Jag vet inte hur många som minns det men strax före Irakkriget bröt ut, testade USA en ny bomb på som kallades för MOAB eller: ”The Mother of all Bombs”. Det var det amerikanska försvarets största konventionella bomb och den vägde 10 ton. Syftet med att testa denna bomb inför världens ögon var naturligtvis att ”psyka” irakierna. (Ni kan läsa mer om detta här.) Idag läste jag i Investor’s Business Daily att USA nu planerar att göra något liknande:

On Friday, just one day after the U.N. statement, Iran was scheduled to begin war games along the Persian Gulf. In case you missed the significance of this, Rear Adm. Mohammad Dehghan helpfully provided the context: ”Some 80% of the Persian Gulf’s oil is shipped out of this strait, over which Iran has dominant and accurate control.” Sounds like a not-so-thinly veiled threat to us.

With the U.N.’s failure to act and an apparent willingness to let Iran get nuclear arms, we’re not optimistic. If Iran keeps postponing its day of reckoning, one day we’ll all awake to a new reality: An unhinged, extremist Muslim country will have a nuclear bomb for use against Israel, its neighbors or, possibly, Europe or the U.S.

The Pentagon, as a counter to Iran’s bluster, announced Thursday it will explode a 700-ton bomb in the Nevada desert that will send a mushroom cloud over Las Vegas. It’s part a new generation of weapons to destroy deep bunkers holding nuclear, chemical or biological weapons — the kind analysts believe Iran is developing. (Min kursivering.)

Så det verkar ju som om USA åtminstone överväger att plocka Iran. Men tiden är knapp. USA har inte råd att ge Iran flera år. Man får i detta sammanhang inte heller glömma bort att en seger i Irak lär kräva att man sätter stopp för Iran som ju på olika sätt understöder terroristerna i Irak. Så hur man än ser på saken har Bush inget val. Inte om han vill vinna.

Precis som terroristerna i Irak till stor del får sitt stöd från Syrien och Iran, så får terroristerna i Afghanistan till stor del sitt stöd från Pakistan. Pakistan är inte en allierad i kriget mot terrorismen. Pakistan är inte en del av lösningen. Pakistan är snarare en del av problemet. I en väldigt intressant Vanity Fair-artikel, ”America’s Forgotten War” av Sebastian Junger, avslöjas mycket detaljerat Pakistans inblandning i Talibanernas fortsatta krig i Afghanistan:

Surviving Taliban and al-Qaeda forces fled across the border into Pakistan and sought refuge in the supposedly ”lawless” tribal areas along the Afghan border. Their presence in his country forced Pakistani president Pervez Musharraf to make a choice: he could either round up all the Taliban and al-Qaeda elements and provoke the ire of religious extremists at home or leave them alone and provoke the ire of the United States. In a brilliant move, he decided to do both.

Every few months, it seems, the ISI catches some al-Qaeda figure—Ramzi bin al Shibh, Khaled Sheikh Mohammed, Abu Zubaydah—and hands him over to the United States. These operations don’t cost Musharraf much politically, because the foreign jihadists are not particularly beloved in Pakistan. In return, the ISI seems to receive some degree of indulgence from the United States when it comes to the Taliban. Since 9/11, not a single mid- or high-ranking commander of the Taliban has been turned over to the United States. The official explanation for this—one repeated by both Washington and Islamabad—is that the Pakistani military is simply not powerful enough to control the scattered Pashtun tribes of the border area where the Taliban are located. And if they did attempt it, President Musharraf would be quickly toppled by an uprising of Islamic radicals.

This vision of a Pakistan teetering on the brink of anarchy simply doesn’t square with reality, however. In recent parliamentary elections, no candidate, including Islamic radicals, got more than 11 percent of the vote—hardly a threat to a military dictator. And the Pakistani military is configured to repulse a land invasion from India that would involve airpower, armored divisions, and hundreds of thousands of men; the idea that they cannot control Pashtun tribal areas that start a few hours’ drive from Islamabad is laughable. And even if that were true, Taliban commanders are hardly hiding in caves up in the mountains; they live in villas in the suburbs of Quetta. They use cell phones, they drive cars, they go to mosques—they are easy to find, in other words. The Pakistani government is simply choosing not to.

