen är så få människor som bekänner sig till den positionen orkar jag inte argumentera mera om saken, även om jag personligen är väldigt skeptiskt till att en sådan stat skulle kunna vara stabil.

Allt detta är fel från början till slut. Varför? Låt mig förtydliga.

Värnplikt är en form av slaveri på samma sätt som skatt är det – eller för den delen slaveriet i Amerika eller fd Sovjetunionen var det. Det finns ingen principiell skillnad. Slaveri handlar om att man under hotet av fysiskt våld tvingas arbeta för andras skull. Skatt innebär ju att man flera månader om året tvingas jobba för någon annan (staten eller mera konkret de som försörjs via välfärdsstaten). Och att tvingas arbeta inom försvaret mot sin vilja är också en form av slaveri detta eftersom man tvingas bidra för att förse landet med en armé. Och det är slaveri även om man får ”betalt” i någon mening. (Även slavarna i Amerika fick kost och logi.) Poängen är att man jobbar under hot om fysiskt våld. Det är detta som gör det till tvång.

Stater som sådana har inga rättigheter. Det är bara människorna som har rättigheter. Statens enda auktoritet – rättmätiga och legitima makt – kommer från medborgarnas samtycke. Ingen människa har rätt att tilldela staten någon auktoritet att initiera bruket av våld av samma anledning som ingen människa till att börja med har någon rätt att initiera bruket av våld.

Människorna har bara rätt att delegera staten uppgiften att under objektiva lagar se till att skydda oss. Varje människa har rätt till liv och därför också rätt att försvara sig. Det är med hänvisning till denna rätt som varje människa har rätt att delegera denna uppgift till staten. Staten har inga rättigheter; den har bara tillstånd och det är folket som bestämmer vad staten har tillstånd att göra. Vilka tillstånd staten har bestäms mest rationellt genom en konstitution som objektivt definierar och sanktionerar statens uppgift och auktoritet – och därmed begränsar vad den har tillstånd att göra och inte tillstånd att göra. Men några rättigheter har staten inte.

Alternativet till en ”nattväktarstat” med ”rätten” att förslava är inte ”anarko-kapitalism” dvs anarkism. Alternativet är en riktig nattväktarstat – en stat vars enda uppgift är att skydda individens liv, frihet och egendom. En äkta nattväktarstat har inte rätt att stjäla medborgarnas pengar av samma anledning som en skurk inte heller har det. En nattväktarstat har inte rätt att initiera bruket av våld. Varken för att finansiera statens verksamhet eller också för att förse landet med ett försvar.

Nu ska det poängteras, innan någon som avsiktligen vill missförstå mig börjar öppna sin mun, att avskaffandet av skatt som källa för statens inkomster är det sista steget. Att behålla det som inkomstkälla fram till dess man har avskaffat den är inte detsamma som att sanktionera det som en institution, det är att inse att övergången från dagens välfärdsstat till en nattväktarstat kommer att ta tid, och att ingenting kan eller bör ske över en natt. Så länge man argumenterar för avskaffandet av välfärdsstaten utifrån moralprincinpen att varje människa har rätt att existera för sin egen skull, som ett självändamål, varför skatten till slut måste avskaffas som det sista steget i övergången till ett helt fritt samhälle, så sanktionerar man inte det som en institution.

Gustafsson fortsätter:

Men om nu har staten har rätt att kräva människor på dess tid och pengar, så borde den, eftersom det innebär våld och förtryck, använda denna möjlighet så lite som möjligt.

Så staten har rätt att initiera bruket av våld? Varför ska man då begränsa det? Varför ska man opponera sig emot det? Ingen speciell förklaring ges mer än att man trots allt borde göra det eftersom statens rättigheter implicerar våld och förtryck. Så implicit medges det här att staten inte gör helt rätt i att initiera bruket av våld. Inte desto mindre känner sig författaren, Anders Gustafsson, sig nödgad att fortsätta att tala om statens påstådda ”rätt” att förslava människor. Det har överhuvudtaget inte getts någon som helst förklaring till varför staten har denna rätt, förutom att Gustafsson inte gillar vad han ser som det enda alternativet, nämligen anarko-kapitalism.

En annan sak som är viktig för att systemet ska vara moraliskt är att alla i samhället utsätts för förtrycket i lika utsträckning, dvs alla betalar skatt eller genomför värnplikt.

Så förtryck och slaveri är moraliskt om det är ”lika för alla”? Snacka om hur egalitarianism kan försvara de värsta av övergrepp. Men låt gå för denna perversion. Gustafsson anser uppenbarligen att denna perversa princip är värd att använda sig av för att veta vad som är en lämplig nivå på statens förtryck och slaveri. För strax därefter kommer han med sitt argument emot värnplikten:

Här kommer alltså ett av mina argument mot värnplikten: Systemet är idag fullkomligt godtyckligt i sitt tvångsutövande. Idag är det en minoritet av alla män i en årskull som genomför värnplikt, och även om de flesta som mönstrat och inte velat göra lumpen sluppit, så har det funnits fall där folk som inte velat har tvingats in. Om systemet med tvång ska ha någon som helt moralisk grund, så borde det innefatta alla i en årskull (helst också kvinnor, det finns inga vettiga anledningar till att kvinnor skulle vara sämre soldater än män).

Slaveriet är inte fel som sådant. Staten har rätt att förslava. Problemet är bara att slaveriet är godtyckligt. (Som om det fanns någon som helst rationell förklaring till varför något slaveri överhuvudtaget skulle kunna vara motiverat och därmed inte godtyckligt.) Ur detta följer sedan nästa slutsats i resonemanget, nämligen att Gustafsson ”tycker … att värnpliktsystemet är omoraliskt som det ser ut idag, men inte som det såg ut för 25-30 år sedan, då verkligen samtliga genomförde sin värnplikt…”

Men detta betyder inte att Gustafsson vill återinföra detta ”moraliska” slaveri. Det vore onödigt med tanke på att vi inte står inför samma hot som vi gjorde förr, detta i och med Sovjetunionen inte längre finns. Men detta är också den enda anledningen som tycks motivera honom dvs ”praktiska överväganden”. Och det är bara därför som han ser ett värde i en yrkesarmé och det är bara ur detta avseende som han anser att moderaternas förslag om att ersätta dagens system med en yrkesarmé är en bra idé.

Detta är utan tvekan något av det värsta jag har läst. Jag är uppriktigt sagt överraskad över att Captus kan sjunka så lågt att de publicerar något så hemskt. Jag hade inte blivit överraskad om artiklar av detta slag hade publicerats i en kommunistblaska eller liknande. Men i Captus? Och om sådana som Gustafsson är representativa för de borgerliga och deras ”värderingar”, då är det inte undra på att de borgerliga också har varit och är en så otroligt värdelös opposition. Ty man kan inte argumentera för friheten om man anser inte är villig att på moraliska grunder argumentera för individens rätt att leva för sin egen skull. Man kan inte försvara kapitalismen på altruistiska och kollektivistiska grunder.

Den konventionella visdomen

säger att Irak hade absolut ingenting med Al-Qaida att göra, och framför allt ingenting med attackerna mot World Trade Center och Pentagon, den 11 september 2001. Problemet med den konventionella visdomen är förstås att den inte kan backas upp med någonting alls. Problemet är dock större än så. Problemet är att det finns fakta som direkt talar emot denna föreställning, vilket gör den konventionella visdomen inte bara obevisad, utan rentav felaktig. Ray Robinson summerar uppgifter tagna ur dokument från irakiska underrättelsetjänsten:

On February 26th, 1993 the first world trade center was attacked by al-Qaeda and the EIJ [Egyptian Islamic Jihad] (really two organizations that cooperated in 1993 and eventually merged).

A month later an official from EIJ was meeting with Saddam in Baghdad.

We have a document showing Saddam authorizing the IIS to “provide technical support” to the EIJ, and by extension, al-Qaeda.

And then al-Qaeda and the EIJ attacked the U.S. on September 11th, 2001 led by an Egyptian Jihadist, Mohammed Atta.

Now you have proof Saddam provided support to the EIJ and by extension al-Qaeda, both of which attacked us on 9/11.