Meanwhile, an average of nearly two American soldiers now die every week in Afghanistan—proportionally almost the same casualty rate as in Iraq, where there are seven times as many troops. They are being killed by Taliban fighters who are recruited, financed, and trained in Pakistan and whose commanders have ongoing relationships with elements of the Pakistani military. To put this in context, consider that in 1983 Hezbollah agents with links to the Iranian government drove a truck bomb into the U.S. Marine barracks in Beirut, Lebanon, and killed 241 servicemen. Now imagine that same scenario but with Iran as an American ally rather than as her sworn enemy. You have just imagined the current situation with Pakistan. (Min kursivering.)

Kriget i Afghanistan är tyvärr bortglömt. Det är ett krig än idag kräver en närvaro av ungefär 20 000 amerikanska soldater i landet och som har kostat de amerikanska skattebetalarna miljardtals kronor. Det är ett krig som varje vecka skördar amerikanska liv. Om det inte vore för USA:s pragmatiska förhållande till Pakistan, så skulle detta krig vara slut för länge sedan. Detta är ännu ett bevis för hur pragmatism är inte praktiskt. Pragmatism är tvärtom mycket dödligt.

Läs även Robert Tracinskis artikel ”Time’s Up For Pakistan”.

Det har gått tre år sedan kriget mot Irak inleddes. Man kan på olika grunder ifrågasätta huruvida detta kriget var värt besväret. Man kan beklaga sig över hur oerhört omoraliskt och patetiskt Bushadministrationen har fört kriget, hur de hanterade ockupationen, hur de låter kollektivister och islamister ta över landet, etc. Man kan med rätta säga att USA borde ha gått efter Iran istället för Irak. Allt detta är legitim kritik.

Sedan finns det kritik som jag menar inte är legitim. Det är en kritik som säger att Irak aldrig utgjorde ett hot till att börja med. Det enda som skulle göra en sådan kritik legitim är det faktum att om det nu stämde att Irak aldrig utgjorde ett hot, då skulle det i sanning vara altruistiskt av USA och därmed omoraliskt att invadera Irak. Det är ju en kränkning av individens rättigheter att skicka iväg amerikanska soldater på meningslösa krig som inte tjänar landets – och därmed soldaternas – säkerhet. Men denna invändning är inte legitim. Den håller inte. För Irak utgjorde ett hot.

Om hotet från Irak har jag och många andra skrivit spaltmeter efter spaltmeter om. Journalisten Stephen F Hayes från The Weekly Standard har i otaliga artiklar t ex grundligen visat att Irak hade starka kopplingar till al-Qaida och många andra terroristorganisationer och i sin bok The Connection: How al Qaeda’s Collaboration with Saddam Hussein Has Endangered America.

Vad gäller Iraks massförstörelsevapen finns det massvis saker att säga. En del säger att Iraks massförstörelsevapen fortfarande finns gömda någonstans i Irak. En del säger istället att de flyttades till Syrien. En del säger att de förstördes redan i början av 1990-talet. Jag menar att det i slutändan är helt irrelevant som vad som hände med dem. För så länge Irak hade förmågan och intentionen att återigen skaffa sig dessa vapen så hade man rätt att betrakta Irak som ett hot. Och Irak hade mycket intentionen och kapaciteten att så fort sanktionerna hade lyfts återigen börja producera massförstörelsevapen av olika slag.

Men det finns naturligtvis de som även ifrågasätter att Irak hade denna förmåga. Därför vill jag citera James Laceys artikel ”The Threat Saddam Posed” (som tyvärr inte finns i sin helhet på Internet). För den summerar nämligen på ett bra sätt varför denna kritik inte håller:

For almost three years, the anti-war protesters have kept up the drumbeat: “Bush lied and people died.” Because weapons of mass destruction (WMD) were not found in Iraq, an endless stream of commentators continues to declare that Saddam Hussein was not the serious threat the administration claimed him to be. The critics usually go even further, and assert that sanctions and the destruction of WMD facilities by U.N. investigators had done so much damage to WMD infrastructure that it would have taken Saddam years to rebuild it even to a minimal capacity.

But these claims ignore huge amounts of contrary evidence; and most of this evidence can be found in the final report of the Iraqi Survey Group (ISG) — the very same report that many critics hold up as proof positive that Iraq was not a WMD threat. The evidence found by the ISG (an investigative commission set up by the Bush administration after the invasion of Iraq) confirms that Saddam was preparing to rapidly reconstitute his WMD program the moment he broke out of sanctions, which — given the frayed state of the coalition against him — would inevitably have happened. Not only did Bush not “lie”; the critics themselves are guilty of selectively citing evidence and of ignoring facts inconvenient to their argument. The ISG report, as well as the other evidence that continues to come to light, demonstrates that Saddam couldn’t be trusted with the apparatus of a modern state, which he would have turned quickly back to producing WMD as soon as circumstances allowed.

Consider just one datum: According to the report, Saddam had the capability to start anthrax production within one week of making the decision to do so, and thereafter to produce over ten tons of weaponized anthrax a year. If even 1 percent of that amount — 200 pounds — were released into the air over Washington, D.C., Congress’s Office of Technology Assessment estimates that up to 3 million people would die…

I rest my case!

Johan Vennström skrev i veckan en bra artikel i Captus om hur medierna tiger om de nya uppgifterna beträffande Saddam Husseins massförstörelsevapen. Jag skulle bara vilja lägga till ett par saker.

Om det finns, vilket det gör, saker som tyder på att iraks vapen kan ha förts över till Syrien eller också förstörst strax innan invasionen, då finns det inga bevis för att USA:s underrättelsetjänst begick några fel. Förutom alla satellitbilder, vittnen, och papper som pekar mot denna slutsats, så har vi ju t ex den där incidenten i Jordanien 2004, där al-Qaidaterrorister kom körandes med en lastbil fylld med 20 ton kemiska vapen! De kom ifrån Syrien. Vad man vet har inte Syrien förmågan att producera den mängden av kemiska vapen. Så var kom de då ifrån?

USA:s jakt på Iraks massförstörelsevapen avslutades 2005, genomfördes av the Iraqi Survey Group. De kom fram till att Irak förstörde sina kemiska vapen i början av 1990-talet. Men det finns saker som talar för att de inte gjorde ett särskilt bra arbete. Nästan alla deras slutsatser bygger på intervjuer med människor iblandade i Iraks olika vapenprogram och generaler. Inga av dessa har några som helst incitament att säga (hela) sanningen, eftersom de riskerar att bli arresterade av USA eller av den nya irakiska regeringen och straffade för sina eventuella brott. Och att de ljuger och förvränger sanningen vet vi. Som exempel har vi Rahib ”dr Germ” Taha som hävdade att hon i början av 1990-talet skulle ha dumpat stora delar av Iraks lager av kemiska vapen vid ett av Saddam Husseins palats (!), och att hon inte kunde berätta sanningen i rädsla för att Saddam Hussein skulle bli arg på henne. Man måste vara otroligt naiv om man tror på denna bisarra berättelse. Men ISG köpte det.

Det finns många mer saker som ISG inte tog med i sin slutliga rapport 2005 – och som direkt talar emot deras slutsatser. Christopher S. Carson skrev:

Then there was the smallpox research. Recall that smallpox, the greatest killer disease in the history of mankind, was not only illegal, but supposed to be eradicated from the face of the Earth. Smallpox kills 33% of its victims. There is no cure.
 
Duelfer writes that ISG cannot be sure whether Saddam maintained his government’s prior work on weaponization of smallpox virus up to March 2003. But Duelfer reported that “According to Dr. Mahmud Farraj Bilal Al Sammarai, a senior official involved in the weaponization and testing of CBW agents, the aim of the viral BW program was intended for the weaponization of smallpox.” Dr. Bilal told Duelfer that his team started with Camel pox since it was easier to work with for development, but ultimately the program was intended to progress to smallpox. Dr. Bilal claimed that he “did not know for a fact that samples of smallpox existed within Iraq.” Dr. Rihab Taha, usually known as Dr. Germ, told Duelfer that she had destroyed her own samples and capability in 1990 or 1991, but Duelfer often found Dr. Germ’s credibility to be severely wanting. She is likely facing prosecution for Crimes Against Humanity, after all. Lying about her involvement in illegal activities is to be expected. Dr. Germ is still in US custody somewhere in Iraq.
 
Could Saddam have kept smallpox stores and concealed them from the inspectors? Duelfer’s technical advisors believe the answer is yes, particularly in liquid nitrogen freezers. And “several institutes” in Iraq had such freezers. One “institute” had an interesting story attached, according to Duelfer:
 

ISG learned of a television news report that was broadcasted on Western television in mid-April 2003 that reported the CPHL had been [recently] looted of highly infectious virus such as smallpox, polio and influenza. ISG visited the latter and interviewed senior researchers who described the incident….ISG did identify a “secret lab” that was operated there, which had been vacated in December 2002. The nature of the research in that laboratory was not determined [by ISG]. (Italics mine)

Somehow, when reporting that the Duelfer Report “proved” that the “case for war” was bogus, the mainstream media missed the part about the “senior researchers” telling ISG that their “secret lab” had just been looted of all their good smallpox.