There you go…

Iran stöder demokrati

Iran meddelade idag att de tänker finansiera Hamasregeringen, till följd av att EU och USA har sagt att de ska dra in sitt bistånd till Palestina, detta som straff för att palestinierna genom att rösta på hamas har, återigen, öppet tagit ställning för terrorism. Det finns flera saker som är värt att notera här. Men de två saker som jag tycker är värda att betona är följande:

För det första undrar jag hur många av våra ”experter” ska kunna förklara detta nära samarbete mellan Iran och Hamas. Kom ihåg att Hamas är en sunnigrupp, inte shia. Förvisso är detta inget nytt. Iran har i åratal sponsrat Hamas. För det andra är det också värt att notera att liksom många andra islamiska terroristorganisationer såsom Al-Qaida, har globala ambitioner. Och Hamas har enligt Daniel Pipes även gjort förberedelser för att föra krig direkt mot USA.

Detta är dock inte allt. En företrädare för diktaturen i Iran hade även fräckheten att säga detta:

The United States proved that it would not support democracy after it cut its aid to the Palestinian government after Hamas won the elections. We will certainly help the Palestinians

Detta är förstås otroligt fräckt sagt av Iran. Men trots det har de på sätt och vis rätt.

Om de neokonservativa inom Bushadministrationen verkligen tror på demokrati, då borde han väl inte ha några problem med att religiösa fundamentalister tog över makten i Palestina. ”Demokrati är demokrati”, som George Bush. Men eftersom de tror att demokrati är frihet och att frihet är ett universellt värde, verkar det just nu som om de mest verkar befinna i ett stadie av förnekan. De kan inte tro sina ögon när de ser palestinierna frivilligen rösta sig in i ännu en diktatur.

USA borde inte sprida demokrati eller stöda demokratier som den i Irak eller Palestina. Men tyvärr kommer USA nu att framstå som hycklare, bara för att Bushadministrationen inte vill släppa sina neokonservativa fantasier om demokratins ”magiska” kraft. Och detta främjar naturligtvis endast Irans och mera generellt islamisternas sak. USA framstår som svaga och hycklande, medan Iran och islamisterna – paradoxalt nog – framstår som demokratins enda sanna och konsekventa företrädare! Inte för att dessa grupper egentligen värderar demokrati, samhället ska ju vara baserat på vad Koranen säger, inte vad folket tycker, men det hjälper ändå dem eftersom de vinner poänger i propagandakriget.

Avslutningsvis:

Iranian President Mahmoud Ahmadinejad also indicated Monday that Hamas should not fear the West’s threat to cut off funds. ”Since the divine treasures are infinite, you should not be concerned about economic issues,” IRNA quoted Ahmadinejad as saying in an apparent reference to Iran’s oil wealth.

Det är när man får höra sådant här som åtminstone jag önskar att USA/väst var, för rättvisans skull, villiga att föra ett riktigt krig över oljan i Mellanöstern!

”Publish or Perish: The Lessons of the Cartoon Jihad”

Robert W Tracinski kom igår med en, i sedvanlig ordning, väldigt bra artikel om debatten om Mohammedbilderna. Det är en lång och bra analys, och jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga utöver det han säger. Jag vill dock bjuda på ett litet smakprov:

The central issue of the ”cartoon jihad”—the Muslim riots and death threats against a Danish newspaper that printed 12 cartoons depicting Mohammed—is obvious. The issue is freedom of speech: whether our freedom to think, write, and draw is to be subjugated to the ”religious sensitivities” of anyone who threatens us with force.

That is why it is necessary for every newspaper and magazine to re-publish those cartoons, as I will do in the next print issue of The Intellectual Activist.

This is not merely a symbolic expression of support; it is a practical countermeasure against censorship. Censorship—especially the violent, anarchic type threatened by Muslim fanatics—is effective only when it can isolate a specific victim, making him feel as if he alone bears the brunt of the danger. What intimidates an artist or writer is not simply some Arab fanatic in the street carrying a placard that reads ”Behead those who insult Islam.” What intimidates him is the feeling that, when the beheaders come after him, he will be on his own, with no allies or defenders—that everyone else will be too cowardly to stick their necks out.