Och nu har vi alla dessa dokument och ljudband som nu har uppdagats, som pekar på att Husseinregimen avsiktligen ägnade sig åt att ljuga om sina vapen, och som talade om att angripa USA med biologiska vapen, och som hade ett för FN:s vapeninspektörer helt okänt kärnvapenprogram som var aktivt så sent som år 2000. Det finns mer saker som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet. Låt mig citera Laurie Mylroie:

Finally, the ISG did report on a significant, previously unknown aspect of Iraq’s BW program. The Iraqi Intelligence Service maintained a number of clandestine laboratories. The CIA insisted on calling the labs small-scale and claimed they were intended only for assassinations. The ISG, however, learned that among other things, the Iraqi Intelligence Service was working on aerosolizing the poison ricin, so it could be distributed from perfume sprayers. That sounds more like terrorism than murder.

Lägg där till det faktum att vi vet att Iraks företrädare i FN, före kriget bröt ut snart tre år sedan, faxade över USA:s plan för att hantera attacker med okonventionella vapen, till Bagdad. Varför?

I en ny artikel i SvD ges en ganska skrämmande bild av läget i Irak:

Från Bagdad vittnar Fawzi, 58, om sin gnagande rädsla för inbördeskrig. Han trodde tidigare att det inte skulle vara möjligt.

– Det stämmer inte överens med irakiernas psykologi. Tanken på inbördeskrig har aldrig haft ett folkligt stöd, konflikterna har inte funnits mellan människorna. – Men nu ökar klyftorna och det sekteristiska våldet. Det är ett nederlag för vårt samhälle, för demokratin och de sekulära irakier som sätter sin nationella identitet främst. Nu har identiteten blivit sekteristisk. För första gången i mitt 58-åriga liv upplever jag att människor skapar sig en bild av mig utifrån min etniska och religiösa tillhörighet. De frågar inte efter mina åsikter, vill bara veta vilken sekt jag tillhör.

Visst var Saddamregimen aggressiv, särskilt mot shiiter och kurder. Och visst begicks massakrer under Saddams tid, konstaterar han.

– Men tidigare förföljdes shiiter och kurder för att de stod i opposition till regimen. Nu mördas människor för att de tillhör en viss befolkningsgrupp eller lever i ett visst bostadsområde.

Jag har flera gånger sagt att idén om att demokratisera Irak är en dum idé. Det är inte bara en dum idé eftersom demokrati som sådant inte är en särskilt bra idé, det är framför allt en dum idé eftersom det på intet sätt medför någon frihet för Irak eller någon säkerhet för oss i väst i allmänhet eller USA i synnerhet. Det är ett altruistiskt projekt utan verklighetsförankring. Varför? Framför allt därför att det irakiska folket ser på varandra i termer av religiösa sekter och etniska kollektiv.

Detta kunde man inte bara se i de demokratiska valen där de enda partierna som ställde upp var just företrädare för olika religiösa grupper eller kollektivister. Det som präglar Irak är religiös fundamentalism och kollektivism. Kollektivism och religiös fanatism är en garanti för krig och konflikter. Det är därför undra på att landet står på randen till ett inbördeskrig.

En del säger att USA inte får lämna irakierna i sticket ”denna gång”. Men det är ju inte USA som har försatt det irakiska folket i den här situationen. Det är irakierna själva. USA har därför inget ansvar för att skydda irakierna ifrån att mörda varandra. Det är irakiernas ansvar att bete sig civiliserat mot varandra. USA gav dem, till priset av flera hundra miljarder dollar och tusentals amerikanska soldaters liv och hälsa, en chans att skapa ett fritt samhälle, men de valde istället våldet. Och nu får de, i rättvisans namn, betala för det valet.

Det enda USA bör göra i Irak är att en gång för alla göra slut på ”rebellerna” och terroristerna som härjar i Irak, så att man kan lämna landet som segrande. Det som driver terroristerna är hoppet om att de har en chans att segra och att då lämna Irak utan att göra slut på detta hopp åtminstone i Irak är att bidra till att förstärka hoppet hos dessa religiösa krigare över hela världen. Om irakierna startar ett inbördeskrig, är däremot inget problem för de militanta islamisterna.