The answer, for publishers, is to tell the Muslim fanatics that they can’t single out any one author, or artist, or publication. The answer is to show that we’re all united in defying the fanatics.

Läs hela här.

Tillåt mig tvivla

En ny gallupundersökning visar att amerikanernas för Israel har ökat, medan stödet för palestinierna har minskat i samband med Hamas seger i Palestina. Endast två gånger har stödet var så här stort, och det var i Gulfkriget 1991 när Irak anföl Israel med scudmissiler och strax innan Irakkriget bröt ut 2003. Detta är sunt. Jag undrar vad en liknande undersökning hade visat för resultat i Sverige. Skulle den vanliga svenskens reaktioner vara ungefär lika rationella? Jag är kanske lite pessimistisk, men jag tvivlar tyvärr starkt på det.

En annan intressant sak är att enligt samma undersökning visade det sig att de som följde nyheterna mest var mer sympatiska till Israel än de som inte följde nyheterna. Detta är intressant ur flera avseenden, inte minst ur det avseendet att vänstermedierna precis som i Sverige helt dominerar i USA. (Det enda riktiga undantaget är ju FoxNews.) Jag undrar vad en sådan här undersökning skulle få för resultat i Sverige. Med tanke på hur svenskarna dagligen exponeras för lögnaktiga ”nyheter” av PLO:s språkrör i Sverige, TT, skulle jag inte bli särskilt överraskad om folk som följer ”nyheterna” i Sverige har en fullständigt förvrängd verklighetsbild, vilket då förmodligen skulle innebära att ju mindre ”påläst” man är i Sverige, desto mer sympatisk är man till Israel, och vice versa.

Irak är en delad nation

Det sägs ju att länder som USA eller Sverige är ”delade” nationer i den meningen att ungefär hälften är höger och ungefär hälften är vänster. Detta är säkert något som stämmer mer eller mindre över hela västvärlden. På många sätt är detta en besvärlig situation. De flesta av oss tycker säkert att världen vore bättre om bara den andra halvan kunde ta sitt förnuft till fånga och inse vikten av att lägga ned välfärdsstaten, sänka skatterna, avreglera ekonomin, etc. Sett ur detta perspektiv kan det ju vara ”roligt” att veta att detta inte är ännu ett patetiskt i-landsproblem. Ty även bland de stackars älskvärda irakierna råder det en uppdelning: de som stöder slaktandet av amerikanska soldater och de som inte gör det.

The Mercury News rapporterar:

A new poll found that nearly half of Iraqis approve of attacks on U.S.-led forces, and most favor setting a timetable for American troops to leave.

The poll was to be published Tuesday by WorldPublicOpinion.org, a Web site that reports on public opinion from around the globe. The survey was conducted Jan. 2-5, with a nationwide sample of 1,150 Iraqis from country’s main religious and ethnic sects.

According to the poll’s findings, 47 percent of Iraqis approve of attacks on American forces, but there were large differences among ethnic and religious groups. Among Sunni Muslims, 88 percent said they approved of the attacks. That approval was found among 41 percent of Shiite Muslims and 16 percent of Kurds.

”They’re pretty much the same results that have been going on since 2003, so it’s consistent with a lot of the attitudes that exist,” said Anthony H. Cordesman, a former Pentagon official and a longtime Iraq watcher at the Center for Strategic and International Studies, a center for national-security studies in Washington. ”We’re not seen as liberators by the Sunnis, but what else is new?” (Min kursivering.)

Wikipedia har mer information:

Polls conducted in June 2005 suggest even more anti-occupation sentiment; most alarming to U.S. policymakers is rising support for the insurgency. According to the Boston Globe (10 June 2005): ”a recent internal poll conducted for the U.S.-led coalition found that nearly 45 percent of the population supported the insurgent attacks, making accurate intelligence difficult to obtain. Only 15 percent of those polled said they strongly supported the U.S.-led coalition.” (Min kursivering.)

Och som jag tidigare också har rapporterat kunde man i The Telegraph för ett tag sedan läsa om en annan opinionsundersökning:

Millions of Iraqis believe that suicide attacks against British troops are justified, a secret military poll commissioned by senior officers has revealed.

The poll, undertaken for the Ministry of Defence and seen by The Sunday Telegraph, shows that up to 65 per cent of Iraqi citizens support attacks and fewer than one per cent think Allied military involvement is helping to improve security in their country.

It demonstrates for the first time the true strength of anti-Western feeling in Iraq after more than two and a half years of bloody occupation.

The nationwide survey also suggests that the coalition has lost the battle to win the hearts and minds of the Iraqi people, which Tony Blair and George W Bush believed was fundamental to creating a safe and secure country.

Slutsats? Kriget mot Irak är inte över.

Vad var det jag sade?

Aftonbladet: ”Två tonåringar, 17 och 18 år gamla, häktades på lördagen misstänkta för att ha försökt sätta eld på en McDonaldsrestaurang söder om Nyköping förra helgen.” Men från början hade polisen inga som helst misstankar. Så därför gav jag mina teorier om vilka som kan ha legat bakom detta i ett inlägg:

1) Djurrättsaktivister. Deras motiv är ju att McDonalds och deras kunder sanktionerar ett massmord som får Hitler, Stalin, Mao och de andra socialisterna att framstå som snälla farbröder. Och djurrättsaktivister har ju genom åren visat att de har inga som helst problem med att ägna sig åt terrorism och mordbränder. Fråga bara SÄPO.

2) Vänsteraktivister. De bara hatar kapitalismen och har inga större problem med att systematiskt kränka andra människors rättigheter för revolutionens skull. (Se på 1900-talets historia, och på den förstörelse som de ständigt lämnar efter sig i deras olika “kampanjer”. Se t ex Göteborgskravallerna.)

Det fulaste med detta är att det verkar inte som att polisen själva kunde klura ut vem det var som låg bakom detta. Nej, det var inte förrän gärningsmännen själva avslöjade sig som polisen visste ungefär vad de skulle göra:

I onsdags, fyra dagar efter bombfyndet, kom ett mejl till TT och Södermanlands Nyheter där en grupp som kallade sig Mcfuckergroup tog på sig attentatet. Samma dag greps de två nu häktade på två olika platser i Mellansverige.

Dessa vänsterextremister har precis som sina lika extrema föregångare (Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot m fl) inga som helst problem med att använda sig av våld och terror:

Brandbomben på McDonaldsrestaurangen vid E 4 hittades på en toalett. Den var enligt polisens bombexperter skarp och hade en detonationsanordning. Att den inte utlöstes berodde troligen på en teknisk miss.

Och:

18-åringen, som kommer från Södertälje, häktades endast för attentatsförsöket i Nyköping, som rubriceras som försök till grov mordbrand.

Hans 17-årige kamrat misstänks dock för flera andra brott. Förutom medhjälp till mordbranden i Tråvad, häktades han för förberedelse till grov misshandel och mordbrand i Lidköping i oktober förra året.

Men otroligt nog verkar polisen ännu inte förstå vad deras motiv är: ”Vilket motiv de båda skulle ha haft för attacken mot hamburgerrestaurangen i Nyköping är oklart.” Seriöst, vad är detta?!

Vad gäller dessa terrorister och deras beteende vill jag citera Ayn Rand:

One does not and cannot ”negotiate” with brutality, nor give it the benefit of the doubt. The moral absolute should be: if and when, in any dispute, one side initiates the use of physical force, that side is wrong – and no consideration or discussion of the issues is necessary or appropriate. (”Brief Comments”, The Objectivist, mars 1969, 1.)

Hsieh om moderata muslimer

Diana Hsieh har skrivit ett väldigt bra inlägg om de så kallade moderata muslimerna:

Over the past few days, I’ve hoped that the violent response to the Danish cartoons would undermine the standard faith among civilized peoples that a peaceful and moderate Muslim majority silently lurks in the homes of the Middle East. However, I suspect I’ve been entirely too optimistic, since the world has already been offered adequate reason to think that no such moderate Muslim majority exists at all. After all, that supposed majority has registered no substantial protest against violent Muslim fanaticism in my many years of following Middle East politics, despite countless significant opportunities to do so.

Sedan fortsätter hon med att bland annat ge en intressant förklaring till varför så många fortsätter att tro på dessa moderata muslimer. Läs hela!